På tisdag ska presidentvalet ske i USA. Vilken av de två huvudkandidaterna kommer att väljas? Ska det bli Hillary Clinton eller blir det Donald Trump?
Min prognos:
a) Det kommer att bli väldigt jämnt. En ”nagelbitare” in i det sista.
b) Till sist blir det Hillary Clinton som lyckas vinna det nödvändiga antalet elektorsröster.
Vad som leder mig till den slutsatsen är inte främst en bedömning av opinionsläget bland väljarna i USA.
Nej, det gäller rösträkningen. Den är ju datoriserad och där finns möjligheter att stoppa in programvara som ger önskat resultat, oavsett det faktiska röstandet.
Om detta vittnar nu otaliga filmer på internet, t ex denna:
Systemet är ”riggat”, hävdar Donald Trump. Har han rätt?
• Klart är att stora massmedia i USA – MSM (Main Stream Media) – har varit och är precis som i Sverige. Dvs de är kompakt ensidiga, mot Trump och för Clinton.
• Erfarenheter av opinionsmätningar har också visat en tendens att favorisera etablissemangsalternativet i viktiga val. Den kan bero på både en medveten styrning och en ”skämmighetsfaktor” kring i detta fall stöd åt Trump.
• Direkt valfusk kan ligga som en naturlig förlängning av denna typ av moral.
Möjligheter till valfusk är inte begränsat till manipulerande datorprogram. Det kan också handla i att människor utan rösträtt tillåtas att rösta, som denna film vittnar om.
Vad opinionsmätningar också kan missa är graden av engagemang och benägenheten att faktiskt rösta.
Ett mått på engagemang är intresset för deltagande i valmöten för respektive presidentkandidat. Där har kontrasten varit total! Medan Trump hela tiden lockat stor publik så har Clinton talat inför bara små skaror:
Trump behöver inte engagera kändisar ur musikvärlden för att kunna locka deltagare, som Hillary Clinton gjorde nu på upploppet.
En färskare mätning, dokumenterat säkrare än andra av de i massmedia omnämnda, visar också på en trumpledning: 43% mot 41%.
Tre faktorer kan här spela in för det officiellt deklarerade resultatet efter valet på tisdag:
1. I vilken omfattning väljarna faktiskt deltar, går och röstar.
2. I vilken omfattning de då lägger sina röster på Donald Trump.
3. I vilken omfattning som valfusk kan begränsas.
Jag hoppas naturligtvis att mixen här ska visa sig räcka, så att min valprognos ovan slår fel. En erkänd valseger för Trump, så att han kan bli nästa USA-president, vore önskvärd!
Det är framförallt nödvändigt för världsfredens skull. Det skulle kunna motverka russofobin, även i Sverige. Det skulle bidraga till en kraftsamling mot globaliseringen.
Blir Trump inte nästa USA-president kan något viktigt ändå ha skett genom allt hans valkampanjande, i form av ökad politisk medvetenhet bland många amerikaner. Den tanken är Gilad Atzmon inne på i denna video (litet seg, men kolla 5 min in).
Även efter ett valnederlag skulle det Republikanska Partiet vara förändrat, så att det kan bli en samlingspunkt för patriotiska amerikaner.
Trump har också demonstrerat hur det är möjligt att gå utanför de pk-ramar som massmedia vill ställa upp. Något säger mig att SD i Sverige där skulle kunna ha en del att lära – se aktuell artikel av Lars Bern!
Hillary Clinton som USA-president vore förödande!
Angry Foreigner har gjort en bra video:
Donald Trump är inte perfekt, men ett val av honom skulle stoppa Clinton och bli ett slag mot de krafter som lyft fram henne. Det kunde inleda en dränering av det träsk som Washington nu har blivit.
Här finns ytterligare en mycket lyssnansvärdfilm, ett framträdande av Peter Thiel på amerikanska pressklubben. Han talar om hur levnadsvillkoren så påtagligt förändrats till det sämre för vanliga amerikaner:
Donald Trump vill satsa pengar på militären och försvara amerikanska intressen, men han vill samtidigt föra samtal med ryssarna. Han önskar ett slut på USA:s eviga krigande runtom i världen och vill uppenbarligen att USA ska överge sin anspråk på ”exceptionalism”.
Med Hillary Clinton som president i USA skulle världen istället föras närmare ett kärnvapenkrig, genom en än mer direkt konfrontation mellan USA och Ryssland.
• Av denna video framgår hur hon hotar med militära angrepp på Ryssland som svar på förmodade ryska cyberattacker.
•Clinton pläderar också för en ”flygförbudszon” i Syrien, dvs syriskt och ryskt flyg skulle hindras att flyga, medan USA skulle få göra det.
(Hon talar om att detta skulle skapa ”safe zones”, men vad sker i dessa dagar i Aleppo, efter att ryskt flyg gjort uppehåll i sina bombningar där? Jo, från terroristområden regnar det granater över civila i övriga delar av staden!)
• Hon har dessutom talat om att attackera Iran.
Se även denna koncisa film från Corbett Report:
Underligt är det, att Demokratiska partiet någonsin gjorde Hillary Clinton till sin presidentkandidat. Även bortsett från sina hälsoproblem är hon – tillsammans med Bill Clinton – megakriminell, för att inte säga ett koncentrat av ondska och dekadens!
I Libyen såg hon till att det blev ett bombkrig som smulade sönder landet och förde terrorister till makten. Vid beskedet om att Kadaffi hade mördats jublade hon. Nu förespråkar hon samma ”medicin” för Syrien.
Via Clinton Foundation finns kopplingar till Saudiarabien och ISIS. Denna stiftelse har kunnat fungera som en instans för både pengatvätt och förmedlande av mutor.
Inom USA har Clintons uppträtt som en maffia, som lämnat en hel rad av mystiska dödsfall i sina spår. Personer som på något sätt kommit i vägen för dem.
Om detta vittnar denna film om ”body count”:
FBI har haft att utreda Clintons hanterande av e-mail under sin tid som utrikesminister: dels raderande av massor av mejl, dels sändande av säkerhetsklassade mejl på ett ovarsamt sätt. Det gäller samtidigt denna Clinton Foundation, med en härva av olika brottsmisstankar.
En nyckelperson i maktkorridorerna är John Podesta, superlobbyist. Om honom har Abby Martin gjort en intressant film, ”The Empire Files”.
Avslutningsvis, två filmer omSteve Pieczenik och motståndet mot korruption och sjukligheter i Washington:
Steve Pieczenik har arbetat länge inom USA:s underrättelsetjänst och är knappast att betrakta som radikal åt något håll. Excesserna genom Hillary Clinton och hennes uppdragsgivare har dock blivit för mycket för honom. Denna korruption tilltog, menar han, redan under Bill Clintons period som USA-president (1993-2001).
Nu har jag lagt ut fredagsbio 65, ”Syriens sak är vår!”
Den tar ställning mot USA:s agerande i Syrien.
Blir den därmed ”ryssvänlig”?
Och om så kan befinnas vara fallet –
har jag ett åtal framför mig?
Så här har inrikesminister Anders Ygeman nyligen uttalat sig till Sveriges Radio:
”Vi måste stärka vår förmåga när det gäller det psykologiska försvaret, vår möjlighet att identifiera påverkanskampanjer och försvara oss mot den.”
Regeringen har beslutat att Sverige ska gå med i ”Natos center för strategisk kommunikation”.
Eller är detta något som saknar relevans för mig som debattör med intresse för geopolitik och svensk säkerhetspolitik? Är jag överdrivet misstänksam?
Ett inslag i statstelevisionens Aktuellt i onsdags gick i samma riktning. Det handlade om Sverigedemokraterna och Ryssland. Partiets pålitlighet i sammanhanget var uppenbarligen ifrågasatt. Där förekom ordvändningar som ”ryssvänlig hållning”, ”rysk propaganda”, ”kopplingar”, ”kontakter” och ”konspirationsteorier”.
Mina associationer går till vad s-ministern Schori deklarerade i riksdagen 1997: ”Främlingsfientligheten skall jagas och kriminaliseras”.
Är något motsvarande nu på väg för att lagstifta om ryssfientlighet i Sverige?
”Ryssvänligheten skall jagas och kriminaliseras” …?
Under långt tid har den ryssfientliga ensidigheten i svenska massmedia och från svenska politiker varit total. Nu verkar en ytterligare upptrappning ske i propagandan, för att göra det nästintill påbjudet för envar att instämma i denna russofobiska kör.
Så vad ska Nato-centret komma att säga om veckans fredagsbio?
Och vad kommer man att tycka om söndagens podradio från Blågula frågor, ”Osäker politik”?
Arbetet med veckans bgfpod blev mer än vanligt dramatiskt.
Planen var först att ha svensk (o)säkerhetspolitik som tema.
Efter att ha lyssnat till intervjun med Gustav Kasselstrand hos Ingrid&Conrad stod dock klart att företräde denna gång skulle ges åt temat ”Nytt parti?”.
Med detta tema gav det sig naturligt att även presentera ett angränsande projekt som vi kring bgfpod skissat på sedan en tid – ”Projekt ALTERNATIV”.
Innehållet på den webbsidan lär ge stoff för många kommande podsändningar. Kanske kan det efterhand utvecklas till något mer.
I sammanhanget framträder Henrik Arnstad och Jonathan Leman, experter på högerextremism och annat läbbigt.
Några trådar från förra veckan fullföljs i bgfpod 8 – istofobin, nattväktarstaten och public service.
Ur avsnittet kring istofobi:
”Själva begreppet härleds ur å ena sidan rasist, fascist och nazist, å andra sidan islamofob och homofob. Men ytterligare ett frekvent tillmäle är ju antisemit.
Mer exakt har vi då att göra med inte bara istofober, utan istofobiter.
Vad är då en ISTOFOBIT?
1. En istofobit gillar tillmälen – använder hellre negativa epitet än anför argument.
2. En istofobit blandar samman bisak med huvudsak – slänger gärna in bråte i en diskussion för att komma bort från sakfrågan.
3. En istofobit är mer fixerad vid yta, kopplingar och ords valörer, – mindre vid faktiska konsekvenser av ett agerande.
4. En istofobit blandar lätt samman det önskvärda med det möjliga eller det verkliga.
5. En istofobit är känslostyrd och kortsynt – har kopplat bort sin hjärna.
6. En istofobit är mer angelägen om flockens gillande än att hålla sig till sanningen.
7. En istofobit gör anspråk på av vara godare och ha högre moral än andra människor – föraktar vanligt folk.
8. En istofobit är samtidigt extremt tolerant och extremt intolerant – vill se brottslingar gå fria, men meningsmotståndare bestraffade.”
Utgångspunkten är den 11 september, som är minnesdag för två händelser i vår nutidshistoria:
1. Nineeleven i USA 2001
2. Militärkuppen i Chile 1973
1. Nineeleven 2001
”Nineeleven” yttrade sig framförallt i raserandet av ett antal WTC-byggnader i New York och ett hål i Pentagonbyggnanden i Washington. Enligt den officiella versionen handlade det om att fyra passagerarflygplan hade kapats av muslimska terrorister och använts som projektiler.
Jag ser framförallt två skäl att bry sig om nineeleven:
a) Det fick så långtgående konsekvenser för hela världen.
b) Den officiella förklaringen är så uppenbart absurd.
Detta har iofs varit uppenbart från början, redan genom det sätt på vilket även WTC7 föll ihop som i en perfekt demolering, fångat på filmbilder. WTC7 hade inte träffats av något flygplan, ens enligt den officiella versionen.
I själva verket är det oklart om någon enda byggnad träffades av något passagerarflygplan.
Likaså är oklart om några kapare eller passagerare alls förekommit.
Om flygplan eller något annat behövt flygas in i byggnader, då hade detta nog kunnat fjärrstyras.
Men, med eller utan flygplan, så kunde inget av WTC-tornen ha bringats ned på det viset. En kollision med ett flygplan kan inte få den effekten.
Det faktum att tre WTC-torn ändå föll ihop så som skedde måste ha haft andra förklaringar.
Och hur det än gick till, så kunde det inte ha fixats från en grotta i Afghanistan.
Här har jag uppfattat två typer av förklaringar, där den ena iofs inte behöver utesluta den andra:
1. Man hade i förväg utplacerat sprängladdningar av nanotermit.
2. Det rörde sig om ny/tidigare ej använd vapenteknik:
– antingen små kärnladdningar
– eller det som som Judy Wood presenterat, vapen för riktad fri energi.
(Hennes bok ”Where did the towers go?” finns dock ej att köpa i Sverige).
Oavsett vad man där kan tro eller inte så är två moment ovedersägliga
• att ett antal WTC-byggnader rasade ihop.
• att detta inte kan ha skett som den officiella förklaringen gör gällande.
Många har ändå under lång tid trott på den officiella förklaringen.
Hur förklara detta?
En faktor är massmedias lögnaktighet och likriktning, man har där inte varit intresserat av sanningen.
En annan faktor har varit trycket på dem som ifrågasatt och önskat en närmare undersökning. Dessa har konsekvent stämplats som ”konspirationsteoretiker” och annat nedsättande.
Ett tydligt exempel på medias militans är hur den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Egon Frid angreps ursinnigt av TV4 år 2009 och hur hans partiledning då svek honom. TV4:s agerande som tankepolis framgår i denna film.
Nineelven var ett false-flag-operation, något helt annat än vad den utgavs för att vara.
Jag kan där se flera politiska syften: – högre militärutgifter och nya USA-krig – mer svängrum för Israel att förtrycka palestinier – eliminerande av till Israel konkurrerande makter i regionen – mer av övervakning av medborgare i USA – kontroll av alla flygresenärer i världen. – räddare människor och mer av gruppmotsättningar.
En näraliggande fråga blir hur det förhåller sig med andra terrordåd, massmord och mord! I hur många fall har det inte varit fråga om false-flag av samma slag som i USA 2001?
Webbsidan Fria Sidor täcker nu på ett exemplariskt sätt upp dessa ämnen. Värt ett besök! Rekommenderas!!
2. Chile 1973
Denna militärkupp resulterade i att många chilenare sökte sig till Sverige. Först handlade det om politiska flyktingar, men i slutet av 80-talet – när Chile börjat röra sig mot demokrati igen – följdes detta av chilenare av ett annat slag. De utgav sig vara i behov av asyl, men kom på falska papper. De var välfärdsmigranter och lögnare.
En reflexion som jag gör i veckans bgfpod är hur chilenarna efter de svåra åren av militärförtryck lyckades samla sig för att återövra demokratin och få ett fungerande samhälle. I Sverige verkar ju vårt etablissemang sedan länge i rakt motsatt riktning, här blockerar man all vettig diskussion i massmedia.
En annan reflexion är hur det i Chile 1973 var högerkrafter som hejade på militäringripandet och våldet.
Jämför detta med dagens Sverige. Här är det individer och grupper under vänsterbaner som står för förtrycket och försöker blockera en folklig mobilisering. Inte ens så harmlösa arrangemang som ”Folkets Demonstration” lämnar man i fred, utan ser – i samverkan med polisen – till att sådana möten saboteras.
Det har också hetsats mot svenskar som försöker hjälpa svenska hemlösa. En man blev t.o.m. misshandlad, efter att där ha visat att han brydde sig.
Under rubriken ”Påbjudna lögner” passar även skäggbarnen in.
De som kostar dryga 30 miljarder kronor om året, medan de ökade anslag som diskuterats till svensk polis handlat om som mest 3 miljarder…
Här finns ju en parallell till WTC7 år 2001.
I båda fallen begärs av oss att vi inte ska tro våra sinnen, förneka vad vi ser. Uppifrån påbjuds en total dumhet.
Vilka förutsättningar ger detta att skapa ett fungerande samhälle?
Via ämnet Chile och valet 1970 av Salvador Allende till president, kommer jag i bgfpod6 in även på s-politikern Bernt Carlsson. Han dödades i december 1988, drygt två år efter mordet på Olof Palme. Över Lockerbie i Skottland störtade det flygplan där han färdades. Det var ett terrordåd – en bomb hade placerats ombord på planet.
Kan just Bernt Carlsson ha varit måltavlan för dådet?
”Bernt Carlsson var den mest prominente av passagerarna och självklart borde utredarna jobbat efter hypotesen att Bernt var målet för bombningen. Men något sådant spår använde sig utredarna aldrig av.”
Arkeoblog skriver också:
”Bernt Carlsson var dessutom generalsekreterare för Socialistinternationalen (världsomspännande sammanslutning av socialdemokratiska partier) och Olof Palmes särskilt utvalda protégé, tänkt att ta över partiet efter Palme.”
Egentligen ingen orimlig tanke.
Det blir då fråga om inte mindre än tre framträdande svenska socialdemokrater som har bringats om livet:
1986 Olof Palme
1988 Bernt Carlsson
2003 Anna Lindh
Istället har s-partiet nu fått företrädare som Mona Sahlin, Veronica Palm och Stefan Löfven.
