• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Bombvänstern


Sverige har inte längre någon politisk vänster.  Tidigare var det självklart att vilja bekämpa USA-imperialismen, självklart för vänstern att vara kritisk till Nato och reagera mot angreppskrig.

Fram till Afghanistankriget gällde också detta. Åtminstone motsatte sig  Vänsterpartiet där ett svenskt deltagande. Sedan gick luften ur – mot Libyenkriget har inga invändningar hörts från ”Vänsterpartiet”.

Den mest högljudda ”vänster”-rösten i detta sammanhang är nog Andreas Malm, som skrivit/skriver för syndikalistiska Arbetaren, trotskistiska Internationalen och liberala DN. ”Högljudd” är han i dubbel bemärkelse: dels genom sitt argumenterande i uppskruvat tonläge, dels genom sin tillgång till den stora mediascenen.


Widar Nord skrev häromdagen på Fria Tider om  lynchningen av Al-Gathafi och konstaterade

”frånvaron av någon som helst kritik från vänster. Libyenkriget väckte till skillnad från Irakkriget inte någon som helst ilska ens bland de mest USA- och Israelhatande elementen på den kanten.

‘Seger igen!’ utropade till exempel vänsterextremisten och kulturskribenten Andreas Malm i Aftonbladet när Nato intog Tripoli. ‘Och om segern är möjlig i Tunisien, Egypten och Libyen, varför inte också i Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina…’, hette det vidare i den artikeln.

Som konservativ är det naturligtvis lockande att gripas av stor skadeglädje när den svenska vänsterns tyngsta intellektuella visar sig ligga på en nivå där de tror att de kan göra revolt i Storbritannien med hjälp av stridsflygplan från Reinfeldt, Obama och Sarkozy. Men den nya vänsterns verklighetsbild är också tragisk. Och den tvingar oss libertarianer att på allvar, och något överraskade, formulera en aldrig så tydlig opposition. För vem kunde för femton år sedan tro att just utomparlamentarisk höger skulle vara landets enda röst mot diverse USA-ledda internationella krig? Förmodligen inte dåtidens vänster, vars hjärtefrågor nu överlåtits med ensamrätt till dess värsta fiender ute på högerkanten.”

Nord citerar sedan bloggaren Oskorei:

”Det är ett vid första åsynen märkligt fenomen att George Soros och USA befinner sig på samma sida som stora delar av den europeiska vänstern (där en såkallad ‘bombvänster’ uppstått). Detta beror på att någon europeisk vänster idag inte finns annat än till namnet. Man har ingen egen analys, och accepterar därför de begrepp som används i maktens diskurs (‘demokrati’, ‘arabisk vår’, ‘diktator’, ‘fascism’) samtidigt som man överlämnat de verkligt användbara begreppen till den radikala högern (‘kolonialism’, ‘geopolitik’, ‘bankintressen’, ‘nationell suveränitet’). Den verkliga makten har uppdaterat både sin framtoning och sitt språk, vänstern har inte gjort det och klarar inte ens att se igenom propagandans floskler. De svamlar fortfarande om ‘demokrati’ när själva förutsättningen för detta är nationell suveränitet.”

Det har  blivit dags att utmana bombvänstern”, avslutar Widar Nord.

Jag instämmer!

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera ett varv till över den svenska vänsterns öde.

Hur gick det till, att den så bara försvann, liksom gick upp i rök?

Vad var det som hände?!

Sammanfattningsvis kan konstateras att vänstern gått från att

1. Se problem i samhället och vilja göra något åt dessa.

till att

2. Sabotera för dem som ser problem i samhället och vill göra något åt dessa.

Inte bara missar ”vänstern” att själv bry sig om vanliga svenskaras tillvaro, den vill dessutom hindra andra från att göra det.

EN INGÅNG till försvinnandet blir naturligtvis kollapsen av Sovjetunionen och dess kommunistiska satellitstater i Europa.

• Den stalinistiska vänster som hängt upp sina visioner på dessa skapelser tappade därmed sin motivation.

• Samma sak hände med den maostiska vänstern, efter att kulturrevolutionen i Kina gått över och Mao Tse-tung dött.

• En tredje vänstergrupp var trotskister och syndikalister, men de var inte så många.

• Därutöver fanns en demokratisk vänster inom socialdemokratin. Den fick allt svårare att göra sig gällande i takt med ökad toppstyrning i partiet och större makt åt karriärister.

EN ANNAN INGÅNG blir att se en misslyckad generationsutveckling bakom försvinnandet.

För många vänsteraktiva var det aldrig fråga om mer än en ungdoms- och modegrej. De hade hakat på när det var ”inne” att vara vänsterradikal. Med avancemang i karriär och välavlönade positioner blev de snart mätta, dästa och nöjda.

Istället kom en ny generation, för vilken innebörden av att stå till ”vänster” blev en helt annan.

V-skriften ”Vänstern i första ledet” från slutet av 90-talet markerar skiftet. I fokus stod där inte något arbete för socialismen eller mot orättvisor i det svenska samhället. Nej, i fokus stod kampen mot ”rasismen” och ”rasisterna”.

Det handlade om en offensiv både vad gäller ideologi och metoder:

Världen kunde ses i svart och vitt. Det fanns de onda och de goda, rasister och antirasister.

De onda behövde inte, skulle inte, åtnjuta yttrandefrihet. De skulle helst inte få vistas på allmän plats överhuvudtaget: ”Inga rasister på våra gator!” Även deras inomhusmöten kunde ”blockeras”. I linje med detta skulle ”rasistiska affischer” rivas ned och ”rasistisk propaganda” förpassas till papperskrogen.

Här fanns alltså även en förmyndarinställning gentemot vanliga medborgare, som inte skulle få chansen att själva bedöma olika budskap.

Det handlade också om prioriteringar. Kampen mot ”rasisterna” sågs som överordnad allt annat. Samtidigt vidgades definitionen på ”rasism” så att det kom att innefatta allt man ogillade att höra.

Parallellt med denna ”antirasism” har nya frågor – ”hbt” – lanserats som särskilt viktiga, inte minst genom medias försorg.

Traditionella vänsterfrågor, som kamp för fred och mot imperialism, har i motsvarande grad prioriterats ned eller tagits bort från den politiska dagordningen.

I ett skede var det kanske bara så att man inte hann med, att kraften inte räckte även till dessa frågor. Nu fullbordas omvandlingen genom att man dessutom anammar en världsbild där demokrati s.a.s. kan bombas fram genom ingrepp från militärt överlägsna stater.

Kanske var steget inte så stort!

Våldsvänstern har ju sedan länge tillämpat nävrättens principer på den svenska politiska scenen, där meningsmotståndare och åsiktsavvikare ska ha på käften, rent fysiskt.

Samma principer tillämpas nu på den globala scenen, av USA under Barak Obama och Hillary Clinton.

Där kan Andreas Malm & Co känna sig hemma.


Se även:

http://www.youtube.com/watch?v=u3qroSoj_Lc

https://janmilld.wordpress.com/2011/07/02/abdikerad-vanster

Annonser

6 svar

  1. Ja Widar Nord:s artikel var klockren.

  2. http://www.informationclearinghouse.info/article29508.htm

    Ny explicit info om exakt vad som hände med Gathafi, utfört av charmanta Hillarys köpta hantlangare…

  3. Det är inte förrän alldeles nyligen som de blivit för bomber. Innan var de en slags motkraft till det. Att de förstörts inifrån är dock helt tydligt.

  4. […] Svensk vänster har alltså abdikerat. Då blir det särskilt angeläget att Tredje Partiet blir ett fredsparti, som reagerar mot nykolonialism, imperialism och stormaktsövergrepp. […]

  5. […] mot USA:s angrepp på Vietnam  och Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien. Nu har vi fått en ”bombvänster”, som direkt applåderade NATO-överfallet på Libyen […]

  6. […] Det fanns en tid då Sverige i världen representerade  demokrati och förnuft, fred och försoning. Den tiden är uppenbarligen förbi.  Vi har nu fått en ”bombvänster”. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: