Ett nytt program av Blågula frågors podradio är nu utlagt – här.
Denna tredje sändning blev på 45 minuter och rymmer: 1. En genomgång kring den nya radions inriktning 2. Kritik av den osäkerhetspolitik som försvarsminister Peter Hultqvist representerar 3. Reflexioner kring bokmässefolket.
Relevanta länkar kring denna Bokmässa och dess folk:
Till nyheterna hör också att bgfpod nu skaffat också en sida på Youtube – kan ses här.
Håll med om att sidan blev vacker!
För att i bgfpod4 nästa söndag kunna illustrera ett resonemang kring bilbränder och den propaganda för ansvarsbefrielse som pågått i Sverige alltsedan ett halvsekel skulle jag vilja spela delar av låten ”Vem är det som är rädd?” med Björn Afzelius.
Det vågar jag dock inte göra. Andra poddare kanske kan våga sig på att spela musik, men jag tillhör inte dem.
Såvida inte bgfpod först har en sponsor som lovar stå som garant och ta den ekonomiska smällen, om det skulle bli krav på skadestånd. Själv har jag inga sådana marginaler (åkte nyligen på att betala 5.500 kr till en advokatfirma kring upphovsrätt för ett fotomontage).
I väntan på en sådan garant får andra vägar prövas. I detta aktuella fall fixar vi inläsning av sångtexten, i de delar som ska kommenteras.
Mot denna bakgrund här en ”efterlysning”: har du en bra inläsningsröst och skulle vilja hjälpa mig med att läsa in texter som ska citeras i kommande sändningar, låt mig veta! Rent praktiskt kunde kanske överföringen fungera både via Skype och ljudfil i mejl.
Utlagd är dessutom fredagsbio 64, som handlar om Moderaterna: När ska de be om ursäkt för vad de ställt till med? När ska de ta klart avstånd från Fredrik Reinfeldt? När ska de bli redo att ta politiskt ansvar?
Se gärna även fredagsbio 63, om pladdermajan som blev partiledare:
Från min skoltid fick vi, som jag minns det, lära oss om andra världskriget att: • något sådant fick inte inträffa igen • skulden till detta krig låg på Tyskland • varje enskild individ i ett samhälle har ett ansvar, att reagera mot en utveckling i fel riktning.
Lika litet som man kan gömma sig bakom att bara ha ”lytt order”, lika litet har man rätt att blunda och bara passivt flyta med när grova brott förbereds.
Men vad är det som nu pågår?
Det ligger på tre nivåer:
A. Neokonservativa krafter i väst agerar som hökar, driver på en utveckling mot ett tredje världskrig.
B. Ledande politiker i Sverige uppträder som papegojor, deras tal kunde lika gärna ha skrivits i Washington.
C. Många svenskar tänker som höns, verkar inte ha begripit just någonting.
Då är vi tillbaka vid det som jag skrev om nyligen, ”russofobins kostnader”. Ytterligare en kostnad som denna fobi kan medverka till är ett nytt världskrig.
Med det inte sagt att ens ledande neokonservativa i väst uttryckligen vill driva fram ett nytt världskrig. Kanske vill de bara pressa ryssarna, för att framtvinga en rysk underkastelse.
Illa nog om detta skulle lyckas. Än värre är att det ökar riskerna för ett storkrig, genom misstag.
Konkret handlar det om:
1. Uppsägningen av ABM-avtalet och dess erkännande av terrorbalansen
2. Nya NATO-medlemmar och utplacering av missiler närmare ryska gränsen
3. Vapenutvecklingen, som också krymper förvarningstider vid angrepp
4. Ökad spänning, vilken samtidigt bidrar till ökad nervositet
5. Än mer satsningar på rustningar.
Till spänningen bidrar USA och NATO genom stora övningar invid den ryska gränsen, genom kuppen i Ukraina och genom utvecklingen i Syrien. Beträffande Syrien stöder USA i praktiken Alkajda-rebellerna i Al-Nusra-fronten och presidentkandidaten Hillary Clinton förordar en ”flygförbudszon”, som i Libyen 2011.
Varför bedriver USA denna aggressiva politik?
Ett kort svar skulle kunna vara ”NWO”. New World Order.
Det pågår i väst en utveckling mot ökad kontroll av individen. Denna utveckling återspeglar en strävan hos makthavare och yttrar sig i exempelvis:
• skuldsättning och beroenden
• mediepropaganda och mental styrning
• splittring, otrygghet och motsättningar
• ökad övervakning och kontroll av individer
• kort och chips istället för kontanter
• GMO-livsmedel och droger.
Detta projekt är globalt, det blir ofullgånget om det inte genomförs överallt, om det inte omfattar hela världen. Där får inte finnas några luckor och frizoner, som nu Ryssland. Inga konkurrerande maktcentra, kontrollen ska vara total. Världen ska vara unipolär, inte multipolär.
Allt tugg om Krimhalvön från Stefan Löfven och andra USA-papegojor är bara svepskäl. Oavsett vad Ryssland gör eller inte gör skulle denna västoffensiv rulla på.
Vad kan då bli resultatet av detta?
1.
En första möjlighet är att offensiven når sitt mål och att USA-NATO lyckas genomdriva en erövring av även Ryssland, genom en kupp som den i Ukraina eller genom att ryssarna s.a.s. slänger in handduken och kapitulerar.
2.
En andra möjlighet är att det utbryter ett kärnvapenkrig, genom ett tekniskt missöde eller att ena sidan gör ett överraskande angrepp, försöker sig på ett förstaslag.
Ett sådant krig kan i princip innebära:
a) antingen att ena sidan drabbas väsentligt mer än den andra
b) eller att båda sidor drabbas av en oöverskådlig förintelse.
Men varför försätta sig i en sådan situation?!
Varför riskera något så vansinnigt?!!!
Jag tycker inte att Sverige ska samverka med NATO.
Ej heller bör vi deltaga i sanktioner mot Ryssland.
Här ska jag ta upp två exempel på aktuella kostnader för russofobin i Sverige: dels den stora skogsbranden i Västmanland, dels de svenska mjölkböndernas svåra situation.
Branden
Skogsbranden i Västmanland 2014 var den största i Sverige på över ett halvsekel. Den bröt ut den 31 juli och pågick i nära två veckor. 13.800 hektar skog drabbades.
När larmet kom till räddningstjänsten var det ett område på 30 x 30 meter som brann. Det fanns många orsaker till att denna skogsbrand spreds med sådan hastighet och drabbade ett så stort område:
1. Naturliga förutsättningar – det hade varit varmt länge och det var torrt i markerna.
2. Professionella förutsättningar – brandpersonal var dåligt utbildad och rustad för denna uppgift. ”Jämställdhet” hade prioriterats framför yrkeskompetens av MSB.
3. Organisatoriska missar och mänsklig klantighet. Man missade att i tid rekvirera eller ta emot möjlig hjälp från olika delar av det svenska samhället.
Till detta kommer emellertid ett fjärde moment, som ligger vägg-i-vägg med punkterna 2 och 3: en politisk prioritering.
Ryssland är ju ett land med mer av stora skogar än något annat land. Det har också erfarenheter av skogsbränder. Samt resurser/kompetens. Således har de utvecklat stora flygplan, specialiserade på att kunna effektivt bekämpa skogsbränder.
I samband med Västmanlandsbranden i augusti 2014 erbjöd sig Ryssland att sända ett sådant flygplan till Sverige (möjligen flera plan) för att hjälpa till i brandbekämpningen.
Från svensk sida tackade MSB dock nej till detta! Varför?
• Det kunde knappast vara att Sverige i detta kritiska läge inte behövde denna hjälp. Branden spred sig ju snabbt och hotade även ett stort samhälle som Norberg.
• Inte heller kunde det vara att man ifrågasatte ryssarnas kompetens och kapaciteten hos det erbjudna specialflygplanet.
• Nej, skälet var strikt politiskt. Ryssland skulle ha kunnat vinna PR-poäng på att få medverka i släckningsarbetet. Det skulle ha kunnat göra svenskar mindre ryssfientliga, det kunde ha motverkat russofobin. Detta ville man inte riskera.
Bekämpningen av skogsbranden sågs, i jämförelse med angelägenheten av att bekämpa denna ”hotbild” av ryssvänlighet, som av underordnad betydelse. För den större sakens skull fann man det värt att låta ytterligare ett antal hektar skog brinna ned.
Från ”ansvarigt” håll i Sverige gjorde man sin prioritering av viktigt att mer viktigt…
Detta agerande från svenska myndigheter var i sig inte uttryck för någon russofobi, däremot var det resultat av en politisk strävan att bevara eller befrämja en fortsatt russofobi bland svenskar.
Mjölken
Sverige är långtifrån självförsörjande på livsmedel. Det är sämre än vad det varit tidigare, det är också sämre än i våra grannländer.
Överhuvudtaget går samhällsutvecklingen mot ökad sårbarhet. Vår beredskap för allvarliga kriser och orostider är allt annat än god.
Problemet med självförsörjning gäller även mjölkproduktionen, en hel del mjölk importeras idag.
Utöver denna EU-politik och frihandel till kommer ytterligare en faktor som – helt i onödan – skapar extra svårigheter för svenska mjölkbönder, nämligen vissa inskränkningar i samma frihandel. Närmare bestämt sanktionspolitiken mot Ryssland.
Våra mjölkbönder drabbas därigenom av motaktioner från Ryssland, som svar på EU:s sanktioner. Med mindre avsättning och än mer sjunkande mjölkpriser som konsekvens.
Varför dessa sanktioner? Vad som anförs är – som det uttrycks från sanktionernas tillskyndare – Rysslands ”annektering” av Krimhalvön.
Det handlar här inte barra om en ofrånkomlig konsekvenser av vårt medlemskap i EU. Sverige tillhör dessutom de länder som är mest drivande för sanktioner mot Ryssland. Våra företrädare vill att dessa sanktioner skall fortsätta, helst även utvidgas.
Finns det överhuvudtaget någon viktigt fråga där Sverige numera, i jämförelse med andra länder, inte tillhör de värsta hökarna och ligger ”på framkant” i galenskap?
I texten ”Nej till russofobi!” gav jag tre förklaringar till ryssfientligheten i Sverige:
1. svensk historia
2. kommunistiskt förtryck
3. NATO-kampanjande.
Till den sista punkten kan räknas ubåtshysterin i Sverige i början av 80-talet. Från år 1981 till 1983 skedde en dramatisk opinionssvängning i riktning mot ökad rysskräck – från 27% till 83%! (12 minuter in i denna tyska film)
Jag hävdar att det här rörde sig om kampanjande och om lögner från massmedia.
Om det har tidigare skrivits på BGF-sidan, utifrån boken ”Ubåtsvalsen” av Ingemar Myhrberg.
Förvisso gick sovjetiska ubåt 137 på grund i Karlskrona skärgård 1981, men den var inte ute på något spioneriuppdrag, det motsägs av en rad omständigheter. Att både militär, massmedia och politiskt etablissemang i Sverige ändå genast fastnade för den tolkningen säger något om det intellektuella klimatet i vårt land.
Krisoffer Hell tar också upp ubåtshysterin, med koppling till Palmemordet några år senare, i sin bok ”Demokrati till döds”.
Nu får jag ytterligare stöd för min mediekritik genom boken ”I mörka vatten” av Mathias Mossberg, utgiven på Karnevals förlag.
Visst har ubåtar siktats på svenska farvatten alltsedan 1980-talet, och visst har det varit fråga om kränkningar – men har det varit fråga om sovjetiska ubåtar?
Det är den bild som förmedlats av ohederliga marinofficerare, ivrigt megafonerade av svenska media. Och det är en bild som har satt sig. Men är den sann – stämmer den med verkligheten?
Jag menar att denna bild ligger i nivå med påståendena om invandringens lönsamhet.
Inte mindre än tre olika ubåtsutredningar har det hunnit göras. Den första av dem – som kom 1983 och styrdes av Carl Bildt – slog fast inte bara att territoriella kränkningar förekommit, utan dessutom att ubåtarna kom från Warszawapakten.
Bevisen för detta var dock obefintliga, vilket bekräftades av de två senare ubåtsutredningarna, 1995 och 2001.
• Säkert är att från Moskva har man – även efter Sovjetunionens kollaps 1991 – konsekvent förnekat kränkningar.
• Säkert är att den svenska marinen aldrig lyckades få upp någon främmande ubåt.
• Säkert är också att ubåtshysterin resulterade i ovannämnda opinionssvängning. Var det själva syftet med verksamheten?
Verkliga ubåtskränkningar förekom uppenbarligen – men dessa gjordes av NATO-länder. Detta har även erkänts officiellt från väst, som framgår i Mossbergs bok:
”Bland dem som efteråt talat om att testa det svenska försvaret finns USA:s försvarsminister Caspar Weinberger och brittiske marinministern Keith Speed. Nato opererade regelbundet i svenska vatten för att testa det svenska försvaret, sade Weinberger, och fick instämmande av Speed.”
Ändå lever den föreställningen kvar hos många svenskar, att de ubåtar som 1982 och framåt kränkt svenska farvatten kom från öst.
Lögner kan vara seglivade. Där de en gång parkerats står de kvar.
Motsvarande gäller f.ö. diskoteksbranden i Göteborg 1998, som var anlagd (se även 9.10 in i brandfilmen nedan).
63 invandrarungdomar omkom och tidigt pekades i media skinnskallar ut som misstänkta för dådet, trots att ingen skinnskalle setts till i närheten av lokalen. Uppfattningen låg dock i linje med en allmän propagandabild, av invandrare som offer och svenskar som förövare.
I själva verket var förövarna fyra unga invandrare. Dådet utgjorde en hämnd för att de hade nekats gratis inträde på diskoteket.
Likväl finns föreställningen om skinnskallar som förövare kvar, även bland invandrare i Sverige. Den ligger ju i linje med den allmänna mediabilden.
Till desinformationen och vilseledandet har även höga politiker medverkat:
• Vid moskebranden i Eskilstuna julen 2014 förutsatte bl.a. löfvenministrarna Morgan Johansson och Alice Bah Kuhnke direkt att det var fråga om ett attentat (1.30 in i brandfilmen nedan).
På så vis får vi ett politiskt självspelande piano.
PS
När jag här ifrågasätter den av massmedia satta bilden av ubåtskränkningarna, då handlar det inte om att känna sympati eller antipati gentemot ryssarna.
Sådant måste här ligga utanför bedömningen. Det handlar om att få fram sanningen – framförallt för vår egen skull, som svenskar!
Jan Millds blogg 