Invandringspolitiken är en ödesfråga för Sverige och svenskarna, men det finns en fråga som är än viktigare. Det är säkerhetspolitiken, frågan om krig eller fred.
Ändå är det inte en fråga för den pågående valrörelsen. Nu görs utspel och avges löften, aviseras om satsningar, osv – men om väsentligheter är det inte mycket som handlar.
Det känns bekant.
Så gick man ju tidigare tillväga beträffande svensk EU-anslutning enligt Lissabonfördraget och inskrivandet av ”mångkultur” i vår grundlag.
Steg för steg förs Sverige nu in i NATO – utan att svenska folket tillfrågas om saken, utan att de till riksdagen kandiderande partierna klargör sin hållning i frågan.
NATO-anslutningen återspeglas i ett antal åtgärder, sedan flera år tillbaka. Om detta har jag redan skrivit, i texten ”Sverige och NATO”.
Detta kan nu kompletteras med följande:
USA:s Sverigeambassadör, Mark Brzezinski, har nyligen klargjort det lämpliga i att Sverige går med i NATO.
”Om Ryssland hotar Sverige kan vi inte räkna med någon hjälp från Nato eller USA. Ska Sverige kunna försvaras bör vi gå med i Nato.”
”Beskedet från USA ses av flera initierade källor som SvD talat med som en kalldusch. I Sverige har det nämligen länge funnits en svensk uppfattning om att vi skyddas av Natos försvarsgarantier trots att vi inte är med i Nato. ”
”- Jag måste vara uppriktig och säga att Sverige varken garanteras skydd enligt Artikel 5, eller av något bilateralt säkerhetsavtal mellan våra bägge nationer, sade USA:s ambassadör Mark Brzezinski den 27 mars.”
”Sverige är idag partnerland till Nato eftersom vi är med i Partnerskap för fred.
– Att vara med i Partnerskap för fred och den möjliga avskräckningseffekt det kan ha garanterar er inget skydd mot Ryssland, slog ambassadören fast.
Det amerikanska budskapet är att Nato är som ett försäkringsbolag. Ska vi få hjälp måste försäkringen tecknas i förväg.”
Denna senare parallell håller ju inte långt. En försäkring utlöser inte en brand på det sätt som militärallianser erfarenhetsmässigt kan orsaka ökad spänning och en händelsekedja av hot och åtgärder som ingen kan kontrollera, med just en storbrand som slutlig konsekvens.
Regeringen tillåter försvarsalliansen Nato att flyga genom Sveriges luftrum med avancerade radar- och stridsledningsplan. Beslutet är det första i sitt slag. ”
”Natos plan kallas AWACS, vilket står för Airborne Warning & Control System. AWACS-planen har system för att övervaka luft- och sjöterritoriet minst 400 km bort. Normalt cirklar planen i en oval bana under sin spaning och kan vara i luften i elva timmar, utan lufttankning. ”
”Normalt ger regeringen bara tillstånd för passage för utländska militärplan för enstaka överflygningar. Eller också får ett utländskt militärplan flyga in och ut till en bestämd flygplats.
Detta är veterligen första gången som ett sådant här tillstånd ges för en hel rad passager. Än mindre har det getts sådana här tillstånd för AWACS. Inget hindrar att Natos stridsledningsplan vid passagerna kan spana även ifrån svenskt luftrum.
AWACS-planen är inte vilka plan som helst. De är en av de få militära resurser som Nato äger och driver gemensamt (normalt är förband i Nato nationella). Planen har alltså ett politiskt symbolvärde.”
”Sverige och Finland är inte medlemmar i Nato, men bägge länderna är nu redo att teckna avtal om att ta emot Nato-trupp. ”
”Sedan 1994 har Sverige och Finland bedrivit ett allt tätare officiellt samarbete med Nato inom alliansens Partnerskap för fred, PFF. Ett partnerland kan välja att ingå ett så kallat Host nation support med Nato, ett värdlandsavtal. Detta gör det enklare för Natos snabbinsatsstyrka, Nato Reaction Force, NRF, att både öva i Sverige och att komma hit under kriser.”
”…Det gäller transport genom land-, luft- eller sjöterritoriet till knutpunkter, hamnar eller flygfält. Därefter ska trupperna förflyttas fram till det tänkta insatsområdet. Sådant värdskap kräver att underhåll och logistik fungerar – från att ge trupperna mat till att leverera stridsammunition till frontförbanden.
Det finns en bred svensk politisk enighet bakom de allt närmare banden till Nato. Enligt den ensidiga så kallade solidaritetsklausul som gällt sedan 2007 ska Sverige ’inte förhålla sig passivt’ om olyckor, kriser och konflikter drabbar ett EU-land eller annat nordiskt land. ’Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt som Sverige drabbas’ har riksdagen slagit fast. I det gällande försvarsbeslutet från 2009 står att ’Sverige ska mot denna bakgrund både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd’.
Men för att få och ge militärt stöd så måste det ske en militär planering. Frågan fick våren 2013 ny aktualitet genom regeringens försvarsberedning där sju riksdagspartier (alla utom Vänstern) slog fast: ’Sverige ska utveckla förutsättningarna för att ge och att ta emot stöd, som också kan vara militärt. Försvarsmaktens samverkansförmåga med andra länder och organisationer bör därför utvecklas.’
Sommaren 2013 kom alliansen och Socialdemokraterna därefter överens om att Sverige ska öva med Natos snabbinsatsstyrka NRF. Sverige har från i år också förband anmälda till NRF:s reservstyrka. Försvarsmakten begärde därför i höstas att få teckna ett värdlandsavtal med Nato.
Inom regeringskansliet har UD och försvarsdepartementet varit drivande för att få fram ett värdlandsavtal.”
Vad ligger i förlängningen av detta:
• Blir Gotland en permanent NATO-bas?
• Blir Östersjön en mer militariserad zon?
Just i ett läge då USA och NATO är aggressivare än någonsin i Europa väljer Sverige att de facto göra sig till NATO-medlem!
Konsekvensen blir att i händelse av storkrig kommer vårt land inte att kunna stå utanför. Sverige blir en självklar måltavla för ryska angrepp – något som annars inte skulle behöva vara fallet.
Den svenska neutraliteten under ww2 möjliggjorde också att en träffpunkt för underhandssamtal mellan de stridande parterna kom till stånd. Den rollen borde vi förvalta.
Så här skriver Folkpartiets Jan Björklund (tillsammans med en finländsk partikollega) i SvD den 7/8 2014, under rubriken ”VÅRA LÄNDER HÖR HEMMA I NATO” :
”Demokratins väsen är att lösa konflikter genom dialog, inte med vapenmakt, men när demokratin hotas måste även demokratier kunna skydda sig, annars kommer auktoritära krafter att ta över.”
”Omvärldens förhållande till Ryssland är allt mera komplicerat och ansträngt efter annekteringen av Krim och händelserna i Ukraina. Övergreppet mot Ukraina och annekteringen av Krim visar att Putin är beredd att sätta sig över folkrätten för att nå sina mål. Samtidigt har styret blivit allt mer auktoritärt, med statskontrollerade medier och regimen utmanar och hånar liberala värderingar som mångfald och tolerans. ”
”Steg för steg bygger den ryska ledningens propaganda upp förståelsen för regimens agerande. Europa står därmed inför en ny säkerhetspolitisk omgivning där sådant som vi inte längre trodde var möjligt plötsligt har blivit vardag igen.”
I samma riktning gick ett riksdagsanförande från Sverigedemokraternas Julia Kronlid i mars 2014:
”Rysslands militära aggression gentemot Ukraina är oacceptabel … anser jag inte att Rysslands motiv till ett ingripande är försvarbara. Om man nu vill skydda den rysktalande befolkningen finns det mycket bättre vägar att gå än att ge mandat till ett militärt ingripande i Ukraina och med militärmakt ta kontrollen över Krimhalvön. På Krimhalvön är dessutom inte de rysktalande någon utsatt minoritet, utan de är i majoritet. Är det några som är i minoritet på Krimhalvön är det krimtatarerna. Ryssland har inget folkrättsligt mandat att inkräkta på Ukrainas suveränitet och territoriella integritet.
Även om det, som jag tidigare nämnt, finns fog för kritik mot den nya regeringen i Kiev är det ju inte så att den rysktalande befolkningens existens i Ukraina är hotad. Oavsett vad man anser om vilka krav som ska ställas på Ukraina gällande ett EU-närmande, som jag får gå närmare in på i mitt nästa anförande, måste vägvalet ligga hos folket i Ukraina och inte vara upp till hot från Ryssland. Det är tydligt att Rysslands agerande är oacceptabelt och bör ge konsekvenser i form av olika sanktioner samtidigt som man försöker uppmana dem till diplomatiska lösningar och samtal med regeringen i Kiev i stället för ytterligare provokationer och aggressioner gentemot Ukraina.”
”På söndag ska det hållas en folkomröstning på Krimhalvön om de ska ansluta sig till Ryssland. Att utlysa en folkomröstning i en tid när Ryssland med militärmakt tagit kontroll över Krimhalvön anser vi inte vara legitimt. … Det kan inte vara rimligt att ha som praxis att på lösa grunder med militärmakt ta kontrollen över ett område för att skydda rysk befolkning och att detta område sedan ska tillhöra Ryssland. I denna situation bör vi tydligt visa vårt stöd för Ukrainas, våra baltiska grannländers, Georgiens och Moldaviens rätt till suveränitet och territoriell integritet. Fru talman!
Just med tanke på vad Rysslands agerande kan få för säkerhetspolitiska konsekvenser i vårt närområde har plötsligt flera partier i denna riksdag vaknat till och blivit försvarsvänliga. Sent ska syndaren vakna, säger jag då. Sverigedemokraterna har länge påpekat vikten av ökade försvarsanslag och vikten av ett existensförsvar.”
Vad både Jan Björklund och Julia Kronlid, både Folkpartiet och Sverigedemokraterna – såväl som alla andra riksdagspartier och även svenska massmedia – missar är särskilt två viktiga moment:
I.
NATO:s expansion österut, med många nya medlemsstater nära den ryska gränsen sedan Sovjetunionens kollaps 1991.
II.
Kuppen i Kiev, med en ledning som är starkt ryssfientlig.
Dessutom bortser man ifrån att i Ukraina finns en stor etnisk minoritet, på ca 8 miljoner ryssar. Dess intressen sammanfaller inte med vare sig Kievs eller Moskvas.
I princip finns två olika vägar till säkerhet:
A. Militär styrka. Man ska kunna avskräcka en motståndare från angrepp.
B. Förtroendeskapande åtgärder. Man strävar efter att andra inte ska känna sig hotade.
Med den senare utgångspunkten blir säkerhet något att bygga gemensamt.
Vad debatten här i väst bortser från är att också ryssar är människor. Hur skulle vi själva reagera i deras situation?!
Egentligen borde det inte kräva mycket fantasi för att förstå, att ur rysk horisont framstår NATO-utvidgningen österut och kuppen i Kiev som något hotfullt. De åtgärder som ryssarna vidtagit kan ses som svar på detta.
En ”oneliner” kallar jag folkpartiledaren Jan Björklund i denna film.
Fenomenet karaktäriseras av korta beteckningar eller omdömen, som gör sig i massmedia, som har förmåga att bryta igenom mediabruset och fastna i minnet. De får gärna bli känsloladdade ordkombinationer, typ ”rasistisk propaganda”, ”flumskola”, ”får jag berätta om Hibo”, ”Al-Gathafi mördar sitt eget folk”eller ”NATO ger trygghet och säkerhet”.
Oneliners ingår i sammanhang, där det mindre blir fråga om folkbildning och långsiktigt politiskt arbete och mer om att försöka knipa snabba poäng som kan ge röster och mandat i nästkommande val.
Ett begrepp ”flumskola” kan iofs vara OK, om det bara kan förtydligas vad begreppet står för. Där finns faktiskt en björklundsk definition på Wikipedia, som väl inte är så tokig:
motstånd mot arbetsro i skolan, exempelvis genom att närvarokrav slopas.
ett alltför stort omsorgsperspektiv, som framhävs på bekostnad av skolans roll att förmedla kunskap och färdigheter
motstånd mot att skolan utvärderar elevernas framsteg, genom exempelvis betyg, nationella prov och examina.
att lärarnas ledarroll och ämneskunskap nedtonas.
I den svenska skoldebatten finns dock en faktor av mycket stor betydelse, en faktor som varken Björklund eller andra företrädare för 7-klövern låtsas om. Det är som att man har en stor elefant eller mammut i studion, men ingen ser.
Den faktorn är naturligtvis invandringen.
Och där är Folkpartiet helt med på pk-tåget. ”Låt mig få berätta om hibo” kan Björklund inleda för att dra en historia om ett enskilt flyktingöde.
Om just denna historia var sann eller inte har mindre praktisk betydelse. Kontenta av fp-linjen är att man ska blunda för helhetsbilden, dvs
• bortse från kostnader och svenska intressen
• bortse från hur insatta medel kan hjälpa flest människor i nöd.
Här blir SVT:s Agenda från i söndags, den 17/8, intressant.
Jimmie Åkesson intervjuas av Anders Holmberg, där den senares perspektiv blir identiskt med Folkpartiets. Med Björklund/Holmbergs utgångspunkter ska endast enskilda och utvalda flyktingöden tillmätas vikt: skulle familjen x få det bättre eller inte genom att komma till Sverige?
Dvs raka motsatsen till att se till helheten eller erkänna att våra politiker främst har ett ansvar för situationen här i Sverige.
SVT-utfrågaren kunde lika gärna ha varit anställd på Folkpartiets kansli. Public service utgör ingen garanti mot ensidighet, extremism och svenskfientlighet.
Om du undrar över bilden ovan, så framgår det av filmen vad den syftar på.
Min far hade ett uttryck ”snorvalp” om unga män som mentalt inte hunnit växa upp. De var, menade han, ännu ”inte torra bakom örona”, ändå gjorde de sig breda.
Detta påminns jag om när jag lyssnar på ”Danmarks Röst”, där man nyligen tog upp hur Sverige blivit åldersegregerat: i offentligheten är det mest unga människor från storstaden som får utrymme.
Erik Ullenhag, integrationsminister sedan år 2010, påminner mig också om dessa uttryck hos min far. Härmed tilldelas ministern en liten handduk att torka sig bakom öronen med.
Nyamko Sabuni var den första integrationsministern i Reinfeldt-regeringen. Mauricio Rojas borde sakligt sett har varit det självklara valet, men han förbigicks och flyttade till Spanien. För mycket av verklighetssyn och sanningssägande hade förpassat även honom – en invandrare från Chile – ute i ”kylan”.
Med detta inte sagt annat än att jag kan se positiva kvalitéer hos Sabuni. Uppenbart var att hon såg det som att krav måste ställas även på invandrare – allt annat vore egentligen förolämpande. I grunden gav Nyamko Sabuni intryck av integritet och hederlighet – kanske var det därför som hon avgick efter fyra år som integrationsminister?
Annorlunda blir det med Erik Ullenhag. Han är fundamentalist och fanatiker, vilket gör honom oförmögen att korrigera sig när kartan inte stämmer med terrängen. En sådan person i maktposition blir farlig, skadlig för Sverige och svenskarna.
I en debatt mot Jimmie Åkesson lade han ut texten om hur han ”haft tur”, som fick födas i ett rikt, fredligt och demokratiskt land. Utifrån detta har kan kommit fram att Sverige ska bedriva en mass- och fjärr-invandring så som nu sker.
Vad han då bortser från är att vårt land blivit vad det blivit pga svenskars insatser. Byts vi svenskar ut, då kommer Sverige inte längre att förbli en land präglat av trygghet och välstånd.
Betecknande är en formulering på regerings-webbsidan ”Fakta-mot-fördomar”: ”Vi ska skapa ett Sverige där vår samhörighet bygger på var vi har vår framtid och inte var vi har vår historia.”
NÄR DET GÄLLER ROMER är samme minister plötsligt intresserad av historia, så till den grad att där givits ut en särskild ”vitbok”. Skulden hamnar tung på det svenska samhället och vi svenskar har där ”en historia att skämmas över”. Han använder även ordet ”ansvar”– utan att reflektera över om romer själva kan ha ett ansvar för sin situation.
Lika litet begriper ministern att romers förekomst i polisens spaningsregister i Skåne bottnar i en omfattande brottslighet från romers sida. Brott, där det också finns offer…
Mycket tal om ”alla människors lika värde” och om ”rättigheter”, men där det talas om skyldigheter och ansvar riktar han sig bara mot svenskar.
Och när ”intolerans” i Sverige ska utredas, eller åtgärder mot ”främlingsfientlighet” ska föreslås, då går uppdraget till en utpräglad företrädare för intolerans och generator av ”främlingsfientlighet”: Bengt Westerberg.
I dennes fotspår traskar vår lille besserwisser nu vidare. Således används svenska skattemedel för att försöka åsiktsdressera skattebetalarna. Jag menar att detta är ett grovt missbruk, för att inte säga direkt övergrepp!
Våra skatter ska kunna gå till att hålla landets infrastruktur i funktion. De ska också kunna gå till att garantera ekonomisk grundtrygghet för alla svenskar. Däremot inte till en massa falsk politisk propaganda!
Inte nog med detta. Som Nya Tider avslöjat fifflar Folkpartiet med statstik, för att frammana en falsk bild av att integrationen skulle gå åt rätt håll. Istället för att korrigera en så uppenbart felaktig politik tillgriper man desinformation, för att föra medborgarna bakom ljuset.
Mest grundläggande är kanske den folkpartistiska föreställningen om tillväxt. Vinster och BNP måste hela tiden öka. I linje med detta ska även Sveriges befolkning öka. Inget kan ju vara felaktigare! Fortsatt befolkningsökning är ohållbart. Sverige är redan överbefolkat!
Begreppet ”överbefolkning” avgörs inte av ett lands areal utan av mängden odlingsbar areal, av kapaciteten att framställa livsmedel. Idag importerar Sverige en farligt stor andel av sin livsmedelsförbrukning.
Sammanfattningsvis: Erik Ullenhag är en integrationsminister, värdig en regering med Fredrik Reinfeldt som statsminister.
Här kommer filmen – ”Ministern som SKARVADE”:
PS
Jag läste just en här relevant uppgift i valtidningen från Svenskarnas Parti:
Av de 230.000 jobb som skapats sedan år 2006 har 160.000 gått till utrikesfödda!
Diskrimineringen av svenskar, genom ”instegsjobb” mm, har givit resultat.
Jag gjorde ett stapeldiagram på det – andel nya arbeten till svenskar respektive invandrare:
Samt ett motsvarande diagram för befolkningsandelar:
Envar som följt den politiska debatten i Sverige kan vara klar över att det inte längre existerar några svenskar – frånsett de utlänningar som just kommit till Sverige och därigenom kan klassas som “nyanlända svenskar”.
Något svenskt folk existerar inte, lika litet som det existerar någon svensk kultur eller någon svensk historia. I Sverige finns inte längre ett folk – bara en befolkning.
Detta gör att åtminstone ett av riksdagens partier nu behöver byta namn. Föråldrat har blivit namnet “Folkpartiet”.
”Per Albin började allt flitigare använda beteckningen ’Sveriges folk’ och begreppet ’arbetarklassen’ fick stå tillbaka. Vid öppningen av socialdemokraternas tionde partikongress 1917 sa han: ’Där klassbegreppet verkar avgränsande och isolerande, där öppnar folkbegreppet i stället vägarna till samförstånd och samverkan’.
Här är det också viktigt att förstå att liberalismen går en annan väg. För att spetsa till det förstår inte liberaler vad ett folk är för något. För liberalerna finns inte ett folk utan en befolkning och det spelar inte så stor roll vilka människorna i denna befolkning är.”
”… granska begreppet ’befolkning’. När överheten i tal och tänkande skiftar från ’folket’till ’befolkningen’, blir medborgaren något helt annat. Från att ha varit samhällets minsta kugge, ett stort antal subjekt som skapar och vidmakthåller en stat, så har medborgaren blivit statens objekt.
Den svenska makt- och medieeliten bytte någon gång under efterkrigstiden grundperspektiv på folket, från en nationalistisk till en legalistisk. Från ett subjekt till ett objekt. Det är inte längre medborgaren som har ansvar för och genom sina handling bygger och konstituerar samhället.
Befolkningsbegreppet innebär att ansvaret inte längre blir personligt. Det blir svenska politiker och myndigheter som bär det fulla ansvaret för vad som händer medborgarna.”
PS
Det är inte alltid som jag gillar ”Demokratbloggen”, men den här gången gillar jag hans formuleringar:
”Det måste ju tydligt synas vem som är störst i svensk politik, så desinformationsminister Ullenhag ställer sig på en låda för att kunna titta ner på Åkesson.
Det här tricket kom inte fram i SVT-intervjun, men jag undrade om det verkligen var så att valpen Ullenhag hade växt så mycket på en kort tid, druckit hormoslyr eller på annat sätt fått en gigantisk kropp. Men den lille osäkre nollan, som ju är van att desinformera, hade inget emot även denna desinformation.
Det är alltså inte sant att valpen är så här lång, men det bekommer honom naturligtvis inte. Tänk ändå så sött att den lille plutten stod på en låda för att kunna låta kaxig.”
Erik Ullenhag är värd allt förakt han kan få.
Alla människor har mao inte samma värde, Ullenhag är ”värd” mer än de flesta…
Inför EU-valet sände SVT ett propagandaprogram för ytterligare afrikansk massinvandring till Sverige, ”Kodjos Kval”. Det blev stoff till en ny kortfilm:
Filmen aktualiserar ett antal frågor:
• Kan Afrikas problem lösas genom migration till Europa?
• Den kultur som gör att man flyr, finns inte risk att man tar den med sig till Europa?
• Vad kostar den afrikanska invandringen oss européer?
• Gäller vårt ansvar – inom länder och kommuner – främst gentemot utlänningar eller främst gentemot oss själva och varandra?
• Varför talar inte Cecilia Malmström om Safe Haven?
• Varför gör inte SD:s företrädare det?
Julia Caesar skrev i söndags en del som jag finner värt att här citera:
”Ett tydligt exempel på hur EU:s beslut påverkar vanliga svenskars liv är att gatubilden i varenda svensk stad är helt förändrad. Gatorna är nedlusade med rumänska tiggare, människor ofredas i tunnelbanevagnar och gathörn av den tiggararmé som åtnjuter fri rörlighet inom Europa.”
”Olägenheterna har hittills konsekvent tystats ner med manipulativa ’argument’ som är avsedda att skuldbelägga all kritik. Till exempel: ’Man kan inte förbjuda fattigdom’. Nej, det kan man inte. Men man kan kräva att varje land tar hand om sina egna fattiga. Man kan återinföra det i dag obefintliga gränsskyddet och förbjuda tiggeri. Om man vill. Om man bryr sig om de egna invånarna.”
”Lägg märke till att det är de afrikanska båtmigranterna som är föremålet för EU-parlamentets ordförande Martin Schulz’ omsorg – inte de européer vilkas intressen han ska ta tillvara: ’Att stänga gränserna är inte svaret för människor som flyr från förföljelse och krig.’
Nej, men det är svaret om vi vill bevara det Europa vi känner.
Europas stora ödesfråga är invasionen av potentiellt hundratals miljoner människor som istället för att utveckla sina egna länder flyr från fattigdom, befolkningsexplosion och underutveckling och vill ta del av Europas välfärd. Inför den katastrofen står EU synnerligen illa rustat med lama klyschor om ’humanitet’, ’allas lika värde’ och ’mänskliga rättigheter’. Uppgiften för EU:s gränsbevakningsorgan Frontex är inte heller att skydda Europas gränser utan att rädda liv, det vill säga hjälpa fler migranter in i Europa.”
JC citerar asylextremisten och EU-kommissionären Cecilia Malmström:
”På SVT Opinion känner vi igen de vanliga ramsorna:
’EU står inför många utmaningar. En av dem är hur vi ser till att Europa kan garantera skydd till människor på flykt. Och hur garanterar vi att Europa inte stänger sina gränser mot omvärlden?’
frågar Cecilia Malmström. Det ska vi inte alls garantera.
’Vi måste upprätta fler lagliga vägar till Europa, genom att till exempel tillåta flyktingar att ansöka om asyl på EU-länders ambassader eller att systematiskt utfärda humanitära visum till de allra mest utsatta’ fortsätter Malmström.
Det måste vi inte alls. EU:s uppgift är att värna européernas intressen.”
Jan Millds blogg 