´
Donbass var redan på 1800-talet en ekonomisk motor och ett industriellt hjärta för Ryssland. Det gällde även för Sovjetunionen, som denna propagandaaffisch från 1921 vittnar om. «DONBASS – Rysslands hjärta», lyder texten.
Donbass – eller Donetsbäckenet, som det även kallas – ligger vid floden Donets i ett område rikt på kolfyndigheter, som sträcker sig från regionen Rostov vid mynningen av floden Don, över regionerna Lugansk och Donetsk och in i Dnipropetrovsk.
Donbass är den mest industrialiserade delen av Ukraina och nästefter Kiev den mest befolkningstäta. Staden Donetsk är den femte i storleksordning efter Kiev, Charkiv, Dnipropetrosk och Odessa.
Vid bildandet av Ukrainska SSR 1922 drogs en gräns genom området så att huvuddelen hamnade i Ukraina, medan Rostov-vid-Don blev kvar på den ryska sidan. Ekonomiskt, kulturellt och etniskt är det ändå ett ganska enhetligt område.
Hur stor andel av invånarna i Donetsk kan betraktas som ryssar?
Här går det att skilja på personer vilka betraktar sig själva som etniska ryssar och personer med ryska som sitt modersmål. År 2001 hade en klar majoritet ryska som sitt modersmål, medan färre än hälften räknade sig själva som ryssar.
Jämför vi olika regioner före Kievkuppen 2014 så fanns den högsta andelen rysktalande på Krim, följt av Donetsk, Lugansk, Zaporizhia, Dnipropetrovsk och Odessa.
Vid presidentvalet 2010 var delningen i politiska sympatier mycket tydlig, mellan å ena sidan väster och norr, å andra sidan öster och syd. Vinnaren Victor Janukovytj från Regionernas Parti hade sitt starkaste stöd i Donetsk och Lugansk, följt av Krim.
Även i de stora städerna Charkiv och Odessa var stödet starkt.
Detta ger en bakgrund till de folkomröstningar som hölls i Donetsk och Lugansk efter att Krim haft sin folkomröstning i mars 2014.
Dessa omröstningar hölls den 11 maj 2014, med ett valdeltagande på drygt 70%. I Donetsk röstade 89% av de deltagande för självständighet, i Lugansk var siffran 96%.
Två veckor senare, den 24 maj, hölls presidentval i Ukraina. Drygt hälften av de röstberättigade deltog. Av dessa lade litet mer än hälften sina röster på Petro Porosjenko.
Omröstningarna i Donetsk och Lugansk hade föregåtts av demonstationer och ockupationer av myndighetsbyggnader där, ungefär så som tidigare skett i Kiev. Dock med den skillnaden att det inte gick lika våldsamt till. Man kastade inte gatsten och brandbomber på poliser.
Varför gjorde man inte detsamma i t ex Charkiv, Dnipropetrovsk och Odessa, som i Donetsk?
I själva verket försökte man, men det slogs ned brutalt av militanta och beväpnade våldsgrupperingar. I Odessa mördades många, även i Charkiv förekom dödligt våld. Envar som visade sig offentligt med symbolen för kuppmotståndet riskerade att bli misshandlad.
En hel del demonstrationer hölls ändå i östra och södra Ukraina, men detta blev föga uppmärksammat i västmedia.
För att återvända till Kiev i februari 2014.
”Janukovytj har blod på sina händer”, deklarerade Carl Bildt. Den ukrainske presidenten borde dra tillbaka kravallpoliserna från centrala Kiev, tyckte både han och Barak Obama.
I andra länder skulle man i en motsvarande situation – då poliser angreps med brandbomber och presidentens egen säkerhet var hotad – förmodligen inte ha nöjt sig med insatser från polis. Man skulle ha proklamerat undantagstillstånd och satt in militär.
Men Carl Bildt hade här utvecklat en känslighet mot våld.
Denna känslighet var plötsligt som bortblåst, när Kievregimen mot de protesterande i östra Ukraina satte in inte bara polis, utan även militär. För detta hade den svenske utrikesministern så stor förståelse, att han närmast hejade på. Han tycktes direkt identifiera sig med de nya makthavarna i Kiev.
När bomber och granater började regna i östra Ukraina över civila – «terrorister» som de benämndes av kuppmakarna i Kiev – hade Bildt inga invändningar.
SR-webben i april 2014:
«Krisen i Ukraina är huvudämnet på EU:s utrikesministermöte idag. Inför mötet är utrikesminister Carl Bildt en av de som försvarar Ukrainas rätt att använda våld mot de proryska militanta grupperna.
- Ingen demokratisk stat kan tolerera att beväpnade, illegala grupper tar över polisstationer och administrationsbyggnader. Varje demokratisk stat måste reagera med de instrument som står till statens förfogande.»
Med Porosjenko som ny president utvecklades konflikten i öster snart till ett fullskaligt krig, med insats av stridsvagnar, militärhelikoptrar och jaktflyg. Måltavlor blev inte bara beväpnade motståndare utan även civila – barn och kvinnor, gamla och sjuka.
Infrastrukturen i området maldes ned – människor som inte skadades eller dödades av explosionerna blev i stor omfattning utan mat och vatten, el och bostad. Resultatet blev enorma flyktingströmmar, främst in i Ryssland. Över en halv miljon människor kan ha tvingats överge sina hem.
Sådant som i andra sammanhang brukar kunna kallas «etnisk rensning» och påkalla reaktioner från omvärlden.
Nya Tider 24/14:
”TT och andra svenska nyhetsmedia har fört det svenska folket bakom ljuset genom att påskina att attacken mot stadshuset skulle vara en del av pågående strider mellan beväpnade separatister och styrkor lojala med Kiev. I staden Luhansk pågick inga sådana strider. Det var bara civila som dog och skadades.»
«Att sätta in stridsflyg mot civila är ett av de allvarligaste krigsbrotten som kan begås och strider mot internationell lag. Detta argument har tidigare använts av USA och dess allierade för att införa flygförbudszoner i bland annat Irak och Libyen.
Var är kraven på flygförbudszoner nu?”
Istället för att reagera på Kievs övergrepp mot människorna i östra Ukraina har Sverige och andra västländer reagerat mot Ryssland, och där infört alltmer skärpta sanktioner.
Varför?
Det får bli ytterligare en del – en femte och avslutande – i denna artikelserie. «Kiev 2014 – Ryssland».
Mer
UKRAINA-meny
Filed under: demokrati, extremism, fred, historia, krig, massmedia, pk, propaganda, ryssland, säkerhet, terrorism, ukraina, usa | Taggat: extremism, fred, krig, media, pk, propaganda, ryssland, säkerhet, terrorism, ukraina, usa | Leave a comment »
