På samma sida

”Jag har ett mycket starkt stöd!”

Så förklarade s-ledaren Håkan Juholt för några dagar sedan inför TV-kamerorna, då han just kommit ut från ett möte med s-riksdagsgruppen.

Vad blir innebörden av ett sådant uttalande? Som jag ser saken kan det tolkas på två olika sätt:

A. Uttalandet stämmer med verkligheten

Då blir det bara så mycket mer komprometterande för svensk socialdemokrati.  Ansvaret för Juholts konsekvent giriga agerande (nu har dessutom framkommit fiffel med reseersättningar) hamnar därmed inte bara hos honom som individ, utan hos hela ”rörelsen”.

B. Uttalandet stämmer inte med verkligheten

Då kan det betyda antingen att Håkan Juholt rakt av ljuger om detta stöd eller att s-gruppen bara formellt ställer sig bakom sin partiledare. För att skademinimera håller man en gemensam fasad utåt.  Hjälper till i det vidare ljugande som partiledarens agerande gjort nödvändigt för partiet.

Oavsett vilken tolkning som är den riktigaste så handlar det om ett ställningstagande från partiets övre skikt. Från dem som själva lyckats göra karriär och åtnjuter förmåner utöver vad de skulle ha haft i sin ursprungliga yrken (i den mån de någonsin haft några sådana).

Bland ”fotfolket” är uppfattningen kring Juholt och hans girighet självklart kritisk. Underligt vore ju annars! Den går rakt på tvärs mot allt vad jämlikhetssträvanden och ursprunglig s-ideologi heter!

Med andra ord: även om Juholt inte skulle formellt sett ha brutit mot några regler så borde han ha haft en egen inre politisk kompass, som omöjliggjort detta roffarbeteende.  Partiledarens agerande röjer en helt oacceptabel hållning till skattemedel.

Ändå är kanske detta inte det mest allvarliga med Håkan Juholt. Än mer allvarligt var nog hans vägran att i SVT:s Agenda möta Sverigedemokraterna i en debatt.

Logiken i detta blir dubbelt antidemokratisk:

1. Dels ställer sig SAP därvid på samma sida som Vänsterpartiet, det parti som svensk socialdemokrati ända sedan 1917 haft som motståndare. På 50-talet talades uttryckligen om ”de fyra demokratiska partierna” –  dit SKP,  kommunisterna, inte räknades.

Idag har partiet slutat kalla sig kommunistiskt, men har i praktiken kvar en antidemokratisk hållning, genom att  sanktionera sabotage av möten för politiska meningsmotståndare. Denna ambition har tydligt uttalats i partiskriften ”Vänstern i första ledet”.

Med detta antidemokratiska parti gör nu Juholt gemensam sak, i en manifestation mot ett debattupplägg i SVT. Han ställer sig sida vid sida med (v), skuldra vid skuldra med Lars Ohly.

2. Dels ligger en antidemokratisk logik i att inte vilja möta politiska meningsmotståndare i en öppen debatt på lika villkor.

Vad återstår, om man inte kan förlika sig med ett valresultat? Om man inte vågar låta argument brytas mot argument, fakta mot fakta, för att sedan låta tittare/åhörare bedöma vilken sida som har mest rätt?

Vad säger ställningstagandet om Håkan Juholts tilltro till sina egna fakta och argument, tilltro till demokrati?

Han skyller på att de partier som inte ingår i regeringen i studion skulle ha placerats bredvid varandra i TV-studion och att detta skulle ha givit felaktiga associationer.

Miljöpartiet och Sverigedemokraterna placerades nu rumsligt bredvid varandra. Ingen lär efter den  debatten ha kunnat uppfatta det som att MP och SD därmed politiskt stod på samma sida.

Sandlådepolitik, Juholt!