Svenska Freds- och Skiljedoms-Föreningen (SFSF), i dagligt tal ”Svenska Freds”, är den mest anrika fredsorganisationen i Sverige.
Grundad 1883 är den världens kanske äldsta fredsorganisation. Till dem som varit dess ordförande hör Per-Anders Fogelström, Åke Sandin och Lars Ångström. Av de 19 personer som var SFSF-ordförande fram t.o.m. 1998 var samtliga män. Av de tre som kommit därefter är samtliga kvinnor. Något säger mig att medelåldern på de valda också har sjunkit markant.
Förvisso har SFSF genom åren bidragit till mycket positivt, t ex att Norge kunde skiljas från Sverige 1905 utan väpnad konflikt eller att Sverige aldrig skaffade egna kärnvapen.
Nuvarande ordförande är Anna Ek, med fil.mag i mänskliga rättigheter.
En titt på organisationens webbsida bekräftar tyvärr lågt ställda förväntningar.
Under rubriken ”Våra frågor” återfinns ”RYSSLAND: Utveckling av demokrati är ett viktigt steg… samarbetar med människorättsgrupper…”
Där finns däremot ingen rubrik om USA eller NATO, Afghanistan eller Libyen.
Det intryck jag får är att organisationen ogärna vill bli kontroversiell, vilket ju kunde bli fallet vid ett klart ställningstagande mot NATO:s angreppskrig och bombande i Libyen.
Inte någonstans på webbsidan hittar jag något om Sveriges smyganslutning till NATO. Inte heller något om NATO:s pågående inringning av Ryssland med utplacering av nya kärnvapenmissiler även i f.d. öststater.
Även efter att den allmänna värnplikten i Sverige avskaffats och vårt militära försvar i stort sett har reats iväg ligger SFSF:s fokus på Sverige.
Dock utan att lägga synpunkter på svenska soldaters närvaro i Afghanistan eller svenskt stridsflygs deltagande i jakten på Al Gathafi, vad jag kunnat se.
Kanske är det fel att begära av en hund att vara en katt, eller tvärtom. Kanske fyller SFSF någon funktion, men helt klart är att vad Sverige idag behöver är en fredsorganisation av helt annat slag!
En fredsorganisation som talar klarspråk om USA:s och NATO:s krigspolitik, som ger sammanhang och fokuserar på väsentligheter. Som gör en nykter bedömning av FN. Som reser de nödvändiga politiska kraven – t ex att Sverige ska lämna NATO-samarbetet.
Libyenkriget och Afghanistaninvasionen visar på situationen, hur långt desinformationen och hjärntvätten har gått.
Lyssna bara på Åsa Romson, miljömupp, i denna kortfilm:
x
PS
Noterar också vilka som är ordförande i andra godhetsorganisationer:
• Som många vet var Nazi-Tysklands krig mot Polen 1939 ett försvarskrig. Det började efter att polska militärer angripit tyska gränsposteringar. (Jag har sedan tagit del av uppgifter att även kriget mot Sovjetunionen 1941 var ett försvarskrig).
• På motsvarande sätt tog Vietnamkriget fart 1965 efter att Nordvietnam i Tonkinbukten angripit amerikanska fartyg.
• Och USA:s första Irakkrig – 1990 – kunde börja efter att amerikansk TV-publik fått ta del av berättelsen från dottern till Kuwaits USA-ambassadör, om hur irakiska trupper fokuserat på bebisar i kuvöser.
• Även Natos bombningar av Serbien 1999 kunde börja efter att lämpliga bilder serverats i USA, på hur serbisk trupp angrep albanska UCK i Kosovo. (Utan att TV-publiken fått veta vad som föregått detta.)
• Angreppet på Afghanistan 2001 inleddes efter WTC-attentatet, som talibanregimen i Kabul – via Al Qaida i sina grottor – hölls ansvarig för.
• USA:s andra Irakkrig – 2003 – startades därför att Irak hade massförstörelsevapen.
• NATO-insatsen mot Libyen 2011 drogs igång därför att Al-Gathafi bombat sin egen befolkning och en stor massaker hotade i Benghazi.
Sedan en tid har västmedia förmedlat att Iran är på väg att tillverka egna kärnvapen. Detta har nyligen kompletterats med uppgifter om iranska försök att i USA mörda Saudi-Arabiens ambassadör där. Mindre välbetänkt av härskarna i Teheran kan tyckas, med tanke på att man redan ligger så ”risigt till”.
Här en film, som visserligen är på engelska och där ljudkvalitén inte är den bästa. Jag vill ändå rekommendera envar att avsätta 11 minuter för den: ”They said…”.
Det rör sig om journalisten Lizzy Pehlan, som varit i Libyen under kriget och lämnar en rapport om sina erfarenheter och slutsatser. Vad hon förmedlar blir en annan sanning än den som SVT och TV4 givit svenska folket.
Sevärd är även denna film med belgaren Michel Collon, författare, journalist och historiker: ”Varje krig börjar med en en stor medialögn”.
Talet är på franska, men har textning på engelska:
Eftersom jag själv under så många år räknat mig till vänstern blir det ofrånkomligt att med särskild besvikelse notera vänsterns utflippning i Sverige – dess utveckling mot ökad antiintellektualism och våldsromantik.
De som räknat sig som höger, och kanske fortfarande gör det, har nog inte svårt att instämma. Jag anser dock att det även på den kanten kan finnas anledning till viss självdistans och kanske självkritik.
Fred i världen angår inte bara en viss politisk falang, det måste vara allas vårt gemensamma ansvar!
Vid en tillbakablick ska det också visa sig att högern minst av allt är fläckfri. Jag har i färskt minne hur det lät på högerkanten i Sverige när USA under Ronald Reagan lekte ”rysk roulette” med hela mänskligheten, genom sin offensiv för ”Stjärnornas krig” och amerikansk förstaslagsförmåga beträffande kärnvapen. MUF applåderade detta, med prat om att kärnvapen i sig inte var något problem, problemet var om det fanns människor som var benägna att använda dem. Underförstått: sådana fanns bara i öster.
Jag menar att det faktum att Sovjetunionen var en diktatur, som dessutom lagt under sig ett antal länder i Östeuropa, skymde sikten för det faktum att USA konsekvent var den aggressiva parten i kapprustningen och kärnvapenkapplöpningen.
En förklaring till detta kan ligga i de mäktiga särintressen i USA – det militärindustriella komplexet – som den avgående president Eisenhower varnade för 1960. Själv skulle jag kalla det ett militär-medialt-industriellt komplex, eftersom hjärntvättande massmedia spelade en central roll i sammanhanget. Redan på den tiden.
Sovjetunionen var visserligen en diktatur, men inte ens en sådan kan helt bortse från folkliga stämningar. Det är inte allmänt känt i väst, men ryssarna fick betala ett oerhört pris för Andra världskriget. Det handlade om mer än 20 miljoner dödade, för att inte tala om hur landets infrastruktur maldes sönder. Tyskarna var grundliga!
Amerikanarna genomgick inga motsvarande erfarenheter. USA gick, precis som Sverige, ekonomiskt stärkt ur kriget.
Sedan var USA först med atombomben – dessutom det enda land i världen som använt den i verkligheten, genom bombfällningarna över Hiroshima och Nagasaki 1945. Sedan först med vätebomber, diverse vapenbärare, atomubåtar, osv.
I efterhand har det från amerikansk sida medgivits att man på 60-talet grovt överdrev mängden kärnvapenmissiler på sovjetisk sida, för att kunna få igenom beslut om högre militäranslag.
Så långt historien.
Jag vill på intet sätt skönmåla sovjetkommunismen, inte urskulda dess förtryck eller bortse från kriget i Afghanistan 1979. Inte desto mindre vill jag hävda att det ryska folkets intresse av fred var äkta och djupt känt.
Den bild jag hade av USA:s politik under det Kalla kriget blir nu bekräftad genom den politik som idag bedrivs av USA – framdriven av samma militärindustriella komplex. Inte bara drar man igång det ena angreppskriget efter det andra, beställer mord på olika politiker, sätter tortyr i system, suger ut naturresurser från hela jordklotet och brutalt slår ned opposition inom det egna landet.
Man bedriver dessutom denna militära inringning av Ryssland – även då landet lämnat kommunismen bakom sig och Östeuropa befriats! Har man förevändningar om ”ondskans imperium” används dessa. Har man inga förevändningar går det lika bra ändå.
I denna situation är det inte något särskilt intresse för en vänster att reagera.Det är lika mycket högerns ansvar!!! Det är ENVARS förbannade skyldighet att nu försöka säga ifrån!
Den svenska vänstern har alltså urartat, dunstat bort som antiimperialistisk kraft och fredsrörelse.
Det ger mig associationer till Richard Heinberg och vad han skriver i sin bok ”Powerdown” om ”The Movement” i USA.
Denna freds- och alternativrörelse har – med sin fokusering på ”mänskliga rättigheter” – snäva begränsningar. Den sticker huvudet i sanden, blundar för befolkningsfrågans allvar, menar Heinberg:
”Att bortse från befolkningsfrågan kommer i slutänden att bli katastrofalt för mänskliga rättigheter, eftersom befolkningstryck säkert är en av de främsta drivkrafterna bakom miljöförstöringen.”
”Vad vi behöver är inte ytterligare ‘utveckling’ av de fattiga länderna, utan en systematisk och intelligent avindustrialisering i både rika och fattiga länder.”
”Rörelsen ignorerar i stor utsträckning kärndilemmat som mänskligheten står inför, då den inte har någon politiskt godtagbar lösning för det.”
”… det är tråkigt att se många ledare för rörelsen underkasta sig ett mönster av självbedrägeri liknande det bland eliten … resultatet är detsamma: nästan ingen talar uppriktigt om krisen framför oss. ”
För egen del har jag alltsedan 60-talet förundrat mig över terminologin ”i-länder” och ”u-länder”, där det senare står för ”utvecklingsländer”. Det är ju en beteckning som väcker många frågetecken.
Det ligger på samma nivå som när man nya namn åt vissa yrken. Inte ”städerska” eller ”sophämtare” – hellre ”lokalvårdare” och ”hygientekniker”.
Det handlade om fattiga länder, underutvecklade, med 60-talets perspektiv. Men det var inte fint att kalla dem så, istället fick de betecknas som ”utvecklingsländer”. Trots att – med undantag av en del asiatiska ”tigrar” – minst av allt kännetecknades av utveckling. Inte i bemärkelsen industrialisering, ökad konsumtion och BNP-tillväxt.
I dagens situation, när Peak Oil har passerats, blir det mer än någonsin en illusion, om man tror att alla världens länder ska kunna nå västerländsk ekonomisk standard.
Inte ens USA och Europa kommer att kunna göra det många år till.
Det måste ske en radikal befolkningsminskning i hela världen, och den kan inte åstadkommas genom snabb industrialisering och mer användning av fossila bränslen.
Begrepp som ”utveckling”, ”effektivitet” och ”levnadsstandard” måste få nya innebörder. Människan måste sättas i centrum.
Sverige har inte längre någon politisk vänster. Tidigare var det självklart att vilja bekämpa USA-imperialismen, självklart för vänstern att vara kritisk till Nato och reagera mot angreppskrig.
Fram till Afghanistankriget gällde också detta. Åtminstone motsatte sig Vänsterpartiet där ett svenskt deltagande. Sedan gick luften ur – mot Libyenkriget har inga invändningar hörts från ”Vänsterpartiet”.
Den mest högljudda ”vänster”-rösten i detta sammanhang är nog Andreas Malm, som skrivit/skriver för syndikalistiska Arbetaren, trotskistiska Internationalen och liberala DN. ”Högljudd” är han i dubbel bemärkelse: dels genom sitt argumenterande i uppskruvat tonläge, dels genom sin tillgång till den stora mediascenen.
Widar Nord skrev häromdagen på Fria Tider om lynchningen av Al-Gathafi och konstaterade
”frånvaron av någon som helst kritik från vänster. Libyenkriget väckte till skillnad från Irakkriget inte någon som helst ilska ens bland de mest USA- och Israelhatande elementen på den kanten.
‘Seger igen!’ utropade till exempel vänsterextremisten och kulturskribenten Andreas Malm i Aftonbladet när Nato intog Tripoli. ‘Och om segern är möjlig i Tunisien, Egypten och Libyen, varför inte också i Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina…’, hette det vidare i den artikeln.
Som konservativ är det naturligtvis lockande att gripas av stor skadeglädje när den svenska vänsterns tyngsta intellektuella visar sig ligga på en nivå där de tror att de kan göra revolt i Storbritannien med hjälp av stridsflygplan från Reinfeldt, Obama och Sarkozy. Men den nya vänsterns verklighetsbild är också tragisk. Och den tvingar oss libertarianer att på allvar, och något överraskade, formulera en aldrig så tydlig opposition. För vem kunde för femton år sedan tro att just utomparlamentarisk höger skulle vara landets enda röst mot diverse USA-ledda internationella krig? Förmodligen inte dåtidens vänster, vars hjärtefrågor nu överlåtits med ensamrätt till dess värsta fiender ute på högerkanten.”
”Det är ett vid första åsynen märkligt fenomen att George Soros och USA befinner sig på samma sida som stora delar av den europeiska vänstern (där en såkallad ‘bombvänster’ uppstått). Detta beror på att någon europeisk vänster idag inte finns annat än till namnet. Man har ingen egen analys, och accepterar därför de begrepp som används i maktens diskurs (‘demokrati’, ‘arabisk vår’, ‘diktator’, ‘fascism’) samtidigt som man överlämnat de verkligt användbara begreppen till den radikala högern (‘kolonialism’, ‘geopolitik’, ‘bankintressen’, ‘nationell suveränitet’). Den verkliga makten har uppdaterat både sin framtoning och sitt språk, vänstern har inte gjort det och klarar inte ens att se igenom propagandans floskler. De svamlar fortfarande om ‘demokrati’ när själva förutsättningen för detta är nationell suveränitet.”
”Det har blivit dags att utmana bombvänstern”, avslutar Widar Nord.
Jag instämmer!
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera ett varv till över den svenska vänsterns öde.
Hur gick det till, att den så bara försvann, liksom gick upp i rök?
Vad var det som hände?!
Sammanfattningsvis kan konstateras att vänstern gått från att
1. Se problem i samhället och vilja göra något åt dessa.
till att
2. Sabotera för dem som ser problem i samhället och vill göra något åt dessa.
Inte bara missar ”vänstern” att själv bry sig om vanliga svenskaras tillvaro, den vill dessutom hindra andra från att göra det.
EN INGÅNG till försvinnandet blir naturligtvis kollapsen av Sovjetunionen och dess kommunistiska satellitstater i Europa.
• Den stalinistiska vänster som hängt upp sina visioner på dessa skapelser tappade därmed sin motivation.
• Samma sak hände med den maostiska vänstern, efter att kulturrevolutionen i Kina gått över och Mao Tse-tung dött.
• En tredje vänstergrupp var trotskister och syndikalister, men de var inte så många.
• Därutöver fanns en demokratisk vänster inom socialdemokratin. Den fick allt svårare att göra sig gällande i takt med ökad toppstyrning i partiet och större makt åt karriärister.
EN ANNAN INGÅNG blir att se en misslyckad generationsutveckling bakom försvinnandet.
För många vänsteraktiva var det aldrig fråga om mer än en ungdoms- och modegrej. De hade hakat på när det var ”inne” att vara vänsterradikal. Med avancemang i karriär och välavlönade positioner blev de snart mätta, dästa och nöjda.
Istället kom en ny generation, för vilken innebörden av att stå till ”vänster” blev en helt annan.
V-skriften ”Vänstern i första ledet” från slutet av 90-talet markerar skiftet. I fokus stod där inte något arbete för socialismen eller mot orättvisor i det svenska samhället. Nej, i fokus stod kampen mot ”rasismen” och ”rasisterna”.
Det handlade om en offensiv både vad gäller ideologi och metoder:
• Världen kunde ses i svart och vitt. Det fanns de onda och de goda, rasister och antirasister.
• De onda behövde inte, skulle inte, åtnjuta yttrandefrihet. De skulle helst inte få vistas på allmän plats överhuvudtaget: ”Inga rasister på våra gator!” Även deras inomhusmöten kunde ”blockeras”. I linje med detta skulle ”rasistiska affischer” rivas ned och ”rasistisk propaganda” förpassas till papperskrogen.
• Här fanns alltså även en förmyndarinställning gentemot vanliga medborgare, som inte skulle få chansen att själva bedöma olika budskap.
• Det handlade också om prioriteringar. Kampen mot ”rasisterna” sågs som överordnad allt annat. Samtidigt vidgades definitionen på ”rasism” så att det kom att innefatta allt man ogillade att höra.
• Parallellt med denna ”antirasism” har nya frågor – ”hbt” – lanserats som särskilt viktiga, inte minst genom medias försorg.
Traditionella vänsterfrågor, som kamp för fred och mot imperialism, har i motsvarande grad prioriterats ned eller tagits bort från den politiska dagordningen.
I ett skede var det kanske bara så att man inte hann med, att kraften inte räckte även till dessa frågor. Nu fullbordas omvandlingen genom att man dessutom anammar en världsbild där demokrati s.a.s. kan bombas fram genom ingrepp från militärt överlägsna stater.
Kanske var steget inte så stort!
Våldsvänstern har ju sedan länge tillämpat nävrättens principer på den svenska politiska scenen, där meningsmotståndare och åsiktsavvikare ska ha på käften, rent fysiskt.
Samma principer tillämpas nu på den globala scenen, av USA under Barak Obama och Hillary Clinton.
Jan Millds blogg 