• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

MAD


Men vad gör det, om det finns en massa kärnvapen, om de aldrig kommer till användning?

Förvisso kostar de, tillsammans med vapenbärare och styrsystem, en hel del pengar – men om de skapar säkerhet kanske det kan vara värt dessa pengar?

MAD – Mutually Assured Destruction. Ömsesidigt garanterad förstörelse.

Så löd doktrinen på 60-talet. Ingendera sidan skulle våga starta ett kärnvapenkrig, eftersom den då själv skulle drabbas.

Det rådde en ”terrorbalans”. Kärnvapnen skulle avskräcka från angrepp – målet var att de aldrig skulle behöva komma till användning.

I själva verket var utbrottet av ett kärnvapenkrig väldigt nära under Kubakrisen 1962. Generaler i Kennedys stab ville slå till med full kraft mot Kuba och Sovjetunionen. Det var också mycket nära att en eskalering hade skett genom ett missförstånd i det extremt spända läget. Mänskligheten hade tur den gången, vi klarade oss!

Men det har också funnits en konstant risk för tekniska missöden av olika slag, som skulle kunna trigga igång en konflikt. Det har förekommit ett stort antal incidenter av den typen att t ex en svärm fåglar på radarskärmarna kunnat indikera ankommande fientliga missiler.

Ur Richard Heinbergs bok ”Powerdown”:

”The US has come close to using nuclear weapons 14 time since World War II… Recent US administrations have enunciated a policy of nuclear first strike.”

Jag betvivlar att bevakningen mot överraskande kärnvapenangrepp i verkligheten kan fungera fullt ut. Skulle man ha reagerat direkt vid en indikation, då skulle kärnvapenkriget förmodligen redan ha varit ett faktum, för länge sedan. Både USA och Sovjetunionen/Ryssland är i praktiken tvungna att hålla en säkerhetsmarginal mot tekniska felindikationer.

MAD kan fungera ändå, så länge ingendera sidan har förstaslagsförmåga, dvs kapacitet att i ett första slag kan slå ut motpartens alla missiler.

Så länge det finns atomubåtar i undervattenslägen runtom i oceanerna eller bombflyg konstant i luften och så länge inte alla dessa är lokaliserade av motsidan – då finns en andraslagsförmåga, dvs en kapacitet för vedergällning.

Sedan kan man ju tycka att civiliserade politiker och militärer ändå skulle vilja avhålla sig från massmord, att etiska skäl…

I synnerhet nu, efter att ”Ondskans imperium” har fallit och USA vunnit det kalla kriget.

Mer läsning på detta tema här, här, här och här.

Vad är viktigare än fred?


I likhet med andra 40-talister har jag växt upp under ”efterkrigstiden”.  Trots ett antal omfattande och långvariga krig – Korea,  Vietnam, Balkan, Mellanöstern – har det ändå betraktats som en fredsperiod.

Vi har ju undgått ett nytt världskrig, ett kärnvapenkrig. Och Västeuropa har i huvudsak undgått mer krig, på eget territorium.

Nu känns det som att vi alla lever i en förkrigstid.

På 50- och 60-talen fanns en aktiv fredsrörelse i Europa.  Det hölls återkommande stora fredsmarscher, mot kapprustningen och kärnvapenhotet.

Kärnvapnens förintelsekraft var uppenbar för envar som tog del av fakta.  Deras verkan var i huvudsak tredubbel: tryckvåg, värmevåg och radioaktivitet (osynlig men livsfarlig strålning, med långvariga effekter).

Atombomber utvecklades av först av USA, sedan Sovjetunionen (1945 respektive 1949). Dessa bygger fission – klyvning av tyngre atomkärnor.

Vätebomber utvecklades av först USA, sedan Sovjetunionen (1952 och 1953). Dessa bygger på fusion – sammansmältning av lättare atomkärnor till tyngre.

1961 hade man fått fram vätebomber som var 4.000 gånger kraftigare än Hiroshimabomben.

Snart var både USA och Sovjetunionen i besittning av 1.000-tals sådana bomber. I början av 2000-talet beräknas antalet aktiva kärnvapen i världen vara ca 20.000.

Dessutom utvecklades vapenbärare – interkontinentala missiler (ICBM) och kryssningsrobotar, atomubåtar och bombflyg – som gjorde att dessa bomber kunde nå varje del av jordklotet.

Samtidigt blev träffsäkerheten hos missilerna ”bättre”.

På 70-talet läste jag om ett system ”MIRV”, där varje ICBM kunde leverera en hel klase av bomber, som täckte en stor yta. Varje stridsspets kunde styras individuellt.

Det är en ganska utbredd föreställning att kärnvapnen genom sin enorma förstörelsekraft skulle nästan garantera en snabb och ganska smärtfri död. Så är det inte.

Två gånger har kärnvapen använts i verkligheten, fullskaligt,  mot människor:

  Hiroshima den 6 augusti 1945. ”Little Boy”, med uran 235.

•  Nagasaki, den 9 augusti 1945. ”Fat Man”, med plutonium 239.

Det beräknas att sammantaget 150.000-  250.000 invånare i de två japanska städerna dog inom fyra månader efter detonationerna (färre i Nagasaki, eftersom det var molnigt vid tillfället och bomben fälldes i utkanten av staden, där terrängen var bergig). Cirka hälften av de omkomna dog inom det första dygnet.

Än idag finns mer än 200.000 överlevande bomboffer, s.k. hibakushas i Japan. Minnesmärken över avlidna hibakushas omfattar så mycket som 430.000 namn.

Se mer här och här.

Därutöver har människor drabbats av kärnvapen i tre sammanhang:

•  Japanska fiskare som kommit för nära provsprängningar i Stilla Havet när vinden låg fel, och blev radioaktivt smittade.

•  Avsiktlig användning av soldater som försökskaniner vid provsprängningar

•  Användning av uran i pansarbrytande projektiler, spridande radioaktivitet. Offer för detta har blivit både amerikanska soldater och civila i Irak.

Fortsättning följer i morgon. Detta får bli en serie artiklar på temat kärnvapen, krig och fred.