Spark i retur

somalia

Det fuskas ju med identiteter, uppehållstillstånd och bidrag. En grupp som länge utmärkt sig är somalier eller bara föregivna somalier. Andelen utan id-handlingar bland dessa har varit särskilt hög, likaså andelen anhöriginvandrade. Kanske även dubbla identiteter och organiserat bidragsfusk.

Även om genomsnittligt IQ bland somalier är lägre än bland svenskar så har många ändå kunnat visa en stor driftighet i att främja egna intressen.

Emellertid visar det sig att de flesta ”somalier” i Sverige kanske inte är somalier, utan kommer från grannlandet Djibouti. Om detta skriver nu både AB och SvD.

I ett mejl som just fått från Kenneth Sandberg citerar han ur en somalisk nyhetssajt:

”I claimed to be from Somalia. I was asked some basic questions, my name and date of birth and other relevant questions, after the initial registration they gave me an appointment for a comprehensive interview in couple of weeks, and transferred me to a refugee accommodation Centre, Life is easy here, Beer and Alcohol which is my favorite are cheap, Qat is available if you know where to look for, i can survive with out much work, in Djibouti i used to work 18 hours every day for less than 150 dollars a month, i like Sweden, its like paradise to me. Said the Djiboutian man.”

hemlos96

Kenneth Sandberg är ju handläggaren på Migrationsverket (f.d. ”SIV” – Statens Invandrarverk), som på 1990-talet fick sparken pga sina politiska åsikter. Han var kritisk till den förda invandringspolitiken och med en sådan hållning förutsattes han vara en dålig människa, i avsaknad av integritet. Man såg en risk för att hans ”invandrarfientlighet” skulle smitta av sig i en negativ behandling av asylsökande.

I verkligheten var det kanske även så att KS i sitt arbete på mottagningsenheten i Skåne var strikt i att bevilja bidrag, men det vore ju samtidigt en ansvarsfull hållning gentemot skattebetalare. Ett grovt exempel på motsatsen avslöjades ju av Granskning Sverige nyligen!!!

Det var för sitt engagemang i organisationen Folkviljan och Massinvandringen som KS våren 1997 blev uppmärksammad. I riksdagen sade s-minister Pierre Schori, i sin oöverträffliga (?) självgodhet, med adress till KS:

”Nu när också några forskare och akademiker ställer upp bland de främlingsfientliga är det än angelägnare att i debatten slå hål på myterna och bemöta förenklade och felaktiga påståenden. I historien finns tyvärr alltför många exempel på att god utbildning inte är något säkert vaccin mot fördomar och ondska.”

I slutet av juli fick KS ett varsel om uppsägning från sitt arbete, undertecknat av SIV-chefen Lena Häll Eriksson. Vad som därvid åberopades var ”samarbetssvårigheter” med kollegor.

spark1

I sitt mejl skriver Kenneth nu:

”Under min tid på SIV var en stor del av de som uppgav sig komma från Somalia, hitresta just från Djibouti där dom hade bott i flera år. Resterande av de s.k somalierna kom till nästan 90 procent från länder som Italien, Nigeria, etc.”

”En av mina handläggarkollegor – boende i Eslöv, men med finska rötter – fick en sådan Djibouti-somalier till måg. Och blev mormor till avkomman. Efter grov och upprepad misshandel av dottern, samt dödshot mot svärmor, lyckades man efter några år – genom att svärsonen satts i fängelse – utverka en separation. Något år därefter blev dottern ånyo gravid med en annan somalier (kanske äkta denna gång..?).

Kollegan var en av dom som jobbade frenetiskt med att få mig sparkad från SIV…

Den förstnämnda ’somaliern’ fick inget uppehållstillstånd – men utvisningen blev aldrig verkställd.

Flera år efter att jag ’skiljts’ från SIV kunde jag läsa att han återigen gjort sig skyldig till svår misshandel av en kvinna nere i Trelleborg..!”

Är detta bara början på något som kommer att bli allt vanligare?

Kommer de som medverkat i det mångkulturella flummeriet och sparkandet på invandringskritiker själva att få skörda frukter för egen del, av denna destruktiva politik?


Mer

https://janmilld.wordpress.com/2012/06/20/vad-ar-bast-for-somalierna/

https://janmilld.wordpress.com/2011/02/03/onodigt-skitnodigt/

https://janmilld.wordpress.com/2013/10/08/folkviljan-97/

https://janmilld.wordpress.com/2013/10/10/kenneth-sandberg/

https://janmilld.wordpress.com/2013/01/10/verklighet-undanbedes/

http://www.bgf.nu/sandb/sb.html


https://asylkaos.wordpress.com/2016/05/16/jimmie-akesson-bekraftar-en-farlig-trend-i-partiet/

Jimmie Åkesson kommer ut som svikare

 

Jag hade fel: SAKLIGHET

saklig

En fortsättning på temat i två tidigare bloggtexter – om Sydafrika respektive SD.

Här ska det handla om metoder och principer i argumenteringen.

Inte kan det väl vara fel att eftersträva ”saklighet” i debatten?

I en bemärkelse, faktiskt – ja! Det blir en slutsats som jag nu tycker mig kunna dra, efter drygt två decennier av invandringskritiskt opinionsarbete.

Låt mig ta det från början, (och förlåt, alla ni som redan många gånger hunnit ta del av denna historia om BGF):

bgfhist

Den utgångspunkt som verkligheten gav, när vi inledde verksamheten för Blågula frågor, rymde i huvudsak två moment:

1.
Tidiga invandringskritiker – BSS och SD – var demoniserade. De framställdes i maktmedia som extremister och annat negativt.  Detta gav i princip möjlighet för två alternativa tolkningar:

a) De som opponerade var faktiskt dåliga människor

b) Detta var bara en av media fabricerad nidbild.

2.
Vi som drog ingång Blågula frågor – Anders Sundholm och jag själv – hade en politisk bakgrund inom socialdemokratin, vänstern och miljörörelsen. Det gav oss en potential att själva slippa stämplingar.

Vi skulle inte lätt kunna anklagas för ”högerextremism”.  Genom att ge oss in i debatten och framföra kritik av den förda invandringspolitiken skulle  ”korten bli synade”:  fanns alls något utrymme för en saklig debatt i denna fråga?

• var ”felet” med den kritik som dittills anförts att den kom från antidemokrater, ”rasister”, osv?

• eller var dessa anklagelser inbyggda, skulle sådant med automatik drabba varje kritiker?

Svaret på detta kom snabbare än vi någonsin kunnat föreställa oss!

expo95
Föreningen Blågula frågor startade sin verksamhet 1995.  Redan samma år kom ett angrepp i det nystartade ”antifascistiska nyhetsbladet” Expo, under redaktörskap av en dokumenterad återfallsförbrytare  (Tobias Hübinette).

Expos artiklar slogs upp stort i Expressen och Aftonbladet våren 1996. Dessförinnan hade de genererat två mediedrev mot Blågula frågor, också utifrån Expomaterial.

Ställ detta mot vårt BGF-koncept:

• I botten låg för det första vår egen bakgrund.  Vi var varken akademiker, miljonärer eller kändisar – bara vanliga medborgare, som under många år arbetat oegennyttigt och demokratiskt inom godkända partier. Detta borde ge oss en slags grundplåt av legitimitet.

• Därutöver ingick i vårt koncept att vara strikt sakliga, dvs att söka fakta och sanning, att inte gira in på några stickspår av sympatier/antipatier och känslor. Sakfrågorna, verkligheten och förnuftsmässigt resonerande i fokus!

• Meningsmotståndare skulle visas en grundläggande respekt. Undvikande av epitet och personangrepp.  Avståndstagande från såväl lögnaktiga anklagelser som våld.

Det gick inte bra.  Vi bemöttes knappast på ett motsvarande sätt. Det blev inget medborgerligt samtal – på andra sidan var det tomt. Ingen dialog om invandringen.


Situationen var asymmetrisk – både genom de politiskt korrektas mediala övertag och genom skillnaden i metoder/argumentering.

Vi försökte arbeta med fakta och argument – massmedia mötte med tillmälen och associationer.  Vi fokuserade på översikter, helhetssyn och långsiktiga konsekvenser – media på enskilda fall, empati och kortsiktighet.

Huvudlinjen var att förtiga oss.  Våra debattinlägg togs inte in, våra möten och initiativ nonchalerades. Där denna linje frångicks handlade det om att ”hänga ut” och ”avslöja”, förtala och skandalisera. I fåtalet debatter såg man till att vara många mot en.

narti
Vår bakgrund och samtidigt nyanserade linje gjorde det svårt att finna någonting mot oss. Detta löstes genom tal om ”smygrasism” och ”dold” främlingsfientlighet.  Längst gick den folkpartistiska riksdagsledamoten Ana Maria Narti: Den rasistiska propagandan tar här sin farligaste form – den som presenterar sig som motståndare till rasismen.”

Om en kritiker på något sätt varit obalanserad påtalades självfallet detta. Men där så inte var fallet gick det s.a.s. ”lika bra med selleri”.

De politiskt korrekta blockerade m.a.o. en saklig debatt om invandringen.

Detta rymde samtidigt ett hyckleri, då de i sin propaganda hela tiden gjort anspråk på att representera  fina värden som  ”demokrati,” ”respekt” och ”tolerans”. Kritiker anklagades gärna för ”okunskap” och ”fördomsfullhet”. Just fakta var ju vad de inte förmådde värja sig mot, och därför inte ville veta av.


Redan bemötandet från de politiskt korrekta kan nu ge anledning att ompröva hittillsvarande linje. Respekt är det sista som de förtjänar!  Tvärtom! Vad svenskfientliga politiker som Bengt Westerberg och Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven förtjänar är bara det djupaste förakt, från varje svensk.

ansvariga


Framförallt finns anledning att ompröva saklighetslinjen av ett annat skäl.

Som erfarenheterna visat är det inte fakta och sakliga argument som övertygar människor. Man tror som man gör, därför att det är vad man vill göra. För att nå människor måste vi lyckas kommunicera på en känslonivå.

När jag nu vill ompröva linjen av ”saklighet” betyder det inte övergivande av sanningssökandet eller ointresse för fakta som är korrekta och relevanta. Däremot blir det önskvärt att argumenteringen vänder sig inte bara till hjärna och förnuft, utan även till hjärta och känslor.

Underlag för sådant finns ju där i överflöd:
– Hur vi svenskar görs till andra klassens medborgare i vårt eget land
– Hur våra barn och barnbarn får en otrygg uppväxtmiljö
– Hur unga berövas möjligheter till utbildning, arbete och bostad
– Hur kvinnor inte längre kan röra sig fritt på offentliga utrymmen
– Hur det skapats no-go-zoner för svenskar
– Hur vi alla berövas en framtid.


Utöver dessa två moment i opinionsarbetet – fakta/förnuft och känslor – vill jag lyfta fram ett tredje viktigt moment: moraliskt övertag.

mhg
Denna typ av övertag har vi sverigevänner iofs redan genom att i sak har rätt, genom att kämpa för en rättfärdig sak.

Som svenskar försvarar vi oss själva och varandra mot förtryck, övergrepp och orättvisor. Det räcker långt, ur moralisk synpunkt!

Omvänt gäller det att bemöta och förkasta försök att grundlöst skuldbelägga oss.

Exempel på sådant saknas ju inte:
• ”Förintelsen”
• slavhandel
• kolonialism
• neutralitet under kriget
• svensk välfärd.

Vi är inte i något moraliskt underläge, har ingen anledning att be om ursäkt för vår existens!

Svenskt välstånd är främst ett resultat av våra egna insatser och egenskaper, som:
– arbetsmoral
– kunnande
– hederlighet
– samverkan.

Oavsett vilka grymheter som begicks i Europa under förra seklet så är det inte rimligt att hålla människor idag ansvariga för detta, människor som inte ens levde på den tiden.


Smoke rises during an explosion from an Israeli forces strike in Gaza City, Saturday, Nov. 17, 2012. Israel bombarded the Hamas-ruled Gaza Strip with nearly 200 airstrikes early Saturday, the military said, widening a blistering assault on Gaza rocket operations by militants to include the prime minister's headquarters, a police compound and a vast network of smuggling tunnels. (AP Photo/Hatem Moussa)

EN ANNAN SAK gäller, tycker jag, övergrepp i nutid. Där kan vi i princip bära ett medansvar, genom likgiltighet och passivitet.

Jag tänker på:

• USA:s invasion i Irak år 2003, med ca 1 miljon dödade.

• det halvårslånga flygbombandet av Libyen år 2011 (där Sverige deltog med JAS-plan!)

• söndersmulandet av Syrien under fem års krigande.

Israels oupphörliga övergrepp mot palestinier

• Svartas övergrepp mot vita i Sydafrika.

Jag hade fel: SYDAFRIKA

tummened
Nu inne på mitt sjätte decennium som medborgaraktiv – har jag ibland haft fel?  Ja, i åtminstone tre fall:

1.  Sydafrika
2.  Sverigedemokraterna
3.  Saklighet.

”Sverigedemokraterna” och ”Saklighet” ska jag återkomma till – här kommer en text om Sydafrika.


sydafr

På 60-talet var det självklart att reagera mot apartheid i Sydafrika och kolonialism i övriga Afrika.  Då tillhörde jag dem som pläderade för svenskt stöd till alla möjliga motståndsrörelser. Det var mycket av ungdomlig känsla och en svart-vit verklighetsbild, kanske underlättat av avståndet.

Stödet gällde inte minst ANC i Sydafrika, som i ledningen hade Nelson Mandela. Denne fängslades dock redan på 60-talet och där fanns han kvar ännu på sin 70-årsdag, år 1988.

Då arrangerades en stor Free-Mandela-konsert i London. Där medverkade kända sångare och musiker från hela västvärlden. Konserten kunde ses av 600 miljoner människor i 67 länder.

Två år senare hölls en ny konsert i London, och denna gång medverkade även Mandela själv – han hade släppts ur fängelset i februari 1990.

År 1994 hölls allmänna val i Sydafrika, med rösträtt även för svarta.  ANC vann egen majoritet i parlamentet och Nelson Mandela blev landets president. Apartheidsystemet var därmed avskaffat.

Det kändes hoppfullt – utvecklingen gick åt rätt håll.

beware

Vad som nu står klart är dock tre moment:

a) ANC var inte bara en väpnad motståndsrörelse, den ägnade sig även åt att placera ut bomber, med många civila offer. Med andra ord:  Nelson Mandela var en terrorist.

b) Sverige gav ett omfattande stöd åt ANC, vilket bidrog till att möjliggöra dess verksamhet.

På besök i Stockholm i mars 1990 klargjorde Mandela att han hade en ”speciell relation” till Sverige. SvD:

”Sverige ensamt gav mer pengar än Europas stora länder tillsammans. Sverige var den stora ekonomiska och moraliska bidragsgivaren i kampen mot apartheid. Det var han helt klar över, säger Carlsson.

Det svenska engagemanget startade redan på 1950- och 60-talet och det fanns brett i samhället, i olika organisationer, partier, kyrkan, kulturlivet.”

c) Våldet i Sydafrika har inte upphört med apartheid. Tvärtom! Brottsligheten ökar dramatiskt, vilket drabbar både svarta och vita. Detsamma gäller en allt sämre ekonomi.

Framförallt förekommer ett våld av grymmaste slag och i en väldig omfattning, riktat mot vita lantbrukare. Rasismen har inte upphört med apartheid, den har blivit värre.

• Denna utveckling ställer ANC i ett nytt ljus, och därmed även Sveriges arbete för ”internationell solidaritet”.

• De sydafrikaner som nu drabbas av detta våld och denna förföljelse lever i en svår situation. Om Sverige framöver alls tar emot några flyktingar/migranter är det vita sydafrikaner som ska prioriteras!

• Till detta kommer reflexioner kring vår egen framtid.

Vavra Suk i Nya Tider 13/2016:

”Hur ser det då ut i Sydafrika, där rollerna är ombytta, där de som utgör en minoritet i västländer är i majoritet? Har de vita motsvarande privilegier där eller blir diskriminieringen mot oss ännu värre när vi inte längre är i majoritet?”

”Sydafrika är inte bara ett pittoreskt land där allt är upp-och-ned.  Det är ett levande exempel på hur det kan se ut när vita blir en försvarslös minoritet. Det handlar om hudfärg, och det är alltid vi som ska stå tillbaka, det är vi som förväntas ställa oss sist i kön och det är vi som ska straffas för olika påstådda oförrätter…”

 rasrisk

Stefan Löfven försäkrar att ”det finns inte vi och dom”, men även om etniska svenskar skulle kunna övertygas om att inga skillnader finns och att utseende är utan betydelse, så räcker inte detta.

Det finns nämligen andra som delar in människor i grupper och som har en påtagligt fientlig inställning till svenskar.

Sverige har något att lära av Sydafrika!

snomos


Mer

http://www.nyatider.nu/nya-tider-pa-plats-brutala-scener-i-farmarmordens-spar-i-sydafrika/

http://www.nyatider.nu/vad-hande-med-alla-minoriteters-lika-rattigheter/

https://janmilld.wordpress.com/2011/03/22/afrikanska-interventioner/

http://www.janmilld.se/ms00/v51.html


https://www.youtube.com/watch?v=SLLs_Fln8js

https://www.youtube.com/watch?v=jj84Sw1x2po

https://www.youtube.com/watch?v=W6ZtJjWUEd0