Fredagsbio 63 handlar inte minst om Centerpartiet.
Ett återkommande honnörsord för Annie Lööf är ju ”tydlighet”. Hon och hennes parti säger sig ha ambitionen att vara tydliga inom politiken.
På ett sätt kan sägas att hon där har lyckats, om än inte på det sätt som hon själv nog vill hävda.
I sitt sätt att pladdra är hon typisk för de flesta svenska politiker i ledande ställning. Med sin oavlåtliga ström av tomma floskler tydliggör hon funktionen av dessa politiker och deras partier.
Det är inte att identifiera problem i samhället för att sedan med beslutsamhet och ärlighet, pragmatism och ändamålsenlighet, försöka enas om nödvändiga åtgärder.
Åtgärder som:
• effektiv gränskontroll
• återsändande av illegala utlänningar
• uppsägning av FN:s flyktingkonvention.
Resultatet av pladdermajornas framfart för vårt land blir alltmer uppenbart.
De förtjänar därför ingen respekt, bara vårt kompakta förakt.
Många har nu påpekat att det från Annie Lööfs sida inte främst handlar om dumhet – hon vet nog vad hon gör.
På den punkten kan jag inte annat än instämma.
Från såväl henne som alla andra zoombiefigurer i partiledningarna är det primära att få sitta kvar vid köttgrytorna. Då gäller det att få tillräckligt många röster i nästkommande val, för riksdagsmandat.
Deras strategi för uppnå detta är att inte säga något som kan förarga makthavare i massmedia eller dra på dem kritik från kulturmarxister inom andra partier. Tillsammans lever de i en bubbla av bekvämlighet och perverterad ”värdegrund”. Där blir konsensus naturlig och deras floskler självklara.
Lyssna bara på avtackningen av Mona Sahlin i riksdagen för några år sedan:
Likväl finns också ett element är dumhet, eller ett dubbelt sådant:
1. Pladdret vänder sig främst till de dummaste, de mest känslostyrda och intellektuellt försvarslösa åhörarna.
2. Pladdret verkar ytterligare fördummande (utom på dem som genomskådat lögnmaskineriet och istället provoceras)
Fredagsbio 63 må ses som en hyllning till Sven-Olle Olsson i Sjöbo, till landsbygden och det sunda förnuftet!
Här ska jag ta upp två exempel på aktuella kostnader för russofobin i Sverige: dels den stora skogsbranden i Västmanland, dels de svenska mjölkböndernas svåra situation.
Branden
Skogsbranden i Västmanland 2014 var den största i Sverige på över ett halvsekel. Den bröt ut den 31 juli och pågick i nära två veckor. 13.800 hektar skog drabbades.
När larmet kom till räddningstjänsten var det ett område på 30 x 30 meter som brann. Det fanns många orsaker till att denna skogsbrand spreds med sådan hastighet och drabbade ett så stort område:
1. Naturliga förutsättningar – det hade varit varmt länge och det var torrt i markerna.
2. Professionella förutsättningar – brandpersonal var dåligt utbildad och rustad för denna uppgift. ”Jämställdhet” hade prioriterats framför yrkeskompetens av MSB.
3. Organisatoriska missar och mänsklig klantighet. Man missade att i tid rekvirera eller ta emot möjlig hjälp från olika delar av det svenska samhället.
Till detta kommer emellertid ett fjärde moment, som ligger vägg-i-vägg med punkterna 2 och 3: en politisk prioritering.
Ryssland är ju ett land med mer av stora skogar än något annat land. Det har också erfarenheter av skogsbränder. Samt resurser/kompetens. Således har de utvecklat stora flygplan, specialiserade på att kunna effektivt bekämpa skogsbränder.
I samband med Västmanlandsbranden i augusti 2014 erbjöd sig Ryssland att sända ett sådant flygplan till Sverige (möjligen flera plan) för att hjälpa till i brandbekämpningen.
Från svensk sida tackade MSB dock nej till detta! Varför?
• Det kunde knappast vara att Sverige i detta kritiska läge inte behövde denna hjälp. Branden spred sig ju snabbt och hotade även ett stort samhälle som Norberg.
• Inte heller kunde det vara att man ifrågasatte ryssarnas kompetens och kapaciteten hos det erbjudna specialflygplanet.
• Nej, skälet var strikt politiskt. Ryssland skulle ha kunnat vinna PR-poäng på att få medverka i släckningsarbetet. Det skulle ha kunnat göra svenskar mindre ryssfientliga, det kunde ha motverkat russofobin. Detta ville man inte riskera.
Bekämpningen av skogsbranden sågs, i jämförelse med angelägenheten av att bekämpa denna ”hotbild” av ryssvänlighet, som av underordnad betydelse. För den större sakens skull fann man det värt att låta ytterligare ett antal hektar skog brinna ned.
Från ”ansvarigt” håll i Sverige gjorde man sin prioritering av viktigt att mer viktigt…
Detta agerande från svenska myndigheter var i sig inte uttryck för någon russofobi, däremot var det resultat av en politisk strävan att bevara eller befrämja en fortsatt russofobi bland svenskar.
Mjölken
Sverige är långtifrån självförsörjande på livsmedel. Det är sämre än vad det varit tidigare, det är också sämre än i våra grannländer.
Överhuvudtaget går samhällsutvecklingen mot ökad sårbarhet. Vår beredskap för allvarliga kriser och orostider är allt annat än god.
Problemet med självförsörjning gäller även mjölkproduktionen, en hel del mjölk importeras idag.
Utöver denna EU-politik och frihandel till kommer ytterligare en faktor som – helt i onödan – skapar extra svårigheter för svenska mjölkbönder, nämligen vissa inskränkningar i samma frihandel. Närmare bestämt sanktionspolitiken mot Ryssland.
Våra mjölkbönder drabbas därigenom av motaktioner från Ryssland, som svar på EU:s sanktioner. Med mindre avsättning och än mer sjunkande mjölkpriser som konsekvens.
Varför dessa sanktioner? Vad som anförs är – som det uttrycks från sanktionernas tillskyndare – Rysslands ”annektering” av Krimhalvön.
Det handlar här inte barra om en ofrånkomlig konsekvenser av vårt medlemskap i EU. Sverige tillhör dessutom de länder som är mest drivande för sanktioner mot Ryssland. Våra företrädare vill att dessa sanktioner skall fortsätta, helst även utvidgas.
Finns det överhuvudtaget någon viktigt fråga där Sverige numera, i jämförelse med andra länder, inte tillhör de värsta hökarna och ligger ”på framkant” i galenskap?
”I Sverige ska det löna sig att fuska” lyder rubriken på Anna Dahlbergs ledare i Expressen idag. Under Stefan Löfven blir det en signalpolitik som premierar fusk och bestraffar hederlighet, menar hon.
Man blandar samman asylprocessen med arbetskraftsinvandring, eller en påstådd sådan. Möjligheter till mygel, inte skyddsbehov, kan i praktiken komma att avgöra vilka utlänningar som får PUT i Sverige.
När Löfven just hade utsetts till s-ordförande var dåvarande LO-ordförande Vanja Lundby-Wedin kvittrande entusiastisk över att s-partiet fått en facklig företrädare som toppnamn. Nu visar det sig att denne ”arbetarföreträdare” lägger över makt från en myndighet till företagare. Och då inte till hederliga sådana, utan företagare med rymliga samveten, redo att ”ta ut svängarna” på medborgarnas och skattebetalarnas bekostnad.
Anna Dahlberg:
”Redan efter ett år kommer flertalet nyanlända att kunna omvandla sitt tillfälliga uppehållstillstånd till ett permanent och få möjlighet att återförenas med familjen. Allt som krävs är en (sken)anställning. Den svarta marknaden lär komma att blomstra, med regeringens och alliansens goda minne.
I framtiden är det inte längre skyddsskälen som är avgörande för om någon ska beviljas ett permanent uppehållstillstånd. Nyckeln till att få stanna i Sverige för gott är i stället att kunna visa upp ett anställningskontrakt och en lönespecifikation.
Ett annat sätt att uttrycka saken är att arbetsgivarna blir det nya Migrationsverket. Det är de som kommer att ha makten över det avgörande beslutet och kunna sälja denna myndighetsutövning till högstbjudande på svarta marknaden.”
”I lagtexten finns … inga som helst krav på att anställningen ska ha varat en viss tid eller fortsätta efter put-beslutet. Några möjligheter att återkalla beslutet finns inte.
Det är med andra ord bara fantasin som sätter gränser. Du kan öppna eget i några månader och fejka en näringsverksamhet. Du kan betala en företagare för att bli favoriserad framför andra sökande, gratisjobba eller låtsasjobba.”
En fråga som detta väcker är: vad gör byråkraterna? Har vi inte en förvaltning med ett antal tjänstemän och experter anställda just för att i förväg analysera möjliga konsekvenser, så att felaktiga beslut ska kunna undvikas?
Varför sker inte detta?!
Vad Anna Dahlberg här beskriver är knappast svårt att förstå för en normal läsare. Det borde därför inte vara svårfattligt heller för byråkrater eller politiker.
Till detta kommer att man rimligen borde veta vad som redan skett inom politiken under åtminstone det senaste decenniet. Där har ju gjorts en hel del misstag – erfarenheter finns, att kunna dra lärdomar av. Istället för att göra om samma misstag, dessutom i större skala.
Dahlberg:
”Man kan tycka att de borde ha lärt sig en del efter reformen om att göra Sverige till världens mest öppna land för arbetskraftinvandring år 2008. Erfarenheterna vittnar om fusk och utnyttjande i stor skala.”
Reformen blev en bakväg för att utverka uppehållstillstånd.
”Men i stället bygger regeringen nu alltså vidare på principen att det är företagarna – inte Migrationsverket – som ska ha den verkliga beslutsmakten när det gäller att dela ut permanenta uppehållstillstånd. Fundera ett slag över vilken makt det skänker – om du inte gör som jag säger kan du glömma ditt put!”
”Ingen hade kunnat förutse” migrantströmmen 2015, hävdade invandringsministern.
”Vi har varit naiva”, menade statsministern samma höst, om risken för terrorattentat.
Det var mot bättre vetande. Många var vi som varnade, men man ville inte lyssna.
På det spåret fortsätter nu Stefan Löfven och hans feministrar, med NOLL KOLL.
Han pekar på två moment kring vad den pågående massinvandringen betyder ekonomiskt för kommunerna:
För det första är de statliga ersättningarna begränsade i tid och omfattning. Efter två år rullas kostnader över på kommunerna:
”Trots att i praktiken alla politiker hävdar motsatsen konstaterar Riksrevisionen det många redan vet. Drygt en tredjedel av de i yrkesverksam ålder med uppehållstillstånd har lägre utbildning än nioårig grundskola.”
För det andra utgår man ifrån att dagens situation är bara tillfällig och övergående, när mycket talar för att massinvandringen snarare kan komma att öka ytterligare.
”Något annat som framgår i budgeten är de mer långsiktiga utgiftsprognoserna. 2020 bedöms Migrationsverkets kostnader ligga på en tredjedel av dagens.”
Vad rör sig i huvudet på vår socialdemokratiska finansminister, Magdalena Andersson?
Politiskt är hon förvisso ”korrekt”, men inte sakligt. Som framgår av senaste fredagsbion blundar hon – istället för att se, och slå larm. De enorma ekonomiska satsningarna på alla de nyanlända kan inte ses som någon ”investering”. Det är inte något vi får igen, på ett positivt sätt.
Magdalena Andersson var också huvudperson i fredagsbio 24, ”FRAMTIDS-PARTIET”
Det aktuella problemet, till följd av migrantinvasionen och offensiven för denna, är ju dubbelt:
• dels vår värnlöshet och invasionens socialt-ekonomiska konsekvenser
• dels splittringen och motsättningarna, mellan offren för mediapropagandan och de som använder sina hjärnceller. Kanske inte främst mellan invandrare och etniska svenskar, utan inom gruppen etniska svenskar.
Här hade det kunna vara värdefullt om ansvariga politiker trädde fram och erkände sin skuld och bad svenska folket om förlåtelse. Samt förklarade hur man tänkt gå vidare.
• Det skulle kunna inbjuda till en ärlig diskussion kring invandringen till Europa och hjälpa oss att framöver hamna rätt om nödvändiga politiska åtgärder.
• Det skulle hjälpa oss att bearbeta det nationella trauma, som gör att så många svenskar nu mår dåligt.
Realistiskt sett kommer detta tyvärr inte att ske. De som varit kapabla till dessa övergrepp mot svenska folket kommer inte plötsligt att kunna visa helt andra attityder och beteenden. Väntar vi på någon form av ursäkt, då kommer vi nog att få vänta förgäves.
1.
PK-etablissemanget vill gärna stämpla oss regimkritiker och dissidenter som allmänt fientliga mot främlingar, men en kritisk hållning är befogad.
De utlänningar som kommer hit för att snylta på svensk ekonomi har ett eget ansvar för vad de gör. Rimligen inser de flesta av dem att det är några som tvingas betala, närmare bestämt arbetande människor i Sverige.
(Många migranter tror dock att Sverige får pengar från FN för detta – svårt för dem att ta in att skattebetalande svenskar finner sig i att stå för kostnaderna…)
2.
Ändå vill jag lägga det främsta ansvaret för utvecklingen på svenska makthavare:
• de som desinformerar och kampanjar, drevar och åsiktskorridorar i media
• de som likriktar inom partier och driver igenom alla de politiska vansinnesbesluten.
”Ansvar” må vara ett av deras mest hyllade honnörsord, men ansvar lär inte vara vad många av dem kommer att ta. Inte desto mindre vore det önskvärt – ur både politisk och mentalhygienisk synpunkt – att de nu åtminstone symboliskt ställs till svars för vad de gjort mot sitt folk.
I princip talar jag alltså om inrättandet av en form av sanningskommission och tribunal, för att ge oss svenskar ett tillfälle att gemensamt bearbeta vad som inträffat och vad vi gått igenom. Samt vad som väntar framöver, som en följd av invasionen. Upplåningen är nu enorm och vi går kanske mot en grekisk situation, där IMF sätter villkoren.
(Grekerna levde ändå en tid gott på lånen, fick t ex låg pensionsålder – vi lånar istället och ger bort pengarna, och framstår som ett folk med låg förståndsfaktor…)
Även om det verkliga antalet ansvariga är mycket stort skulle det här kunna räcka med att välja ut några förgrundsfigurer, som spelat nyckelroller och varit särskilt pådrivande.
Symbolvärdet skulle ändå kunna finnas där, fastän vi begränsar oss till ett fåtal företrädare för den till godhet förklädda ondskepolitiken.
De områden som det handlar om blir massmedia, politik och förvaltning.
Inom politiken ser jag främst fyra personer: Bengt Westerberg, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.
Bengt Westerberg (fp)
Bengt Westerberg var partiledare för Folkpartiet 1983-95 och drev igenom att Fp blev det på den tiden kanske mest invandringsextrema partiet. I regeringsställning 1991-94 bidrog detta till en rekordinvandring och till att PUT blev regel, inte TUT. BW bidrog till att Luciabeslutet upphävdes och en bra s-proposition stoppades.
Alltsedan den tiden har Westerberg fortsatt att arbeta för mer invandring.
Mona Sahlin (s)
Mona Sahlin var 1992-94 partisekreterare och 2007-11 partiordförande för Socialdemokraterna. MS har haft olika ministerposter, är aktiv inom Expo och har ansvar för bekämpande av ”våldsbejakande extremism”.
Fredrik Reinfeldt var partiledare för Moderaterna 2003-15 och statsminister 2006-14. Hans regeringsperiod dominerades av ett blint SD-hat och att han formade migrationspolitiken i samverkan med Miljöpartiet. FR arbetade för att Sverige skulle vara en ”humanitär stormakt” och att svenska folket skulle ”öppna sina hjärtan”.
Reinfeldt har därigenom öppnat för ett förverkligande av sin vision i ”Det sovande folket”, om omöjliggörande av välfärdsstaten.
Stefan Löfven (s)
Stefan Löfven blev partiledare för Socialdemokraterna 2012 och statsminister 2014. SL har fortsatt i Reinfeldt fotspår, både vad gäller SD-hat, Mp-samverkan och en allt större invandring.
Finns ett enda exempel på att Löfven lyckats öppna munnen, utan att det kommit något dumt ur den?
Detta ”de fyras gäng” borde s.a.s. ställas inför skranket och dömas till åtminstone symboliska frihetsberövanden. En sådan process skulle ge tillfälle till en offentlig och samlad genomgång av hur det svenska samhällshaveriet gick till.
På de anklagades bänk sitter inte drabbade svenskar, folk som reagerar mot galenskaperna, utan de som skapat detta kaos!
3.
Samtidigt. Redan tanken på en sådan process inbjuder till eftertanke: var dra gränsen?
Hur många svenskar har varit medansvariga till att vi hamnat i detta kaos?
Skulle vi använda icke-SD-röstande som kriterium så rörde det sig år 2002 om cirka 99% av de röstberättigade. Ännu år 2014 rörde det sig om 87%.
Hur många kan ännu se sig själva i spegeln?
Det går att mäta också på annat sätt.
Björn Hammarbäck, jag och andra gjorde faktiskt ett allvarligt försök 2005-06 med SVIC, gratistidningar vid kollektivtrafiken i Stockholmsregionen. Tidiga morgnar var vi på plats för att dela ut, men de flesta trafikanter gick då bara förbi, utan att ta emot.
Några år senare satsade vi på nya tabloider, för hushållsutdelning över hela Sverige. Tanken var att varje nummer skulle generera ekonomiskt stöd för att klara nästa tryckning och att nya utdelare skulle anmäla sig. Så blev det ju inte. Alltför få nappade, intresset räckte inte.
Detsamma gäller olika böcker om invandringen. De fanns där att köpa, men få gjorde det.
Nej, snarare handlar det om att skänka bort Sverige.
Eller rentav: man ger betalt åt utlänningar för att de ska ta vårt land ifrån oss. Vi får finansiera vår egen kolonisering.
För det är vad som pågår: en kolonisering och ockupation av vårt land. Från fjärran länder och andra kulturer invandrar nu människor i en omfattning som aldrig tidigare, och de kommer inte för att anpassa sig efter svenska förhållanden. De kommer med anspråk på att få omforma Sverige, det är vi svenskar som ska anpassa oss.
Sverige har aldrig haft kolonier i nämnvärd omfattning, men de europeiska länder som hade kolonier byggde där upp infrastrukturer och skapade ett välstånd genom sina insatser.
De utlänningar som nu kommer till Sverige gör det i stor utsträckning för att bli försörjda och många av dem – eller deras barn eller barnbarn – ägnar sig bokstavligen åt att rasera vårt land. Skolbränderna har kostat 100-tals miljoner kronor, antalet uppeldade bilar blir allt fler, skadegörelse och vandalism ökar i omfattning.
Det stannar inte vid materiell förstörelse. Antalet offer för misshandel och våldtäkter har ökat varje år och nått nivåer som hör krigstider till. Det blir tyvärr ingen överdrift att säga,att det nu pågår ett lågintensivt krig i Sverige – riktat mot vårt samhälle och vårt folk.
Om detta mörkar svenska massmedia. Precis som politiska makthavare inbjudit dessa utlänningar och förtrycker opposition, spelar media en viktig roll för att möjliggöra den destruktiva politiken.
Centralt i propagandan är förnekandet av det svenska. Vi svenskar tillerkänns ingen kultur eller identitet att vara stolta över, vi ska skämmas över vår historia, vi ska helst förneka att vi överhuvudtaget existerar som folk.
Länge har de politiskt korrekta tagit parti för brottslingar, mot brottsoffer. På motsvarande sätt skuldbeläggs vi svenskar för att ’integrationen’ av utlänningar misslyckas.
På så vis slipper man dra de egentligen självklara slutsatserna utifrån hittillsvarande erfarenheter av massinvandring: att fortsatt inflöde måste stoppas.
Felet ligger hos oss svenskar, som inte är tillräckligt öppna, varma och välkomnande. Vi håller inte måttet. Om DDR-diktaturen i det forna Östtyskland raljerades om att ledarna måste ’välja sig ett nytt folk’. I dagens Sverige stannar det inte vid ord och tankar:
Just detta är vad som pågår – vi svenskar håller verkligen på att bytas ut, genom det enorma inflödet och genom den höga nativiteten bland muslimer.
Det rör sig alltså om två parallellt pågående processer:
1. Nedmonteringen av välfärdssamhället, med dess demokrati, fysiska trygghet och ekonomiska standard.
2. Utbytet av det svenska folket.”
Detta blev för mycket för AdLibris och andra – ingen ville ha denna bok till försäljning.
Inte heller var det möjligt att någonstans få in en betald annons för boken.
Det är ju ett budskap som vi har fått oss serverat i flera decennier nu.
• Bengt Westerberg är den som för mig mest av alla kan förknippas med denna propaganda.
• Även Anna Kinberg-Batra hann med en utsaga om det svenska överflödet innan hennes parti vände (åtminstone delvis) i migrationspolitiken.
• Inte heller Jimmie Åkesson har lyckats avhålla sig från att uttala sig om Sverige som ”ett rikt land!”.
Är det då inte sant? Är inte Sverige rikt?
Mina reflexioner:
1.
I den utsträckning som Sverige är rikt så bottnar det i insatser från det svenska folket. Det gäller faktorer som:
– kunskaper och färdigheter
– arbetsmoral
– hederlighet
– samarbetsförmåga.
Det är inget självklart och gratis, det är något som vi själva har förtjänat. Det kan förloras om vi svenskar demoraliseras eller byts ut.
2.
Trots att Sverige påstås vara så rikt lider människor människor nöd i Sverige – här blir det alltså något som inte stämmer.
3.
Det pågår förändringar, i negativ riktning. Det märks i PISA-undersökningar kring skolan, i OECD-statistik och i skuldsättning.
Finansminister Magdalena Andersson har ju – utöver sin utsaga om Sverigedemokraterna som ett ”nyfascistiskt parti” – deklarerat att även om invandringen medfört kostnader, så är det bara initialt. Det är satsningar som vi kommer att få igen senare. Det blir som en investering.
Detta skedde innan höstens migrant-tsunami släpptes lös, men jag har inte hört henne korrigera sin bedömning. Nu tar Sverige upp stora lån för att klara invandringen – ser vår finansminister det fortfarande som att det är pengar vi kommer att få igen? Eller är detta ett moment av underordnad betydelse för henne?
Först höjda skatter och neddragningar i samhällsservicen.
När detta inte längre räcker blir det lån och skuldsättning.
För svenskars behov har detta inte varit aktuellt, nu blir tydligen bedömningen en annan.
”Framtidspartiet” Socialdemokraterna har inga spärrar mot att inteckna tillvaron för kommande generationer av svenskar.
Resten av denna bloggtext får bli citerande ur vad bloggen ”Laglöshetens hemlighet” – ”politiskt korrekta texter ur kristet perspektiv”. Jag gillar inte alltid hans ordval, men argumenteringen är skarp, som i ”Skuldslavar mot vår vilja”:
”Skulle du tycka att det vore rätt, rättfärdigt, om jag eller någon annan skulle ta ett banklån i ditt namn och ge pengarna till någon eller några som är eller säger att de är fattiga, utsatta, förföljda med mera och som jag eller någon annan tycker synd om, för att sedan låta dig betala (du får arbeta ihjäl dig) av på lånet resten av ditt liv?
”Vad som sker är uträknat. När våra politikerkräk lånar pengar av bankerna försätter dom hela folket i skuld till bankerna. Det är inte politikerna och deras närmaste som blir bankernas skuldslavar för de som äger bankerna och kontrollerar ekonomin ser alltid till så att politikerna får ständiga löneförhöjningar och privilegier.
Utan att vi blir tillfrågade om vi vill bli skuldslavar, det vill säga om vi är villiga att ta lån för att försörja en massa främlingar (ockupanter) som invaderar landet, gör man oss till skuldslavar.”
”Genom att skuldsätta hela svenska folket när det inte finns några pengar kvar till massinvandringen, begår våra makthavare (som ju inte tjänar landet och folket) och Satans synagoga dubbla övergrepp.
Om ett land måste ta banklån för att klara av en flyktinginvasion eller vad det må vara så måste det innebära att landet har förbrukat de pengar som eventuellt tidigare fanns till att ta emot flyktingar eller vad det må vara. Lån behövs inte tas om det finns pengar.
Att ta andra människors pengar, pengar de betalat och betalar i skatt, för samhällsservice och framtida pensioner med mera och dela ut dessa till främmande människor, är ett grovt övergrepp.
Att sedan när dessa pengar inte räcker till och trots att de skattebetalande fortsätter att betala in höga skatter varje månad, ta lån och därmed ofrivilligt försätta dem i skuld till bankerna är ett dubbelt övergrepp. ”
Konsekvensen av denna skuldsättning blir att Sverige kan hamna i en grekisk situation, en utpressningssituation där utländska bankirer kan tvinga oss till allehanda eftergifter, som militärbaser och uranbrytning?
Är denna skuldsättning bara en tillfällighet, något som bara råkar inträffa?
Eller finns bakom detta en avsikt, ingår det från början i en plan?
Jan Millds blogg 