Chicken race

Alltsedan kärnvapenkapprustningen började har våra stora massmedia använt propagandabegrepp som ”kärnvapensköld” och ”kärnvapenparaply”. På så vis framställs dessa vapen som defensiva och skyddande.

I själva verket är mer av kärnvapen närmare motsidans gräns ägnade att göra denna nervös. Resultatet kan bli dels ökad spänningen, dels nya militära satsningar på båda sidor.

I praktiken används dessa begrepp helt ensidigt. Man talade knappast om att ryssarna 1962 hade installerat ett ”kärnvapenparaply” på Kuba. Utplaceringen var mycket nära att trigga en amerikansk kärnvapenattack mot Kuba.

Under 80-talet var jag ju aktiv i Svenska Freds och tog med särskilt intresse del av boken ”Bara spadarna räcker”. En skakande läsning om hur ledarna i Washington spelade rysk roulette med hela mänskligheten!

Där figurerade inte minst Richard Perle, biträdande försvarsminister under president Reagan. Han citerades:

”Vad som skulle hända vid en faktisk kärnvapenduell har alltid bekymrat mig mindre än kärnvapenbalansens återverkningar på vår riskvilja i lokala situationer.”

Bokens författare, Robert Scheer, kommenterade:

”Perle tror fullt och fast på att vi kan lagra kärnvapen och hota med att använda dem utan att det skulle öka risken för kärnvapenkrig.”

För Richard Perle var kärnvapenkrig något som kunde hållas på en begränsad nivå och överlevas, något som kunde utkämpas.

1991 kollapsade Sovjetunionen. ”Ondskans imperium” – det som varit den officiella motiveringen USA:s vapensatsningar och aggressiva hållning – försvann.

Som vi vet har detta inte förändrat USA-politiken.

Efter WTC-dådet 2001 har det istället blivit en upptrappning.

I samband med att Polen och andra f.d. satellitstater till Sovjetunionen gick med i NATO hade NATO försäkrat att man inte skulle placera ut kärnvapenmissiler där, så nära Ryssland.

Inte helt orimligt, med tanke på Kubakrisen 1962. USA accepterade ju inte några ryska kärnvapen i sitt närområde.

Nu gör man just detta – genom bl.a. utplaceringar av NATO-missiler i Rumänien. Och man gör det trots uttryckliga protester från Ryssland protester. Ryssland har begärt försäkringar om att vapen inte ska komma att riktas mot mål i Ryssland, men inte fått gehör heller för detta.

Varför bedriver USA och NATO denna politik? Varför ringar man in Ryssland med militärbaser och kärnvapen?

Svaret har vi i Libyen. Alla floskler till trots – om att värna människoliv – låg ett centralt motiv i kontroll av naturresurser som olja och naturgas.  När striderna började i Libyen våren 2011 evakuerades ca 30.000 kineser i landet, som varit knutna till oljeutvinningen.

Från webbidan Global Research den 25/9 2011:

”The Washington-led decision by NATO to bomb Gaddafi’s Libya into submission over recent months, at an estimated cost to US taxpayers of at least $1 billion, has little if anything to do with what the Obama Administration claims was a mission to ‘protect innocent civilians’.

In reality it is part of a larger strategic assault by NATO and by the Pentagon in particular to entirely control China’s economic achilles heel, namely China’s strategic dependence on large volumes of imported crude oil and gas. Today China is the world’s second largest importer of oil after the United States and the gap is rapidly closing.”

”NATO’s Libya campaign was and is all about oil. But not about simply controlling Libyan high-grade crude because the USA is nervous about reliable foreign supplies. It rather is about controlling China’s free access to long-term oil imports from Africa and from the Middle East. In other words, it is about controlling China itself.”

Det gäller alltså en konkurrens om resurser, det handlar om att hävda nationella intressen, eller snarare storföretags och en girig maktelits intressen.

Annorlunda uttryckt blir den militära inringningen av Ryssland, tillsammans med den nya och aggressiva USA-strategin beträffande användningen av kärnvapen, ett sätt att utöva utpressning.

Målet är att s.a.s. hålla ryssarna på mattan, tvinga Moskva att passivt se på medan USA och NATO tar sig an olika länder: Serbien, Irak, Afghanistan, Libyen och snart även Iran.

USA sade hösten 2001 upp ABM-avtalet, som USA och Sovjetunionen ingått 1972. Detta avtal hade begränsat försvarssystem mot inkommande missiler och var därigenom ägnat att motverka förstaslagsförmåga hos någondera sidan.

Richard Heinberg i ”Powerdown”:

”Den senaste tidens uttalande från USA att det har rätt till förebyggande krig, och dess användning av denna ‘rätt’ som motivering för sin invasion av Irak skulle kunna störta internationella förhållanden in i en ny era av laglöshet.

Hädanefter kan en attack från varje nation på någon annan motiveras som självförsvar mot föreställda framtida hot. Samtidigt öppnar utvecklingen och spridningen av nya rymdbaserade, elektroniska, genetiska vapen och mikro-kärnvapen möjligheten för allt dödligare former av krigföring, varav några har potentialen att kunna utplåna hela etniska populationer eller att göra hela kontinenter obeboeliga.”

I kraftmätningen handlar det inte bara om ”militära muskler” sig – lika viktig är beredskapen att riskera ett kärnvapenkrig. Den sida som där är beredd att ta de största riskerna får ett övertag.

Det hela blir som ett ”chicken-race”.