Inte bara Wolodarski

saljare
Kanske blev montaget ovan orättvist mot DN-redaktören Peter Wolodarski. Naturligtvis har han betalt för sitt arbete, men  vad som bär fram honom är nog ändå i grunden egna politiska övertygelser.

Wolodarski har ett konsekvent – och  anmärkningsvärt – förhållningssätt till yttrandefrihet. Detta har senast (eller näst senast) manifesterats i pläderande för åtgärder mot dissidenter på webben.

hatkan
DN-montaget den 23/8 2015 återger ett antal grova formuleringar. Huruvida de varit verkligt förekommande eller är bara DN:s fantasier framgår inte, men oavsett vilket så är det knappast vad som är DN:s verkliga ”bekymmer”.  Vad DN vill komma åt är naturligtvis tunga webbsidor för dissidenter, oavsett där skulle ha förekommit grova formuleringar eller ej.

Vad DN vill få tyst på är saklig kritik. Märkligt kan tyckas – utifrån såväl tidningens liberala traditioner som dess kvantitativa dominans. Jag kan tolka Wolodarskis agerande som både ett extremt kontrollbehov och en medvetenhet om svagheten i den egna argumenteringen.

DN-ledaren i augusti var inte unik. Wolodarski har även tidigare röjt hur han upplever att yttrandefriheten behöver begränsas. Lagen om hets mot folkgrupp bör skärpas, anser han.


 

mardrom

Wolodarskis senaste är de upprepade straffexpeditionerna mot krönikören Julia Caesar, tillika tidigare DN-medarbetare.

bor

Ur hennes senaste krönika, ”Mardrömmen”:

”Så här ser det åsiktsförtryck ut som utspelar sig i Sverige 2015. Detta är Stasi på svenska. DDR Schweden. Totalitär maktutövning mot enskild person i hennes eget hem.”

”Efter Orrenius’ hembesök är jag orolig. Min trygghet har trasats sönder. Jag vågar knappt gå ut. Oron för barnen och min egen säkerhet lämnar mig ingen ro. Jag ansöker om skyddade personuppgifter hos Skatteverket. Ansökan avslås, eftersom jag inte har blivit fysiskt misshandlad. Polisen och handläggaren på Skatteverket förklarar att 22 kap. 1 par Offentlighets- och sekretesslagen i huvudsak gäller kvinnor som misshandlas av sin partner eller före detta partner och behöver skyddade personuppgifter och skyddat boende.

Lagstiftningen släpar efter. Den gäller inte mig eller någon annan av Sveriges dissidenter som jagas, förtalas, förföljs, hängs ut, trakasseras, ofredas och misshandlas. Lagstiftarna har inte förutsett ett samhällsklimat där en gammal kvinna som bor ensam i ett litet hus ute i skogen blir jagad i sitt eget hem av journalister och fotografer från landets största morgontidning. Man måste ha en sönderslagen kropp för att få hjälp.”

Uppenbart är ju hur journalisternas uppdrag glidit över, från att s.a.s. granska makten åt folket till att granska folket åt makten.

”Hur blev det så här?”, frågar Julia Caesar:

”När började journalisterna svika sitt uppdrag att granska makten och istället smälta ihop med den politiska makten? När kröp de upp och gosade in sig som knähundar i maktens knä? När började journalisterna svika, vilseleda, bedra och bekriga sitt eget folk?
När jag började arbeta som journalist i slutet av 1960-talet var det annorlunda. När började det gå snett? När blev journalisterna maktspelare på politikernas planhalva? När började de granska folket åt makten?”


ps
Jag kommer att tänka på uttalandet av dåvarande invandringsministern Pierre Schori (s) i riksdagen i maj 1997, om att ”främlingsfientlighet” ska ses som något att ”kriminalisera och jaga”. Är det inte just vad journalister i Sverige ha ägnat sig åt alltsedan dess?

Men detta hade ju börjat redan före s-ministerns uttalande, och jag är inte säker på om det är media som sitter i knät på politikerna eller politikerna som sitter i knät på media. Det kan nog vara både-och.

Ett exempel är Expressen våren 1996, uppföljt med kvällstidningarnas gemensamma Expobilaga i juni.

ansikten
Hur har redaktörer och journalister inför sig själva kunnat motivera sitt agerande, försvara att de på detta sätt medverkar i förföljelse av oliktänkande?

I mitten av 90-talet användes kanske ännu inte begreppet värdegrund, men i botten ligger samma grundsyn: demokrat är den som har de rätta åsikterna. Demokratin värnas bäst genom att marginalisera och tysta dem som inte är pålitliga ”demokrater”. Som ju Marika Formgren nyligen skrivit om.

Massmedia har utvecklats till att bli ett ”allt-i-ett”:
• Polis (avslöjar och griper brottslingarna)
• Åklagare och domare (utdömer straff)
• Verkställare av bestraffningar.

besok
”Det börjar med ord”, löd bildtexten till DN-montaget den 23/8, men det faktiska politiska våld som förekommit i Sverige under de senaste decennierna har ju framförallt drabbat sverigedemokrater och andra dissidenter.

Och hur låter DN när svenskar har mördats?  Julia Caesar:

”Peter Wolodarskis agendajournalistik har den senaste tiden bland annat manifesterat sig i att omedelbart efter knivmorden på Carola Herlin, 55, och hennes son Emil Herlin, 28, på Ikea i Västerås den 10 augusti trumpeta ut de här rubrikerna på DN:s nätsajt:

’Rädsla på boendet efter knivattacken’

’Trots allt – dödliga våldet har minskat. Sverige har blivit tryggare’

’Misstänkt Ikea-mördare livsfarligt skadad’.”


Den nu aktuella förföljelsen av skribenten Julia Caesar är alltså inte unik.

Ett annat exempel som jag finner särskilt grovt är TV4:s straffexpedition och åsiktspolisande mot riksdagsledamoten Egon Frid (v) för hans krav på en oberoende utredning kring WTC-dådet 2001. Se denna film:

Till de särskilt grova exemplen finner jag även Kungsbacka-Nytts försök att avslöja och bestraffa deltagare vid ett tabloidarmöte i Göteborg. Journalistik som människojakt.

jsm


Mer

https://janmilld.wordpress.com/2014/01/02/malexander-och-wolodarski/

https://janmilld.wordpress.com/2013/09/24/agendasattare/

https://janmilld.wordpress.com/2011/07/31/wolodarski/

https://janmilld.wordpress.com/2012/03/17/fortal-eller-debatt/

https://janmilld.wordpress.com/2013/12/19/journalistik-och-vald/

https://janmilld.wordpress.com/2013/12/18/agenda-pa-hogvarv/

https://janmilld.wordpress.com/2013/11/12/inte-bara-tartor/

https://janmilld.wordpress.com/2013/12/13/ovantat-besok/

https://janmilld.wordpress.com/2013/12/12/ratten-till-vara-kanslor/

https://janmilld.wordpress.com/2015/08/27/media-som-sakerhetsrisk/

http://www.bgf.nu/nr/97/2/journalist.html

http://www.svd.se/pressombudsmannen-och-tryckfriheten

http://www.marikaformgren.se/#post72

Media som säkerhetsrisk

Svenska massmedia ”kan” – inte bara när det gäller invandring och brottslighet.

Det gäller även säkerhetspolitik.

En första film finns nu klar från mitt anförande den 21 augusti 2015.

Den fokuserar på främst vad jag sade i Ukrainafrågan och blev på 32 minuter:

 


Mer

https://janmilld.wordpress.com/2015/08/10/hur-viktig-ar-varldsfreden/

http://www.vaken.se/thage-g-peterson-nej-till-nato-medlemskap/

https://www.youtube.com/watch?t=118&v=ZTPss0-CsS8

http://www.informationclearinghouse.info/article42678.htm

http://mikaelstyrman.blogspot.se/2015/08/vi-hade-tur-igar.html

http://newsvoice.se/2015/08/24/ingemar-warnstrom-varfor-mobbas-putin-del-1/#comments

https://parnassen.wordpress.com/2015/08/27/ej-pa-aktuellt-sverige-hjalper-nazisterna-i-ukraina-ww3-pa-g/

Osäkerhetspolitik

abc
Denna helg kunde jag tala inför likasinnade kring ett ämne som jag finner väsentligt. Betecknande är att i Sverige år 2015 kan ett sådant möte inte utannonseras offentligt. Det prövade ju Blågula frågor 2002 i Stockholm och det mötet saboterades av en cirkusvänster i samverkan med polismakten.

Liknande erfarenheter har också andra invandringskritiker fått göra, ganska nyligen. Ett planerat möte med Karl-Olov Arnstberg i Göteborg sommaren 2014 måste ställas in, då lokaluthyraren fick uppleva en hotbild och inte vågade hyra ut för ändamålet.

Mötesfriheten är alltså satt på undantag i Sverige. Ska vi kunna träffas och prata politik, vi som tycker annorlunda än makthavarna i någon viktig fråga, då måste vi samlas i hemlighet. Meningsmotståndare måste förhindras att i förväg på kännedom om mötet.

Temat för mitt anförande var ”OSÄKERHETSPOLITIK – en nutidshistoria i översikt” och det var uppdelat i tre block med sammanlagt 25 avsnitt:

1. Segraren skriver historien
2. Varför atombomber 1945?
3. Varför inga fler Hiroshima?
4. Risk för ny kärnvapenangrepp?
5. Varför skapades NATO?
6. Ryska kärnvapen
7. Kubakrisen 1962
8. Israels expansion
9. Vietnamkriget 1965-72

10. Sovjetunionens kollaps 1991
11. NATO:s expansion
12. Två krig på Balkan
13. WTC-dådet 2001
14  Kampen mot ”terrorismen”
15. Två krig i Irak
16. Libyen och Syrien 2011
17. Judisk makt i USA
18. Kärnvapenavtal och terrorbalans

19. Vad hände i Kiev 2014?
20. Ukraina och demokratin
21. Vem äger Krimhalvön?
22. Varför krig i östra Ukraina?
23. Sverige och NATO
24. Sverige och Ryssland
25. Massmedia och säkerhet.

19

Hela anförandet filmades och ambitionen är nu att göra åtminstone delar tillgängligt på Youtube eller motsvarande.

Förmodligen landar det i två filmer – en sammanfattande och en med fokus på de avsnitt jag finner mest angelägna, dvs de om Ukraina, Ryssland och svenska massmedia. Båda lär bli på cirka en halvtimme.

22

22pcr

 

Hur viktig är världsfreden?


stopmissil

En bekant till mig gjorde nyligen reflexionen att det nu känns som det kunde ha varit på sensommaren 1939, innan andra världskriget bröt ut. Hittillsvarande världskrig har ju börjat på höstkanten.

Jag tänker också på 1914. Det var tydligen med glädje och tillförsikt som man gick ut i världskriget. Förvissade om att snabbt ge motståndaren ”på moppo”, och övertygade om att vederbörande förtjänade detta.  Fiendens ondska var det inte svårt att övertyga människor om – även den grövsta propaganda om detta gick hem hos många.

Tag fp-ledaren Jan Björklunds aktuella anklagelser mot ryssarna. Är det så att han där gör en riktigt bedömning? Jag menar då inte sakfrågan, att Ryssland är aggressivt, utan taktiskt.

Är det vad som ”går hem i stugorna”, är det vad många svenskar vill höra? Hatar de själva ”ryssen” och uppskattar budskap som kan förstärka denna motvilja? Känns det gott att få hata ännu litet mer?

rfmarke

Låt mig utan omsvep erkänna, att jag betraktar mig själv som ryssvän.

Inte så att jag med automatik gillar allt som kommer från Moskva. Tvärtom, jag retar mig t ex alltmer på hur TV-kanalen Russia Today nu tröskar samma budskap om migration, flyktingar och ”extremhöger”,  som vi redan dränks av i vår egen svenska television.

Men jag har en särskild aktning för ryssar, därför att de vet vad krig är. De har gått igenom helveten.  Av samma skäl hyser jag en särskild aktning för bl.a. tyskar.

Till detta kommer att jag är vän av amerikaner, fransmän, kineser, japaner, m.fl.  Ja, vän av i princip alla folk på jorden – i den bemärkelsen att de bör slippa att drabbas av krig.

putinpek

Nu till min ”punch-line” i denna bloggtext:

Våra intressen är gemensamma.  Svenskar och ryssar har i grunden samma intresse!

• Vi har alla intresse av att undgå ett nytt världskrig. En insikt som egentligen borde vara självklar – det är ju ofrånkomligt att ett sådant krig skulle bli ett kärnvapenkrig och därför drabba oss alla.

• Vi har dessutom ett gemensamt intresse av avspänning och nedrustning. Inte bara därför att rustningarna slukar resurser, som kunde användas till andra och bättre ändamål.

Det är också så att det inte gagnar oss svenskar om ryssarna känner sig otrygga (vilket NATO:s expansion österut och kuppen i Kiev är ägnade att bidraga till). Otrygga grannar kan vara farliga grannar.  Vi har ett ömsesidigt intresse av att andra sidan inte ska känna sig hotad. Säkerhet är något att bygga tillsammans.


Vilket leder över till en artikel av Wolfgang Hansson i Aftonbladet i oktober 2014 – en nyhetsförmedling på  barnkammarnivå!

putinsur

Ämnet var NATO:s utvidgning österut och vinklingen blev dubbel. Det handlade om:

– bara en person, Putin, inte om det ryska folket och Ryssland som nation.

– Putins personliga känslor, inte om vad som kan vara en rimlig reaktion.

I själva verket finns naturligtvis saklig grund att reagera mot NATO:s expansion, och det gäller då alla ryssar.

NATO-expansionen, nya västmissiler i Polen och Tjeckien, offensiven i Ukraina och uppsägandet av ABM-avtalet – allt går i samma riktning, nämligen bort från terrorbalansen med dess ömsesidiga kärnvapenavskräckning.

USA har redan två gånger visat, att man varit beredd att använda i kärnvapen i verkligheten, mot människor. Det skedde i Japan 1945 – över Hiroshima den 6 augusti och över Nagasaki den 9 augusti.

Vad är förklaringen till att man ännu inte använt kärnvapen även i Ryssland och mot Moskva?

Den amerikanske författaren William Engdahl skriver i sin bok ”Full Spectrum Dominance”, att att den sovjetiska atombomben 1949 kanske räddade Moskva från att utsättas för en amerikansk kärnvapenattack.  Engdahl skriver:

”The first Pentagon war plan for nuclear first strike was never implemented.  The Soviet Unions detonation of its own atomic bomb in Augusti 1949 caught the United States planners completely by surprise.  The swift development of the Russian atomic bomb changed the calculus of a first strike for the coming decades, and what would have been a hot war came to be the Cold War.

Världspolitiken får inte betraktas som en gigantisk idrottstävling, där man har att ”hålla på” det ena laget. Det handlar om allas vår existens! Då gäller det att kunna se situationen ur även motsidans perspektiv och att finna handlingslinjer som kan vara ändamålsenliga för att minska spänningen.

nidbild

”Ryssland är aggressivt”.

Detta aggressiva budskap förmedlas av både Jan Björklund och andra partiledare, det förmedlas också av svenska massmedia.

Därvid uteblir två frågor:

A.  Vilken är bakgrunden till Rysslands agerande?

B. Hur blir jämförelsen med USA:s agerande? Hur ser hela bilden ut?

baser
– USA:s militärutgifter är 10 gånger så höga som Rysslands och USA har militärbaser över hela världen.

– Under de senaste hundra åren har USA befunnit sig i krig nästan konstant, alltid någonstans på klotet.

– Hur många människor dödades bara i det senaste Irakkriget, år 2003 och framåt?

– Hur många drone-attacker har president Obama beordrat?

irak

– I hur många grannländer till USA finns det rysk militär och ryska baser?


expansion


 

Mer

Filmer av Erik Johansson

Björklund och säkerheten

Krims sorti

Krims sorti

 

kplatsen

Lyssnar vi på Folkpartiets Jan Björklund så var det ett övergrepp från Ryssland när Krimhalvön våren 2014 återfördes till Ryssland. Ryssland har därmed visat sig aggressivt, och frågan blir bara vad nästa steg kan bli. Är det Gotland som står härnäst på Moskvas meny?


Det slår mig att min egen argumentering till försvar för Krims återförening med Ryssland varit ofullständig. Jag har utgått från två moment:

1. Krimbornas önskan att få tillhöra Ryssland, sammanhängande med etnicitet och med historiska rötter.

2. Geopolitik och ryska säkerhetsintressen, genom flottbasen Sevastopol.

fordrivning

Det finns ett tredje moment, som jag missat, och som alls inte framkommit genom västmedias nyhetsförmedling. Man kan säga att krimborna fördrevs bort från Ukraina, genom den uttryckliga terror som de utsattes för.

Vilket illustrerar motsägelsefullheten hos kuppmakarna och deras anhängare. De förebrår krimborna för att ha brutit sig loss från Ukraina, men logiken i detta blir rimligen att krimborna förväntas agera som aktiva medborgare i Ukraina, dvs deltar i opinionsbildning och i politik.

Det fick de ju inte göra!!!

parken

USA-presidenten Barak Obama krävde i januari 2014 att president Viktor Janukovytj skulle dra tillbaka sin kravallpolis från centrala Kiev. De av USA finansierade gatukrigarna hade snart trappat upp våldet till en nivå då Janukovytj fann för gott att ”slänga in handduken”. Han gjorde just vad USA krävt: drog tillbaka sin kravallpolis. Varpå hans egen person hamnade i akut fara. Han ville inte sluta som Al-Gathafi, så han lämnade i all hast Kiev. Räddades till livet genom insatser från Moskva.

natofrihet

Men kvar blev ju hans civila supportrar – det blev nu fritt fram för Högra sektorn och andra organiserade våldsfigurer att ge sig på dessa. I Mariinskyparken fanns cirka 500 fredliga demonstranter, tillresta från Krim och södra Ukraina. De kallade sig själva ”Anti-Maidan”. Dessa blev nu utsatta för allt grövre våld från Maidantorget.

Säkerhetsläget var snart sådant, att de bara måste ge sig därifrån, försöka ta sig tillbaka till Krim igen. Åtta bussar fylldes med krimbor och man började köra söderut. Detta skedde den 20 februari 2014.

bussbranden

Man kom några 10-tal mil, så långt som till Cherkasyregionen och orten Korsun-Shevchenkovsky. Där fanns vägspärrar och polisen lotsade bussarna in i ett väl organiserat bakhåll. Där väntade ett stort antal anhängare av Högra sektorn, beväpnade med påkar, hemmagjorda tillhyggen och även skjutvapen.

Bussarna stoppades, rutor slogs sönder och däck punkterades. Av de åtta bussarna eldades hälften upp.

De drygt 300 passagerarna tvingades ut och under nio timmar hölls de kvar, plågades och förnedrades. Ingen undgick skador, fysiskt och psykiskt. 7 dödades och ytterligare 20 försvann.

Misshandeln innefattade att man dränkte in några med bensin och hotade att tända på. Hot framfördes om att Högra sektorn skulle komma till Krim och där fara fram värre än vad man redan gjort i Kiev.

misshandel

Till bilden hör att man tio veckor senare gjorde just detta.

Det skedde i Odessa den 2 maj.

Där dödades 48 kuppmotståndare efter att ha stängts in i Fackföreningarnas hus.

Många av dem lynchades genom att eldas upp.

Sveriges dåvarande utrikesminister lade skulden på offren.

cbmordare

Korsunmassakern blev snabbt känd på Krim och invånarna där upplevde naturligtvis en rädsla för att Högra Sektorn skulle komma även till Krim och där släppa lös samma typ av terror.

Geografiskt erbjöd halvön möjligheter att spärra av tillfarter, och det blev just vad man gjorde. Flygplatsen i Simferpol blockerades för att hindra flyg från Kiev att landa. Ankommande tåg bevakades noga.

Det var vid ett tillfälle mycket nära en väpnad konfrontation med styrkor från Kiev, men i ett avgörande ögonblick ingrep ryska soldater från Sevastopol och kunde hindra blodsutgjutelse.

Summan av dessa händelser blir att krimborna – på goda grunder – fruktade för sin säkerhet och att detta var en helt näraliggande och mycket stark anledning till att taga avsked från kuppregimen och våldsorganisatörerna i Kievområdet.

Till detta kom signaler från de nya makthavarna i Kiev, ifrågasättande rätten att använda ryska språket i Ukraina.

krim


Det finns en hel del material kring vad jag här skriver – både filmer, stillbilder och texter.

Ryssland har gjort en ambitiös film på dryga två timmar om Krim och återföreningen:  ”Vägen till fosterlandet”. 14 minuter in i filmen tas övergreppet i Korsun upp – dokumentärt material kompletterat med några rekonstruerade scener:

Därutöver finns två andra filmer av dokumentärt slag:

Och webbsidor:

http://fortruss.blogspot.se/2015/02/korsun-massacre-anniversary-what-really.html

https://antieuromaidansweden.wordpress.com/2015/06/21/krimborna-berattade-om-tragedin-vid-korsun-sjevtjenkovskij/


Mer

https://www.youtube.com/watch?t=153&v=rb-azpKkymM

https://peterharold.wordpress.com/2015/08/05/svds-ivar-arpi-klagar-pa-rysk-propaganda-men-vad-ar-det-han-sjalv-haller-pa-med/

https://janmilld.wordpress.com/2015/03/12/i-bildts-fotspar/

https://janmilld.wordpress.com/2015/03/22/lofven-statsminister/

https://janmilld.wordpress.com/2015/02/28/kiev-2014-ryssland/

https://janmilld.wordpress.com/kiev-2014/

Troll och troll

plussat

Gensvaret på den senaste fredagsbion, ”AGENDAJUDAR”, blev ju bra. På kort tid nära 1.800 besök, nära 300 kommentarer på Exponerat och dessutom ovanligt många kommentarer både här på bloggen och på youtubesidan.

Uppenbarligen finns ett uppdämt behov av att mer få diskutera det ämne som tas upp i filmen. Fler än jag ställer frågan hur det kan komma sig att så många tongivande judar arbetar för  muslimsk massinvandring till Sverige. Kan det verkligen vara ett judiskt intresse?!

trollskogstrio

Samtidigt kan jag inte undgå att notera också något annat. Ett antal kommentarer på Exponerat har varit flitiga med inlägg. Skenbart är de kritiska, men egentligen ändå inte. Vad de gör är att försöka invända, men utan att i sak lyckas anföra några invändningar. Det handlar mer om att försöka smeta negativa epitet eller förmedla dåliga associationer.

Min reflexion blir här i grunden mycket enkel:

• Antingen har man fakta och argument i en annan riktning, och i så fall anför man dessa.

• Eller så har man inga sådana invändningar i sak. Då bör man revidera sin egen  position,  ta intryck och åtminstone till någon del ändra sig.

Stefan Löfven och andra kulturmarxister mässar gärna om att det inte får finnas ”vi och dom”, men vad vi här har att göra med är tydligen människor med en helt extremt driven grupplojalitet: ”My country right or wrong”. Man går med den egna gruppen, oavsett om man då i sak hamnar rätt eller fel.

”Troll” är väl vad vi brukar benämna sådana här figurer på kommentarsfälten.

expoljus

Det här påminner mig om erfarenheter som vi inom Blågula frågor gjorde på 1990-talet.

Först sände vi in debattartikel efter debattartikel till DN Debatt och andra debattredaktioner hos olika dagstidningar. Nästan utan undantag blev de refuserade: ”Tyvärr, platsbrist…”

Inom kort kom vi ändå ut i massmedia, men då som ”uthängda”. Vi var, som man framställde saken, ”troll”, som de rättrådiga redaktörerna drog fram i ljuset. Där kan ”troll” som bekant ”spricka”. En av de rättrådiga år 1996 var Exporedaktören Andreas Rosenlund.

jhp

Karaktäristiskt för både Exporedaktörer och andra pk-journalister är hur de vill placera sig själva på en piedestal, som på detta montage Aftonbladets Jan Helin.  De har en självbild av att vara opartiska experter och objektiva granskare – vägrar således att möta meningsmotståndare i öppen debatt på lika villkor. Inte heller accepterar de att låta sig bli intervjuade, vill inte riskera att själva behöva svara på några frågor.


Mer

https://janmilld.wordpress.com/2013/12/20/jag-ar-jim/

http://www.bgf.nu/refuserat/ow.html#anchor1114319

http://www.bgf.nu/refuserat/ow.html

https://janmilld.wordpress.com/2011/06/15/ar-jag-antisemit/

https://janmilld.wordpress.com/2014/07/28/false-flag-2/

https://janmilld.wordpress.com/2013/12/20/jag-ar-jim/


https://www.youtube.com/watch?v=-Se37HqOkKI

https://www.youtube.com/watch?v=5Ke5D8keI90

Judisk makt?

filmen

”Har judar för mycket makt?”

Så lät en fråga till skolelever i Sverige i slutet av 90-talet, i en enkät författad av Stephane Bruchfeld.

I frågan låg föreställningen om ett ”rätt” svar, nämligen ”nej”.

Ett jakande svar skulle förmodligen ha kvalificerat vederbörande som ”antisemit”.

kipa

Just denna fråga, med dess självklara förväntan om ett bestämt svar, kan ses som en indikation på att judar just har mycket makt.

Den första delen av frågan – huruvida judar har mycket makt – är i princip en faktafråga, inte en åsiktsfråga. Ser man till mediasituationen i Sverige blir väl svaret där entydigt.

Den andra delen av frågan – huruvida denna makt är alltför stor – kan kopplas till hur den används. Också där blir svaret tydligt.

– Ser man till hur volymer kring invandringen gjorts till tabu, så kan detta spåras tillbaka till ställningstaganden av Göran Rosenberg från 1996.

– När s-ministrar nu nazi-anklagar SD, då blir det som ett eko av Lena Posner Körösi från 2010.

– När m-ledaren Fredrik Reinfeldt på Pressklubbsträff 2010 utvecklade hur han antog att sverigedemokrater älskar att bli misshandlade så var det som eko av vad  Peter Wolodarski sagt i en TV-soffa två år tidigare.

I praktiken rörde det sig i enkäten alltså om en dubbelfråga. För mig säger detta någonting ytterligare: Stephane Bruchfeld visade här prov på bristande intellektuell hederlighet. Hela upplägget var manipulativt!


Låt mig skyndsamt tillägga att jag inte vill betrakta judar i Sverige som en homogen grupp. Inom den ryms rimligtvis olika attityder och åsikter.

Samtidigt är det uppenbart, om man håller sig till ledande judar – sådana som företräder andra judar och/eller ges utrymme i massmedia – att bilden blir entydig. Dessa judar är som regel – eller helt undantagslöst?! – anhängare av det mångkulturella projektet.

Jag tänker på företrädare som:

• Peter Wolodarski, Dagens Nyheter

• Jacke Jakubowski, Judisk Krönika

• Göran Rosenberg, proffsdebattör

• Barbara Spectre, Paideia

• Willy Silberstein, SKMA

• Lena Posner Körösi, Judiska centralrådet.

I veckans fredagsbio – ”AGENDAJUDAR” – figurerar de alla.

Den fråga som där ställs är: ”Finns det en enda ledande jude i Sverige som är motståndare till den muslimska massinvandringen?”

Här kommer filmen:

 


Mer

http://www.bgf.nu/aj

http://www.janmilld.se/ms00/v32.html

https://janmilld.wordpress.com/2013/10/17/mer-goran-rosenberg/

https://janmilld.wordpress.com/2011/07/15/rosenberg-co/

http://www.bgf.nu/nr/98/1/int2.html

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare