Nej till russofobi!

55titel
Veckans fredagsbio heter ”Spola RUSSOFOBIN!” och har samband med senaste bloggtexten, om NATO.  Det russofobiska kampanjandet i våra massmedia drivs av en strävan till svenskt NATO-medlemskap.

I begreppet ”fobi” ligger ju en starkt överdriven och irrationell rädsla för något. Det är med viss tvekan som jag här använder det begreppet, eftersom det så har missbrukats så mycket genom talet om ”islamofobi” beträffande motstånd mot islamiseringen av Sverige och saklig kritik av muslimer. Ändå:

Begreppet ”russofobi” är motiverat, eftersom det i Sverige verkligen finns denna typ av rädsla för och fientlighet mot ryssar och Ryssland.

Man kan fråga sig varför!

Jag kan se tre förklaringar:


poltava
1. Svensk historia

På 1700-talet tvingades vi erfara både nederlaget vid Poltava och det förödande skärgårdskriget. Med freden i Nystad förlorade Sverige både Ingermanland och Baltikum till Ryssland. Sedan kom mordet på  ett svenskt sändebud, Sinclairvisan och påföljande krig mot Ryssland, där hela Finland blev ockuperat var nära att förloras till Ryssland. Definitivt inträffade detta något senare,  år 1809.

Mer om svensk-rysk historia här, här och här.


moskva36
2. Kommunistiskt förtryck

Efter den judiska revolutionen i oktober 1917 i Ryssland följde en period av brutalt och omfattande kommunistiskt förtryck. Först drabbades människorna inom gränserna för Sovjetunionen, vilket alltså inkluderade Ukraina och Baltikum. Efter 1945 drabbades även polacker, ungrare och andra folk i Östeuropa.

En inventering kring detta har jag tidigare gjort här.

Tilläggas kan att Estland tillhörde Tsarryssland under mer än två sekler, fram till slutet av Första Världskriget, då landet blev självständigt. Kring 1940 ockuperades både Estland, Lettland och Litauen av sovjetiska trupper. På detta följde två erfarenheter:

a) omfattande inflyttning av etniska ryssar

b) sändande av dissidenter, eller bara misstänkta sådana, till läger i Sibirien.


natoanna
3. NATO-kampanjandet

Det långvariga och allt intensivare kampanjandet i våra massmedia börjar också ge avläsbara resultat. Ryssland uppfattas som hotfullt och Vladimir Putin ses som en skurk.  Opinionsmätningar tyder på att alltfler svenskar nu önskar att Sverige ska gå med i NATO.

Detta kampanjande hängs upp på tre moment, i denna prioritetsordning:

A. Krimhalvön
Krim ”annekterades” inte. Återanslutningen till Ryssland låg i linje med en stark folkvilja. Bakom denna fanns ett självklart och starkt intresse av att slippa drabbas av de våldsextrema grupperingar som härjat så obehindrat i Ukraina alltsedan Kievkuppen.

B. Östra Ukraina
Det bor många rysktalande i Ukraina, framförallt i öster och söder. Med främst deras stöd hade Viktor Janukovytj valts 2010. Deras president störtades i februari 2014. Moskva har närmast verkat återhållande beträffande separatism i Donetsk och Lugansk.

C. Syrien
Utan det ryska ingripandet i Syrien skulle ISIS ha segrat. I princip blir detta vad SVT:s Anna Hedenmo pläderar för i den aktuella filmen, fredagsbio 55:


Framförallt två moment  kan förklara att Ryssland nu spänner musklerna militärt – moment som svenska massmedia missar, och som de flesta svenskar därför är ganska ovetande om:

I.
Det första gäller vad som inträffade i Kiev under februari 2014, dvs att
– den valde presidenten störtades, författningen sattes ur spel
– det skedde våldsamt och har följts upp med en terror mot oliktänkande
– USA satsade 5.000 miljoner dollar på detta maktskifte.

kiev14

2.
Det andra gäller att NATO – istället för att läggas ned 1991, efter Sovjetunionens kollaps och Östeuropas befrielse – utvidgades österut, med många nya medlemsländer. Samt drog igång ett antal angreppskrig, med förödda länder, miljoner dödade/skadade/hemlösa och enorma strömmar av flyktingar/migranter som följd.

natoexpanstion


Mer finns att säga i detta ämne. Närmast ska jag utveckla mina tankar i ett svar på en kommentar från signaturen ”Sam” i min förra bloggtext.


Mer

https://janmilld.wordpress.com/2015/12/01/russofobisk-sd-film/

https://janmilld.wordpress.com/2016/02/11/ska-vi-hata-ryssar/

https://janmilld.wordpress.com/2011/08/22/pa-nato-menyn/

https://janmilld.wordpress.com/2015/09/29/na-te-nato/

https://janmilld.wordpress.com/2015/11/26/vad-forsvarar-nato/

https://janmilld.wordpress.com/2016/03/07/turkiet-kraver/

https://janmilld.wordpress.com/2015/03/12/i-bildts-fotspar/

https://janmilld.wordpress.com/kiev-2014/

http://www.janmilld.se/ukraina/

http://www.janmilld.se/nato/

http://www.exponerat.net/jan-milld-replik-om-ryssland/

http://www.unz.com/tsaker/counter-propaganda-russian-style/

http://www.svtplay.se/video/8714307/ukraina-revolutionens-morka-sida/dokument-utifran-ukraina-revolutionens-morka-sida-svt

NATO nästa?

dndeb
Dagens Nyheter har nu redovisat en opinionsmätning från SOM-institutet som visar att stödet för en svensk anslutning till Nato har ökat.

Iofs inte så att en majoritet önskar en anslutning, men antalet svarande som gör det är större än de som motsätter sig en Nato-anslutning. En majoritet sade sig samtidigt önska en fortsatt alliansfrihet för Sverige.

Ändå görs detta till en nyhet och ges utrymme i DN.

kurvorna
Metoden är uppenbar:

• Först en ihållande och ensidig propaganda mot Ryssland och för Nato.

• Sedan mätningar som ger bränsle för ytterligare propaganda.

Det här är  ”Sifo-demokrati”, dvs man lyfter fram en opinion (om ens det), som är illa informerad i en fråga, och menar att denna ska tillmätas betydelse.

Verklig demokrati förutsätter naturligtvis att medborgarna först fått en chans att sätta sig in i frågan, och ta del av fakta och argument från mer än en sida!

Om så skedde skulle svenska folket få höra även argument mot NATO-anslutning:

1. Som Nato-medlem blir Sverige en självklar rysk måltavla i händelse av krig.

2. Som Nato-medlem ingår Sverige i samma allians som Turkiet och måste deltaga på Turkiets sida om Erdogan lyckas provocera fram ett krig.

3. Nato är inte en allians för fred och försvar, det är en allians för krig och angrepp. Det framgick vid t ex bombkriget mot Serbien 1999.

4. Sverige kunde klara sig utan att vara Nato-medlem när Sovjetunionen fanns och hela Östeuropa levde under kommunistisk diktatur. Nu är detta ändrat – varför då överge alliansfriheten?!

Jag skrev nyligen en artikel om Nato i Nya Tider:

natontjm


Under rubriken Nato ökar säkerheten” skriver Ingemar Ögren i NyT 16/2016: ”Nu ser vi hur det nya Ryssland spänner musklerna. Krim har man annekterat,..” Mot den bakgrunden ser Ögren en risk i att de baltiska länderna ska angripas av Ryssland.

Tydligen vill han att Sverige nu som ett svar på detta bör göra Gotland – ”ett osänkbart hangarfartyg” – tillgängligt för Nato.

Ögrens tankegångar ligger förvisso i linje med en hållning till Ryssland som konsekvent präglat västliga massmedia. Den perverterade ensidigheten i denna hållning tycker jag har fångats väl av M S King i boken ”The war against Putin”:

”• Har Ryssland bombat suveräna stater till underkastelse?

– Nej, det var USA som gjorde det (Irak, Afghanistan, Libyen).

  • Har Ryssland inrättat tortyrläger för krigsfångar?

– Nej, det var USA som gjorde det (Guantanamo, Abu Ghraib).

  • Har Ryssland dödat kvinnor, äldre och barn med drönare?

– Nej, det var USA som gjorde det (Pakistan, Jemen, Sudan, Somalia).

  • Har Ryssland använt subversion för att underblåsa ’spontana’ protester och kupper mot utländska regeringar?

– Nej, det var USA som gjorde att (Georgien, Ukraina (två gånger), Egypten, Tunisien och många fler!).

  • Hotar Ryssland att attackera något annat land?

– Nej, det är USA som gör det (N.Korea, Iran, Libanon, Syrien).”


Framförallt vill jag påstå att Ingemar Ögren förbigår viktiga moment i vår nutidshistoria:

Som aktiv i fredsrörelsen under efterkrigstiden tillhörde jag själv dem som pläderade för att ryssarna skulle släppa de östeuropeiska länderna fria.

Iofs var det ryska säkerhetstänkandet begripligt efter den nazityska invasionen och det enorma pris i människoliv och materiell förödelse som den förorsakat. Psykologiskt var det inte svårt att förstå känslan av att efter dessa erfarenheter behöva en geografisk buffert västerut. Den tekniska utvecklingen, med missiler som nådde långt, gjorde dock att detta ändå inte gav säkerhet.

Bara genom förtroendeskapande åtgärder och ökad förståelse, avspänning och nedrustning, kunde säkerhet uppnås! Till detta skulle Sovjetunionen kunna bidraga genom att låta folken i Ungern, Tjeckoslovakien, Polen och andra öststater själva välja sin väg.

Efter Berlinmurens fall hösten 1989 inträffade just detta. 1990 kunde Tyskland återförenas, med godkännande från Moskva. 1991 kollapsade Sovjetunionen och även de baltiska staterna blev fria.

År 1991 upplöstes Warszawapakten och året därpå fanns inte längre något land i Europa med kommunistiskt styre.

Rimligen borde i denna nya situation även Nato ha upplösts. Den hade ju bildats 1949 som en försvarsallians, riktat mot kommunismen.

Som bekant inträffade ändå inte detta.

Tvärtom – Nato utvidgades österut, snart med 12 nya medlemmar! Varför?

Klart är att man därmed missade ett historiskt tillfälle till avspänning och nedrustning.

Klart är att ryssarna här kände sig, och alltjämt känner sig, svikna. På goda grunder. Eller hur?

Ovanpå detta kom den våldsamma kuppen i Kiev 2014, där USA hade investerat 5.000 miljoner dollar på att få den valde presidenten störtad.

Som många andra debattörer hänger Ingemar Ögren upp sin hotbild på den ryska ”annekteringen” av Krim. Om den saken finns mycket att säga, och det vill jag beröra här:

  • Krimhalvön tillhörde Ryssland alltsedan slutet av 1700-talet och under två sekler.

  • Jalta och Svartahavskusten var för ryssar, alltsedan tsartiden, det högst rankade semestermålet, ungefär som Rivieran för fransmän eller Balatonsjön för ungrare.

  • Krimhalvön bebos till övervägande del av ryssar.

  • När Krim 1954  fördes över från den Ryska sovjetrepubliken till den Ukrainska sovjetrepubliken var det inom ramen för Sovjetunionen och något som få då fäste avseende vid, då det inte uppfattades ha någon praktisk betydelse. Bara en administrativ förändring. Det skedde genom ett infall från partiledaren Nikita Chrustjov och kanske inte ens då i enlighet med Sovjetunionens lagstiftning.

  • Geopolitiskt är tillgången till Svartahavskusten och flottbasen Sevastopol på Krim viktig för Ryssland. Detta ställdes på sin spets efter det mot Moskva riktade maktskiftet i Kiev.

  • En stor majoritet av krimborna uttalade sig i folkomröstningen den 16 mars 2014 för att få tillhöra Ryssland. Två tidigare folkomröstningar på Krim gick i samma riktning.

  • Om anslutningen av Krim till Ryssland skedde i strid mot Ukrainas författning så gäller detta rimligen även USA-kuppen veckorna dessförinnan.

  • Det handlade också om vardaglig säkerhet för befolkningen på Krimhalvön. Efter Kievkuppen gjorde sig våldsbenägna extremistgrupper breda i Ukraina och kunde terrorisera varje ansats till opposition.

Till bilden hör att det rent tekniskt var möjligt att skära av halvön, så att våldsextremister kunde förhindras tillträde till den. Dels genom geografin, dels genom förekomsten av ett stort antal ryska soldater, som var stationerade i Sevastopol.

  • Det visade sig också att man lyckades. Separationen från Ukraina genomfördes fredligt, utan blodsutgjutelse.

Sammantaget blir det, menar jag, fel att alls tala om en ”annektering” av Krim. Anslutningen – eller snarare återanslutningen – av Krim skedde med ett stort folkligt stöd.

Kosovo tilläts lämna Serbien – varför skulle inte Krim få lämna Ukraina? Varför här mäta med så olika mått?


Visst – Ryssland kan nu sägas ”spänna musklerna”, men fortfarande uppgår Rysslands militärutgifter till bara en tiondel av USA:s.

En titt på jordgloben visar att USA omringar Ryssland och Kina med militärbaser, medan något motsvarande inte gäller i omvänd riktning. Sovjetunionen monterade ned sina kärnvapen på Kuba 1962.

Visst – ryskt militärflyg och ryska krigsfartyg övar runt Östersjön. Men Ryssland har ju kust vid Östersjön, till skillnad från vad som gäller för USA.

Sant är, som Ingemar Ögren konstaterar, att Sverige under efterkrigstiden varit föga neutralt. Vi har hela tiden har varit knutna till Nato och den kopplingen har successivt blivit allt starkare.

Jag menar att det är en olycklig utveckling, som vi bör försöka styra bort från, av två skäl:

  1. Ju mer knutet Sverige är till Nato, desto självklarare blir vi till en rysk måltavla i händelse av krig mellan Ryssland och Nato.

Som Nato-medlem skulle Sverige vara förpliktigat att bistå det aggressiva Turkiet vid en konflikt med Ryssland.

  1. Nato är en allians för krig, vilket framgått genom angreppen på Serbien 1999 och Libyen 2011.

Nato bör därför avvecklas, inte ytterligare stärkas!

 


Mer

https://erikjohanssonblog.wordpress.com/2016/05/16/svenska-folket-luras-med-i-nato/

http://www.dn.se/debatt/stod-for-nato-medlemskap-nu-storre-an-motstandet/

https://peterkrabbe.wordpress.com/2016/05/07/en-bra-kapten-behover-en-kikare/

https://anthropocene.live/2016/05/06/sverige-i-fel-bat/

http://nyheteridag.se/jan-myrdals-tal-till-minne-av-segern-mot-hitlerfascismen-ryssland-gav-det-storsta-offret/

http://www.globalresearch.ca/nato-proudly-delivering-death-since-1949/5321041

https://janmilld.files.wordpress.com/2016/05/natojm.pdf

Jag hade fel: SAKLIGHET

saklig

En fortsättning på temat i två tidigare bloggtexter – om Sydafrika respektive SD.

Här ska det handla om metoder och principer i argumenteringen.

Inte kan det väl vara fel att eftersträva ”saklighet” i debatten?

I en bemärkelse, faktiskt – ja! Det blir en slutsats som jag nu tycker mig kunna dra, efter drygt två decennier av invandringskritiskt opinionsarbete.

Låt mig ta det från början, (och förlåt, alla ni som redan många gånger hunnit ta del av denna historia om BGF):

bgfhist

Den utgångspunkt som verkligheten gav, när vi inledde verksamheten för Blågula frågor, rymde i huvudsak två moment:

1.
Tidiga invandringskritiker – BSS och SD – var demoniserade. De framställdes i maktmedia som extremister och annat negativt.  Detta gav i princip möjlighet för två alternativa tolkningar:

a) De som opponerade var faktiskt dåliga människor

b) Detta var bara en av media fabricerad nidbild.

2.
Vi som drog ingång Blågula frågor – Anders Sundholm och jag själv – hade en politisk bakgrund inom socialdemokratin, vänstern och miljörörelsen. Det gav oss en potential att själva slippa stämplingar.

Vi skulle inte lätt kunna anklagas för ”högerextremism”.  Genom att ge oss in i debatten och framföra kritik av den förda invandringspolitiken skulle  ”korten bli synade”:  fanns alls något utrymme för en saklig debatt i denna fråga?

• var ”felet” med den kritik som dittills anförts att den kom från antidemokrater, ”rasister”, osv?

• eller var dessa anklagelser inbyggda, skulle sådant med automatik drabba varje kritiker?

Svaret på detta kom snabbare än vi någonsin kunnat föreställa oss!

expo95
Föreningen Blågula frågor startade sin verksamhet 1995.  Redan samma år kom ett angrepp i det nystartade ”antifascistiska nyhetsbladet” Expo, under redaktörskap av en dokumenterad återfallsförbrytare  (Tobias Hübinette).

Expos artiklar slogs upp stort i Expressen och Aftonbladet våren 1996. Dessförinnan hade de genererat två mediedrev mot Blågula frågor, också utifrån Expomaterial.

Ställ detta mot vårt BGF-koncept:

• I botten låg för det första vår egen bakgrund.  Vi var varken akademiker, miljonärer eller kändisar – bara vanliga medborgare, som under många år arbetat oegennyttigt och demokratiskt inom godkända partier. Detta borde ge oss en slags grundplåt av legitimitet.

• Därutöver ingick i vårt koncept att vara strikt sakliga, dvs att söka fakta och sanning, att inte gira in på några stickspår av sympatier/antipatier och känslor. Sakfrågorna, verkligheten och förnuftsmässigt resonerande i fokus!

• Meningsmotståndare skulle visas en grundläggande respekt. Undvikande av epitet och personangrepp.  Avståndstagande från såväl lögnaktiga anklagelser som våld.

Det gick inte bra.  Vi bemöttes knappast på ett motsvarande sätt. Det blev inget medborgerligt samtal – på andra sidan var det tomt. Ingen dialog om invandringen.


Situationen var asymmetrisk – både genom de politiskt korrektas mediala övertag och genom skillnaden i metoder/argumentering.

Vi försökte arbeta med fakta och argument – massmedia mötte med tillmälen och associationer.  Vi fokuserade på översikter, helhetssyn och långsiktiga konsekvenser – media på enskilda fall, empati och kortsiktighet.

Huvudlinjen var att förtiga oss.  Våra debattinlägg togs inte in, våra möten och initiativ nonchalerades. Där denna linje frångicks handlade det om att ”hänga ut” och ”avslöja”, förtala och skandalisera. I fåtalet debatter såg man till att vara många mot en.

narti
Vår bakgrund och samtidigt nyanserade linje gjorde det svårt att finna någonting mot oss. Detta löstes genom tal om ”smygrasism” och ”dold” främlingsfientlighet.  Längst gick den folkpartistiska riksdagsledamoten Ana Maria Narti: Den rasistiska propagandan tar här sin farligaste form – den som presenterar sig som motståndare till rasismen.”

Om en kritiker på något sätt varit obalanserad påtalades självfallet detta. Men där så inte var fallet gick det s.a.s. ”lika bra med selleri”.

De politiskt korrekta blockerade m.a.o. en saklig debatt om invandringen.

Detta rymde samtidigt ett hyckleri, då de i sin propaganda hela tiden gjort anspråk på att representera  fina värden som  ”demokrati,” ”respekt” och ”tolerans”. Kritiker anklagades gärna för ”okunskap” och ”fördomsfullhet”. Just fakta var ju vad de inte förmådde värja sig mot, och därför inte ville veta av.


Redan bemötandet från de politiskt korrekta kan nu ge anledning att ompröva hittillsvarande linje. Respekt är det sista som de förtjänar!  Tvärtom! Vad svenskfientliga politiker som Bengt Westerberg och Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven förtjänar är bara det djupaste förakt, från varje svensk.

ansvariga


Framförallt finns anledning att ompröva saklighetslinjen av ett annat skäl.

Som erfarenheterna visat är det inte fakta och sakliga argument som övertygar människor. Man tror som man gör, därför att det är vad man vill göra. För att nå människor måste vi lyckas kommunicera på en känslonivå.

När jag nu vill ompröva linjen av ”saklighet” betyder det inte övergivande av sanningssökandet eller ointresse för fakta som är korrekta och relevanta. Däremot blir det önskvärt att argumenteringen vänder sig inte bara till hjärna och förnuft, utan även till hjärta och känslor.

Underlag för sådant finns ju där i överflöd:
– Hur vi svenskar görs till andra klassens medborgare i vårt eget land
– Hur våra barn och barnbarn får en otrygg uppväxtmiljö
– Hur unga berövas möjligheter till utbildning, arbete och bostad
– Hur kvinnor inte längre kan röra sig fritt på offentliga utrymmen
– Hur det skapats no-go-zoner för svenskar
– Hur vi alla berövas en framtid.


Utöver dessa två moment i opinionsarbetet – fakta/förnuft och känslor – vill jag lyfta fram ett tredje viktigt moment: moraliskt övertag.

mhg
Denna typ av övertag har vi sverigevänner iofs redan genom att i sak har rätt, genom att kämpa för en rättfärdig sak.

Som svenskar försvarar vi oss själva och varandra mot förtryck, övergrepp och orättvisor. Det räcker långt, ur moralisk synpunkt!

Omvänt gäller det att bemöta och förkasta försök att grundlöst skuldbelägga oss.

Exempel på sådant saknas ju inte:
• ”Förintelsen”
• slavhandel
• kolonialism
• neutralitet under kriget
• svensk välfärd.

Vi är inte i något moraliskt underläge, har ingen anledning att be om ursäkt för vår existens!

Svenskt välstånd är främst ett resultat av våra egna insatser och egenskaper, som:
– arbetsmoral
– kunnande
– hederlighet
– samverkan.

Oavsett vilka grymheter som begicks i Europa under förra seklet så är det inte rimligt att hålla människor idag ansvariga för detta, människor som inte ens levde på den tiden.


Smoke rises during an explosion from an Israeli forces strike in Gaza City, Saturday, Nov. 17, 2012. Israel bombarded the Hamas-ruled Gaza Strip with nearly 200 airstrikes early Saturday, the military said, widening a blistering assault on Gaza rocket operations by militants to include the prime minister's headquarters, a police compound and a vast network of smuggling tunnels. (AP Photo/Hatem Moussa)

EN ANNAN SAK gäller, tycker jag, övergrepp i nutid. Där kan vi i princip bära ett medansvar, genom likgiltighet och passivitet.

Jag tänker på:

• USA:s invasion i Irak år 2003, med ca 1 miljon dödade.

• det halvårslånga flygbombandet av Libyen år 2011 (där Sverige deltog med JAS-plan!)

• söndersmulandet av Syrien under fem års krigande.

Israels oupphörliga övergrepp mot palestinier

• Svartas övergrepp mot vita i Sydafrika.