Lätt är det inte längre att skriva raljerande om invandringen och mångkulturen, kulturmarxismen och hela detta konglomerat av mega-galenskaper. Satir bygger ju att på att man kan överdriva, men vad göra när verkligheten själv redan har gått in i väggen och passerat den?
Klart är att vi är många som kan känna behovet av att på olika sätt bearbeta de trauman som galenskapen har skapat.
Denna text gäller en bok som jag fått mig tillsänd för att recensera. Den heter ”Candida Olsson”, är skriven av pseudonymen Arvid Klegg. Boken är uppdelad i 20 kapitel och kan emellanåt framkalla en del befriande skrattparoxismer.
En passus som jag särskilt gillar är denna:
”Candida mindes vagt att vänstern en gång i tiden hade haft stora förhoppningar på att arbetarklassen skulle resa sig i väpnad kamp mot kapitalismen och ge kamraterna med fin utbildning makten i proletariatets diktatur. Förhoppningar som rejält hade kommit på skam. Det var numera ytterst ovanligt att någon icke-akademiker röstade på dem och det kunde man inte förlåta.
Att arbetare var drägg, var det inte bara Candida som tyckte. Det var numera en allmän sanning. Så enkelt var det. Och man saknade dem inte.
Istället kunde man fokusera på de verkligt förtryckta; högutbildade kvinnor i karriären, miljövänner i bostadsrätt som cyklade till jobbet på Departementet eller BUP, sexuella minoriteter av alla de slag och så dessa fantastiska goda vänner från Tredje världen som ville slå ner sina bopålar i mysiga förorter.”
Det första programmet blev på drygt 10 minuter, men fortsättningsvis lär de bli längre, uppemot en halvtimme eller mer.
Ambitionen är att tills vidare komma med en nytt program i veckan, varje söndag.
Till en början kan det nog förekomma en del brister i tekniken, innan jag till fullo hunnit lära mig det nya ljudredigeringsprogrammet och helt kommit underfund med SoundCloud.
I en bemärkelse får jag kanske be om överseende med det. Samtidigt är det ju angeläget att få konstruktiv kritik och användbara tips, för att kunna åtgärda eventuella brister och successivt bli allt bättre: jan.milld@telia.com
Säkert är att det i dessa dagar är en hel del mer som jag skulle vilja få sagt inom politiken! Det finns så mycket att försöka få ett bättre grepp om.
Den direkta impulsen att påbörja egna poddradosändningar har kommit genom det skivpratarprogram som Ingrid & Conrad haft på webben i sommar. Min första tanke var att då försöka åstadkomma något liknande, alltså upphängt på mycket musik.
I det avseendet har jag nu tänkt om:
Tyngdpunkten i BGF-podden blir istället att ställa frågor och där försöka komma fram till svar.
Detta gjorde namnet ”Blågula frågor” naturligt.
Vilket samtidigt påminner om webbsidan Blågula frågor, som ju funnits sedan 1996 och innehåller mycket material om invandringspolitik och Sveriges väg.
• Konkret kan det betyda att jag går igenom olika teman, gör föredragningar.
• Intervjuer med andra regimkritiker lär det också bli. Där finns många intressanta personer i våra led, som jag skulle vilja bolla politiska frågor till!
• Ur det aktuella nyhetsflödet kommer det också hela tiden att finnas mycket att analysera.
Vi är nog många som skulle vilja höra mer av Julias stämma och musikval i sommarradion. Jag tycker att Ingrid & Conrad ska be JC om att göra fler skivpratarprogram i sommar!
Julia Caesar inledde med att prata om den form av mjukdiktatur – ”demokratur” – som har införts i Sverige av socialdemokraterna.
Hon återger vad Vilhelm Moberg har skrivit:
”Kännetecknande för en demokratur är det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar, att de lever i en demokratur.”
I Sverige låter vi staten ta makten även över privata angelägenheter, menar JC, som vilken förälder som ska vara hemma hur länge med små barn. ”Barns behov har gjorts till en fråga om jämlikhet mellan vuxna kvinnor och män.”
Staten lägger sig i alltför mycket och medborgarna tillfrågas alltför litet.
Denna ”demokratur” har samtidigt totalitära drag, skulle jag vilja tillägga.
Av någon outgrundlig (?) anledning förnekas detta av många i massmedia! Dessutom begär man att alla andra i Sverige också ska göra det. Eller så tillstår man att vi svenskar visserligen finns, men är värdelösa, dåliga och löjliga.
Samtidigt drivs i media linjen att envar som satt sin fot på svensk mark genast ska betraktas som svensk (”nyanlända svenskar”…). Det kan då bli till en förolämpning att hävda att alla människor inte är svenskar, eller att krav ska ställas på den utlänning som ska gälla för att vara svensk.
Och frågan ”Vad är svensk kultur?” på pk-itiska är bara retorisk, där svaret ligger inbyggt i den (”finns ej, allt kommer utifrån”).
Julia Caesar pratar om ”legobitspolitik” – så träffsäkert att det kan förtjäna att citeras rakt av. En timme in i programmet, efter låten ”Drömmen om Elin” med Calle Jularbo:
”… där vi alla ses som legobitar som är utbytbara mot varandra. Grundtanken i legobitspolitiken är att alla människor är lika. Svenskar har inget särskilt värde jämfört med andra legobitar. Som svensk är du helt utbytbar mot en somalier. ”
”Jag känner mig absolut inte som en legobit, och det gör antagligen inte du heller. Men det är uppenbarligen så politikerna ser oss. De är i full färd med att byta befolkning på sitt eget land.
Antalet personer med utländsk bakgrund i Sverige ökar tio gånger mer än den svenskfödda befolkningen. Sedan millennieskiftet och till och med 2015 har antalet personer med utländsk bakgrund ökat med nästan en miljon, eller för att vara exakt 996 234 personer.
Under samma tid har antalet personer med svensk bakgrund minskat med 24 535 personer.
Befolkningsutbytet går snabbt. Dels genom invandring, dels genom att utrikes födda föder fler barn än svenskar. Redan omkring 2025, det vill säga om nio år, kommer svenskar att vara i minoritet i de största svenska städerna.
Om man tror att alla människor är lika betyder det naturligtvis ingenting vilka människor som bor i Sverige. Då är Sverige bara en geografisk yta som kan fyllas med vad som helst. Men befolkningsutbytet är irreversibelt. När majoriteten av invånarna kommer från kapsejsade muslimska länder och religiöst styrda kulturer blir Sverige ett helt annat land.
Hur tänker politikerna? Det vet dom nog inte ens själva. ”
Låt mig här skjuta in vad Jimmie Åkesson svarade 2012 på en fråga från Göran Rosenberg. 6.50 in i denna film:
Julia Caesar citerar den österrikiske författaren Stefan Zweig:
”En människa som har försvurit sig åt politiken tillhör icke längre sig själv och måste lyda andra lagar än sin naturs heliga bud.”
JC fortsätter:
”Om man sviker sig själv och det Stefan Zweig kallar ’sin naturs heliga bud’ överträder man en gräns. Man förlorar kontakten med sin inre kompass. Det gör det så mycket lättare att också svika andra människor utan att ens begripa vad man gör.
Det tog bara en generation för eliten att förstöra Sverige. Från att ha varit ett välfungerande, etniskt homogent land med stark sammanhållning och låg kriminalitet har landet gjorts till ett mångkulturellt kaos med dramatiskt ökad våldskriminalitet och kollapsande välfärdssystem.
Jag säger gjorts, för förstörelsen av Sverige är inte resultatet av en oförutsägbar naturkatastrof. Ingen yttre makt har tvingat oss att ge upp vårt geografiska eller mentala territorium.
Sveriges förfall är resultatet av en lång rad beslut som har fattats fullkomligt frivilligt av regering, riksdag och myndigheter. Denna elit har gett bort Sverige utan att medborgarna har tillfrågats och utan tillstymmelse till konsekvensanalys.
Den generösa flyktingpolitiken har aldrig haft stöd av majoriteten av den svenska befolkningen. Aldrig någonsin.”
”Peter Esaiasson, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet, skriver: ’I ingen annan sakfråga är åsiktsskillnaderna större mellan politiker och medborgare.’
Förstörelsen av Sverige hade inte varit möjlig om media skött sitt professionella uppdrag. Journalisterna ska vara ett kritiskt granskande korrektiv till politiken.
Det uppdraget har de svenska journalisterna grundligt svikit. Istället har de lierat sig med den politiska eliten, gosat in sig i maktens knä, varit lydiga megafoner åt husbondens röst och gjort sig själva till propagandister för massinvandring, islam och mångkultur.
Media har dessutom förhindrat en öppen och allsidig debatt genom att systematiskt stänga ute, demonisera och förfölja kritiska röster.
Knepet har varit lika enkelt som effektivt: tysta och oskadliggör dem med hjälp av stigmatiserande ord. Ordet ’rasist’ har använts som handeldvapen mot invandringskritiker. Det har haft förödande effekter för samhällsdebatten.
Det spelar ingen roll vilket parti eller vilka grupperingar som för tillfället har makten. Journalisterna är alltid trogna mot sittande regim. Det är själva maktinnehavet som journalisterna är lojala med – vare sig det finns till höger eller vänster. Journalisterna visar samma lojalitet med Stefan Löfvens s-mp-regering som de gjorde tidigare med Fredrik Reinfeldts kulturmarxistiska alliansregering i åtta år.”
”Utifrån elitens enastående maktfullkomlighet borde väljarna åtminstone kunna kräva att eliten får rätt. Här är vi tillbaka vid medborgarkontraktet som jag pratade om tidigare.”
”När beslutseliten får fel, när det dyker upp problem som hade kunnat förutses men som inte har diskuterats, riskeras den politiska legitimiteten.
Varför ska medborgarna göra de uppoffringar som den nya situationen kräver när de aldrig erbjudits en rimlig chans att välja en annan väg för landet?”
På denna tankegång har även Marika Formgren varit inne, i sin text ”Vägra skämmas”:
”När konsekvensbedömningarna besannades, när asylsystemet havererade vintern 2015 och regeringen tvingades att vidta panikåtgärder för att minska strömmen av asylsökande till Sverige; då var det ingen som sade ’vi kanske borde ha lyssnat på människorna som förutspådde detta, vi kanske kunde ha undvikit den här situationen om vi hade lyssnat i stället för att stämpla dem som rasistfascistnazister’.
Tvärtom gjorde många opinionsbildare en dygd av sin ’naivitet’…”
Julia Caesars program var nostalgiskt, dvs tillbakablickande. Som JC konstaterar är vi många som nu lever med en djup sorg över att vårt land har tagits ifrån oss.
”Under 44 års maktinnehav byggde socialdemokraterna upp folkhemmet. Sedan skrotade de det, med samma effektivitet.”
Den svenska arbetarklassen har övergivits, till förmån för ”internationell solidaritet”:
”… dvs att i praktiken vemsomhelst, i vilketlandsomhelst, skulle ha samma rätt att bo i Sverige och ta del av svensk välfärd, som de svenskar som arbetat ihop välfärden. Svenskarna lät det ske. ”
JC frågar sig när svenskens tålamod ska tryta, och menar att nu behövs en ny folkrörelse i Sverige, ”TAG SVERIGE TILLBAKA!”:
”Tag Sverige tillbaka från en elit som inte vill oss väl och från en påtvingad mångkultur som aldrig har fungerat i något enda land.”
Centralt för ett motstånd måste, menar jag, vara att vi svenskar kan känna en stolthet och att vi slutar be om ursäkt.
Vi måste förkasta skam- och skuldbeläggandet!
Andra etniska grupper värnar sina intressen.
Det måste vi också göra!
Dvs värna våra intressen, inte deras.
PS
Samtidigt levererar Karl-Olov Arnstberg nu ett mycket starkt inlägg, om svårigheterna att i Sverige år 2016 få igång ett folkligt motstånd:
Bilden ovan är från Migrationsverket våren 2011, då Dan Eliasson var dess chef. Personalen förväntades se positivt på migrationen och dess konsekvenser.
”Det vi nu ser är resultatet av ett samhällsexperiment som urartat. I decennier har landets ledande skikt, oavsett politisk färg, odlat en dröm om Sverige som kulturellt lapptäcke. Ett kraftigt tillskott av individer vars värderingar, livsstil, världsbild och tankesätt påtagligt avviker från våra har ansetts kunna lyfta nationen. Tanken har varit att kulturella olikheter ska kunna existera sida vid sida, korsbefrukta varandra och generera ett idealtillstånd där alla mår väl.”
Utifrån samhällsutvecklingen blir det svårt att förneka misslyckandet, menar Nilsson:
”Stat och kommuner har omfördelat pengar till utsatta skolor, startat integrationsprojekt, byggt fritidsgårdar, anställt etableringslotsar, genomfört etableringsreformer, skapat snabbspår, öppnat telefonlinjer och utbildat i kulturell kompetens i en oändlig kedja av kostsamma försök att få verkligheten att överensstämma med idealen. De önskade effekterna har dock uteblivit. Trots det har samma hjul fått fortsätta snurra och slitna fraser använts till att motivera dessa strategier.”
”Vid en bakåtblick kan man se att mångkulturpolitiken har vunnit samma status i Sverige som kommunismen i det forna östblocket. Den har hyllats, förklarats oantastlig och gjorts immun mot kritik. Ifrågasättanden har bemötts med anklagelser om felaktig värdegrund och lett till utfrysning av personer som velat synliggöra komplikationer.
Kommunismen föll när dess konsekvenser blev alltför uppenbara. Frågan är hur stora skadeverkningar mångkulturalismen kommer att tillåtas orsaka innan någon klär av den ideologi som skrivits in i vår grundlag. Vi kan skönja en försiktig perestrojka bland de styrande, men ännu har ingen vågat påpeka att mångkultur som politisk ledstjärna inte verkar fungera.
Folket ute i stugorna saknar mandat att åstadkomma en snabb förändring. En sådan kursändring kräver handlingskraft hos den politiska makten. Vi kommer inte att få se en genomgripande omorientering innan framträdande politiska profiler konstaterar att det mångkulturella samhällsexperimentet har fått oönskad utgång.”
”…invandringen måste överensstämma med landets behov och att de som invandrar bör styras till anpassning snarare än beviljas undantag. … Vad det handlar om är att kultur har betydelse och att alla kulturer inte kan tvingas att samexistera.
Projektet Sverige är i sig ett facit på att den splittring som då uppstår inte kan hanteras. Tecknen har funnits länge och blivit allt tydligare.”
Facit har vi i själva verket haft sedan mer än 20 år.
Se även veckans fredagsbio:
PS
En aktuell intervju för Granskning Sverige har här relevans. Erik Johansson ringer upp fastighets,kontoret i Lidingö och får tala med Patrik Häggstrand. Bakgrunden är att en svensk med korttidskontrakt blivit avhyst från sin lägenhet, för att ge plats åt en nyanländ utlänning.
Till Häggstrands fördel kan konstateras att han gav sig tid att svara och försökte diskutera sakligt. Något som iofs borde vara självklart, men som ju i pk-Sverige inte är det.
I sak är Häggstrands argumentering inte desto mindre anmärkningsvärd, på två sätt:
1.
Där saknas helt ett rättvisetänkande.
Övergreppet mot svensken ses här inte som något problem. Han tillhörde ju majoritetsbefolkningen, och förutsätts som sådan vara privilegierad. Värnas skall de mest ”utsatta”, dvs utlänningar.
2.
Trots utvecklingen på några år, från ett fåtal no-go-zoner i Sverige till ett 50-tal sådana områden föreställer sig Häggstrand att en balanspunkt av lagom blandning ska kunna permanentas i Lidingö.
Erfarenheten visar att självförsörjande svenskar och invandrare flyttar ut från sådana områden i samma takt som inkvoterade främlingar flyttar in.
Erfarenheten visar också att värdet på fastigheterna snabbt sjunker. Detta har nu boende i Skåne tvingats erfara.
”Vad händer med huspriserna för dem som ligger i närheten av dessa boenden? Man kan bara spekulera i detta men troligen sjunker värdet kraftigt.
Kommunalrådet, Torbjörn Karlsson (S), och jag fick ett mejl från en förtvivlad medborgare i augusti förra året. En medborgare som fått sitt hus värdering sänkt med 500 000 kr på grund av att han fått nya grannar.
En person som precis fått sina lån beviljade i Skanör blev kontaktad av banken då det visade sig att det skulle byggas ett etableringsboende sidan om honom, banken ville omvärdera huset.
Så ser verkligheten ut!”
Swebbtv:s ”Lördagsmorgon” tar också upp ämnet – om hur det smälls upp modellhus i rekordfart, med den inverkan detta får för miljö och trygghet.
”Regeringen föreslår ett tredubblat studiebidrag till långtidsarbetslösa med låg utbildning – för att locka dem till skolbänken. 15.000 arbetslösa om året väntas hoppa på erbjudandet till en kostnad av 1.1 miljarder. SVT Nyheter har tagit del av förslaget.
Regeringen kallar det nya bidraget för ett ‘studiestartstöd’ – och det handlar om ett nästan tredubblat studiebidrag – men det är begränsat till det första året av studier.
Tanken är att locka in arbetslösa med låg utbildningsnivå som inte annars tänkt börja en utbildning. Med ‘studiestartstödet’ slipper de ta studielån.”
Långtidsarbetslösa, bland dem många utrikes födda – de flesta i målgruppen – som varit arbetslösa mer än sex månader och som är mellan 25 och 56 år kan söka bidraget om de inte har grundskole- eller gymnasieutbildning.
”– Det handlar om att många av de människor som är korttidsutbildade är fattiga människor som inte vågar ta steget in i utbildning och då vill vi skapa en morot för dem att börja plugga. I fall man anstränger sig, i fall man fullföljer sina studier – då ska man också bli belönad för det, säger gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic.”
Filmen inleds med ett nyhetsklipp där en polisinspektör från Stockholm, Lars Alvarsjö, framträder och redogör för polisens nu omöjliga arbetssituation i många områden i Sverige.
Klippet är hämtat från dansk TV i februari 2016 – svensk TV var förmodligen inte intresserad.
Däremot kan svensk TV ha inslag om invandrare som gjort sin förmenta kränkthet till en affärsidé och födkrok. De ges ofta utrymme och möts med respekt, för att inte säga underdånighet och vördnad. Kolla t ex tre minuter in här, och här.
Poliser kan få utrymme om de ska skuldbeläggas, om någon ung bilgalning kört ihjäl sig eller om en polisman i frustration – inne i sin polisbil och hörbart bara för kollegor – uttalat några olämpliga ord.
Svenskhet är överhuvudtaget suspekt. När Björn Söder, då partisekreterare i SD, hävdade att det finns etniska svenskar, då hamnade han genast i blåsväder. Protester från Willy Silberstein på SKMA och sedan var Björn Söder utbytt som partisekreterare.
Sammantaget förklarar detta, tror jag, mycket av dagens desperata situation i ”förorten”, där ambulans, brandkår och även polisen blir till måltavla för systematiska våldsaktioner.
Det svenska står s.a.s. inte högt i kurs.
När ämnet äntligen tas upp i SVT, då sker det först efter att:
• ”den humanitära stormakten” hunnit etableras som ett internationellt åtlöje och situationen i Sverige blivit till en följetång i TV-inslag över hela världen.
• svensk polis gått in i väggen, dess arbetssituation blivit omöjlig och den svenska rättsstaten är allvarligt hotad.
När företrädare från Sjupartiet till sist ska uttala sig om dessa problem, vad har de att säga?
Där finns tre moment:
a) Ansvaret för situationen ligger hos det svenska samhället.
b) Lösningen ligger i mer av samma politik som redan bedrivits under så många år: mer resurser.
c) Konkret: arbete åt alla, större bostäder och bättre skola. Och fler föreningslokaler?
Angreppen på räddningspersonal, tolkas som en form av – medvetet eller omedvetet – politisk protest. Förklaringen antas ligga i ett missnöje med samhället.
I verkligheten handlar det ofta om kriminella, som vill kunna bedriva sin verksamhet i fred. Därför vill man hålla svensk polis borta från dessa områden. Därvid kan man ofta rekrytera stöd från en vidare krets, inte minst unga som inte är straffmyndiga.
Det första av de två tabun som syftas på i filmtiteln är invandringspolitiken, där det handlar om både volymer och sammansättning.
• Med den massinvandring som skett under så många decennier och nu eskalerat ytterligare finns inga förutsättningar att hålla jämna steg med integration och anpassning, även om sådana ambitioner skulle finnas hos alla som kommer.
• Dessutom utgörs den aktuella invandringen mest av personer från andra kulturer, vilket erfarenhetsmässigt medfört problem.
En första nödvändig åtgärd måste därför vara att inte släppa in mer av detta i vårt land. Sverige behöver snarast säga upp sin anslutning till FN:s föråldrade flyktingkonvention, tillkommen under mitten av förra seklet och inte avpassad för dagens folkvandringstid!
Det andra tabut gäller den svenska självutplåningen.
Många av dem med utländsk bakgrund hyser ett uppenbart förakt för och hat mot oss svenskar. Varför?! Massmedia och diverse pk-politiker har länge medverkat till att lägga grunden till detta, genom en strid ström av antisvensk propaganda.
Sverige har ställt upp med boende, försörjning och allehanda service. Det har rör sig om en generositet som överträffar den i nästan varje annat västland. För övrigt en förklaring till att så många söker sig till just Sverige. Denna frikostighet är redan i sig överdriven, intill det sjukliga.
Ovanpå detta alltså denna fientlighet och otacksamhet. Det är orimligt!
Vi måste ”sätta hårt mot hårt”, säger centerledare Annie Lööf i Agenda.
I princip har hon helt rätt, men vilka åtgärder kan det då handla om?
• Utegångsförbud kvällstid i de värsta problemområdena?
• Lägre straffmyndighetsålder?
• Tydligare föräldraansvar?
• Utvisningar och vid behov återkallande av svenska medborgarskap?
• Hårdare straff, fängelsevistelser i Baltikum?
• Bestraffning redan vid dålig attityd mot polis? (7.20 in i filmen)
Ska svensk polis nu ges en chans att reda upp situationen i ”förorten”, då måste den i sitt arbete backas upp av hela det svenska samhället. Det kan krävas en samlad propagandaoffensiv som klargör att vi som bor här ställer krav på dem som kommit till Sverige. Det måste finnas en form av ömsesidighet, ett samhällskontrakt.
SLUTLIGEN ser jag
en parallell mellan den pågående probleminvandringen och det nu aktuella värdlandsavtalet med knytningen av Sverige till NATO.
I båda fallen saknas vettiga skäl och hållbara argument, i båda fallen drivs vansinnigheterna fram av ett antiintellektuellt och helt ursinnigt mediakampanjande.
En koppling kan också skönjas vid horisonten, enligt principen att först skapa ett problem, för att sedan erbjuda en ”lösning”.
Ska NATO-trupper dyka upp som en ”räddning” när inbördeskriget är ett faktum och svensk polis inte räcker till?
Jan Millds blogg 