Hur tolka utvecklingen i Europa fram till utbrottet av det tysk-polska kriget 1939?
Hur tolka de påföljande tyska krigshandlingarna – ockupationen av Norge, angreppet på Frankrike och flygkriget mot England?
Var det hela ofrånkomligt, ett resultat av att Adolf Hitler önskade krig?
Var krigandet för honom ett självändamål?
Eller var det för honom bara ett medel?
Var rustningarna och krigandet i själva verket något som han helst skulle ha önskat slippa?
Och hur se på positionen från väst – företrätt av Englands Winston Churchill och USA:s Franklin D. Roosevelt?
Churchill var krigsminister fram till den 10 maj 1940, därefter premiärminister. Roosevelt var USA-president sedan mars 1933. Önskade Churchill och Roosevelt fred?
Det blev tidigt uppenbart, att det var för krig som de två arbetade.
Snart stod också klart, att de inte nöjde sig med mindre än en total och villkorslös tysk kapitulation. Målet var att helt krossa Adolf Hitler och Nationalsocialismen.
Men stannade det vid detta? Var målet att krossa också det tyska folket?
Var det ett mål i sig, att få tillfälle att rusta och släppa bomber?
”Tyskland blir oss för mäktigt, det måste krossas, och jag kommer att göra allt för att inleda denna tillintetgörelse.”
Winston Churchill 1936
Den 1 september 1939 gick Tyskland in i Polen. Den konflikt som låg bakom invasionen gällde i huvudsak två moment:
1. Korridoren som skilde Ostpreussen och Danzig från övriga Tyskland.
2. Behandlingen av den tyska befolkningen i Polen.
Den 3 september förklarade England och Frankrike krig mot Tyskland, men ingrep inte i Polen. Om polackerna i sin vägran att förhandla med Hitler hade påräknat ett praktiskt militärt stöd i skarpt läge, så uteblev detta.
I det polska kriget hade de tyska stridskrafterna klara order att inte angripa civilbefolkningen i Polen – bombangrepp skulle endast riktas mot militära mål. Polska soldater som kapitulerade skulle behandlas väl – vit flagg skulle respekteras.
I framförallt staden Bromberg utsattes däremot den tyska civilbefolkningen för en massaker den 3-4 september. Det rörde sig där om 1200-1500 offer.
Den 6 oktober var Polen besegrat. Dessförinnan – den 17 september – hade Sovjetunionen gått in i kriget, genom att invadera Polen från öster. Dock följdes detta inte av någon engelsk eller fransk krigsförklaring mot Sovjetunionen.
Resultatet av Tyskland och Sovjetunionens angrepp blev att Polen delades mellan de två. Ett mindre område kring Warszawa gjordes till ett ”generalguvernement”, under kontroll från Berlin.
Måste det tysk-polska kriget i september 1939 leda till ett fortsatt krig? Var det ofrånkomligt att fler länder skulle dras in, och att det utvecklades till ett världskrig?
Besegrandet av Polen följdes i oktober 1939 från tysk sida upp med ett fredserbjudande till England och Frankrike.
Detta avvisades, i likhet med tidigare tyska förslag/deklarationer (maj och december 1933 samt mars 1935).
I sitt tal i oktober 1939 konstaterade Hitler att Versaillesfreden inte längre gällde. Bara på en punkt såg han anledning till ytterligare revideringar, och det gällde att Tyskland borde få tillbaka sina forna kolonier i andra världsdelar, eller andra områden i kompensation.
Här ges alltså ett andra exempel på hur Hitlers politik gick utöver principen att förena alla tyskar i ett område. Kolonialism var honom tydligen inte främmande. Han eftersträvade för Tysklands del en likställighet med England.
Det krig i Europa som sedan fortsatte var ett märkligt ”krig” – i stort sett utan krigshandlingar.
”…inga militära operationer förekom på västfronten trots Frankrikes och Storbritanniens krigsförklaring mot Tyskland. Medan den största delen av den tyska krigsmakten, Wehrmacht, stred i Polen bemannade en avsevärt mindre styrka den befästa västvallen, Westwall, mer känd som Siegfriedlinjen, längs Frankrikes gräns mot Tyskland. Fransmännen hukade bakom sin egen starkt befästa Maginotlinje.
Endast ett begränsat franskt angrepp skedde i den tyska gränsregionen Saar den 7 september 1939. Den franska armén trängde 8 kilometer in i Tyskland, dock fortfarande inom räckvidd för Maginotlinjens artilleri.”
”Låtsaskriget, alltså att varken Frankrike eller Storbritannien i handling stred mot Tyskland, gav Polen en känsla av att ha blivit förrått av sina allierade. En förklaring till att inget gjordes för att undsätta Polen var att de allierade inte hade hunnit genomföra sin mobilisering förrän striderna redan var över.”
”De enda militära strider som de allierade utkämpade under låtsaskriget var till sjöss.”
På våren året därpå – den 9 april 1940 – invaderade Tyskland plötsligt Danmark och Norge. Varför?
Denna invasion hade sin bakgrund i att England var på väg till Norge, för att ta kontroll över Narvik och de svenska malmfälten i norr. Det tyska angreppet utgjorde ett försök att förekomma engelsmännen, vilket också lyckades.
Inte bara kunde man därigenom säkra fortsatt tillgång till järnmalm, ockupationen av Norge gav också ett strategiskt bättre läge i det fortsatta kriget mot England.
Till bilden hör att England invaderade Island den 10 maj 1940, efter att Island vägrat ansluta sig till de allierade.
Om engelsmännen hade hunnit före tyskarna till Norge, och ockupera vårt grannland – hur skulle det då ha gått för oss? Skulle Sverige då ha kunnat hållas utanför Andra världskriget?
En månad senare – den 10 maj 1940 – angrep Tyskland Frankrike. Det skedde genom att gå via Belgien och Nederländerna, en manöver som dels undvek den franska Maginotlinjen, dels franska och engelska styrkor. Dessa förmådde inte förflytta sig tillräckligt snabbt, och genom sin blixt-krig-taktik vann tyskarna snabbt ett övertag.
Det finns olika teorier om vilka krigsmål som Hitler här från början hade. Var det bara att upprätta en buffertzon på den franska sidan om gränsen, som skydd mot franska angrepp? Eller var det att – som faktiskt skedde – ockupera hela norra Frankrike, inklusive Paris?
Redan den 14 juni intogs Paris och Frankrike kapitulerade den 22 juni. Kapitulationen undertecknades i samma järnvägsvagn i vilken tyskarna undertecknat vapenstilleståndet i november 1918. Norra Frankrike blev efter nederlaget en av Tyskland ockuperad zon, södra delen blev det beroende Vichyfrankrike.
Intressant i detta sammanhang är också Dunkerque. Det handlade där om ödet för den brittiska expeditionskår på 10 divisioner, som naglades fast vid kanalkusten.
Wikipedia:
”I slutet av maj inledde de brittiska och franska styrkorna vid Dunkerque en enorm evakuering. Hela 335 000 allierade soldater lyckades fly från Frankrike till Storbritannien. Evakueringen möjliggjordes av att de tyska förbanden av skäl som aldrig blivit riktigt klargjorda stoppade offensiven mot Dunkerque…”
”De tyska trupperna trängde ut den brittiska expeditionskåren tillsammans med stora franska styrkor mot Engelska kanalen. Genom en omfattande insats – inte minst genom allmänhetens bistånd – lyckades man ta hem en stor del av expeditionskåren, cirka 338 000 man.
Allt vad som fanns i fråga om fartyg och båtar (inklusive fritidsbåtar) uppbringades i södra England och med hjälp av dem fördes soldaterna från Dunkerques stränder till moderlandet. Huvuddelen av de franska styrkorna och all brittisk materiel blev kvar på stranden.”
För England blev det både ett moraliskt nederlag och en förlust av stora mängder krigsmateriel.
Evakueringen möjliggjordes av att tyskarna stoppat sin offensiv, lät dem undkomma.
Varför? En förklaring kan vara att Hitler önskade en fredsuppgörelse med engelsmännen och inte önskade ha dem som fiender.
Inom den brittiska statsledningen fanns nu också röster för en fredsuppgörelse med Tyskland.
Wikipedia:
”The May 1940 War Cabinet Crisis was a confrontation between Winston Churchill, newly appointed as the Prime Minister of the United Kingdom, and Viscount Halifax, the Foreign Secretary, which took place between 25 and 28 May. Halifax believed that in view of the successful German invasion of France and the encirclement of British forces at Dunkirk the United Kingdom should explore the possibility of a negotiated peace settlement with Adolf Hitler. Churchill outmanoeuvred Halifax by calling a meeting of his 25-member Outer Cabinet, to whom he delivered a passionate speech…”
”Hitler offered total cessation of the war in the West. Germany would evacuate all of France except Alsace and Lorraine, which would remain German. It would evacuate Holland and Belgium, retaining Luxembourg. It would evacuate Norway and Denmark. In short, Hitler offered to withdraw from Western Europe,..”
Kan det stämma? Skulle Hitler vara beredd att gå så långt som till att utrymma både Frankrike och andra områden?!
Ja, kanske:
Enligt webbsidan Tomatobubble förmedlades redan i maj, genom kontakter i Sverige, ett tyskt förslag med innebörden att Tyskland kunde tänka sig att åter lämna ockuperade länder.
Dock inget gensvar från London.
Till detta återkom Hitler i ett tal inför den tyska riksdagen den 19 juli. Rubriken var ”En sista vädjan till förnuftet”. Detta tal trycktes sedan upp som flygblad och släpptes över London.
Hitler ville därigenom gå förbi brittiska massmedia, försökte vända sig direkt till engelska folket.
Ur texten:
”I can see no reason why this war must go on. I am grieved to think of the sacrifices it will claim…. I know that millions of German men, young and old alike, are burning with the desire to settle accounts with the enemy who for the second time has declared wap upon us for no reason whatever. But I also know that at home there are many women and mothers who, ready as they are to sacrifice all they have in life, yet are bound to it by their heartstrings.
Possibly Mr. Churchill again will brush aside this statement of mine by saying that it is merely born of fear and of doubt in our final victory. In that case I shall have relieved my conscience in regard to the things to come.”
Inget gensvar från London heller denna gång.
Sedan kom ”Blitzen” mot London, då Luftwaffe släppte annat än flygblad.
”Judea Declares War on Germany! Jews of all the World Unite! Boycott of German Goods! Mass Demonstrations!” löd rubriker den 24 mars 1933.
I artikeln i Daily Express talades om ett ”heligt krig”:
”The Israeli people around the world declare economic and financial war against Germany.
Fourteen million Jews stand together as one man, to declare war against Germany. The Jewish wholesaler will forsake his firm, the banker his stock exchange, the merchant his commerce and the pauper his pitiful shed in order to join together in a holy war against Hitler’s people.”
Ett protestmöte den 27 mars i Madison Square Garden i New York, organiserat av American Jewish Congress, samlade 55.000 deltagare. Samtidigt hölls ytterligare 70 sådana möten i olika städer i USA och Europa. Budskapet var alltså att Tyskland skulle tillfogas ekonomisk skada, genom olika bojkottsåtgärder. Detta lyckades också till stor del, landets export hade i april 1933 sjunkit med 10%.
Ur ”The Myth of German Villainy”:
”The Jewish boycott almost brought the Third Reich to its knees before it ever got started. Jews controlled much of the worlds shopping, so they had the means of blocking German exports and imports. Moreover, this was the worst possible time for Germany to be a victim of a boycott, as Germany was already deep in a depression with a quarter of her work force out of work.”
Marsmötet i New York följdes i juli upp med en internationell judisk konferens för fortsatta bojkottsaktioner.
Så här lät en av de judiska ledarna, Samuel Untermeyer, i amerikansk radio i augusti:
”Each of you, Jew and Gentile alike, who has not already enlisted in this sacred war should do so now and here. It is not sufficient that you should buy no goods made in Germany. You must refuse to deal with any merchant or shopkeeper who sells any German-made goods or who patronises German ships or shipping…. we will undermine the Hitler regime and bring the German people to their senses by destroying their export trade on which their very existence depends.”
Än mer oförsonlig lät Vladimir Jakobinsky:
”For months now the struggle against Germany is waged by each Jewish community, at each conference, in all our syndicates, and by each Jew all over the world. … We will trigger a spiritual and material war of all the world against Germany’s ambitions to become once again a great nation, to recover lost territories and colonies. But our Jewish interests demand the complete destruction of Germany.”
Det finns ju idag en föreställning om att Hitler efter makttillträdet omedelbart inledde en förföljelse av judar i Tyskland. Detta stämmer inte.
Denna skrift, ”Jüdischer Protest”, är sammanställd av Jakow Trachtenberg, ukrainsk jude. Den rymmer en mängd uttalanden från 1933, av inte minst judiska organisationer och enskilda judar i Tyskland. Alla tar eftertryckligt avstånd från den då aktuella handelsbojkotten mot Tyskland.
En sanktionspolitik som motiverades med judeförföljelser i Tyskland. Enskilda övergrepp hade uppenbarligen förekommit, men inte med något stöd från Adolf Hitler. Tvärtom – dessa övergrepp skedde i strid mot tyska intressen och landets nya politiska ledning tog bestämt avstånd från dem. Något som också gav resultat.
Det fanns med andra ord ingen enad judenhet i världen bakom sanktionspolitiken mot Tyskland.
Så här skrev exempelvis ”Verein zur Abwehr des Antisemitismus e.V., Berlin”:
”Das Ausland ist in letzter Zeit überschwemmt werden mit Nachrichten, dass in Deutschland Verfolgungen und Bedrohungen der Juden an der Tagesordnung seien und dass Reichskanzler Hitler, seine Regierung und seine Partei de Verantwortung für diese angebliche Judenbedrückung tragen.
Det Verein zur Abwehr des Antisemitismus e.V. hat seine seit 43 Jahren unter massgeblicher christlicher Beeilung geleistete Arbeit gegen den Antisemitismus immer unter die Idee der Wahrheit und des Rechts gestellt. Er, als unverdächtiger Zeuge gelten darf, betrachtet es deshalb als seine selbstverständliche Pflicht, den im Ausland verbreitete Auswertung über angebliche Judenverfolgungen in Dienste der Wahrheit aufs nachdrücklichste engegenzutreten. Wir stellen hiermit fest:
1. Det politische Umschwung in Deutschland war wohl von einer Reihe von Einzelaktionen gegen Juden begleitet, die aber nicht im entfernten den Umfang und die Formen angenommen hatten, wie dies vielfach in ausländischen Zeitungen ohne Nachprüfung des Sachverhalts behauptet worden ist.
2. Von den verantwortllichen Männern der neuen Regierung sind die von Ihnen selbst festgestellten vereinzelten Übergriffe weder gutgeheissen noch gewünscht worden. Sie haben im Gegenteil wiederholt ihren ganzen Einfluss aufgeboten, um antisemitische Ausschreitungen abzubremsen under Wiederholung zu unterbinden.
3. Diese Verhalten verbietet es, an der Aufrichtigkeit und dem Ernst der Erklärung zu zweifeln, welche von führenden Regierungsämtern wie Reichskanzler Hitler… u.a. über die Gleichberechtigung und den Schutz der deutschen Juden abgegeben worden sind.
Die leichtfertige oder gewissenlose Verbreitung unwahrer Gruelpropagaganda schädigt das deutsche Volk und nicht zulezt die deutschen Juden.
Wer antisemitische Hetz verurteilt, muss aus dem gleichen Ethos der Gerechtigkeit und Wahrheit auch die blinde Hetze gegen Deutschland verdammen.”
I översättning:
”Utomlands översvämmas på senaste tiden med nyheter, om att förföljelser och hot mot judarna står på dagordningen i Tyskland var och att rikskansler Hitler, hans regering och hans parti bär ansvar för detta påstådda judeförtryck.
Föreningen för bekämpande av antisemitism e.V. har under sina 43 år av betydande kristet arbete mot antisemitism alltid arbetat med sanning och rättvisa som ledstjärna. Som trovärdigt vittne, ser den som sin naturliga plikt att med eftertryck vända sig mot de utomlands spridda uppgifterna om påstådda judeförföljelser. Vi slår härmed fast:
1. Det politiska omslaget i Tyskland åtföljdes förvisso av en rad enskilda aktioner mot judar, som dock inte på långa vägar hade den omfattning och former, som har ofta påståtts i utländska tidningar utan kontroll av sakförhållandena.
2. Från den nya regeringens män i ansvarig ställning har de enstaka angrepp som de själva har konstaterat varken godkänts eller önskats. De har tvärtom upprepade gånger mobiliserat allt sitt inflytande, för att förhindra upprepande av antisemitiska yttringar.
3. Denna hållning gör det omöjligt att betvivla uppriktigheten och allvaret i den deklaration, som ledande regeringsföreträdare som förbundskansler Hitler och andra har utfärdat om likaberättigande och skydd av de tyska judarna.
Det lättsinniga och samvetslösa spridandet av osann skräckpropagaganda skadar det tyska folket och inte minst de tyska judarna.
Som fördömer antisemitisk hets måste utifrån samma etik om rättvisa och sanning också fördöma blind hets mot Tyskland.
Föreningen för försvar mot antisemitism e.V.
Berlin, den 27 mars 1933″
Ett annat ställningstagande var från judiska församlingen i Berlin:
I översättning:
”Av tidningsnotiser att döma fortsätter skräck- och bojkottspropaganda mot Tyskland, enligt uppgift även från judiska organisationer. Som tyskar och som judar måste vi bestämt gå i försvar mot detta. Spridandet av felaktiga uppgifter är bara ägnat att åstadkomma skada, att minska anseendet för vårt tyska faderland och att äventyra relationerna mellan tyska judar och övriga medborgare. Eftersträva därför för att dylik skräck- och bojkottspropaganda upphör.
Företrädare för judiska församlingen i Berlin”
En del åtgärder vidtogs sedan mot judar i Tyskland, men de var uppenbarligen svarsreaktioner, föranledda av denna internationella judiska krigsförklaring.
”To this day, it is generally (although incorrectly) believed that when Adolf Hitler was appointed German chancellor in January of 1933, the German government began policies to suppress the Jews of Germany, including rounding up of Jews and putting them in concentration camps and launching campaigns of terror and violence against the domestic Jewish population.
While there were sporadic eruptions of violence against Jews in Germany after Hitler came to power, this was not officially sanctioned or encouraged. And the truth is that anti-Jewish sentiments in Germany (or elsewhere in Europe) were actually nothing new. As all Jewish historians attest with much fervor, anti-Semitic uprisings of various degrees had been ever-present in European history.”
En officiellt deklarerad svarsåtgärd blev en endagarsbojkott under våren av judiska affärer i Tyskland. Till detta kom olika spontana aktioner av missnöje från tyskar mot judar i landet.
”The Myth of German Villainy”:
”Hostilities toward Jews increased all across Germany… Many shops and restaurants refused to serve Jewish people. Placards saying ’Jews not admitted’ and ’Jews enter this place at their own risk’ began to appear all over Germany. In some parts of the country Jews were banned from public parks, swimming pools and public transport.”
Andra åtgärder mot judar var lagstiftning för att begränsa andel judar på vissa tjänster eller till utbildningar, för att få mer proportionalitet. Bakgrunden var en överrepresentation för judar i förhållande till sin andel av befolkningen i Tyskland. Sådana lagar tillkom under april 1933.
Två år senare, 1935, tillkom Nürnberglagarna, som gällde två moment:
1. Judar berövades tyska medborgarskap, varigenom de alls inte fick ha offentliga ämbeten.
2. Giftermål eller sexuella relationer mellan tyskar och judar förbjöds.
Vad gäller moment 2 så låg även detta i linje med båda parters intressen.
”The Myth of German Villainy”:
”Instead of being offended by the laws, the head of the German Jewish community and the head of Germany´s Zionist movement, Georg Kareski, actually supported them…. The Jews were no less interested in keeping their race pure than the Germans were.”
Åter till den judiska bojkotten 1933:
En annan svarsåtgärd blev försök att splittra den judiska fronten genom att samverka med zionister kring stöd åt utvandring av judar från Tyskland till Palestina.
I botten fanns även där sammanfallande intressen. Både Hitler och sionisterna hade intresse av att tyska judar flyttade till Palestina.
”The Myth of German Villainy”:
”On August 25, 1933 Hitler entered into a pact with representatives of the Jewish Agency, whose members would eventually become leaders of Israel. The pact was called the Haavaara Agreement, or Transfer Agreement, which was a program for moving the Jews out of Germany to Palestine.”
Nästa Tysklandsavsnitt ska handla Versaillesrevideringar.
Se även detta tidigare avsnitt i serien om tysk historia:
Snart visade det sig, att just detta också skedde – Hitler förmådde ”leverera”. Det blir ingen överdrift att här tala om ett tyskt ekonomiskt mirakel. Inom tre år hade arbetslösheten minskat från 30% till 5%. Inom fem år gick Tyskland från att vara ett fattigt land till Europas rikaste.
Och det handlade inte nödvändigtvis om rustningar.
Människor hade åter kunnat sättas i arbete och produktionen kom åter igång, bl.a. genom offentliga byggprojekt. Ett paradprojekt var byggandet av autobahn. I förlängning av detta kom 1937 bilproduktionen, med folkvagnen – ”Volkswagen”. Samtidigt skedde en satsning på utbildning och folkhälsa. Arbetstillfällen skapades, men där fanns samtidigt en skyldighet för envar att bidraga.
Människor kunde åter sättas i arbete, resurser kom till nytta.
Resultatet blev mer av både trygghet och materiellt välstånd för tyskarna, men framförallt gällde det välbefinnande, sammanhållning och framtidstro. Kontrasten blev stark, mot de tidigare nödåren.
Hur var detta möjligt? Vad förklarar dessa framgångar?
Hjärnan bakom miraklet var Hjalmar Schacht, ekonom och politiker.
Det handlade framförallt om en bank- och penningreform, som gav medel att skapa resurser. Schacht fann en väg att gå förbi bankerna och deras lånerestriktioner. Han fick fram penningmedel utan att landet behövde skuldsätta sig och dra på sig höga ränteutgifter.
Metoden var att ersätta dem som deltog i offentliga arbeten med en form av skuldsedlar, vilka sedan kunde cirkulera som valuta i samhället.
“Germany’s economic recovery, which was complete by 1936, did not rest on rearmament; it was caused mainly by lavish expenditure on public works, particularly on motor roads,.. ”
Se 3 minuter in i denna film:
Ur boken ”The Myth of German Villainy”:
”Hitler also called for the destruction of Germany´s ’bondage of interest’, which was another swipe at the jews, who controlled banking and finance in Germany. He wanted to create a new financial system for Germany that would be free of Jewish control. Later on, after becoming Chancellor, that is precisely what he did. He went around the Jewish controlled central bank and created a new currency, issued by the government.”
Ur boken ”The Bad War”:
”Takes control of Germany´s Reichsbank and issues debt-freed currency”.
”Low taxes, responsible debt, intelligent planning, lean government, debt-free currency, and a business friendly environment are the secrets of Hitlers economic miracle, and his extraordinary popularity among a grateful German people, including many former liberals who were once Communist voters.”
Ur ”Radical Press”, ”How Hitler Defied International Bankers”:
”Hitler began a national credit program by devising a plan of public works that included flood control, repair of public buildings and private residences, and construction of new roads, bridges, canals, and port facilities. All these were paid for with money that no longer came from the private international bankers.
The projected cost of these various programs was fixed at one billion units of the national currency. To pay for this, the German government (not the international bankers) issued bills of exchange, called Labor Treasury Certificates. In this way the National Socialists put millions of people to work, and paid them with Treasury Certificates.
Under the National Socialists, Germany’s money wasn’t backed by gold (which was owned by the international bankers). It was essentially a receipt for labor and materials delivered to the government. Hitler said, ’For every mark issued, we required the equivalent of a mark’s worth of work done, or goods produced.’ The government paid workers in Certificates. Workers spent those Certificates on other goods and services, thus creating more jobs for more people. In this way the German people climbed out of the crushing debt imposed on them by the international bankers.
Within two years, the unemployment problem had been solved, and Germany was back on its feet. It had a solid, stable currency, with no debt, and no inflation, at a time when millions of people in the United States and other Western countries (controlled by international bankers) were still out of work. Within five years, Germany went from the poorest nation in Europe to the richest.
Germany even managed to restore foreign trade, despite the international bankers’ denial of foreign credit to Germany, and despite the global boycott by Jewish-owned industries. Germany succeeded in this by exchanging equipment and commodities directly with other countries, using a barter system that cut the bankers out of the picture.”
”This economic freedom made Hitler extremely popular with the German people.
Germany was rescued from English economic theory, which says that all currency must be borrowed against the gold owned by a private and secretive banking cartel ~ such as the Federal Reserve, or the Central Bank of Europe ~ rather than issued by the government for the benefit of the people.
Canadian researcher Dr. Henry Makow (who is Jewish himself) says the main reason why the bankers arranged for a world war against Germany was that Hitler sidestepped the bankers by creating his own money, thereby freeing the German people. Worse, this freedom and prosperity threatened to spread to other nations. Hitler had to be stopped!”
”The National Socialists put the Reichsbank under strict government regulation, and took prompt corrective measures to eliminate foreign speculation. One of those measures was to eliminate easy access to funny -money loans from private banks. Then Hitler got Germany back on its feet by having the public government issue Treasury Certificates.
Schacht , the Rotchschild agent, disapproved of this government fiat money, and wound up getting fired as head of the Reichsbank when he refused to issue it. Nonetheless, he acknowledged in his later memoirs that allowing the government to issue the money it needed did not produce the price inflation predicted by classical economic theory, which says that currency must be borrowed from private cartels.
What causes hyper-inflation is uncontrolled speculation. When speculation is coupled with debt (owed to private banking cartels) the result is disaster. On the other hand, when a government issues currency in carefully measured ways, it causes supply and demand to increase together, leaving prices unaffected. Hence there is no inflation, no debt, no unemployment, and no need for income taxes.
Naturally this terrifies the bankers, since it eliminates their powers. It also terrifies Jews, since their control of banking allows them to buy the media, the government, and everything else.”
Detta tredje avsnitt i min Tysklandsserie ska handla om Adolf Hitlers väg till makten.
För att ta det från början, men bara översiktligt. Partiet som bildades 1919 hette DAP – Deutsche Arbeiterpartei. Adolf Hitler fick kontakt med partiet i egenskap av spion, utsänd av den militära underrättelsetjänsten.
Inom ett år hade han både blivit medlem där och övertagit posten som partiledare. Partiet blev då ”nationalsocialistiskt”, bytte namn till NSDAP och tog svastikan, hakkorset, som symbol.
1923 gjorde NSDAP ett försök till kupp i München, men det slogs ned och Hitler hamnade i fängelse. Under tiden i fängelse skrev han boken ”Mein Kampf”. Därefter bytte partiet strategi, satsade på att vinna val och den vägen erövra makten i Tyskland.
Detta gick först trögt. I riksdagsvalet 1924 fick NSDAP 6,5 % av rösterna, och 1928 hade det sjunkit till 2,6 %. 1930 var partiet dock uppe i 18,3 %. I påföljande val, juli 1932, ökade detta ytterligare, till 37,3%. Därmed var NSDAP riksdagens största parti, och större än Socialdemokraterna och Kommunisterna tillsammans.
Vad kan förklara dessa valframgångar?
De grundläggande förutsättningarna låg i Tysklands svåra problem, i kombination med att övriga partier misslyckades med att åtgärda dessa. Den 24 oktober 1929 hade Wallstreet-kraschen inträffat i USA och denna världsdepression drabbade Tyskland hårdare än något annat land.
Det handlade om nedlagda företag och avstannad produktion, om massarbetslöshet och skattehöjningar, inflation och spekulation, förmögenhetsöverföringar och ruineringar. Otryggheten var djup, både ekonomiskt och socialt.
Till detta kom känslorna av förnedring och orättvisor pga Versailles och den kulturella dekadensen.
”… people could not buy enough food with the wages they earned. They began desperately selling off all their personal belongings just to buy enough food to keep themselves and their families alive as wages and salaries lagged far behind the rapidly increasing prices. Plan shops proliferated. Countless homes, farms and commercial buildings were lost to private banks.
Those with access to foreign capital, especially dollars, began buying up property all over Germany for pfennigs on the mark. The private banks and the pawn shops were owned almost entirely by Jews, and the Jews were the ones who had access to foreign capital. The Jews, as a result, grew rich off the inflation, while ordinary Germans were reduced to living in hovels, and in many cases, starving to death.”
Det politiska systemet levererade inte, det tyska folket kände hopplöshet och desperation. Antalet självmord var 1932 uppe i 270.000.
Den andra orsaken låg i hur NSDAP lyckades politiskt ta tillvara denna situation.
Viktiga faktorer var där:
• budskapet, som svarade mot tyskarnas situation, behov och önskningar
• Hitler, som var en energisk och karismatisk ledare
• partiets propaganda och organisation
• våldet
I propagandan fyllde Horst-Wessel-sången en viktig roll som suggestiv kampsång för nationalsocialisterna. Den tillkom efter att SA-mannen Horst Wessel 1930 hade mördats av en kommunist.
Våldet utövades av män i SA – ”Sturmabteilung” – som leddes av Ernst Röhm. SA hade 1933 en halv miljon man under vapen, ett år senare var antalet närmare 2 miljoner.
Under 1932 – i november – hölls på nytt ett riksdagsval. NSDAP gick då något tillbaka, till 33%, men var fortfarande riksdagens största parti. 288 mandat av totalt drygt 600. Efter flera turer utsågs Adolf Hitler i januari 1933 till Tysklands rikskansler i en koalitionsregering.
I mars 1933 hölls ytterligare ett riksdagsval. Innan dess brann riksdagshuset i Berlin, vilket skylldes på kommunisterna. Den följande valkampanjen blev inte normal – kommunisternas möten stoppades, även socialdemokraterna trakasserades.
Valresultat: NSDAP ökade till 44%, och blev största parti i alla utom två valkretsar.
För min del hade jag trott att Bayern var det starkaste fästet för NSDAP, men allra störst blev alltså stödet i östra och norra Tyskland: områdena 1, 5 och 6 på kartan nedan – områden som efter kriget tillföll Polen och Ryssland.
För övrigt kan konstateras det var i Vorpommerna – dvs västra delen av område 6 – som det nya partiet Alternative für Deutschland nyligen hade stora valframgångar.
Det blev dock ingen egen majoritet för NSDAP. Detta åstadkoms istället efter valet, genom att de kommunistiska riksdagsledamöterna avlägsnades.
Dessa och andra kommunister placerades i koncentrationsläger, för ”omskolning”. Samma behandling drabbade även socialdemokrater.
Därmed var Hitlers ”Machtübernahme” ett faktum.
I valet i november 1933 fanns bara ett deltagande parti – NSDAP.
Ur ”The Myth of German Villainy”:
”On July 14, 1933 the Communist Party and the Social Democrat Party were banned. Party activists still in the country were arrested and sent to the concentration camp. Hitler decided that while they were at it, they would clean up Germany in other ways, as well. The Gestapo began arresting and incarcerating beggars, prostitutes, homosexuals, alcoholics and anyone who refused to work, or who was ´work shy´, as they put it. A law was then enacted banning all political parties except for the National Socialist Party.”
Nästa Tysklandsavsnitt – det fjärde – ska komma att handla Tysklands ekonomiska framgångar.
Utgångspunkten är den 11 september, som är minnesdag för två händelser i vår nutidshistoria:
1. Nineeleven i USA 2001
2. Militärkuppen i Chile 1973
1. Nineeleven 2001
”Nineeleven” yttrade sig framförallt i raserandet av ett antal WTC-byggnader i New York och ett hål i Pentagonbyggnanden i Washington. Enligt den officiella versionen handlade det om att fyra passagerarflygplan hade kapats av muslimska terrorister och använts som projektiler.
Jag ser framförallt två skäl att bry sig om nineeleven:
a) Det fick så långtgående konsekvenser för hela världen.
b) Den officiella förklaringen är så uppenbart absurd.
Detta har iofs varit uppenbart från början, redan genom det sätt på vilket även WTC7 föll ihop som i en perfekt demolering, fångat på filmbilder. WTC7 hade inte träffats av något flygplan, ens enligt den officiella versionen.
I själva verket är det oklart om någon enda byggnad träffades av något passagerarflygplan.
Likaså är oklart om några kapare eller passagerare alls förekommit.
Om flygplan eller något annat behövt flygas in i byggnader, då hade detta nog kunnat fjärrstyras.
Men, med eller utan flygplan, så kunde inget av WTC-tornen ha bringats ned på det viset. En kollision med ett flygplan kan inte få den effekten.
Det faktum att tre WTC-torn ändå föll ihop så som skedde måste ha haft andra förklaringar.
Och hur det än gick till, så kunde det inte ha fixats från en grotta i Afghanistan.
Här har jag uppfattat två typer av förklaringar, där den ena iofs inte behöver utesluta den andra:
1. Man hade i förväg utplacerat sprängladdningar av nanotermit.
2. Det rörde sig om ny/tidigare ej använd vapenteknik:
– antingen små kärnladdningar
– eller det som som Judy Wood presenterat, vapen för riktad fri energi.
(Hennes bok ”Where did the towers go?” finns dock ej att köpa i Sverige).
Oavsett vad man där kan tro eller inte så är två moment ovedersägliga
• att ett antal WTC-byggnader rasade ihop.
• att detta inte kan ha skett som den officiella förklaringen gör gällande.
Många har ändå under lång tid trott på den officiella förklaringen.
Hur förklara detta?
En faktor är massmedias lögnaktighet och likriktning, man har där inte varit intresserat av sanningen.
En annan faktor har varit trycket på dem som ifrågasatt och önskat en närmare undersökning. Dessa har konsekvent stämplats som ”konspirationsteoretiker” och annat nedsättande.
Ett tydligt exempel på medias militans är hur den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Egon Frid angreps ursinnigt av TV4 år 2009 och hur hans partiledning då svek honom. TV4:s agerande som tankepolis framgår i denna film.
Nineelven var ett false-flag-operation, något helt annat än vad den utgavs för att vara.
Jag kan där se flera politiska syften: – högre militärutgifter och nya USA-krig – mer svängrum för Israel att förtrycka palestinier – eliminerande av till Israel konkurrerande makter i regionen – mer av övervakning av medborgare i USA – kontroll av alla flygresenärer i världen. – räddare människor och mer av gruppmotsättningar.
En näraliggande fråga blir hur det förhåller sig med andra terrordåd, massmord och mord! I hur många fall har det inte varit fråga om false-flag av samma slag som i USA 2001?
Webbsidan Fria Sidor täcker nu på ett exemplariskt sätt upp dessa ämnen. Värt ett besök! Rekommenderas!!
2. Chile 1973
Denna militärkupp resulterade i att många chilenare sökte sig till Sverige. Först handlade det om politiska flyktingar, men i slutet av 80-talet – när Chile börjat röra sig mot demokrati igen – följdes detta av chilenare av ett annat slag. De utgav sig vara i behov av asyl, men kom på falska papper. De var välfärdsmigranter och lögnare.
En reflexion som jag gör i veckans bgfpod är hur chilenarna efter de svåra åren av militärförtryck lyckades samla sig för att återövra demokratin och få ett fungerande samhälle. I Sverige verkar ju vårt etablissemang sedan länge i rakt motsatt riktning, här blockerar man all vettig diskussion i massmedia.
En annan reflexion är hur det i Chile 1973 var högerkrafter som hejade på militäringripandet och våldet.
Jämför detta med dagens Sverige. Här är det individer och grupper under vänsterbaner som står för förtrycket och försöker blockera en folklig mobilisering. Inte ens så harmlösa arrangemang som ”Folkets Demonstration” lämnar man i fred, utan ser – i samverkan med polisen – till att sådana möten saboteras.
Det har också hetsats mot svenskar som försöker hjälpa svenska hemlösa. En man blev t.o.m. misshandlad, efter att där ha visat att han brydde sig.
Under rubriken ”Påbjudna lögner” passar även skäggbarnen in.
De som kostar dryga 30 miljarder kronor om året, medan de ökade anslag som diskuterats till svensk polis handlat om som mest 3 miljarder…
Här finns ju en parallell till WTC7 år 2001.
I båda fallen begärs av oss att vi inte ska tro våra sinnen, förneka vad vi ser. Uppifrån påbjuds en total dumhet.
Vilka förutsättningar ger detta att skapa ett fungerande samhälle?
Via ämnet Chile och valet 1970 av Salvador Allende till president, kommer jag i bgfpod6 in även på s-politikern Bernt Carlsson. Han dödades i december 1988, drygt två år efter mordet på Olof Palme. Över Lockerbie i Skottland störtade det flygplan där han färdades. Det var ett terrordåd – en bomb hade placerats ombord på planet.
Kan just Bernt Carlsson ha varit måltavlan för dådet?
”Bernt Carlsson var den mest prominente av passagerarna och självklart borde utredarna jobbat efter hypotesen att Bernt var målet för bombningen. Men något sådant spår använde sig utredarna aldrig av.”
Arkeoblog skriver också:
”Bernt Carlsson var dessutom generalsekreterare för Socialistinternationalen (världsomspännande sammanslutning av socialdemokratiska partier) och Olof Palmes särskilt utvalda protégé, tänkt att ta över partiet efter Palme.”
Egentligen ingen orimlig tanke.
Det blir då fråga om inte mindre än tre framträdande svenska socialdemokrater som har bringats om livet:
1986 Olof Palme
1988 Bernt Carlsson
2003 Anna Lindh
Istället har s-partiet nu fått företrädare som Mona Sahlin, Veronica Palm och Stefan Löfven.
Jan Millds blogg 