Svenskt försvar

Vi lever alltså i en osäker värld, vad som kan visa sig vara en förkrigstid.

En värld där många länder satsar på militära rustningar,  där det finns motsättningar och konflikter, där flera krig pågår och ytterligare krig hotar bryta ut. En värld som riskerar att drabbas av ett fullskaligt kärnvapenkrig.

Pådrivande i denna säkerhetspolitiska utförsbacke är USA och NATO.

Vad blir slutsatserna av detta för svenskt vidkommande?
Vilken politik borde bedrivas av Sverige?

Låt mig börja med en tillbakablick:

Första världskriget föregicks av att två stora försvarsallianser hade bildats. Sverige ingick inte i någon av dessa och förblev neutralt under kriget.  Vi undgick därigenom att dras in i krigshandlingar.

Detsamma gällde under Andra världskriget, även om där även fanns en obehaglig eftergiftspolitik gentemot stormakten Tyskland.

Efter 1945 har Sverige åter stått utanför de två stora allianser som bildades, även om där fanns en inofficiell knytning till NATO. Sverige stod alliansfritt, för att vid ett krig kunna vara neutralt och inte dras in i krigshandlingar.

För att kunna hävda sitt oberoende satsade Sverige på en egen krigsmakt: armé, flotta och flyg. Det var ett folkförsvar – sedan 1901 hade vi en allmän värnplikt.

Ett viktigt moment i detta försvar var också försörjningsberedskapen: vi hade stora bränsleförråd, och jordbruket skulle hålla en hög nationell självförsörjningsgrad.

Parallellt med detta spelade Sverige en aktiv roll internationellt, för konfliktlösning och nedrustning. 1961 antog FN en plan mot kärnvapenspridning, på förslag av vår utrikesminister Östen Undén.  Andra svenskar som arbetat för kärnvapennedrustning är Alva Myrdal och Olof Palme.

Ur Wikipedia:

”År 1983 bildade Olof Palme det så kallade sexnationsinitiativet. Det utgjordes av stats- och regeringschefer från sex länder och fem kontinenter som verkade för kärnvapennedrustning. I detta ingick presidenter och premiärministrar från Indien, Grekland, Argentina, Mexiko och Tanzania. Förutom Olof Palme själv, avlöst av Ingvar Carlsson, ingick Indira Gandhi och Andreas Papandreou i gruppen. Arbetet upphörde 1989 på grund av det förändrade politiska läget mellan öst- och västblocken.”

Nu har vårt försvar skrotats, närmast i panik – värdefull militär utrustning har slumpats bort och den allmänna värnplikten är avskaffad.

Istället finns svenska soldater i Afghanistan, under NATO-befäl. Svenskt flyg har också deltagit på NATO:s sida i Libyenkriget.

Den insatsen var väl inövad i förväg, innan kriget ens kommit igång. Svensk militär hade samtrimmats med NATO inom ramen för gemensamma övningar. Se 10 minuter in på denna film.

SAMMANFATTNINGSVIS kan konstateras, jämfört med vårt lands tidigare hållning och agerande, att Sverige

1. nu i praktiken är inofficiell medlem av NATO och deltar i angreppskrig

2. har avskaffat sitt folkförsvar

3. inte längre bedriver något arbete för kärnvapennedrustning.

Vad som nu krävs är något helt annat!

Insatser och åtgärder måste till inom tre områden:

1.  MOTVERKA UTBROTTET AV ETT NYTT VÄRLDSKRIG

Sverige måste högt och tydligt säga ifrån kring USA:s och NATO:s krigspolitik!

Vi måste ta avstånd från angreppskrigen, kräva nedmontering av militärbaserna runt Ryssland och verka för en skrotning av alla kärnvapen.

2. MOTVERKA ATT SVERIGE BLIR MÅLTAVLA VID KRIG

Om Sverige – som granne till Ryssland – uppfattas som delaktig i NATO:s krigföring blir vi en självklar måltavla för ryska missilangrepp, på ett tidigt stadium.

Vi ska inte militärt samöva med NATO,  inte tillåta NATO-närvaro på svensk mark, inte signalspana för NATO:s räkning.

Överhuvudtaget måste vi markera ett NATO-oberoende – inte minst genom att lämna Afghanistan och ta avstånd från angreppet på Libyen.

3. BYGGA UPP EN BEREDSKAP VID KRIG

Sverige måste stå rustat för kunna klara en avstängning i händelse av krig.  Vi måste ha en högre självförsörjningsgrad av mat och energi, vi måste ha beredskapslager, vi måste ha en organisation som kan mobilisera mångas insatser vid behov.

Beredskapen måste innefatta även vapen och militär träning.

x

PS

Beväpnad militär och hemvärn kan komma att behövas inte bara mot ett eventuellt angrepp från främmande makt. Osäkerhetsutvecklingen i många svenska (?) förorter pekar mot ett behov av att där kunna backa upp polisinsatser.