Hotet från kommunismen i Europa var ju avvärjt, eliminerat.
Varför missades detta historiska tillfälle till avspänning, nedrustning och fred?
• Istället satte USA/NATO igång en hel serier av angreppskrig.
• Istället utvidgades NATO med 12 nya medlemsstater, och kröp närmare den ryska gränsen, närmare Moskva.
• Istället kom den antiryska kuppen i Kiev i februari 2014, efter att USA investerat helt osannolika belopp i subversiv verksamhet i Ukraina.
Ryssland har i det läget s.a.s. försökt rädda vad som räddas kunde, genom sin kupp på Krim.
(framförallt för att skydda den ryska befolkningen där, från övergrepp från Kiev! )
Vilket ger hela det svenska mediala och politiska etablissemanget en förevändning att hetsa mot Ryssland.
Och se där – plötsligt kan man motivera den typ av aggressivt västagerande som från första början provocerat fram Rysslands annektering av Krim.
Om detta handlar min film ”VARFÖR… lades inte NATO ned 1991?”
Filmen kan förhoppningsvis också ge en liten snabbrepetition i nutidshistoria.
PS
Notera att Churchill hade med Wien i sitt Fultontal, i uppräkningen av huvudstäder på andra sidan järnridån.
Intressant att notera är att både Österrike och Wien var uppdelat i flera ockupationszoner mellan Sovjetunionen och de tre västmakterna, precis som Tyskland och Berlin.
I utbyte mot garantier om österrikisk neutralitet gick Sovjetunionen 1955 dock med på att lämna sina zoner och medverka till ett fritt och enat Österrike.
Invandringspolitiken är en ödesfråga för Sverige och svenskarna, men det finns en fråga som är än viktigare. Det är säkerhetspolitiken, frågan om krig eller fred.
Ändå är det inte en fråga för den pågående valrörelsen. Nu görs utspel och avges löften, aviseras om satsningar, osv – men om väsentligheter är det inte mycket som handlar.
Det känns bekant.
Så gick man ju tidigare tillväga beträffande svensk EU-anslutning enligt Lissabonfördraget och inskrivandet av ”mångkultur” i vår grundlag.
Steg för steg förs Sverige nu in i NATO – utan att svenska folket tillfrågas om saken, utan att de till riksdagen kandiderande partierna klargör sin hållning i frågan.
NATO-anslutningen återspeglas i ett antal åtgärder, sedan flera år tillbaka. Om detta har jag redan skrivit, i texten ”Sverige och NATO”.
Detta kan nu kompletteras med följande:
USA:s Sverigeambassadör, Mark Brzezinski, har nyligen klargjort det lämpliga i att Sverige går med i NATO.
”Om Ryssland hotar Sverige kan vi inte räkna med någon hjälp från Nato eller USA. Ska Sverige kunna försvaras bör vi gå med i Nato.”
”Beskedet från USA ses av flera initierade källor som SvD talat med som en kalldusch. I Sverige har det nämligen länge funnits en svensk uppfattning om att vi skyddas av Natos försvarsgarantier trots att vi inte är med i Nato. ”
”- Jag måste vara uppriktig och säga att Sverige varken garanteras skydd enligt Artikel 5, eller av något bilateralt säkerhetsavtal mellan våra bägge nationer, sade USA:s ambassadör Mark Brzezinski den 27 mars.”
”Sverige är idag partnerland till Nato eftersom vi är med i Partnerskap för fred.
– Att vara med i Partnerskap för fred och den möjliga avskräckningseffekt det kan ha garanterar er inget skydd mot Ryssland, slog ambassadören fast.
Det amerikanska budskapet är att Nato är som ett försäkringsbolag. Ska vi få hjälp måste försäkringen tecknas i förväg.”
Denna senare parallell håller ju inte långt. En försäkring utlöser inte en brand på det sätt som militärallianser erfarenhetsmässigt kan orsaka ökad spänning och en händelsekedja av hot och åtgärder som ingen kan kontrollera, med just en storbrand som slutlig konsekvens.
Regeringen tillåter försvarsalliansen Nato att flyga genom Sveriges luftrum med avancerade radar- och stridsledningsplan. Beslutet är det första i sitt slag. ”
”Natos plan kallas AWACS, vilket står för Airborne Warning & Control System. AWACS-planen har system för att övervaka luft- och sjöterritoriet minst 400 km bort. Normalt cirklar planen i en oval bana under sin spaning och kan vara i luften i elva timmar, utan lufttankning. ”
”Normalt ger regeringen bara tillstånd för passage för utländska militärplan för enstaka överflygningar. Eller också får ett utländskt militärplan flyga in och ut till en bestämd flygplats.
Detta är veterligen första gången som ett sådant här tillstånd ges för en hel rad passager. Än mindre har det getts sådana här tillstånd för AWACS. Inget hindrar att Natos stridsledningsplan vid passagerna kan spana även ifrån svenskt luftrum.
AWACS-planen är inte vilka plan som helst. De är en av de få militära resurser som Nato äger och driver gemensamt (normalt är förband i Nato nationella). Planen har alltså ett politiskt symbolvärde.”
”Sverige och Finland är inte medlemmar i Nato, men bägge länderna är nu redo att teckna avtal om att ta emot Nato-trupp. ”
”Sedan 1994 har Sverige och Finland bedrivit ett allt tätare officiellt samarbete med Nato inom alliansens Partnerskap för fred, PFF. Ett partnerland kan välja att ingå ett så kallat Host nation support med Nato, ett värdlandsavtal. Detta gör det enklare för Natos snabbinsatsstyrka, Nato Reaction Force, NRF, att både öva i Sverige och att komma hit under kriser.”
”…Det gäller transport genom land-, luft- eller sjöterritoriet till knutpunkter, hamnar eller flygfält. Därefter ska trupperna förflyttas fram till det tänkta insatsområdet. Sådant värdskap kräver att underhåll och logistik fungerar – från att ge trupperna mat till att leverera stridsammunition till frontförbanden.
Det finns en bred svensk politisk enighet bakom de allt närmare banden till Nato. Enligt den ensidiga så kallade solidaritetsklausul som gällt sedan 2007 ska Sverige ’inte förhålla sig passivt’ om olyckor, kriser och konflikter drabbar ett EU-land eller annat nordiskt land. ’Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt som Sverige drabbas’ har riksdagen slagit fast. I det gällande försvarsbeslutet från 2009 står att ’Sverige ska mot denna bakgrund både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd’.
Men för att få och ge militärt stöd så måste det ske en militär planering. Frågan fick våren 2013 ny aktualitet genom regeringens försvarsberedning där sju riksdagspartier (alla utom Vänstern) slog fast: ’Sverige ska utveckla förutsättningarna för att ge och att ta emot stöd, som också kan vara militärt. Försvarsmaktens samverkansförmåga med andra länder och organisationer bör därför utvecklas.’
Sommaren 2013 kom alliansen och Socialdemokraterna därefter överens om att Sverige ska öva med Natos snabbinsatsstyrka NRF. Sverige har från i år också förband anmälda till NRF:s reservstyrka. Försvarsmakten begärde därför i höstas att få teckna ett värdlandsavtal med Nato.
Inom regeringskansliet har UD och försvarsdepartementet varit drivande för att få fram ett värdlandsavtal.”
Vad ligger i förlängningen av detta:
• Blir Gotland en permanent NATO-bas?
• Blir Östersjön en mer militariserad zon?
Just i ett läge då USA och NATO är aggressivare än någonsin i Europa väljer Sverige att de facto göra sig till NATO-medlem!
Konsekvensen blir att i händelse av storkrig kommer vårt land inte att kunna stå utanför. Sverige blir en självklar måltavla för ryska angrepp – något som annars inte skulle behöva vara fallet.
Den svenska neutraliteten under ww2 möjliggjorde också att en träffpunkt för underhandssamtal mellan de stridande parterna kom till stånd. Den rollen borde vi förvalta.
Så här skriver Folkpartiets Jan Björklund (tillsammans med en finländsk partikollega) i SvD den 7/8 2014, under rubriken ”VÅRA LÄNDER HÖR HEMMA I NATO” :
”Demokratins väsen är att lösa konflikter genom dialog, inte med vapenmakt, men när demokratin hotas måste även demokratier kunna skydda sig, annars kommer auktoritära krafter att ta över.”
”Omvärldens förhållande till Ryssland är allt mera komplicerat och ansträngt efter annekteringen av Krim och händelserna i Ukraina. Övergreppet mot Ukraina och annekteringen av Krim visar att Putin är beredd att sätta sig över folkrätten för att nå sina mål. Samtidigt har styret blivit allt mer auktoritärt, med statskontrollerade medier och regimen utmanar och hånar liberala värderingar som mångfald och tolerans. ”
”Steg för steg bygger den ryska ledningens propaganda upp förståelsen för regimens agerande. Europa står därmed inför en ny säkerhetspolitisk omgivning där sådant som vi inte längre trodde var möjligt plötsligt har blivit vardag igen.”
I samma riktning gick ett riksdagsanförande från Sverigedemokraternas Julia Kronlid i mars 2014:
”Rysslands militära aggression gentemot Ukraina är oacceptabel … anser jag inte att Rysslands motiv till ett ingripande är försvarbara. Om man nu vill skydda den rysktalande befolkningen finns det mycket bättre vägar att gå än att ge mandat till ett militärt ingripande i Ukraina och med militärmakt ta kontrollen över Krimhalvön. På Krimhalvön är dessutom inte de rysktalande någon utsatt minoritet, utan de är i majoritet. Är det några som är i minoritet på Krimhalvön är det krimtatarerna. Ryssland har inget folkrättsligt mandat att inkräkta på Ukrainas suveränitet och territoriella integritet.
Även om det, som jag tidigare nämnt, finns fog för kritik mot den nya regeringen i Kiev är det ju inte så att den rysktalande befolkningens existens i Ukraina är hotad. Oavsett vad man anser om vilka krav som ska ställas på Ukraina gällande ett EU-närmande, som jag får gå närmare in på i mitt nästa anförande, måste vägvalet ligga hos folket i Ukraina och inte vara upp till hot från Ryssland. Det är tydligt att Rysslands agerande är oacceptabelt och bör ge konsekvenser i form av olika sanktioner samtidigt som man försöker uppmana dem till diplomatiska lösningar och samtal med regeringen i Kiev i stället för ytterligare provokationer och aggressioner gentemot Ukraina.”
”På söndag ska det hållas en folkomröstning på Krimhalvön om de ska ansluta sig till Ryssland. Att utlysa en folkomröstning i en tid när Ryssland med militärmakt tagit kontroll över Krimhalvön anser vi inte vara legitimt. … Det kan inte vara rimligt att ha som praxis att på lösa grunder med militärmakt ta kontrollen över ett område för att skydda rysk befolkning och att detta område sedan ska tillhöra Ryssland. I denna situation bör vi tydligt visa vårt stöd för Ukrainas, våra baltiska grannländers, Georgiens och Moldaviens rätt till suveränitet och territoriell integritet. Fru talman!
Just med tanke på vad Rysslands agerande kan få för säkerhetspolitiska konsekvenser i vårt närområde har plötsligt flera partier i denna riksdag vaknat till och blivit försvarsvänliga. Sent ska syndaren vakna, säger jag då. Sverigedemokraterna har länge påpekat vikten av ökade försvarsanslag och vikten av ett existensförsvar.”
Vad både Jan Björklund och Julia Kronlid, både Folkpartiet och Sverigedemokraterna – såväl som alla andra riksdagspartier och även svenska massmedia – missar är särskilt två viktiga moment:
I.
NATO:s expansion österut, med många nya medlemsstater nära den ryska gränsen sedan Sovjetunionens kollaps 1991.
II.
Kuppen i Kiev, med en ledning som är starkt ryssfientlig.
Dessutom bortser man ifrån att i Ukraina finns en stor etnisk minoritet, på ca 8 miljoner ryssar. Dess intressen sammanfaller inte med vare sig Kievs eller Moskvas.
I princip finns två olika vägar till säkerhet:
A. Militär styrka. Man ska kunna avskräcka en motståndare från angrepp.
B. Förtroendeskapande åtgärder. Man strävar efter att andra inte ska känna sig hotade.
Med den senare utgångspunkten blir säkerhet något att bygga gemensamt.
Vad debatten här i väst bortser från är att också ryssar är människor. Hur skulle vi själva reagera i deras situation?!
Egentligen borde det inte kräva mycket fantasi för att förstå, att ur rysk horisont framstår NATO-utvidgningen österut och kuppen i Kiev som något hotfullt. De åtgärder som ryssarna vidtagit kan ses som svar på detta.
En ”oneliner” kallar jag folkpartiledaren Jan Björklund i denna film.
Fenomenet karaktäriseras av korta beteckningar eller omdömen, som gör sig i massmedia, som har förmåga att bryta igenom mediabruset och fastna i minnet. De får gärna bli känsloladdade ordkombinationer, typ ”rasistisk propaganda”, ”flumskola”, ”får jag berätta om Hibo”, ”Al-Gathafi mördar sitt eget folk”eller ”NATO ger trygghet och säkerhet”.
Oneliners ingår i sammanhang, där det mindre blir fråga om folkbildning och långsiktigt politiskt arbete och mer om att försöka knipa snabba poäng som kan ge röster och mandat i nästkommande val.
Ett begrepp ”flumskola” kan iofs vara OK, om det bara kan förtydligas vad begreppet står för. Där finns faktiskt en björklundsk definition på Wikipedia, som väl inte är så tokig:
motstånd mot arbetsro i skolan, exempelvis genom att närvarokrav slopas.
ett alltför stort omsorgsperspektiv, som framhävs på bekostnad av skolans roll att förmedla kunskap och färdigheter
motstånd mot att skolan utvärderar elevernas framsteg, genom exempelvis betyg, nationella prov och examina.
att lärarnas ledarroll och ämneskunskap nedtonas.
I den svenska skoldebatten finns dock en faktor av mycket stor betydelse, en faktor som varken Björklund eller andra företrädare för 7-klövern låtsas om. Det är som att man har en stor elefant eller mammut i studion, men ingen ser.
Den faktorn är naturligtvis invandringen.
Och där är Folkpartiet helt med på pk-tåget. ”Låt mig få berätta om hibo” kan Björklund inleda för att dra en historia om ett enskilt flyktingöde.
Om just denna historia var sann eller inte har mindre praktisk betydelse. Kontenta av fp-linjen är att man ska blunda för helhetsbilden, dvs
• bortse från kostnader och svenska intressen
• bortse från hur insatta medel kan hjälpa flest människor i nöd.
Här blir SVT:s Agenda från i söndags, den 17/8, intressant.
Jimmie Åkesson intervjuas av Anders Holmberg, där den senares perspektiv blir identiskt med Folkpartiets. Med Björklund/Holmbergs utgångspunkter ska endast enskilda och utvalda flyktingöden tillmätas vikt: skulle familjen x få det bättre eller inte genom att komma till Sverige?
Dvs raka motsatsen till att se till helheten eller erkänna att våra politiker främst har ett ansvar för situationen här i Sverige.
SVT-utfrågaren kunde lika gärna ha varit anställd på Folkpartiets kansli. Public service utgör ingen garanti mot ensidighet, extremism och svenskfientlighet.
Om du undrar över bilden ovan, så framgår det av filmen vad den syftar på.
Uttalanden från partiledaren Jonas Sjöstedt efter störningarna mot valmöten för Svenskarnas Parti aktualiserar den frågan. Han anser inte att SvP ska ha samma rätt som andra partier att hålla torgmöten. Med vilken argumentering?
• Han anför inte som skäl att SvP skulle ha en politisk inriktning som ligger utanför ramarna av det tillåtliga.
• Inte heller anför han det våld som uppstått som konsekvens av SvP-möten – ett våld som konsekvent utövats av motståndare till SvP.
Nej, Sjöstedt väljer en annan argumentering.
I TV4-nyheterna uttalade sig V-ledaren så här:
”Polisen har inte skyldighet att ge tillstånd till alla demonstrationer, framförallt inte om det finns risk för att det begås brott, t ex hatbrott eller hets mot folkgrupp.”
Notera här att det inte ens skulle röra sig om faktisk brottslighet, utan redan ”risken” för sådan brottslighet.
Vilket stöd ger hittillsvarande erfarenheter av SvP-mötena för farhågor i denna riktning?
Förmodligen inga alls.
Jonas Sjöstedt ansluter sig här till ett propagandakampanjande som pågått sedan en tid, där pk-invandrare utger sig för att känna rädsla pga förekomsten av ”rasister”.
Den typ av erfarenheter som Svenskarnas Parti nu gör har nog mindre att göra med deras påstådda nazism och mer med att de motsätter sig probleminvandringen – nu som det enda ännu ej kalott-kapade partiet.
Därom vittnar ju tidigare störningar av Blågula frågors torgmöten, år 2002 – det räckte där med att BGF signalkampanjade för SD.
Jonas Sjöstedt uttalar sig även om tillträdet för politiska partier till skolor, enligt Exponerat:
”När det gäller skolan vill vi ändra lagen så att dessa inte ska kunna komma in i skolorna. Judiska elever ska inte behöva höra på personer som förnekar Förintelsen.”
Detta skulle uppenbarligen gälla även om SvP-arna ifråga överhuvudtaget inte tog upp något som berör Förintelsen i sina framträdanden.
Dessutom skulle en enskild grupp här i praktiken ges vetorätt.
PS
Innebörden av att Sverigedemokraterna nu blivit ett ”kalott-kapat parti” är att man har uppdragsgivare, andra än sina väljare.
Partiet kan suga upp missnöje med den förda invandringspolitiken, men detta kan sedan länkas av på stickspår och bli till stöd för både Israels framfart i Gaza och Kievregimens framfart i östra Ukraina.
Är det inte anmärkningsvärt att SD är så tyst om Safe Haven?
En viktig punkt i det av SD:s riksårsmöte år 2005 antagna åtgärdsmanifestet!
Vad finns att lära av den invandringspolitik som sjuklövern bedrivit alltsedan tillträdet av regeringen Bildt 1991?
Här kommer den utlovade tredje filmen utifrån Fredrik Reinfeldts sommartal, med tema probleminvandringen och invandringspolitiken:
Moment som förtjänar att lyftas fram:
1.
Om Fredrik Reinfeldts hjärta nu verkligen klappar så för syriska flyktingar är det två åtgärder som snarast bör vidtagas:
a) inget mer stöd åt rebellsidan, stöd som kan förlänga kriget
b) inget deltagande i sanktioner som kan försvåra läget för människorna i Syrien
2.
Det finns i Sverige ett invandrings-politiskt intressekomplex – människor och grupper som gör stora ekonomiska förtjänster på den bedrivna politiken.
3.
Migverkets kostnader ökar, men utgör ändå bara en mindre del av de totala invandringskostnaderna. De är som toppen av ett isberg.
4.
Det är möjligt att påverka strömmen av asylsökande. Det bevisade s-regeringen 1989, med Maj-Lis Lööw som invandringsminister. En lovande utveckling bröts med tillträdet av regeringen Bildt-Westerberg 1991.
Varje gång Sverige fått moderatledda regeringar har läget förvärrats.
5.
Med sitt utspel fick Reinfeldt med Stefan Löfvén på tåget – också Socialdemokraterna är nu uppbundna till att sätta utlänningars och asylprofitörers intressen före svenska folkets.
PS
I svenska massmedia möter Fredrik Reinfeldt en hyllningskör efter sitt sommartal.
”…det är fantastiskt, det tog visserligen 70 år, det tog Srebrenica och Rwanda, att lära läxan av Förintelsen, men nu finns det politiker som törs sätta sin framtid på spel med dessa kärva budskap, nu sätts vår humanitet på prov; det kostar på att försvara friheten mot diktaturens kreatur, må de heta Islamiska staten, Putin, eller aspiranten Åkesson.
Jag tror att Olof Palme hade känt igen sig i det Reinfeldtska budskapet. Han kunde ha fel i många frågor, men han visste att Sverige inte är en ö och att solidaritet inte är gratis.”
Skulle Olof Palme ha ställt sig bakom ”det Reinfeldska budskapet”?
Nej, jag tror att Palme skulle haft en annan helhetssyn och önskat fokusera mer på roten till problemet med de ständigt nya flyktingströmmarna, nämligen de ständigt nya krigen.
I sin gärning visade Olof Palme att han kunde vara kritisk mot stormaktspolitik, även då den bedrevs av USA. Han solidariserade sig med såväl vietnamesers som palestiniers frihetskamp. Han arbetade mot kärnvapen och för en internationell nedrustning.
Sant är Palme hann säga en del politiskt korrekt om ”främlingsfientlighet” och ”rasism”, men detta skedde före 1986 – dvs innan etniska svenskar så till den grad hunnit förvandlas till en andra klassens människor i Sverige.
HELT SÄKER är jag på att Olof Palme, om han levt idag, skulle haft mycket kritiska synpunkter på Carl Bildts agerande som svensk utrikesminister!
Jan Millds blogg 