Kaplan: ”på köpet”

kinv

Det är bra att massmedia nu kritiskt granskar Mehmet Kaplan och det s.k. Miljöpartiet. Redan att den mannen, med sådana ”meriter”, kunnat bli minister är ju anmärkningsvärt. Därtill i en ”feministisk” regering!

I  fredagsbio ”Muppministrar” – 12.45 in – uppmärksammas hur Kaplan som bostadsminister for till Turkiet och i praktiken uppträdde som svensk utrikesminister:

Kopplingarna till Erdogans Turkiet har sedan blivit allt tydligare.


I nästan alla kommentarer kring Kaplan finns dock ett budskap insmuget.

Man lyfter fram ett uttalande från 2009, där Kaplan jämför israelernas övergrepp idag mot palestinierna med tyskars övergrepp mot judar under Hitlertiden.  Varje sådan jämförelse förutsätts som en självklarhet vara orimlig.

Med andra ord:  israelernas övergrepp mot palestinierna ska inte ses som särskilt allvarliga.


Det läggs också Mehmet Kaplan till last att vid något tillfälle ha inbjudit talare som anses vara ”antisemiter”. Utan att det därvid framgår vad som läggs in i begreppet ”antisemitism”.

Blir man ”antisemit” redan genom att förhålla sig kritisk till staten Israel och dess nuvarande ledning?

Smoke rises during an explosion from an Israeli forces strike in Gaza City, Saturday, Nov. 17, 2012. Israel bombarded the Hamas-ruled Gaza Strip with nearly 200 airstrikes early Saturday, the military said, widening a blistering assault on Gaza rocket operations by militants to include the prime minister's headquarters, a police compound and a vast network of smuggling tunnels. (AP Photo/Hatem Moussa)

Själv är jag tveksam till att jämföra övergrepp då och nu, där och här. Det låter sig inte kvantifieras på något heltäckande sätt.

Jag konstaterar bara att:

a) Israel ockuperar Västbanken och Gaza sedan 1967, i strid mot FN-resolutioner och folkrätt

b) det i Gazakrigen 2008-09 och 2014 dödades mångfalt fler palestinier än israeler

c) Israel släppt fosforbomber över bostadsområden i Gaza.

d) fortsätter med en blockad mot Gaza, som förorsakar befolkningen där stora lidanden.

fosfor

Ska vi ändå ge oss på en jämförelse mellan å ena sidan övergrepp mot judar för snart ett sekel sedan, å andra sidan övergrepp mot palestinier idag, så anser jag att de senare övergreppen är allvarligare.

Mycket allvarligare! Därför att de sker i nutid.

• Vad som än hände under första halvan av 1900-talet är historia och inget som vi idag kan påverka.

Annorlunda förhåller det sig med dagens situation för palestinierna.

Där får vi i princip ett medansvar genom att acceptera vad som sker.

gazafotboll


Mer

https://anthropocene.live/2016/04/22/ett-stort-steg-800-ar-bakat-i-tiden/

https://anthropocene.live/2016/04/26/miljopartiet-som-trojansk-hast/

http://www.nyatider.nu/granskning-islamister-eller-inte-miljopartistiska-muslimer-med-luddig-agenda/

http://www.smalanningen.se/article/muslimer-tar-avstand-fran-terror/

https://peterharold.wordpress.com/2016/04/18/kaplan-foll-pa-kritik-mot-israel/

https://varjager.wordpress.com/2016/04/20/blir-sverige-ett-nytt-palestina/

https://varjager.wordpress.com/2016/04/23/mps-verkliga-asikter-ar-skrammande/

https://asylkaos.wordpress.com/2016/04/25/nina-drakfors-avslojar-miljopartiets-syn-pa-importerad-brottslighet/

http://www.motpol.nu/oskorei/2016/04/24/miljopartiet-och-kaplangate/

http://jeanders-bilder.blogspot.se/2016/04/mps-uppvaknande.html

http://www.morpheusblogg.se/2016/04/24/miljopartiet-maste-gora-upp-med-den-grona-islamismen/

https://peterharold.wordpress.com/2016/04/21/kitimbwa-sabuni-skyller-kaplans-avgang-pa-vita-journalister

https://stenkvist.wordpress.com/2016/04/22/inte-bara-miljopartiet-ar-utsatt-for-infiltration/

http://avpixlat.info/2016/04/25/mp-sveriges-farligaste-parti/

http://blogg.folkbladet.nu/asasuh/2016/04/22/miljopartiet-langsiktigt-ohallbart/

http://ledarsidorna.se/2016/04/nagot-mycket-obehagligt/

http://www.uvell.se/2014/12/26/vad-gör-mehmet-kaplan–24743326

http://nyadagbladet.se/inrikes/fragorna-som-miljopartiet-inte-vill-besvara/

https://toklandet.wordpress.com/2016/04/24/krismote/

https://toklandet.wordpress.com/2016/04/25/inslaget-om-miljopartiet-som-kulturnyheterna-inte-fick-visa/

https://peterharold.wordpress.com/2016/04/25/bada-regeringspartierna-harbargerar-islamister-glom-inte-det/

https://toklandet.wordpress.com/2016/04/26/socialdemokraterna-borde-vara-nasta-pa-tur-att-granskas/

http://store.blogg.se/2016/april/varfor-glommer-de-fridolinaren.html

mpisis


https://janmilld.wordpress.com/2015/02/07/israel-och-usa/

https://janmilld.wordpress.com/2016/03/07/turkiet-kraver/

Jag hade fel: DEMOKRATI

kk

Det var inte planerat, men nu vill jag skarva på med ytterligare en text i serien ”Jag hade fel” – denna gång om DEMOKRATI.

Tillspetsat i överkant blir det iofs med den rubriken.  Jag vill här inte ta avstånd från tanken på demokrati, men väl problematisera i ämnet. Det är ju ett begrepp med förgreningar åt olika håll och möjligheter till flera tolkningar.

I ett avseende, om ”demokratiska värderingar”, är min hållning ganska oförändrad. ”Vem är demokrat?” – 10 kriterier i  Vitboken:

1. Vem anser att folkviljan ska få genomslag i den förda politiken – vem anser det inte?

2. Vem anser att folket ska få tillgång till en allsidig information – vem anser det inte?

3. Vem belägger sina påståenden – vem gör det inte?

4. Vem använder tillmälen – vem undviker tillmälen?

5. Vem är beredd att ta intryck av nya fakta och argument – vem är det inte?

6. Vem är redo för en dialog och att möta sina meningsmotståndare i en offentlig debatt – vem är det inte?

7. Vem uppträder öppet – vem uppträder anonymt?

8. Vem kan reservationslöst ta avstånd från våld – vem kan det inte?

9. Vem bedömer handlingar efter samma mått, oavsett vem som begått dem – vem gör det inte?

10. Vem förespråkar yttrandefrihet även för sina motståndare – vem vill förbehålla yttrandefriheten bara för dem som tycker likt en själv?

Vad jag här vill ifrågasätta, eller i varje fall diskutera, är två moment:

A.  Dagens system, med partier och parlamentarism, massmedia och blockpolitik.

B. Människosyn och realism.

soffan

Denna bild raljerar om att den verklige ledaren i Sjupartiet är Dan Eliasson, och var så redan år 2011. Nya ansikten flankerar honom idag, men mer än någonsin utgör han själv ett nav.

A. Dagens system

Systemet i Sverige, med partier och parlamentarism, massmedia och blockpolitik har nu gått helt in i väggen. Det visas med eftertryck och  övertydlighet av aktuella erfarenheter. Det finns ingen politisk instans, i varje fall inte under folkligt inflytande, som kontrollerar utvecklingen.

Statsutgifter skenar, säkerhet saknas och infrastruktur sviktar. Folkfördumningen och den mentala likriktningen ökar. Inget riksdagsparti klarar att regera Sverige, ”oppositionen” flyr sitt ansvar.

Partierna och utbildningsväsendet har inte förmått odla fram individer med känsla för landet och kompetens att styra. Ser vi till grundläggande värderingar och jämför ett genomsnitt för å ena sidan ledande partiföreträdare och riksdagsledamöter, å andra sidan vanliga medborgare, blir skillnaden i viktiga frågor markant. Genom att lotta platserna i riksdagen skulle vi nog få en bättre åsiktsmässig representativitet, kanske också kompetens.

Hur förklara att det kunna gå så snett?

dvagga
Det demokratiska idealet brukar härledas till det antika Grekland och stadsstaten Aten. Där var det fråga om direkt demokrati, genom beslut på möten, där alla berörda kunde närvara. Inte större än att det kunde vara praktiskt hanterligt  (deltaga fick dock bara vuxna män).

Av praktiska skäl måste vi ha en representativ demokrati, dvs väljer företrädare som ska föra vår talan och försvara våra intressen. Problemet är att detta har deformerats genom partisystemet!!!

Här finns två moment:

• urvalet av personer till platser på listorna, valbara platser

• inskolning och disciplinering av de som hamnat på listorna och blivit invalda.

Med så många partier i riksdagen borde detta inte behöva vara något stort problem. Mångfalden av partier skulle ju borga för en mångfald av åsikter. Som praktiken visat har det dock skett en allt tydligare konvergens, med en gemensam ”värdegrund”.  Alla riksdagens partier hade vid SD:s riksdagsinträde 2010 hunnit smälta samman till ett Sjuparti. Sverigedemokraterna är nu i snabb takt på väg att ansluta sig, så att vi snart har en Oktett.

oktett
Varför har det blivit så?

I grunden handlar det om en obalans i makt mellan partiledningar och riksdagsledamöter. Tillsammans med fel drivkrafter i det politiska arbetet ger detta möjligheter till överdriven toppstyrning och utslätning.

Massmedia spelar också en roll, genom att å ena sidan dreva mot den som sticker ut, å andra sidan låta pk-anpassade hållningar undgå motfrågor och granskning.

Givetvis även väljarna, som ofta  medverkar i den kulturmarxistiska agendan genom att inte genomskåda och inte reagera.  Till stor del har svenska folket fått de politiker som svenska folket förtjänar, genom sin anmärkningsvärda feghet och liknöjdhet.

Som K-O Arnstberg  konstaterat finns det medborgare, motborgare och ”en förfärande mängd oborgare , vilka inte bryr sig om hur landet styrs.

Vilket leder över till det andra momentet.


svmedborgare

B. Dagens medborgare

Vackert uppfattas det, att hålla sig med en fin människosyn.

Här som i andra sammanhang är det inte desto mindre önskvärt, för att inte säga helt nödvändigt, med en realism.  Vi måste se verkligheten som den är, utan skygglappar. Inte vara naiva, inte falla för önsketänkande.

För egen del har jag genomgått en utveckling beträffande demokrati och människosyn:

•  Tidigt kunde jag distansera mig från vad jag kallade ”ultrademokrati”, dvs ett överdrivet ältande och diskuterande. Man måste komma till skott inom rimlig tid, finna att en fråga någon gång kan anses färdigbehandlad och våga gå till beslut.

•  Tidigt såg jag också falskheten med vad jag kallar ”sifodemokrati”, dvs att människor tillfrågas spontant, om något som de inte alls är insatta i och inte har ägnat någon uppmärksamhet. Genomtänkta åsikter förutsätter att man först givits tid att ta del av både fakta och argument i en fråga, stämt av med andra.

En insikt som senare växt sig starkare hos mig är att alla människor inte är kapabla att engagera sig och förvärva insikter. Krasst är kanske 70% eller mer av befolkningen ganska ”hopplösa fall”.  De har inga egentligen egna åsikter, inga genomtänkta övertygelser.  Och kommer så aldrig att ha. De följer bara vindriktningen, går med den sida som verkar dominera.

Mitt ungdomsideal om den ansvarsfulla, moraliska och informerade medborgaren har nog aldrig haft så mycket med verkligheten att göra…

Med detta dock inte sagt att jag är redo att pendla över till en rakt motsatt position. Fortfarande kan jag ansluta mig till BGF-texten  ”den demokratiska människosynen” (som kontrast till Expos och SD-ledningens).

knut


Så vart leder detta, vad kan bli slutsatser?

Allmänt blir det ett steg mot elitism – satsa tydligare på de bästa krafterna!

Inom skolan skulle detta kunna bli mycket tydligt. Nu säger alla – även SD:s skolpolitiker – att ”de bästa lärarna” ska sättas in i de skolor som har de ”största utmaningarna”.  På ren svenska: dessa lärare skall slitas ned, stånga sina pannor blodiga,  mot de elever som visat sig minst kapabla eller ens intresserade av att försöka lära sig något i skolan.

Mitt resonemang pekar i en rakt motsatt strategi. Belöna de elever som visat sig vilja och kunna lära sig, belöna dem med de bästa förutsättningarna för att nå än högre. Det betyder inte att någon elev ska hindras att anstränga sig, men samhället ska inte slösa med resurser där utsikterna är små att ge resultat.


I den politiska processen kan man med mitt resonemang tala om meritokrati.

Det behöver inte betyda att överge en demokratisk ram, men inriktning och strävan ska vara att vaska fram bästa möjliga företrädare. Här talar jag inte bara om examen och sakkunskaper, utan även om drivkrafter och moral. Det måste röra sig om personer som vill arbeta för sitt folk och sitt land, för vårt gemensamma bästa!


Svårigheten består naturligtvis i att hitta konkreta åtgärder, ägnade att befrämja en sådan utveckling.

Några tankar:

• En elementär kunskapstest för att få röstkort, som markering av att röstandet innefattar ett åtagande – redan att man måste ansöka om ett röstkort kunde vaska bort de mest ointresserade.

• Färre riksdagsledamöter – 149 kan räcka.

• Höjd valbarhetsålder – vederbörande bör ha hunnit skaffa vissa erfarenheter, gärna i ett yrkesliv.

• Ekonomiska ersättning ska i princip gälla inkomstbortfall – uppdrag som riksdagsledamot ska vara  tidsberänsat, inte ses som ett yrke.

• Begränsning av antal valperioder i sekvens för en ledamot.

• Personval i enmansvalkretsar.

• Egna TV-utrymmen åt partierna, med fasta veckotider – gå förbi journalistiska förkläden.

slstyret


 

Mer

Anders Isaksson: Den politiska adeln

Anne-Marie Pålsson: Knapptryckarkompaniet

Björn Ericson: Den härskande klassen

Dick Erixon: Ledarskap saknas

Lars Bern: Det sovande folket vaknar

Jan Tullberg: Den mesiga majoriteten

K-O Arnstberg: Trojaner

 

Jag hade fel: SAKLIGHET

saklig

En fortsättning på temat i två tidigare bloggtexter – om Sydafrika respektive SD.

Här ska det handla om metoder och principer i argumenteringen.

Inte kan det väl vara fel att eftersträva ”saklighet” i debatten?

I en bemärkelse, faktiskt – ja! Det blir en slutsats som jag nu tycker mig kunna dra, efter drygt två decennier av invandringskritiskt opinionsarbete.

Låt mig ta det från början, (och förlåt, alla ni som redan många gånger hunnit ta del av denna historia om BGF):

bgfhist

Den utgångspunkt som verkligheten gav, när vi inledde verksamheten för Blågula frågor, rymde i huvudsak två moment:

1.
Tidiga invandringskritiker – BSS och SD – var demoniserade. De framställdes i maktmedia som extremister och annat negativt.  Detta gav i princip möjlighet för två alternativa tolkningar:

a) De som opponerade var faktiskt dåliga människor

b) Detta var bara en av media fabricerad nidbild.

2.
Vi som drog ingång Blågula frågor – Anders Sundholm och jag själv – hade en politisk bakgrund inom socialdemokratin, vänstern och miljörörelsen. Det gav oss en potential att själva slippa stämplingar.

Vi skulle inte lätt kunna anklagas för ”högerextremism”.  Genom att ge oss in i debatten och framföra kritik av den förda invandringspolitiken skulle  ”korten bli synade”:  fanns alls något utrymme för en saklig debatt i denna fråga?

• var ”felet” med den kritik som dittills anförts att den kom från antidemokrater, ”rasister”, osv?

• eller var dessa anklagelser inbyggda, skulle sådant med automatik drabba varje kritiker?

Svaret på detta kom snabbare än vi någonsin kunnat föreställa oss!

expo95
Föreningen Blågula frågor startade sin verksamhet 1995.  Redan samma år kom ett angrepp i det nystartade ”antifascistiska nyhetsbladet” Expo, under redaktörskap av en dokumenterad återfallsförbrytare  (Tobias Hübinette).

Expos artiklar slogs upp stort i Expressen och Aftonbladet våren 1996. Dessförinnan hade de genererat två mediedrev mot Blågula frågor, också utifrån Expomaterial.

Ställ detta mot vårt BGF-koncept:

• I botten låg för det första vår egen bakgrund.  Vi var varken akademiker, miljonärer eller kändisar – bara vanliga medborgare, som under många år arbetat oegennyttigt och demokratiskt inom godkända partier. Detta borde ge oss en slags grundplåt av legitimitet.

• Därutöver ingick i vårt koncept att vara strikt sakliga, dvs att söka fakta och sanning, att inte gira in på några stickspår av sympatier/antipatier och känslor. Sakfrågorna, verkligheten och förnuftsmässigt resonerande i fokus!

• Meningsmotståndare skulle visas en grundläggande respekt. Undvikande av epitet och personangrepp.  Avståndstagande från såväl lögnaktiga anklagelser som våld.

Det gick inte bra.  Vi bemöttes knappast på ett motsvarande sätt. Det blev inget medborgerligt samtal – på andra sidan var det tomt. Ingen dialog om invandringen.


Situationen var asymmetrisk – både genom de politiskt korrektas mediala övertag och genom skillnaden i metoder/argumentering.

Vi försökte arbeta med fakta och argument – massmedia mötte med tillmälen och associationer.  Vi fokuserade på översikter, helhetssyn och långsiktiga konsekvenser – media på enskilda fall, empati och kortsiktighet.

Huvudlinjen var att förtiga oss.  Våra debattinlägg togs inte in, våra möten och initiativ nonchalerades. Där denna linje frångicks handlade det om att ”hänga ut” och ”avslöja”, förtala och skandalisera. I fåtalet debatter såg man till att vara många mot en.

narti
Vår bakgrund och samtidigt nyanserade linje gjorde det svårt att finna någonting mot oss. Detta löstes genom tal om ”smygrasism” och ”dold” främlingsfientlighet.  Längst gick den folkpartistiska riksdagsledamoten Ana Maria Narti: Den rasistiska propagandan tar här sin farligaste form – den som presenterar sig som motståndare till rasismen.”

Om en kritiker på något sätt varit obalanserad påtalades självfallet detta. Men där så inte var fallet gick det s.a.s. ”lika bra med selleri”.

De politiskt korrekta blockerade m.a.o. en saklig debatt om invandringen.

Detta rymde samtidigt ett hyckleri, då de i sin propaganda hela tiden gjort anspråk på att representera  fina värden som  ”demokrati,” ”respekt” och ”tolerans”. Kritiker anklagades gärna för ”okunskap” och ”fördomsfullhet”. Just fakta var ju vad de inte förmådde värja sig mot, och därför inte ville veta av.


Redan bemötandet från de politiskt korrekta kan nu ge anledning att ompröva hittillsvarande linje. Respekt är det sista som de förtjänar!  Tvärtom! Vad svenskfientliga politiker som Bengt Westerberg och Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven förtjänar är bara det djupaste förakt, från varje svensk.

ansvariga


Framförallt finns anledning att ompröva saklighetslinjen av ett annat skäl.

Som erfarenheterna visat är det inte fakta och sakliga argument som övertygar människor. Man tror som man gör, därför att det är vad man vill göra. För att nå människor måste vi lyckas kommunicera på en känslonivå.

När jag nu vill ompröva linjen av ”saklighet” betyder det inte övergivande av sanningssökandet eller ointresse för fakta som är korrekta och relevanta. Däremot blir det önskvärt att argumenteringen vänder sig inte bara till hjärna och förnuft, utan även till hjärta och känslor.

Underlag för sådant finns ju där i överflöd:
– Hur vi svenskar görs till andra klassens medborgare i vårt eget land
– Hur våra barn och barnbarn får en otrygg uppväxtmiljö
– Hur unga berövas möjligheter till utbildning, arbete och bostad
– Hur kvinnor inte längre kan röra sig fritt på offentliga utrymmen
– Hur det skapats no-go-zoner för svenskar
– Hur vi alla berövas en framtid.


Utöver dessa två moment i opinionsarbetet – fakta/förnuft och känslor – vill jag lyfta fram ett tredje viktigt moment: moraliskt övertag.

mhg
Denna typ av övertag har vi sverigevänner iofs redan genom att i sak har rätt, genom att kämpa för en rättfärdig sak.

Som svenskar försvarar vi oss själva och varandra mot förtryck, övergrepp och orättvisor. Det räcker långt, ur moralisk synpunkt!

Omvänt gäller det att bemöta och förkasta försök att grundlöst skuldbelägga oss.

Exempel på sådant saknas ju inte:
• ”Förintelsen”
• slavhandel
• kolonialism
• neutralitet under kriget
• svensk välfärd.

Vi är inte i något moraliskt underläge, har ingen anledning att be om ursäkt för vår existens!

Svenskt välstånd är främst ett resultat av våra egna insatser och egenskaper, som:
– arbetsmoral
– kunnande
– hederlighet
– samverkan.

Oavsett vilka grymheter som begicks i Europa under förra seklet så är det inte rimligt att hålla människor idag ansvariga för detta, människor som inte ens levde på den tiden.


Smoke rises during an explosion from an Israeli forces strike in Gaza City, Saturday, Nov. 17, 2012. Israel bombarded the Hamas-ruled Gaza Strip with nearly 200 airstrikes early Saturday, the military said, widening a blistering assault on Gaza rocket operations by militants to include the prime minister's headquarters, a police compound and a vast network of smuggling tunnels. (AP Photo/Hatem Moussa)

EN ANNAN SAK gäller, tycker jag, övergrepp i nutid. Där kan vi i princip bära ett medansvar, genom likgiltighet och passivitet.

Jag tänker på:

• USA:s invasion i Irak år 2003, med ca 1 miljon dödade.

• det halvårslånga flygbombandet av Libyen år 2011 (där Sverige deltog med JAS-plan!)

• söndersmulandet av Syrien under fem års krigande.

Israels oupphörliga övergrepp mot palestinier

• Svartas övergrepp mot vita i Sydafrika.