Finns det något som gjorts mer laddat än rasfrågan?
Jimmie Åkesson deklarerade på SD-kongressen i helgen att hudfärg är ovidkommande. Avgörande för om en människa ska betraktas som svensk eller ej är vederbörandes kultur – värderingar och uppträdande.
Jag kan på en gång hålla med honom och inte hålla med honom!
På individnivå vill jag tveklöst och oreserverat beteckna mig som anti-rasist (i ordets egentliga bemärkelse – det ha ju blivit komprometterat genom diverse våldsromantikers agerande). Dvs alla människor ska behandlas lika, ingen ska behöva råka illa ut pga sitt utseende.
På politisk nivå blir det annorlunda. Jag tänker på vad vårt land nu utsätts för och som pågått under flera decennier. Det som jag tog upp i slutordet till vitboken.
Det pågår en så omfattande invandring från Afrika och Asien att vi svenskar håller på att bytas ut som folk – i synnerhet i beaktande av den höga nativiteten bland dessa grupper.
Man behöver inte leta mycket för att finna exempel på situationer där etnicitet visat sig ha stor betydelse och att motsättningar fått allvarliga konsekvenser:
– Indien 1947
– Cypern 1955-74
– Sydafrika
– Serbien/Kosovo
Det är inte klokt att medvetet försätta sig i sådana situationer, att skapa problem som från början inte fanns.
Etniciteten kan inte tänkas bort, även då det inte leder till våld. Jag tänker på vad John Cleese konstaterade beträffande London – han känner sig inte längre hemma där.
Själv tycker jag om att resa, men en poäng med detta är ju att få ta del av något annorlunda. Och att detta är ett resultat av ens eget beslut, att göra resan ifråga. Hur kan man njuta av resande och det främmande, om man inte har en plats som man kan känna är ”hemma”?
Jag har själv liknat vissa T-bane- och pendeltågslinjer i Stockholm vid ”Orientexpressen”. Detta ligger då vid sidan av de invändningar jag kan ha mot fjärrinvandringen beträffande ekonomi och ökad brottslighet. Problemet gäller även om alla de främmande ansiktena på tåget är både hederliga, laglydiga och självförsörjande.
Det sammanhänger föralldel med två moment:
– takten i förändringen
– hur förändringen är resultatet av ett politiskt projekt, där vi svenskar aldrig tillfrågats (annat än i Sjöbo 1988).
Titeln på min bok från 1995 fångar alltjämt min hållning: ”Lagom är bäst!”
Dock vill jag nu trycka mindre på det där om att en viss summa pengar till asylanter i Sverige kan hjälpa så många fler i flyktingläger i andra länder. Iofs sant, men viktigast är två moment:
1. ta hand om utsatta grupper av svenskar.
2. motverka uppkomsten av flyktingströmmar.
I Sveriges Riksdag behövs åtminstone något parti som klart och bestämt verkar för detta!
Sverigedemokraterna har bytt sin huvudbeteckning, från ett nationellt till ett socialkonservativt parti. I begreppet ”socialkonservativ” lägger Jimmie Åkesson två moment: – traditionella värderingar – socialt ansvarstagande.
Tycker jag att det är bra eller dåligt?
Jag tror att det kan vara bra!
Det finns ju ett vacuum på den partipolitiska arenan, efter att varken Moderaterna eller Kristdemokraterna längre försvarar socialkonservativa hållningar.
Som både jag och många andra kunnat konstatera har vi fått en 7-klöver i riksdagen. Formellt olika partier, men i sak överens om allt väsentligt – från att socialt och ekonomiskt montera ned Sverige till att deltaga i angreppskrig mot andra länder.
Jimmie Åkesson ser en potential för SD att på sikt blir ett 30-procentsparti. Det är en bedömning som jag delar.
Egentligen borde SD kunna bli ett 60-pocentsparti, med tanke på hur övriga partier lämnat ”walk-over”, men man ska inte underskatta makten hos massmedia och andra kanaler för indoktrinering.
Som erfarenheten visar är det långtifrån självklart att människor förmår vara rationella, och se till sina egna intressen.
Jag tycker att SD hade ett anslag i sin valfilm som var både riktigt och viktigt: all politik handlar om prioriteringar. Resurserna är begränsade. Mer till ett ändamål gör att mindre blir över till andra ändamål.
Det finns också samband såtillvida att import av grova brottslingar ger fler brottsoffer. I synnerhet om denna import kombineras med att få brott klaras upp och att få brottslingar riskerar några straff.
Också här har SD tidigare varit inne på rätt linje: brottsoffers intressen ska prioriteras framför brottslingars. Fortsättningsvis ska SD lyfta fram sin kriminalpolitik. Också det tycker jag är bra.
FARAN för SD är uppenbar, nämligen att partiet, i en strävan att bli accepterat som ”seriöst” och att få komma in i ”stugvärmen”, blir alltför utslätat. Överger centrala moment i sin politik. Tendenser i den riktningen har varit tydliga alltsedan man började tala om att Sverige ”inte ska ha mer invandring än” andra västeuropeiska länder.
Rimligen ska man skilja på invandring av olika slag. En invandring av det slag som erfarenhetsmässigt visat sig skada vårt land – dvs från Afrika och västra Asien – ska vi överhuvudtaget inte ha!
Möjligen ökar risken för utslätning av SD med en nedtoning av att partiet är ”nationellt”.
Samtidigt finns detta politiska utrymme att ta tillvara. Sverige behöver verkligen ett socialkonservativt parti!
Kanske behöver Sveriges riksdag tre partier:
1. Ett samlingsparti för det politiskt korrekta.
2. Ett socialkonservativt parti.
3. Ett nationalradikalt parti – med fokus på fred, beredskap och överlevnad.
Svensk socialdemokrati tänker uppenbarligen nu om, är redo till en omprövning av sin hittillsvarande politik.
Närmare bestämt gäller det kravet på lagstiftning om att alla partier ska redovisa varifrån de får sina pengar. Håkan Juholts SAP vill nu förhandla kring detta med Moderaterna.
I vågskålen ligger då inte bara bidrag från företag och enskilda, utan också nivån på de statliga bidragen till partierna. Dessa vill SAP nu ”se över”, tydligen med en höjning i sikte.
Det är begripligt.
Valnederlaget 2010 medförde en åderlåtning av partiet vad gäller ekonomiska resurser. Många inom partiapparaten har därigenom tvingats gå, och söka sig ut på den reguljära arbetsmarknaden.
Inte nog med detta.
Som aktuella opinionsmätningar pekar på, går SAP mot ett nytt kännbart nederlag i nästa riksdagsval. Det säger sig själv, att inför denna situation krävs en beredskap. Höjda statsbidrag kan motverka att så många socialdemokrater behöver bli utan statlig försörjning.
Det här ligger i linje med socialdemokratins tradition. Partiets adelsmärke har hela tiden varit pragmatism. Dvs trolöshet beträffande medlen, trohet till målen.
Nu som förr är det primära alltså TRYGGHET. I och för sig – det må medges – har här skett en förskjutning. Från att tidigare gälla den svenska arbetarklassen till att nu gälla den klass som värnar (eller säger sig vilja värna) denna arbetarklass.
Trygghet i anställningen. Trygghet i ekonomisk standard.
Direkt efter valet ville SAP skära i regeringskansliet, som ju fortsatt att expandera under regeringen Reinfeldt. Det handlar nu om 7.000 miljoner kr om året. Listan på olika myndigheter blir mycket lång!
Något säger mig att krav av det slaget kommer att tystna framöver från SAP. Bättre att ytterligare höja skatterna, tycker nog Juholt.
x
I detta sammanhang är riksdagen på väg att nu ta ett steg i rätt riktning. Riksdagsledamöternas arvoden kommer förmodligen att höjas med 1.000 kr i månaden, från nuvarande 56.000 kr.
Även inom SD tycks här finnas en medvetenhet om att detta är inte en anständig nivå för en politiker att leva på. Åtminstone två av partiets företrädare har lyckats höja sig över denna fattigdom.
KD-ledaren Göran Hägglund har talat om politikerna som ett ”skrå”. Just så har det väl blivit. En nomenklatura, med gemensamma intressen och en verklighet alltmer avskild från vanliga medborgares.
Det ger mig associationer till hur det lät i riksdagen när Sahlin och Wetterstrand skulle avtackas. Det återkommande honnörsordet var ”mod”.
Den grundsyn man delar är alltså att det krävs mod att driva den politik de bedriver. Varför då? Jo, därför att den går emot vanliga svenskars intressen, och om detta är de medvetna.
Som svensk politiker kan man också vara ”stolt”. Så här uttalade sig således arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, på besök i Umeå nyligen:
”Jag känner mig väldigt stolt, när jag träffar mina kollegor inom hela EU-kretsen, att kunna säga, att vi har väldigt tillåtande regler för arbetskraftsinvandring till Sverige.”
Sin legitimitet söker man alltså inte hos svenska väljare. Det är kollegornas gillande, på den europeiska scenen, som betyder något.
Agenda i söndags var ovanligt bra, tog bl.a. upp ungdomsarbetslösheten och andra väsentligheter. Agendas reportage var från Irland, som har en mycket hög arbetslöshet efter de åtstramningar som krävts för att vara Världsbanken till lags.
Där framgick hur många unga på Irland känner sig sakna en framtid. Som arbetslösa saknar de egna inkomster och bor hemma hos föräldrarna. Ett icke-liv, som tär på självförtroendet. I takt med ökad ungdomsarbetslöshet stiger också självmordsfrekvensen.
”Förlorad generation?” löd Agendas temafråga.
På Irland är så många som 30% av ungdomarna utan arbete. För svenskt vidkommande ligger siffran inte mycket lägre, vi är värst i Norden.
Detta hindrar dock inte regeringen från att bedriva en arbetskraftsinvandring som uttryckligen syftar till att Sverige ska få en invandring av ”annat än spetskompetens”. Det rör sig om huvudsakligen okvalificerad arbetskraft från länder i Asien och Afrika. Som framgår av denna statistik, hämtad från Thoralf Alfssons utmärkta blogg.
Hit hör även ”instegsjobb” åt invandrare, där skattebetalarna under de två första åren betalar det mesta av lönen. Det har i praktiken blivit till priset av 1,8 miljoner kronor per arbetstillfälle (enligt Jimmie Åkesson i den TV-debatt som Håkan Juholt bojkottade).
Men regeringen är STOLT över vad den gör.
Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hänvisade därvid uttryckligen till sina kollegor över hela EU. Det är alltså sina klasskompisar inom nomenklaturan man vill göra intryck på, det är deras reaktioner som spelar roll. Inte vad väljarna tycker. Hur vanliga människor i Sverige har det – unga eller gamla – är mindre intressant.
Kring det här har jag nu framställt denna film, ”Stolta ministrar”:
Även u-landsinvandring förutan lider vår arbetsmarknad av en allt akutare brist på enkla arbetsuppgifter som kan ge ungdomar en chans att komma in på arbetsmarknaden.
Jag kan inte annat än dela Thoralf Alfssons förundran att inte fler ungdomar reagerar mot den politik som drabbar dem så hårt, genom alla stolta Reinfeldtsministrar:
”Jag är förvånad att inte våra ungdomar i samhället reagerar på den minst sagt stolliga politik som bedrivs av alliansregeringen med Miljöpartiet som ivrig påhejare.”
Det blir ju ett hovsamt sätt att uttrycka saken!
Själv undrar jag:
• varför har inte Alfssons blogg 100.000 unga besökare om dagen?
• varför får inte filmen ”Stolta ministrar” 1 miljon besökare inom en vecka?
• varförär det inte svart med arga demonstranter utanför riksdagshuset?
Förklaringen är uppenbar. Inte bara diskrimineras svenska ungdomar på arbetsmarknaden, de är också föremål för en hjärntvätt med passivisering – en framgångsrik sådan.
Makthavarnas taktik är den beprövade: upprepa lögnerna i all oändlighet och ljug så grovt att människor tappar andan. Det fungerar.
Jag tänker på arbetsmarknadsministerns försäkran att instegsjobb och prioriteringen av invandrare på arbetsmarknaden skapar en win-win-situation, bra för alla parter:
– För det första är det ju inte bra för de svenskar som blir utan ett arbete som de annars kanske skulle ha fått.
– För det andra är det inte bra för skattebetalarna, för vilka det blir ett dyrt ”kalas”.
– För det tredje är det också tveksamt om det är bra för företagen. Bakom regeringens politik ligger en bedömning att företagen i sin personalrekrytering inte begriper vad som är klokt, att de är företagsekonomiskt inkompetenta.
Jag ifrågasätter den bedömningen. Om det skulle ha varit en vinst för företagen, generellt, att anställa utlänningar, då skulle detta redan ha skett. Utan särskilda subventioner.
”Alla som har varit aktiva på arbetsmarknaden vet hur den har utvecklats under de senaste decennierna. Jag har jobbat med automation, programmering av så kallade PLC-system inom industrin sedan början av 80-talet.
Jag har sett hur datoriseringen tagit över många jobb som tidigare utfördes av människor. När vi var som flest anställda på Silverdalens pappersbruk var vi drygt 600 anställda i mitten av 80-talet. Ca 10 år senare tror jag vi var mindre än 400 personer men vi producerade betydligt mycket mer. … Vilket inneburit att många enkla men tunga och monotona jobb följdriktigt försvunnit och ersatts av betydligt färre jobb men mycket mer avancerade jobb, där datorer ingår som ett verktyg i de flesta jobb.
För mig är det då helt sanslöst att våra politiker tror att alla nya invandrare skall erbjudas dessa jobb när det inte kan vårt språk, ännu mindre läsa och skriva på svenska. Det är en ekvation som i min värld inte går ihop.
Jag har jobbat på nystartade industrier och jag vet hur få anställda som behövs i dessa avancerade processer och vilka yrkesmänniskor som behövs för att köra och underhålla dessa anläggningar.
Förr i tiden tog företag ofta även ett socialt ansvar på sin ort genom att även anställa personer med mindre handikapp. Då fanns det vissa arbetsuppgifter som dessa personer kunde genomföra och därmed fick de en social gemenskap och en meningsfull sysselsättning som gav dem självaktning. Idag finns inte dessa jobb längre…”
I slutet av filmen utbrister integrationsminister Ullenhag entusiastiskt att invandringen gör vårt samhälle ”mer spännande”. Är det något som han själv får ”njuta” av? Bor han själv i ett invandrartätt område?
Är det någon av hans missionerande ministerkollegor som gör det?
Har de barn som går i invandrartäta skolor? Har de någonsin behövt köa för sjukvård?
Jag föreställer mig att svenska politiker av det politiskt korrekta slaget bor ungefär som svenska korrekta journalister gör.
Det talas gärna och mycket om ”mänskliga rättigheter”, men mindre om ”mänskliga skyldigheter”. Den mest grundläggande av alla mänskliga skyldigheter är väl att inte skada andra människor eller levande varelser.
Framförallt inte avsiktligt och allvarligt. Så som nu sker i närmast industriell skala efter WTC-dådet 2001 och den påföljande USA-politiken. Som också sker när USA-polis i Kalifornien pepparsprejar demonstranter i ansiktet.
Här en fortsättning på gårdagens FN-text, utifrån Fredrik Segerfeldts bok:
Segerfeldt skriver också om ”deklarationssjukan”. Ja, när man har så många möten, är så många och har så bra betalt gäller det väl att komma på något för att hålla sig sysselsatta, kantänka.
I förlängningen av detta har vi de ”mänskliga rättigheterna” där överbuden har skenat bortom sans och kontroll. Alla ska ha ”rätt” till allt – utan att det klargörs vem som ska fixa det. ”Någon”, kan vi förmoda. En effekt av detta blir att verkligt allvarliga övergrepp kan drunkna i mängden av ofrånkomliga ”kränkningar”.
”Negativa rättigheter är rätten att inte bli föremål för en handling, medan positiva rättigheter är rätten att bli föremål för en handling. De är fundamentalt olika till sin karaktär.”
”Denna skillnad har FN:s deklaration bidragit till att sudda ut. Rätten att inte bli utsatt för tortyr står jämte ‘rätten att få ta del av vetenskapens framsteg’.”
”Det är en grundläggande skillnad mellan politiska mål om att leverera en nytta till medborgarna och att avhålla sig från att aktivt åsamka medborgare skada.”
”Denna relativisering med FN:s goda minne pågår fortfarande. Eftersom de socialpolitiska målsättningarna, de positiva ‘rättigheterna’, konstant ‘kränks’ i en gigantisk omfattning blir det lättare att kränka också de negativa rättigheterna. FN-deklarationens spretiga innehåll har bidragit till dess urvattning.”
Allt det här – FN-vurmen, resurserna, mediadiskursen och den svenska undfallenheten – ger svängrum åt allehanda extrema och destruktiva byråkrater. Ett exempel är Paul Hunt som jag skrev om under rubriken ”Glad FN-byråkrat”, år 2008 hade på min dåvarande blogg.
”‘SVERIGE DISKRIMINERAR PAPPERSLÖSA’ lyder den upprörda rubriken till en artikel på Sveriges Radios webbsida den 13/2 -08.
Där får vi ta del av ett annat aktuellt pk-fenomen: hur välbetalda byråkrater på internationell nivå ställer krav på nationerna om en viss politik. I botten ligger därvid en föreställning om ekonomiska hänsynstaganden ej ska göras, lika litet som man ska fråga efter vad medborgarna i olika länder anser.
‘FN förnyar sin kritik mot svensk flyktingsjukvård.’
Här gäller det höga principer om ‘mänskliga rättigheter’ – då får både demokrati och ekonomi träda åt sidan.
Istället för att folket väljer politiker, som talar om för tjänstemän och byråkrater hur man vill ha det så vänds här på steken: tjänstemän talar om för politiker hur det ska vara.När man i en artikel som denna talar om vad ‘FN’ (alltså Förenta Nationerna) anser, så är det i själva verket fråga om vad en enskild individ anser.
‘De papperslösa vuxna flyktingarna i Sverige diskrimineras, säger Paul Hunt, FN:s särskilde rapportör för rätten till hälsa. Han anser att Sverige är bland de bästa länderna i världen då det gäller sjukvård och han hoppas att regeringen nu agerar så att alla får ta del av den’.
‘Paul Hunt upprepar nu en kritik som han tidigare framfört, att Sverige bryter mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna när man nekar vuxna papperslösa hälso- och sjukvård.’
En sak har dock gjort FN-byråkraten glad: ’Paul Hunt säger att han i sina kontakter med den svenska regeringen aldrig hört argumentet att det skulle vara en ekonomisk fråga att ge sjukvård till papperslösa och det är han glad för.'”
Denna extrema rättighetslinje har man sedan fortsatt att driva. Svensk sjukvård åt alla världens människor– det blir ju destruktivt, eftersom resurserna är begränsade. I slutänden blir det några som tvingas betala. Inte riksdagens ledamöter – eftersom de har sin egen gräddfil beträffande sjukvård – men vanliga svenskar.
Jan Millds blogg 