Tydlighet om Ukraina?

Sverigedemokraternas utrikespolitiska talesperson heter Julia Kronlid. Den 20/3 -14 skrev hon i SD-Kuriren om Ukraina, under rubrik ”Nödvändigt med tydlighet mot Ryssland”.

Det inspirerar mig till en ny bloggtext i ämnet. Dels därför att SD är det riksdagsparti som står mig politiskt närmast, dels därför att Kronlids inlägg är tankeväckande.

Julia Kronlid skriver, om Ukraina och Krim:

”Det är ett komplicerande faktum att den nuvarande presidenten inte är folkvald och att partiet Svoboda finns representerat i regeringen.”

”Vi måste dock komma ihåg att Ryssland först tog kontrollen över Krimhalvön med militära medel, därefter arrangerade en folkomröstning och till slut annekterade Krim, utan någon som helst förhandling med Ukraina eller förhandling i FN, vilket gör att vi inte kan betrakta folkomröstningen som legitim.”

”Därför är det nödvändigt att vara tydlig gentemot Ryssland att en gränsförändring som har genomförts med dessa metoder inte är acceptabel utan utgör ett brott mot Ukrainas rätt till suveränitet och territoriell integritet.”

Ställ detta mot vad Marine Le Pen, partiledare i Nationell Fronten, säger:

• Antingen så måste EU luta sig mot konstitutionella regler och erkänna Ukrainas rätt som suverän stat, och i så fall är Viktor Janukovitj fortfarande president,..

• Eller så gäller varken konstitutionen eller några andra lagar längre. Då får man erkänna att Ukraina har ersatt den gamla regeringen med en revolutionsregering. Men i så fall kan man inte förneka Krim att göra detsamma,..”

Innan jag går vidare, låt mig klargöra att jag inte betraktar Viktor Janukovytj som en bra president, tvärtom!

• För det första var han uppenbarligen korrupt – skodde sig personligen fastän folket i Ukraina är så fattigt.

• För det andra lämnade han kravallpolisen i sticket genom att inte låta dem använda sina tjänstevapen. De hänvisades till sköldar och batonger, att möta regn av gatstenar och brandbomber.

Men han var en gång demokratiskt vald, om än med liten marginal.

När gatukrigarna ockuperade myndighetsbyggnader och krypskyttar dödade alltfler människor på båda sidor lämnade han Kiev,  av uppenbara säkerhetsskäl.

Sedan valde parlamentet en ny regering, men det skedde i en hotfull och våldsam situation, där parlamentsledamöters säkerhet inte var garanterad.

Den nya regimen i Kiev kan mot den bakgrunden inte ses som legitim och representerande alla ukrainare. Detta gäller oavsett Svoboda ingår i regeringen eller ej.

Regimskiftet kunde genomföras med hjälp av utländsk inblandning. De första manifestationerna, i ”den oranga revolutionen” var finansierade av oligarken Boris Berzovskij. Dessa manifestationer var fredliga.

USA har därefter (eller även tidigare?) gått in med satsningar på s.k. NGO:s och pumpat in 5.000 miljoner dollar för att få bort Janukovytj.  Dessa manifestationer fick snart en allt våldsammare prägel och regimens säkerhetsstyrkor blev överflyglade.

Som dirigent bakom kulisserna fanns USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland, med bestämda synpunkter på sammansättningen av den nya ukrainska regeringen.

Statens våldsmonopol har nu brutits i Kiev och beväpnade grupper som ”Högra sektorn” kan härja fritt.

Ur Fria Tider, intervju med svensken Mikael Skillt, ”ukrainafrivillig”, på plats i Kiev:

”En del av människorna i Högra sektorn är som apor med vapen. Det är förenat med livsfara att ens gå i närheten av dem. Det är rena Åsa-Nisse-kompaniet, man har ett vapen och slänger det omkring sig som om det var en träpinne.”

I de östligaste delarna av Ukraina bor övervägande ryssar. Dit har busslaster av beväpnade Högra-Sektorn-folk kommit. Våldsamma sammandrabbningar har följt, med dödsoffer.

Krimhalvön kunde s.a.s. förseglas av ryssarna. Inga våldsfigurer från Kiev kunde ta sig dit. Det var en förutsättning för att folkomröstningen skulle ha kunnat genomföras under så lugna former. Resultatet var entydigt – valdeltagande på 82% och 97% för anslutning till Ryssland.

Till saken hör att Krim tillhört Ryssland sedan 1700-talet, fram till 1954, så Nikita Chrustjov fick en nyck och skänkte halvön till Ukraina, utan att krimborna tillfrågades om saken. Det hela framstod då inte som viktigt, eftersom området alltjämt ingick i Sovjetunionen. Majoriteten av invånarna på Krim är fortfarande ryssar.

Viktigast i sammanhanget är dock ett större perspektiv, både tidsmässigt och geografiskt.

Historien igenom har Sverige fört krig mot framförallt danskar och ryssar. Mot Ryssland led vi nederlag vid Poltava 1709, följt av det förhärjande skärgårdskriget 1719. Sedan led vi nederlag igen 1743, efter ett svenskt angreppskrig, men fick behålla Finland. Sämre gick det 1809, då vi förlorade Finland. Historiskt finns alltså grund för en ryssrädsla i Sverige.

Med Sovjetunionen på 1900-talet har denna blandats med en antikommunism. Efter Andra världskriget ockuperades östeuropeiska länder och påtvingades Moskvastyrda kommunistregimer. Vi fick uppleva det kalla kriget, kärnvapenkapplöpning och terrorbalans.

Mot varandra stod två militärpakter – NATO och  Warszawapakten.

År 1991 förändrades detta. Men bara delvis. Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes.

NATO, däremot,  blev kvar!!!

Och inte bara det – pakten expanderade. Österut.

I NATO ingår nu forna delar av Warszawapakten.

NATO står för 2/3 av världens totala militärutgifter.

Nya NATO-medlemmar sedan Berlinmurens fall 1989 är:

Estland

Lettland

Litauen

Polen

Slovakien

Tjecken

Tyskland

Ungern

Rumänien

Bulgarien

Albanien

Slovenien

Kroatien

Med detta medlemskap har följt NATO-missiler, närmare den ryska gränsen än tidigare.

Vi borde nu – för att förstå ryssarnas handlande – försöka sätta oss in i hur president Vladimir Putin ser situationen.

Ur ryskt perspektiv utgör händelserna i Ukraina ett led i en utveckling där USA vill knyta även Ukraina till sig, för att också där kunna placera ut missiler, riktade mot Ryssland.

Ukraina är sedan länge i en ekonomiskt besvärlig situation, i behov av omfattande stöd utifrån. Måste Ukraina då välja sida mellan Ryssland och EU? Skulle inte Ukraina kunna intaga en mellanställning mellan öst och väst och få stöd från båda sidor att komma på fötter?

Det var Rysslands linje innan våldsamheterna i Kiev bröt ut.  Den linjen förkastades av väst.  Varför?

Jo, den skulle naturligtvis förutsätta att Ukraina står utanför NATO, förutsätta att där inte placeras missiler, riktade mot Ryssland.

Egentligen helt elementärt – att Ryssland vill förhindra en situation där terrorbalansen slås ut så att Ryssland skulle kunna tas på sängen av ett överraskningsanfall från Väst och inte kunna slå tillbaka.

Jämför med Kubakrisen 1962 när Sovjetunionen placerade ut missiler på Kuba och därmed hotade USA på liknande sätt. President Kennedy fann sig tvungen att driva situationen till sin spets och hotade med ett omedelbart kärnvapenkrig om inte de sovjetiska missilerna på Kuba togs bort.

Sovjet vek sig, men lyckades rädda ansiktet genom att USA som motprestation fick förbinda sig att ta bort sina missiler från Turkiet.

Läs/se mer

Blod på sina händer?

KRIM-inellt?

The Grand Chessboard

Svenska skattepengar på väg

Putins Krim-tal, svensktextat, del 1