Fusket i USA-valet i tisdags blev inte så omfattande som jag befarat. Folkviljan fick genomslag. Det blev en jordskredsseger för Donald Trump och alla de amerikaner som han företräder.
Hillary Clinton fick majoritet i 14 delstater, Trump i 30.
Om den libertarianska presidentkandidatens röster skulle läggas till Donald Trumps hade Trump fått majoritet i ytterligare 6 delstater.
Detta är ett valresultat som av flera skäl gläder mig:
1. Världsfred
Det minskar risken för att USA proklamerar en ”flygförbudszon” för ryskt och syriskt flyg i Syrien. Utbrottet av ett kärnvapenkrig kan därigenom undvikas.
2. Syrienkriget
Det ökar möjligheterna för att USA ska trappa ned sitt stöd åt terroristgrupper i Syrien så att det äntligen kan bli slut på detta grymma krig.
3. Sanktioner
Det öppnar för att USA kan komma att släppa de handelsrestriktioner som ju är innebörden av sanktionspolitiken mot Ryssland.
4. Minskad fientlighet
USA kan överge sina ambitioner att vara världspolis och avsätta regimer i andra länder. Detta skulle ge avspänning och minskad ryssfientlighet.
5. Ekonomiskt nytänk
Trumps strävan att värna en egen industriproduktion i USA kan uppmuntra till ett nödvändigt ekonomiskt nytänkande – om mer av nationell självförsörjning och minskad sårbarhet.
6. Medialt nytänk
Under valkampanjen manifesterade massmedia sin folkfientliga likriktning. Trumps valseger blev därigenom en välförtjänt örfil åt journalisterna!
7. Träskdränering
Clintons, Podesta, m.fl. ingår i en härva av förljugenhet, oegentligheter och korruption i Washington. Som Trumps valslogan ”Drain the Swamp” indikerar, ska åtgärder nu vidtagas mot detta.
Nya vindar i USA kan bli den externa hjälp som vi i Sverige skulle behöva för att klara saneringen av vårt eget nu så korrupta samhälle.
Åt allt detta gläder jag mig alltså.
En som tydligen inte gläder sig åt Trumps valseger är däremot Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna.
SD-ledningen har länge visat en strävan att av andra riksdagspartier uppfattas som seriöst och ansvarstagande, för att få vara med i kommande regeringsdiskussioner.
Donald Trump är nu ”president elect” i USA. Då gäller det att låta som något mer än en Löfven – se Ledarsidorna.
I opinionsbildandet krävs samtidigt en annan ansats än den åkessonska!
”Vi måste alltså inse att lilleputtlandet Sverige befinner sig i ett propagandakrig mot världens två mäktigaste politiska ledare. Hur smart är det, med tanke på att Trump sannolikt normaliserar förhållandet till Ryssland och sätter stopp för NATO:s löjeväckande vapenskrammel mot landet?”
”Det går inte att skapa en dialog med motståndare som inte vill diskutera, inte heller att smyga in i en debatt där alla strävar efter att smutskasta och utestänga oppositionen. Dissidentrörelserna i en rad olika länder har därför slutat framföra defensiva argument som ‘vi är inte främlingsfientliga, inte rasister, inte fascister’, utan övergår till anklagelser mot etablissemanget för att svika folket och landet. Den anklagelsen är så mycket kraftfullare än rasismanklagelsen.
Att inte representera dem vars intressen man ska företräda är ett grovt brott. Den som anser att landsförräderi är ett överord kan välja ‘trolöshet mot huvudman’.
Den hårda tonen har valts av etablissemanget så det är knappast synd om dem att de drabbas av vedergällning för sin egen smutskastning. Det amerikanska valet är ett bevis för att oppositionen inte är tvungen att agera defensivt och besvara beskyllningar, utan kan vinna genom att ignorera etablissemangets anklagelser och stället gå på offensiven – och krydda den med vrede och indignation.”
PS1
På Fria Tider läser jag just om ett uttalande från Fredrik Reinfeldt:
”‘Förlorare’ och ‘arga vita män’ gav segern till Trump”.
Detta är ungefär lika sant som det mesta från den mannen.
För hur röstade vita kvinnor i detta amerikanska presidentval? Jo, en majoritet stödde Donald Trump!
”‘The forgotten men and women of our country, will no longer be forgotten’, sade Donald Trump i sitt segertal och det gick – trots att jag hoppats på Hillary Clinton – rakt in i mitt hjärta. De bortglömda männen och kvinnorna ska inte längre vara bortglömda. Den meningen är, menar jag, förklaringen till Trumps seger.
Han har sett alla de människor som det vi brukar kalla etablissemanget – journalister, politiker, tyckare och kändisar – förnekat och föraktat. Trump återupprättar dem som makten i åratal ignorerat. De män och kvinnor som valde att lägga sin röst på Trump är inte rasister. De är inte okunniga och dumma. De är inte rädda, inte heller framförallt missnöjda. De är bittra.
De är bittra över att se sitt land förändras i en riktning de inte vill, de är bittra över att se sina möjligheter begränsas, bittra över att USA, som varit ett land som alltid premierat hårt arbete, ett land där vem som helst kan skapa sig en framtid bara hon anstränger sig tillräckligt hårt, har blivit ett land som istället talar kvotering och identitetspolitik och ägnar sig åt olika former av särbehandling. Det som kallas förtjänstprincipen är central i amerikansk kultur: en människa ska få det hon förtjänar. Den som gör något bra förtjänar beröm, uppmuntran och belöning – medan den som gör någonting dåligt förtjänar klander. Så ger man människor makt över sina liv, en känsla av att, med hjälp av hårt arbete, flit och mycket vilja kunna påverka sitt liv.
Det förstår Donald Trump, mannen som är den amerikanska drömmen personifierad:
‘Varje amerikan kommer att ges möjlighet att nå hans eller hennes fulla potential’”.
På tisdag ska presidentvalet ske i USA. Vilken av de två huvudkandidaterna kommer att väljas? Ska det bli Hillary Clinton eller blir det Donald Trump?
Min prognos:
a) Det kommer att bli väldigt jämnt. En ”nagelbitare” in i det sista.
b) Till sist blir det Hillary Clinton som lyckas vinna det nödvändiga antalet elektorsröster.
Vad som leder mig till den slutsatsen är inte främst en bedömning av opinionsläget bland väljarna i USA.
Nej, det gäller rösträkningen. Den är ju datoriserad och där finns möjligheter att stoppa in programvara som ger önskat resultat, oavsett det faktiska röstandet.
Om detta vittnar nu otaliga filmer på internet, t ex denna:
Systemet är ”riggat”, hävdar Donald Trump. Har han rätt?
• Klart är att stora massmedia i USA – MSM (Main Stream Media) – har varit och är precis som i Sverige. Dvs de är kompakt ensidiga, mot Trump och för Clinton.
• Erfarenheter av opinionsmätningar har också visat en tendens att favorisera etablissemangsalternativet i viktiga val. Den kan bero på både en medveten styrning och en ”skämmighetsfaktor” kring i detta fall stöd åt Trump.
• Direkt valfusk kan ligga som en naturlig förlängning av denna typ av moral.
Möjligheter till valfusk är inte begränsat till manipulerande datorprogram. Det kan också handla i att människor utan rösträtt tillåtas att rösta, som denna film vittnar om.
Vad opinionsmätningar också kan missa är graden av engagemang och benägenheten att faktiskt rösta.
Ett mått på engagemang är intresset för deltagande i valmöten för respektive presidentkandidat. Där har kontrasten varit total! Medan Trump hela tiden lockat stor publik så har Clinton talat inför bara små skaror:
Trump behöver inte engagera kändisar ur musikvärlden för att kunna locka deltagare, som Hillary Clinton gjorde nu på upploppet.
En färskare mätning, dokumenterat säkrare än andra av de i massmedia omnämnda, visar också på en trumpledning: 43% mot 41%.
Tre faktorer kan här spela in för det officiellt deklarerade resultatet efter valet på tisdag:
1. I vilken omfattning väljarna faktiskt deltar, går och röstar.
2. I vilken omfattning de då lägger sina röster på Donald Trump.
3. I vilken omfattning som valfusk kan begränsas.
Jag hoppas naturligtvis att mixen här ska visa sig räcka, så att min valprognos ovan slår fel. En erkänd valseger för Trump, så att han kan bli nästa USA-president, vore önskvärd!
Det är framförallt nödvändigt för världsfredens skull. Det skulle kunna motverka russofobin, även i Sverige. Det skulle bidraga till en kraftsamling mot globaliseringen.
Blir Trump inte nästa USA-president kan något viktigt ändå ha skett genom allt hans valkampanjande, i form av ökad politisk medvetenhet bland många amerikaner. Den tanken är Gilad Atzmon inne på i denna video (litet seg, men kolla 5 min in).
Även efter ett valnederlag skulle det Republikanska Partiet vara förändrat, så att det kan bli en samlingspunkt för patriotiska amerikaner.
Trump har också demonstrerat hur det är möjligt att gå utanför de pk-ramar som massmedia vill ställa upp. Något säger mig att SD i Sverige där skulle kunna ha en del att lära – se aktuell artikel av Lars Bern!
Hillary Clinton som USA-president vore förödande!
Angry Foreigner har gjort en bra video:
Donald Trump är inte perfekt, men ett val av honom skulle stoppa Clinton och bli ett slag mot de krafter som lyft fram henne. Det kunde inleda en dränering av det träsk som Washington nu har blivit.
Här finns ytterligare en mycket lyssnansvärdfilm, ett framträdande av Peter Thiel på amerikanska pressklubben. Han talar om hur levnadsvillkoren så påtagligt förändrats till det sämre för vanliga amerikaner:
Donald Trump vill satsa pengar på militären och försvara amerikanska intressen, men han vill samtidigt föra samtal med ryssarna. Han önskar ett slut på USA:s eviga krigande runtom i världen och vill uppenbarligen att USA ska överge sin anspråk på ”exceptionalism”.
Med Hillary Clinton som president i USA skulle världen istället föras närmare ett kärnvapenkrig, genom en än mer direkt konfrontation mellan USA och Ryssland.
• Av denna video framgår hur hon hotar med militära angrepp på Ryssland som svar på förmodade ryska cyberattacker.
•Clinton pläderar också för en ”flygförbudszon” i Syrien, dvs syriskt och ryskt flyg skulle hindras att flyga, medan USA skulle få göra det.
(Hon talar om att detta skulle skapa ”safe zones”, men vad sker i dessa dagar i Aleppo, efter att ryskt flyg gjort uppehåll i sina bombningar där? Jo, från terroristområden regnar det granater över civila i övriga delar av staden!)
• Hon har dessutom talat om att attackera Iran.
Se även denna koncisa film från Corbett Report:
Underligt är det, att Demokratiska partiet någonsin gjorde Hillary Clinton till sin presidentkandidat. Även bortsett från sina hälsoproblem är hon – tillsammans med Bill Clinton – megakriminell, för att inte säga ett koncentrat av ondska och dekadens!
I Libyen såg hon till att det blev ett bombkrig som smulade sönder landet och förde terrorister till makten. Vid beskedet om att Kadaffi hade mördats jublade hon. Nu förespråkar hon samma ”medicin” för Syrien.
Via Clinton Foundation finns kopplingar till Saudiarabien och ISIS. Denna stiftelse har kunnat fungera som en instans för både pengatvätt och förmedlande av mutor.
Inom USA har Clintons uppträtt som en maffia, som lämnat en hel rad av mystiska dödsfall i sina spår. Personer som på något sätt kommit i vägen för dem.
Om detta vittnar denna film om ”body count”:
FBI har haft att utreda Clintons hanterande av e-mail under sin tid som utrikesminister: dels raderande av massor av mejl, dels sändande av säkerhetsklassade mejl på ett ovarsamt sätt. Det gäller samtidigt denna Clinton Foundation, med en härva av olika brottsmisstankar.
En nyckelperson i maktkorridorerna är John Podesta, superlobbyist. Om honom har Abby Martin gjort en intressant film, ”The Empire Files”.
Avslutningsvis, två filmer omSteve Pieczenik och motståndet mot korruption och sjukligheter i Washington:
Steve Pieczenik har arbetat länge inom USA:s underrättelsetjänst och är knappast att betrakta som radikal åt något håll. Excesserna genom Hillary Clinton och hennes uppdragsgivare har dock blivit för mycket för honom. Denna korruption tilltog, menar han, redan under Bill Clintons period som USA-president (1993-2001).
SVT-Aktuellts intervju nyligen om Syrien med Sveriges FN-företrädare Jan Eliasson blev inte särskilt klargörande, som framgår av denna film, ”Eliasson om Syrien”:
Inte helt överraskande, kanske, för den som sett fredagsbio 22, ”Toppdiplomaten och Libyen”:
Vad alla inte känner till är Jan Eliassons engagemang i Barbara Spectres organisation ”Paideia”.
Av Paideias webbsida framgår Jan Eliassons engagemang i sammanhanget:
”Ambassador Eliasson, who serves on Paideia’s Board of Trustees and who together with former Prime Minister Göran Persson held a key position in the creation of Paideia in 2000, has been appointed Deputy Secretary-General of the United Nations.”
”At the Paideia Decennial Conference in Uppsala, Sweden in August 2011, Eliasson emphasized the importance of Paideia in the realities of migration and integration in Europe today.
– Globalization is basically positive and beneficial for our continent. However, there are reactions among many that it is evolving too fast. The outside world, ’otherness’ and foreign cultural or religious influences are by many seen as problems and perils – not as possibilities and potential for positive change. In such a political climate, xenophobic and racist forces are sadly thriving, fishing in murky waters.
In today’s Europe, Paideia is more important than ever.”
Syrien var ämnet också i fredagsbio 65 nyligen, ”Syriens sak är vår”:
Ämnet tas upp också i Blågula frågors senaste podradio, bgfpod9:
Jan Eliasson pläderar i Aktuellt-intervjun för samtal mellan parterna i Syrienkonflikten, för eldupphör och humanitära insatser. Just detta var ju innebörden av överenskommelsen nyligen mellan Ryssland och USA, en vapenvila som torpederas genom ett massivt USA-angrepp på syriska regeringssoldater.
Detta låtsas Eliasson inte om och han får heller inga frågor om saken från Aktuellts intervjuare.
Inte heller ställs frågan med vilken rätt som USA alls befinner sig i Syrien.
USA har t.o.m. haft fräckheten att i den norra delen av Syrien proklamera en partiell flygförbudszon för syriskt flyg, i ett område där Alkajda-terrorister håller till (Al Nusra).
Hur är det möjligt för USA att skydda och beväpna en sådan gruppering – samma typ av gruppering som man hävdar låg bakom terrordåden i USA den 11 september 2001?!
Det skulle i princip kunna finnas ett helt enkelt sätt att få slut på kriget i Syrien: USA lämnar landet, slutar beväpna och skydda någon grupp av terrorister där!
Nu har jag lagt ut fredagsbio 65, ”Syriens sak är vår!”
Den tar ställning mot USA:s agerande i Syrien.
Blir den därmed ”ryssvänlig”?
Och om så kan befinnas vara fallet –
har jag ett åtal framför mig?
Så här har inrikesminister Anders Ygeman nyligen uttalat sig till Sveriges Radio:
”Vi måste stärka vår förmåga när det gäller det psykologiska försvaret, vår möjlighet att identifiera påverkanskampanjer och försvara oss mot den.”
Regeringen har beslutat att Sverige ska gå med i ”Natos center för strategisk kommunikation”.
Eller är detta något som saknar relevans för mig som debattör med intresse för geopolitik och svensk säkerhetspolitik? Är jag överdrivet misstänksam?
Ett inslag i statstelevisionens Aktuellt i onsdags gick i samma riktning. Det handlade om Sverigedemokraterna och Ryssland. Partiets pålitlighet i sammanhanget var uppenbarligen ifrågasatt. Där förekom ordvändningar som ”ryssvänlig hållning”, ”rysk propaganda”, ”kopplingar”, ”kontakter” och ”konspirationsteorier”.
Mina associationer går till vad s-ministern Schori deklarerade i riksdagen 1997: ”Främlingsfientligheten skall jagas och kriminaliseras”.
Är något motsvarande nu på väg för att lagstifta om ryssfientlighet i Sverige?
”Ryssvänligheten skall jagas och kriminaliseras” …?
Under långt tid har den ryssfientliga ensidigheten i svenska massmedia och från svenska politiker varit total. Nu verkar en ytterligare upptrappning ske i propagandan, för att göra det nästintill påbjudet för envar att instämma i denna russofobiska kör.
Så vad ska Nato-centret komma att säga om veckans fredagsbio?
Och vad kommer man att tycka om söndagens podradio från Blågula frågor, ”Osäker politik”?
Från min skoltid fick vi, som jag minns det, lära oss om andra världskriget att: • något sådant fick inte inträffa igen • skulden till detta krig låg på Tyskland • varje enskild individ i ett samhälle har ett ansvar, att reagera mot en utveckling i fel riktning.
Lika litet som man kan gömma sig bakom att bara ha ”lytt order”, lika litet har man rätt att blunda och bara passivt flyta med när grova brott förbereds.
Men vad är det som nu pågår?
Det ligger på tre nivåer:
A. Neokonservativa krafter i väst agerar som hökar, driver på en utveckling mot ett tredje världskrig.
B. Ledande politiker i Sverige uppträder som papegojor, deras tal kunde lika gärna ha skrivits i Washington.
C. Många svenskar tänker som höns, verkar inte ha begripit just någonting.
Då är vi tillbaka vid det som jag skrev om nyligen, ”russofobins kostnader”. Ytterligare en kostnad som denna fobi kan medverka till är ett nytt världskrig.
Med det inte sagt att ens ledande neokonservativa i väst uttryckligen vill driva fram ett nytt världskrig. Kanske vill de bara pressa ryssarna, för att framtvinga en rysk underkastelse.
Illa nog om detta skulle lyckas. Än värre är att det ökar riskerna för ett storkrig, genom misstag.
Konkret handlar det om:
1. Uppsägningen av ABM-avtalet och dess erkännande av terrorbalansen
2. Nya NATO-medlemmar och utplacering av missiler närmare ryska gränsen
3. Vapenutvecklingen, som också krymper förvarningstider vid angrepp
4. Ökad spänning, vilken samtidigt bidrar till ökad nervositet
5. Än mer satsningar på rustningar.
Till spänningen bidrar USA och NATO genom stora övningar invid den ryska gränsen, genom kuppen i Ukraina och genom utvecklingen i Syrien. Beträffande Syrien stöder USA i praktiken Alkajda-rebellerna i Al-Nusra-fronten och presidentkandidaten Hillary Clinton förordar en ”flygförbudszon”, som i Libyen 2011.
Varför bedriver USA denna aggressiva politik?
Ett kort svar skulle kunna vara ”NWO”. New World Order.
Det pågår i väst en utveckling mot ökad kontroll av individen. Denna utveckling återspeglar en strävan hos makthavare och yttrar sig i exempelvis:
• skuldsättning och beroenden
• mediepropaganda och mental styrning
• splittring, otrygghet och motsättningar
• ökad övervakning och kontroll av individer
• kort och chips istället för kontanter
• GMO-livsmedel och droger.
Detta projekt är globalt, det blir ofullgånget om det inte genomförs överallt, om det inte omfattar hela världen. Där får inte finnas några luckor och frizoner, som nu Ryssland. Inga konkurrerande maktcentra, kontrollen ska vara total. Världen ska vara unipolär, inte multipolär.
Allt tugg om Krimhalvön från Stefan Löfven och andra USA-papegojor är bara svepskäl. Oavsett vad Ryssland gör eller inte gör skulle denna västoffensiv rulla på.
Vad kan då bli resultatet av detta?
1.
En första möjlighet är att offensiven når sitt mål och att USA-NATO lyckas genomdriva en erövring av även Ryssland, genom en kupp som den i Ukraina eller genom att ryssarna s.a.s. slänger in handduken och kapitulerar.
2.
En andra möjlighet är att det utbryter ett kärnvapenkrig, genom ett tekniskt missöde eller att ena sidan gör ett överraskande angrepp, försöker sig på ett förstaslag.
Ett sådant krig kan i princip innebära:
a) antingen att ena sidan drabbas väsentligt mer än den andra
b) eller att båda sidor drabbas av en oöverskådlig förintelse.
Men varför försätta sig i en sådan situation?!
Varför riskera något så vansinnigt?!!!
Jag tycker inte att Sverige ska samverka med NATO.
Ej heller bör vi deltaga i sanktioner mot Ryssland.
Jan Millds blogg 