På mina senaste texter har det ju runnit till material i efterhand. Det har därigenom blivit ett antal ”PS” på slutet. Risken är att många missar dessa. Mina senaste PS rymmer dock viktiga moment.
Marine le Pen vore förmodligen en utmärkt president för Frankrike, inte pga att hon är kvinna, utan därför att hon företräder en vettig politik och argumenterar för den på ett bra sätt – hon är tydlig, rak och ärlig. Står på sig när hon blir ansatt av pk-journalister. Är stark i motvind.
Kan detsamma sägas om Jimmie Åkesson som statsminister i Sverige?
Nej, tyvärr! Han är alltför inriktad på att vara journalisterna till lags och leverera svar av den typ som de beställer. Till skillnad från Marine Le Pen skulle Jimmie Åkesson vid makten representera ett kärringstyre – av i princip samma slag som Stefan Löfven nu gör.
Även om Sverigedemokraterna i nästa val fick 100% av rösterna – skulle det i grunden betyda en förändring?
Ja, men inte genom att Åkesson blev statsminister. Förändringen skulle då ligga i denna opinionssvängning i sig, som skulle betyda ett annat samtalslimatet på arbetsplatser och i kommuner runtom i hela landet.
SD-ledningen har nu hamnat i en återvändsgränd. I backspeglen måste jag konstatera att jag begick ett misstag, då jag på SD:s riksårsmöte 2005 pläderade för att Jimmie Åkesson skulle ersätta Mikael Jansson som partiordförande. Det var olyckligt att Åkesson då valdes.
Iofs lyckades Kenneth Sandberg och jag på samma riksårsmöte genomdriva antagandet av ett utförligt 33-punktmanifest om invandringspolitiken. Hade SD-ledningen hållt sig till denna politiska inriktning, då skulle situationen idag ha kunnat se annorlunda ut – för såväl partiet som för Sverige!
Nuvarande SD-ledning har hamnat i en återvändsgränd, har målat in sig i ett hörn.
Som Sverigedemokraterna idag fungerar gör partiet nog mer skada än nytta i politiken.
Ett viktigt vallöfte från Donald Trump var att bygga en mur (staket) mot Mexiko.
I Europa har vi redan från början en väldig ”mur”, i form av Medelhavet. Som erfarenheten dock visat ingriper EU för att motverka effekten av den ”muren”: ”kustbevakningsfartyg” sänds ut för att plocka upp ”flyktingar” – inte för att föra dem tillbaka till Afrika eller Asien, utan för att hjälpa dem över till Europa!
Under president Obama går det till på i princip samma sätt i USA. De illegala mexikaner som amerikansk gränspolis lyckas fånga sänds inte tillbaka. Direktiven är att hjälpa dem vidare, som framgår av denna video:
En strid ström av mexikaner har således kunnat ta sig in i USA. Denna invandring har varit så omfattande att det fått demografiska effekter. Det märks också nu när det protesteras mot valresultatet – inslaget av mexikaner bland demonstranterna är påtagligt.
Är inte det i sig ett argument för Trump? Visar inte det på just behovet av en annan gränsbevakning? Inte bara i form av fysiska hinder, utan först av allt andra direktiv till gränspolisen.
Blir inte denna reaktion märklig, mot bakgrund av hur man tidigare lagt Trump till last att inte före valet ha lovat finna sig i valresultatet, även om han förlorade? I sak var det rimligt att Trump förbehöll sig rätten att reagera på misstänkt valfusk i sådan omfattning att det kunde ha berövat honom segern.
Trumps valmöten var enormt stora medan Hillary Clintons var påfallande små. I kombination med de tekniska möjligheterna till valfusk gjorde detta Trumps position helt rimlig!
Nu handlar det om protester i en annan typ av situation. Trumps valseger kan inte hänföras till något fusk, det hävdar inte ens demonstranterna, vad jag kunnat uppfatta. Nej, enda orsaken är att man ogillar själva valresultatet, dvs det faktum att så många amerikaner röstade på Trump.
Iofs finns en detalj. Valsystemet gjorde det möjligt för Trump att vinna flest elektorsröster fastän Clinton fick något fler väljarröster. Men motsvarande har hänt förr, och så är reglerna. Ett val måste naturligtvis genomföras utifrån de regler som gäller vi valtillfället.
Vill man nu ändra valreglerna, med detta elektorskollegium, får det ske framåt i tiden. Kanske kan man där rentav få stöd från den nyvalde presidenten? (I både senaten och representanthuset har republikanerna nu majoritet, det kan ge handlingsmöjligheter).
För övrigt talar mycket för att en del valfusk förekom till Clintons fördel, även om det inte var tillräckligt omfattande för att ge henne flest elektorsröster. Jag tror att man där gjorde en felbedömning, underskattade stödet för Trump. Så även antalet avgivna röster på Trump kan i själva verket ha varit större än de som tillskrivs Clinton.
Det som nu pågår i USA påminner om hur resultatet av Brexitomröstningen togs emot i England, av framförallt unga människor. Man blev överrumplade och kunde inte bemästra sin besvikelse. Krävde en ny omröstning…
I princip är det fråga om detsamma här. Även där demonstrationerna är fredliga så återspeglar det en i grunden korkad och/eller odemokratisk hållning.
För vad är kärnan i demokratiska principer? Jo, att:
1. Majoriteten får avgöra
2. Det ska ske efter att båda sidor kunnat göra sig hörda och väljare fått en chans till allsidig information
3. Viss hänsyn ska tas även till minoriteter, ingen må utsättas för övergrepp
4. De valda ska vara avsättbara, det ska röra sig om begränsade valperioder.
Bristerna i det amerikanska systemet är här uppenbara:
a) Stora massmedia kan vara totalt enkelriktade, är inte opartiska och informerar inte allsidigt
b) Penningstarka intressen kan styra resurser av valkampanjande, så att slagsidan blir kraftig.
Trump vann, trots hård motvind i massmedia. Hans valkampanjande var mycket kostnadseffektivt jämfört med Clintons. Detta i kombination med hans egna ekonomiska resurser gav honom en chans att nå ut.
Jag menar inte att man inte ska kunna demonstrera mot en president eller regering, men direkt efter ett val? Kan man inte vänta tills det gäller någon konkret politisk fråga, där landets politiska ledning är på väg att göra något allvarligt fel?
Och även så ska det röra sig om fredliga protester, från vuxna människor. Nu aktuella protester har tagit sig utryck även i omfattande vandalisering och bråk med polis. Det har t.o.m innefattat misshandel av andra amerikaner, anhängare av Trump.
Dessa ”deplorables”, som Hillary Clinton talat om…
Denna aggressivitet bottnar till stor del i en nidbild av Donald Trump, såvitt jag kan bedöma.
Framförallt bottnar den kanske i politisk obildning – man har inte tillägnat sig demokratiska hållningar. Jobbar mer med tillmälen, känslor och grupptryck än med eftertanke och analys. Förmodligen varken vet man eller vill veta mycket om verkligheten för de många amerikaner som röstat fram Donald Trump.
Som på en given signal inträffar dessa demonstrationer över hela USA, från kust till kust, och de fortsätter. Är det bara spontana? Nej, knappast!
• I botten ligger detta mediakampanjande, med denna hets mot Trump.
• Till detta kommer målinriktade aktioner, regisserade av Soros-organisationer. Officiellt kan de finns för att befrämja någonting behjärtansvärt kring miljö, klimat eller liknande. I praktiken kan de aktiveras för helt andra syften när signal ges.
Cornelia Dahlberg skriver på sin blogg om detta. I Soros´”stall” ingår tydligen även Amnesty!
Själv finns jag med för epost-utskick från Avaaz, där man skrev:
Okunnigheten bland demonstranterna har lyst igenom i många nyhetsinslag. På demonstrationsplakat sägs det ”nej till fascism”. Donald Trump kan jämföras med den italienske fascistledaren Benito Mussolini. Denna kom ju också till makten genom demokratiska val. Hävdar unga demonstranter.
• För det första är Trump vald på en period av fyra år. Sedan ska ett nytt presidentval hållas i USA. Då kan Trump antingen väljas om eller bytas ut.
• För det andra blev inte Mussolini premiärminister i Italien genom allmänna val. Nej, det skedde efter en omtalad ”marsch mot Rom” 1922 av 20.000 anhängare, s.k. svartskjortor.
I rubriken till denna bloggtext talar jag om ”hatgrupper”.
Vad jag då inte syftar på är vad som i pk-propagandan benämns så, dvs fredliga dissidenter. Medborgare som har invändningar mot den förda politiken och vill nå ut med en nödvändig kritik.
Vad jag däremot syftar på är de många ”nyttiga idioter” som nu härjar på gatorna i amerikanska städer och så gärna sätter stämplar på sina meningsmotståndare.
De är nyttiga – inte för sig själva, utan för dem som regisserar det hela. Krafter som uppenbarligen strävar efter att skada det amerikanska samhället.
I grunden vill jag tro att här egentligen finns viktiga gemensamma intressen mellan anhängare av och motståndare till Trump.
På en bild uttrycker en demonstrant oro för att Trump får möjlighet att starta ett kärnvapenkrig. Då är han ju inne på rätt spår så långt, att ett kärnvapenkrig bör undvikas. Det vore inte bra för några människor!
Men den unge mannen når s.a.s. inte ända fram. Lyssnar man på de två presidentkandidaternas retorik, då finns anledning att nu snarare dra en ”lättnadens suck” över att det inte blev Hillary Clinton som ska få möjlighet att trycka på en avfyrningsknapp.
För övrigt noterar jag att Jimmie Åkesons oro här framförallt gäller att NATO kanske drar tillbaka trupper som nu ligger invid den ryska gränsen. Som SD-ledaren ser saken bidrar dessa NATO-trupper framförallt till stabilitet i vårt närområde.
Det är en bedömning som jag inte kan dela! Inte gör det oss oss säkrare om ryssarna görs osäkrare, och mer nervösa. Visserligen är det inte så att Ryssland nu ökar sina militärutgifter – vilket många svenskar tror. Tvärtom, man minskar dem. Men ändå.
NATO representerar inte fred och trygghet, inte för oss svenskar!
Vad jag med denna bloggtext framförallt ville komma fram till är att jag nu har lagt ut en ny bgfpod, där temat är valet i USA:
Webbsidan Asylkaos kommenterar intervjun med Jimmie Åkesson i SVT:s Agenda:
”Mats Knutsson:
När det gäller muslimer så har Donald Trump sagt att han vill förbjuda alla muslimer från att komma till USA. Så här sade han under valrörelsen:
Donald J Trump:
Donald J Trump is calling for a total and complete shutdown of muslims entering the Unites States until our countries representatives can figure out what the hell is going on.
Mats Knutsson frågar Jimmie Åkesson:
* Vad tycker du om det här uttalandet?
Jimmie Åkesson:
Det är ett exempel på hur han går för långt. Jag förstår att man vill stärka gränskontroller och gränsskydd, att man vill ha bättre kontroll på vilka som kommer in i ett land, det tycker jag att vi ska ha i Sverige också. Men han drar det lite långt när han säger att vi inte ska släppa in en enda muslim i princip, jag vet inte vad han menar med det faktiskt.
Jimmie Åkesson kunde ha satt ned foten och sagt att vi inte ska ta emot en enda muslim till Sverige eftersom vi redan har fullt och att vi istället borde börja skicka tillbaks de som finns här till sina hemländer. Han kunde helt enkelt ha visat sympati för Trumps uttalande. Men Agendaredaktionen visste precis var Åkesson står i den här och var glada över att få honom att återigen ta avstånd från Trump och framställa den blivande presidenten som ‘extrem’.
Jimmie Åkesson har tidigare framhållit att vi inte bara ska ha muslimsk invandring till Sverige utan att alla muslimer som finns här och expanderar i antal genom höga födelsetal ska få bo i vårt land i evighet. Men Åkesson politik blir det ett demografisk maktövertagande förr eller senare eftersom han inte vill rädda svenska folket från det öde som hotar oss.
Jimmie Åkesson är i själva verket en femtekolonnare i den invandringskritiska rörelsen och han används av media för att han säger vad de vill höra.”
Här anser jag att frågan blev fel ställd, redan från första början: Det kan inte primärt vara fråga om att släppa in eller inte släppa in just ”muslimer”.
Vad frågan gäller är anslutningen till 1967 års tillägg i FN:s flyktingkonvention, New-York-protokollet – det som utvidgade åtagandet till att gälla även länder utanför Europa.
Det var ett katastrofalt misstagav Sverige att någonsin ansluta sig till detta tillägg!
Det har från första början varit fel att ta emot alla dessa asylanter med anhöriga från Asien och Afrika. Detta borde aldrig ha skett!
Så mycket självklarare måste ett tvärstopp nu införas – när Sverige blivit mer än överfullt och vårt samhälle håller på att desintegreras!!!
Vårt samhälle har ju inte längre vare sig sjukvård, skola eller polis!
Hur har Jimmie Åkesson kunnat undgå att notera detta?
Måste inte slutsatser nu dras av denna verklighet, utan vidare dröjsmål?
Vad är detta för en ”opposition”?!
Parallellt med detta tvärstopp måste Sverige agera mot USA:s krigande i Syrien, försöka motverka den situation som gör att många människor tvingas fly.
”Av en för mig outgrundlig anledning har alla svenska politiker och MSM valt den krigshetsande oligarkins sida i denna amerikanska valrörelse. Våra politiker är kraftigt överrepresenterade i oligarkins olika lobbygrupper och flera står på deras payroll. Under hela valrörelsen och även nu efter, strör de omkring sig nedsättande omdömen om den Trump som är långt mer begåvad än vad någon av dagens svenska politiker är.
Det mest anmärkningsvärda är dock Jimmie Åkesson som skall föreställa att leda det svenska antietablissemangspartiet SD. Han springer idag ängsligt runt och strör omkring sig politisk korrekta kommentarer i ett patetiskt försök att bli accepterad av etablissemanget – vilket han aldrig blir.
Mitt intryck av hans osäkra flackande blick efter att han gick i väggen, är att han mest liknar en skotträdd vovve. Han kör bara en fråga om begränsad invandring, vilket är en fråga som till valet 2018 kommer att vara en ickefråga. I övrigt smyger han så nära det politiskt korrekta han kan. Socialdemokraterna har beslutat att stänga gränserna för gott och införa en restriktiv asylpolitik, så SD kommer inte att ha mycket att komma med i nästa val, om de inte vågar utmana etablissemanget i grunden.
Jag har tidigare trott att SD skulle bli det största riksdagspartiet, men som Åkesson nu leder politiken blir det inte så.”
Här delar jag Lars Berns konstaterande om att Åkesson söker gillande från fel håll.
Däremot delar jag inte hans bedömning av Löfvenregeringens beslutsamhet i att framöver stänga Sveriges gränser för ytterligare asylmissbruk.
Fusket i USA-valet i tisdags blev inte så omfattande som jag befarat. Folkviljan fick genomslag. Det blev en jordskredsseger för Donald Trump och alla de amerikaner som han företräder.
Hillary Clinton fick majoritet i 14 delstater, Trump i 30.
Om den libertarianska presidentkandidatens röster skulle läggas till Donald Trumps hade Trump fått majoritet i ytterligare 6 delstater.
Detta är ett valresultat som av flera skäl gläder mig:
1. Världsfred
Det minskar risken för att USA proklamerar en ”flygförbudszon” för ryskt och syriskt flyg i Syrien. Utbrottet av ett kärnvapenkrig kan därigenom undvikas.
2. Syrienkriget
Det ökar möjligheterna för att USA ska trappa ned sitt stöd åt terroristgrupper i Syrien så att det äntligen kan bli slut på detta grymma krig.
3. Sanktioner
Det öppnar för att USA kan komma att släppa de handelsrestriktioner som ju är innebörden av sanktionspolitiken mot Ryssland.
4. Minskad fientlighet
USA kan överge sina ambitioner att vara världspolis och avsätta regimer i andra länder. Detta skulle ge avspänning och minskad ryssfientlighet.
5. Ekonomiskt nytänk
Trumps strävan att värna en egen industriproduktion i USA kan uppmuntra till ett nödvändigt ekonomiskt nytänkande – om mer av nationell självförsörjning och minskad sårbarhet.
6. Medialt nytänk
Under valkampanjen manifesterade massmedia sin folkfientliga likriktning. Trumps valseger blev därigenom en välförtjänt örfil åt journalisterna!
7. Träskdränering
Clintons, Podesta, m.fl. ingår i en härva av förljugenhet, oegentligheter och korruption i Washington. Som Trumps valslogan ”Drain the Swamp” indikerar, ska åtgärder nu vidtagas mot detta.
Nya vindar i USA kan bli den externa hjälp som vi i Sverige skulle behöva för att klara saneringen av vårt eget nu så korrupta samhälle.
Åt allt detta gläder jag mig alltså.
En som tydligen inte gläder sig åt Trumps valseger är däremot Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna.
SD-ledningen har länge visat en strävan att av andra riksdagspartier uppfattas som seriöst och ansvarstagande, för att få vara med i kommande regeringsdiskussioner.
Donald Trump är nu ”president elect” i USA. Då gäller det att låta som något mer än en Löfven – se Ledarsidorna.
I opinionsbildandet krävs samtidigt en annan ansats än den åkessonska!
”Vi måste alltså inse att lilleputtlandet Sverige befinner sig i ett propagandakrig mot världens två mäktigaste politiska ledare. Hur smart är det, med tanke på att Trump sannolikt normaliserar förhållandet till Ryssland och sätter stopp för NATO:s löjeväckande vapenskrammel mot landet?”
”Det går inte att skapa en dialog med motståndare som inte vill diskutera, inte heller att smyga in i en debatt där alla strävar efter att smutskasta och utestänga oppositionen. Dissidentrörelserna i en rad olika länder har därför slutat framföra defensiva argument som ‘vi är inte främlingsfientliga, inte rasister, inte fascister’, utan övergår till anklagelser mot etablissemanget för att svika folket och landet. Den anklagelsen är så mycket kraftfullare än rasismanklagelsen.
Att inte representera dem vars intressen man ska företräda är ett grovt brott. Den som anser att landsförräderi är ett överord kan välja ‘trolöshet mot huvudman’.
Den hårda tonen har valts av etablissemanget så det är knappast synd om dem att de drabbas av vedergällning för sin egen smutskastning. Det amerikanska valet är ett bevis för att oppositionen inte är tvungen att agera defensivt och besvara beskyllningar, utan kan vinna genom att ignorera etablissemangets anklagelser och stället gå på offensiven – och krydda den med vrede och indignation.”
PS1
På Fria Tider läser jag just om ett uttalande från Fredrik Reinfeldt:
”‘Förlorare’ och ‘arga vita män’ gav segern till Trump”.
Detta är ungefär lika sant som det mesta från den mannen.
För hur röstade vita kvinnor i detta amerikanska presidentval? Jo, en majoritet stödde Donald Trump!
”‘The forgotten men and women of our country, will no longer be forgotten’, sade Donald Trump i sitt segertal och det gick – trots att jag hoppats på Hillary Clinton – rakt in i mitt hjärta. De bortglömda männen och kvinnorna ska inte längre vara bortglömda. Den meningen är, menar jag, förklaringen till Trumps seger.
Han har sett alla de människor som det vi brukar kalla etablissemanget – journalister, politiker, tyckare och kändisar – förnekat och föraktat. Trump återupprättar dem som makten i åratal ignorerat. De män och kvinnor som valde att lägga sin röst på Trump är inte rasister. De är inte okunniga och dumma. De är inte rädda, inte heller framförallt missnöjda. De är bittra.
De är bittra över att se sitt land förändras i en riktning de inte vill, de är bittra över att se sina möjligheter begränsas, bittra över att USA, som varit ett land som alltid premierat hårt arbete, ett land där vem som helst kan skapa sig en framtid bara hon anstränger sig tillräckligt hårt, har blivit ett land som istället talar kvotering och identitetspolitik och ägnar sig åt olika former av särbehandling. Det som kallas förtjänstprincipen är central i amerikansk kultur: en människa ska få det hon förtjänar. Den som gör något bra förtjänar beröm, uppmuntran och belöning – medan den som gör någonting dåligt förtjänar klander. Så ger man människor makt över sina liv, en känsla av att, med hjälp av hårt arbete, flit och mycket vilja kunna påverka sitt liv.
Det förstår Donald Trump, mannen som är den amerikanska drömmen personifierad:
‘Varje amerikan kommer att ges möjlighet att nå hans eller hennes fulla potential’”.
