Säkerhet?

Begreppet ”massförstörelsevapen” omfattar förutom kärnvapen även biologiska vapen, kemiska vapen och radiologiska vapen. Det sistnämnde sprider joniserande strålning, genom konventionella bomber.

Radiologiska vapen ska inte förväxlas med användningen av uttjänt uran (DU – depleted uranium) i pansarbrytande projektiler – något som också får effekten att radioaktivitet sprids. USA har använt alltmer av DU i sina krig (i Irak för bekämpa föregivna massförstörelsevapen).

Ur Richard Heinbergs bok ”Powerdown”:

”…it should be emphasized that DU munitions had been deployed prior to the advent of the Bush administration; however, these weapons continued and expanded use (between 1.00 and 2.200 tons used during the 2003 invasion of Iraq versus 300 tons in the 1991 Gulf  War and 10 tons during the bombing of Serbia 1999), in a war fought ostensibly to prevent another nation from using banned weapons, is att bitter irony.”

Vilka länder i världen har idag kärnvapen?

Det handlar om åtminstone nio länder:
USA 1945
Ryssland/Sovjetunionen 1949
Storbritannien 1952
Frankrike 1960
Kina 1964
Indien 1974
Pakistan 1998
Nordkorea 2006
Israel.

Beträffande Israel kan inget årtal anges, landet har inte officiellt deklarerat ett kärnvapeninnehav. 1986 offentliggjorde dock kärnfysikern Mordechai  Vanunu,  som då arbetade vid en av de israeliska kärnanläggningarna, att Israel hade kärnvapen.

Också den israeliske militärhistorikern Martin Karfeld deklarerade 2010 att Israel har kärnvapen – med kapacitet att nå västeuropeiska huvudstäder. Om Israel blir allvarligt hotat skulle landet var redo att angripa Europa med sina kärnvapen.

Antalet kärnvapen i Israel beräknas till åtminstone 200, kanske 400.

Japan skulle haft tekniska förutsättningar att framställa egna kärnvapen, men avstått…

Men hur har det gått med Icke-spridningsavtalet (NPT – Non-Proliferation Treaty)?

Det som slöts 1968 och trädde i kraft 1970.

Vid tidpunkten för dess tillkomst fanns alltså fem kärnvapenmakter, samma fem länder som är permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd.

Totalt 188 länder har undertecknat avtalet, däribland USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina.

Fyra länder har inte undertecknat NPT:
1. Indien
2. Pakistan
3. Nordkorea
4. Israel.

Vid översynskonferensen för NPT år 2000 åtog sig kärnvapenmakterna att helt eliminera alla sina kärnvapenarsenaler – dock sades inget om tidpunkten.

USA och Ryssland har förbundit sig att till år 2012 minska sina arsenaler till vardera 2.200 stridsspetsar.

Åtminstone tidigare talas om ”strategiska” respektive ”taktiska” kärnvapen. De förra var de rena terrorvapnen, avsedda att förinta hela städer, de senare skulle sättas in i strid mot fienden militära enheter. Skillnaden ligger alltså inte i primärt i antalet kilotons eller megatons sprängkraft, utan i användningssättet.

Risken blir naturligtvis stor att en insats av kärnvapen mot militära förband mycket snabbt eskalerar till ett fullskaligt kärnvapenkrig, om motparten eller dess allierade har kärnvapen. ”Taktiska” kärnvapen sänker tröskeln för att tillgripa även ”strategiska” kärnvapen.

Richard Heinberg:

”…the US is conducting research into new types of nuclear weapons – bunker busters, small earth penetrators, etc – that are designed to be used in battlefield situations.”

Frestelsen att bli den som först använder kärnvapen kan bli större med utvecklandet av mindre kärnladdningar, för militära stridssituationer. USA har redan utvecklat ”mini-nukes”, i form av ”bunker-busters”.

Inte nog med detta: sådana har helt nyligen skeppats från Kalifornien till ön Diego Garcia i Indiska oceanen. Samtidigt trappar stora massmedia i USA upp sin hets mot Iran.

Trots att icke-spridningsavtalet uttryckligen medger att länder utvecklar kärnkraft för fredliga ändamål, trots att Iran undertecknat NPT och trots att inga bevis finns för att Iran skulle besitta massförstörelsevapen.

”Mainstream media” i USA hetsar nu precis som man gjorde inför de två Irakkrigen, 1991 och 2003.

Efter Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia och Sudan är det Iran som står på USA-härskarnas meny.

x

Grundfrågan kring ”säkerhet” borde vara denna:

• Vinner en part i säkerhet på att den andra parten känner osäkerhet?

• Eller har alla länder ett gemensamt intresse, av att alla kan känna sig säkra?

Men så resonerar inte Supermaktens härskare.

Efter den 11 september 2001 har USA växlat in på ett nytt spår, med en ny kärnvapenstrategi.  Även tidigare förbehöll sig USA  visserligen rätten att bli först med att tillgripa kärnvapen – men då bara som ett svar på angrepp, bara i den tänkta situationen  att NATO angripits av Warszawapaktens styrkor, vilka förutsattes ha överlägsna konventionella stridskrafter.

Nu kan det bli angriparen – USA – som ensidigt tillgriper kärnvapen.

Med George W Bush som USA-president kom också Bushdoktrinen, om förebyggande anfall och spridande av demokrati med militära medel.

På webbsidan ”Antiwar.com” finns en artikel från 2005, under rubriken ”PENTAGON FÖRUTSER FÖREBYGGANDE KÄRNVAPENATTACKER”.

Kontentan av den är att Bushadministrationen gör kärnvapen till vara ytterligare ett ”verktyg i verktygslådan”. I artikeln nämns särskilt funktionen av att kunna slå ut djupt nedgrävda installationer:

”…‘[T]he new doctrine’s approach grants regional nuclear-strike planning an increasingly expeditionary aura that threatens to make nuclear weapons just another tool in the toolbox,’ he wrote last week in Arms Control Today.

‘The result is nuclear preemption, which the new doctrine enshrines into official U.S. joint nuclear doctrine for the first time, where the objective no longer is deterrence through threatened retaliation but battlefield destruction of targets,’ according to Kristensen.

The Doctrine is the latest in a series of documents adopted by the administration that has moved the U.S. away from the traditional view that nuclear weapons should be used solely for the purposes of defense and deterrence.”

”The new document is the first to spell out various contingencies in which a preemptive nuclear strike might be used, including:   

•    If an adversary intended to use WMD against the U.S. multinational or allied forces or a civilian population;

•    In cases of an imminent attack from an adversary’s biological weapons that only effects from nuclear weapons can safely destro

•    Against adversary installations, including WMD; deep, hardened bunkers containing chemical or biological weapons; or the command-and-control infrastructure required for the adversary to execute a WMD attack against the U.S. or its friends and allies; and

•    In cases where a demonstration of U.S. intent and capability to use nuclear weapons would deter WMD use by an adversary.

The previous Doctrine, promulgated under the Clinton administration in 1995, made no mention of the preemptive use of nuclear weapons against any target, let alone describe scenarios in which such use would be considered.

Moreover, the new Doctrine blurs the distinction that existed during the Cold War between strategic and theater nuclear weapons by ‘assign[ing] all nuclear weapons, whether strategic or nonstrategic, support roles in theater nuclear operations,’ according to Kristensen.

Another particularly worrisome aspect of the latest Doctrine, according to Oelrich, is its conflation of biological, chemical and nuclear weapons as one ‘WMD’ threat that could justify a U.S. nuclear strike, particularly given the huge disparity in destructive and lethal impact between chemical weapons, on the one hand, and nuclear arms on the other.‘

What we are seeing now is an effort to lay the foundations for the legitimacy of using nuclear weapons if [the administration] suspects another country might use chemical weapons against us,’ he said. ”

”The new strategy may also be relevant to the situation in Iran, … Cheney’s office had tasked the United States Strategic Command with drawing up a contingency plan for a ‘large-scale air assault on Iran employing both conventional and tactical nuclear weapons’ in the event of another 9/11 terrorist attack.

‘Many of the targets are hardened or are deep underground and could not be taken out by conventional weapons, hence the nuclear option,’ he wrote.”