Kravspec, partiledare

Vilka krav ska ställas på en partiledare?

Rosanna Dinamarca, kandidat som ny ordförande för Vänsterpartiet, har i TV givit sin syn på saken. Partiets ledare ska inte vara:
a) av vit hudfärg
b) man
c) över 50 år
d) född i Sverige.

Med andra ord ska en partiledare vara:
a) av annan hudfärg än vit
b) kvinna (eller möjligen transa)
c) ung
d) utlandsfödd.

Dinamarca själv svarar bara delvis mot denna kravspecifikation. Hon är kvinna och född i Chile. Däremot är hon ju inte direkt ung, snart 40 år.  Och hennes hudfärg skiljer sig knappast från min, när jag fått litet sol.

Detta leder osökt över till Annie Lööf, nyvald ordförande för Centerpartiet. Är hon lämplig som partiledare? Hur klarar hon Dinamarcas kriterier?

Det visar sig att också hon klarar bara 2 av 4 uppställda kriterier. I hennes fall genom att hon faktiskt själv är både ung (under 30) och kvinna. Däremot är hon född i fel land och har helt fel hudfärg. Den röda hårfärgen gör knappast saken bättre.

Men på  Annie Lööfs pluskonto finns något annat, och mycket viktigt, något som kan ha spelat en stor roll i centerpartisternas val av henne till sin partiledare:
Annie Lööf  är trevlig!

Hon har närmast permanent ett stort leende på sina läppar, ser glad och positiv ut.

När hon öppnar munnen är hon också trevlig, genom sitt positiva budskap. Alla ska få arbete och alla ska få lyckas. Alla vill arbeta och har hög arbetsmoral. Sverige ska bli ett nybyggarland!

Annie Lööf har anammat Andreas Carlgrens budskap från dennes tid som GD för Integrationsverket: se inte till problemen, se till möjligheterna!

Själv tvingas jag här erkänna mina tillkortakommanden, är väl för gammal för det där visionerandet – ser just en del problem.

I min bekantskapskrets finns vänner som har hästar. De har berättat för mig att stallägare önskat få hjälp att sköta sina hästar och av  Arbetsförmedlingen tilldelats några somalier för detta. Dessa dök aldrig upp.

Men det finns också ett positivt exempel.
Till det ska jag komma i morgon.

Lööf, Centern och födan

Som envar med åtminstone elementära kunskaper om dagens jordbruk känner till, bygger denna på riklig tillgång av fossila bränslen.

Lika elementärt är att våra fossila bränslen – olja, naturgas och kol – är ändliga tillgångar.

Envar med minsta ambition att hålla sig orienterad om vår aktuella situation bör också känna till att Peak Oil är passerad och att vi här står inför en successiv prisökning, som inom bara något decennium kan bli påtaglig.

Logiken i detta blir att en omläggning framtvingas inom vårt jordbruk, så att det mindre förlitar sig på handelsgödsel och maskiner, mer på ekologiskt kretslopp och mänsklig arbetskraft.

Det blir då en utmaning för Sverige att – med 9 miljoner invånare – kunna vara självförsörjande på mat.

En nödvändighet både därför att långväga transporter blir dyrare och för att även andra länder ställs inför utmaningen att kunna försörja sin egen befolkning (där många kan komma att misslyckas).

Nu får vi ta del av den nyvalda centerledaren,  Annie Lööfs, vision:

Sverige ska kunna ha en så kraftigt ökad invandring att landets invånarantal närmar sig 40 miljoner.

Visserligen hamnar hon därvid i underkant  jämfört med en del tidigare visionärer, inte desto mindre anmäler sig frågan:

hur tänker hon?

Hur ser Annie Lööfs vision ut beträffande jordbrukspolitiken i Sverige?

USA:s förestående kollaps

Ryssen Dmitry Orlov är författare till boken Reinventing Collapse.

På webbsidan Energybulletin gör Orlov förutsägelser om Den förestående ekonomiska kollapsen i USA. Han jämför det med hur det var i det forna Sovjetunionen, när det föll samman där. Dmitry Orlov ser både paralleller och skillnader.

Här kommer hans text, i översättning till svenska:

God kväll, mina damer och herrar. Jag är inte en expert, eller en lärd, eller en aktivist. Jag är mer av ett ögonvittne. Jag såg den sovjetiska kollapsen, och jag har försökt att göra mina observationer till en förutsägelse. Jag lämnar det upp till er att avgöra hur brådskande denna förutsägelse är.

Mitt tal i kväll handlar om bristen på beredskap här i Förenta staterna inför kollapsen. Jag kommer att jämföra den med situationen i Sovjetunionen, före dess kollaps. Det retoriska knepet jag kommer att använda är ”Collapse Gap” – att jämföra med ”Nuclear Gap”, och ”Space Gap”, och diverse andra ”Gaps” som var på modet under det kalla kriget.

[Bild 2] Det ekonomiska sammanbrottet är i allmänhet ett sorgligt ämne. Men jag är en optimistisk, glad person, och jag tror att med lite förberedelse, kan sådana händelser tas i steg. Som ni antagligen kan gissa är jag faktiskt ganska förtjust i att observera ekonomiska kollapser. Kanske när jag blir riktigt gammal, kommer alla kollapser att börja likna varandra i mina ögon. Men jag är inte där ännu.

Och den som nu är på gång har verkligen gjort mig nyfiken. Från vad jag har sett och läst, verkar det som om det finns en trolig risk för att den amerikanska ekonomin kommer att kollapsa inom överskådlig tid. Det verkar också som att vi inte kommer vara särskilt väl förberedda för det. Som det ser ut verkar den amerikanska ekonomin vara redo att utföra något som liknar en borttrollning av sig själv. Och så är jag ivrig att göra bruk av mina observationer beträffande den sovjetiska kollapsen.

[Bild 3] Jag räknar med att en del människor kommer att ta illa upp av att se sitt land jämfört med Sovjetunionen. Jag vill försäkra er att det sovjetiska folket skulle ha reagerat på liknande sätt, om Förenta Staterna kollapsat först. Men oaktat känslorna, här är 1900-talets två supermakter, som ville mer eller mindre samma saker – saker som tekniska framsteg, ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och världsdominans – men de var oense om metoderna. Och de erhöll liknande resultat – båda gjorde ett bra lopp, hotade hela planeten, och höll varandra rädda. Och båda gjorde kanske konkurs.

[Bild 4] USA och Sovjetunionen var jämbördiga i många kategorier, och låt mig här nämna fyra:



Det sovjetiska bemannade rymdprogrammet lever och mår bra under rysk ledning, och erbjuder nu för första gången någonsin utrymme för charter. Amerikanerna har liftat med Soyuz medan deras kvarvarande rymdskepp står på verkstad.

Kapprustningen har inte gett en klar vinnare, och det är utmärkta nyheter, eftersom Mutual Assured Destruction finns kvar. Ryssland har fortfarande fler kärnvapenstridsspetsar än USA, och har kryssningsrobotar med överljudsteknik som kan tränga igenom alla missilsköldar, speciellt en icke-existerande sådan.

Fängelseracet visade på säker sovjetisk ledning, tack vare de innovativa GULAG-programmen. Men de föll så småningom efter, och racet vanns av amerikanerna, med högsta andelen människor i fängelse någonsin.

Det hatade Ondamaktracet har också slutligen vunnits av Amerikaner. Det är lätt nu när de inte längre har någon att tävla mot.




[Bild 5] Om vi fortsätter med vår lista över supermakternas likheter så ser vi att många av de problem som sänkte Sovjetunionen nu även hotar USA. Till exempel att en stor, välutrustad, mycket dyr militär, utan tydligt uppdrag, kört fast i kampen mot muslimska rebeller. Eller energibrist till följd av PeakOil. Eller en fortsatt ogynnsam handelsbalans, som resulterar i en skenande utlandsskuld. Lägg därtill en vanställd självbild, en stelbent ideologi, och ett stelt politiskt system.

[Bild 6] En ekonomisk kollaps är fascinerande att observera, och mycket intressant om den är beskriven noggrant och i detalj. En allmän beskrivning tenderar att falla platt till marken, men låt mig ändå försöka. Ett ekonomiskt arrangemang kan genom ren tröghet pågå under ganska lång tid efter att det blir ohållbart. Men vid någon punkt kommer vågen av brutna löften och ogiltigförklarade antaganden att sopa ut det hela till havs.

Ett sådant ohållbart arrangemang vilar på föreställningen att det är möjligt att ständigt låna mer och mer pengar från utlandet, att betala mer och mer för energiimporten, medan priset på importen fortsätter att fördubblas på några år. Gratis pengar för att köpa energi med är lika med fri energi, och fri energi förekommer inte i naturen. Detta måste därför vara ett övergående tillstånd. När flödet svänger till jämvikt, kommer mycket av den amerikanska ekonomin att tvingas stänga.

[Bild 7] Jag har i detalj beskrivit vad som hände med Ryssland i en av mina artiklar. Jag förstår inte varför det som händer med Förenta staterna skulle vara så helt olika, åtminstone i allmänna ordalag. De närmare detaljerna kommer att vara olika, och vi kommer snart till det. Vi bör absolut förvänta oss brist på bränsle, mat, medicin och oräkneliga konsumentposter; avbrott av el, gas och vatten, sammanbrott i transportsystem och annan infrastruktur; hyperinflation, omfattande nedläggningar och massuppsägningar, tillsammans med massor av förtvivlan, förvirring, våld och laglöshet. Vi bör definitivt inte förvänta oss några storslagna räddningsplaner, nyskapande teknikprogram, eller mirakel i den sociala sammanhållningen.

[Bild 8] När man står inför en sådan utveckling inser en del människor snabbt vad det är de behöver göra för att överleva, och börja göra dessa saker, i allmänhet utan någons tillåtelse. En ny slags ekonomi framträder, helt informell och ofta halvkriminell. Det kretsar runt att likvidera och återvinna resterna av den gamla ekonomin. Den bygger på direkt tillgång till resurser, och hot om våld, snarare än ägande och rättsliga myndigheter. Människor som har problem med detta sätt att göra saker, kommer snabbt att sätta sig själva ur spel.

Detta är generaliseringar. Låt oss nu titta på några detaljer.

[Bild 9] En viktig del av kollapsberedskapen är att se till att man inte behöver en fungerande ekonomi för att få tak över huvudet. I Sovjetunionen tillhörde alla bostäder staten, som gjorde dem tillgängliga direkt till folket. Eftersom alla bostäder också byggdes av staten, de byggdes bara på platser där staten kunde erbjuda kollektivtrafik. Efter sammanbrottet lyckades nästan alla med att behålla sin bostad.

I USA är det mycket få människor som äger sin bostad helt och hållet, och även dessa behöver en inkomst för att betala fastighetsskatterna. Människor utan en inkomst blir hemlösa. När ekonomin kollapsar, kommer mycket få människor att fortsätta ha en inkomst, så hemlösheten kommer att frodas. Lägg därtill bilberoendet i de flesta förorter, och man får massmigration av hemlösa mot stadskärnorna.

[Bild 10] Den sovjetiska kollektivtrafiken var mer eller mindre allt som fanns, men det var gott om den. Det fanns föralldel även personbilar, men de var så få att bensinransonering och bensinbrist var mestadels betydelselös. All denna offentliga infrastruktur var skapad för att vara nästan oändligt lätt underhållen, och fortsatte att köra även när resten av ekonomin kollapsade.

Befolkningen i USA är nästan helt bilberoende och förlitar sig på marknader som styr oljeimport, raffinering och distribution. De förlitar sig också på kontinuerliga offentliga investeringar i vägbyggande och reparationer. Bilarna själva kräver en jämn ström av importerade delar, och är inte konstruerade för att hålla särskilt länge. När dessa tätt sammanlänkade system slutar att fungera, kommer en stor del av befolkningen att finna sig strandsatt.

[Bild 11] Ekonomisk kollaps drabbar så småningom den offentliga sysselsättningen nästan lika mycket som den privata sektorns sysselsättning. Eftersom statens byråkrati tenderar att vara långsam i reaktionen, kollapsar den inte lika snabbt. Och, eftersom statligt ägda företag tenderar att vara ineffektiva med varor i lager, finns där gott om varor som anställda kan ta hem och använda i byteshandel. De flesta i sovjetsamhället var anställda inom den offentliga sektorn, och det gav folk tid att tänka på vad att göra härnäst.

Privata företag tenderar att vara mycket mer effektiva på många saker. Sådana avskedar folk, stänger sina dörrar, och likviderar sina tillgångar. Eftersom den största sysselsättningen i USA är i den privata sektorn, bör vi förvänta oss att övergången till permanent arbetslöshet blir ganska plötslig för de flesta.

[Bild 12] När folk möter svårigheter vänder de sig ofta till sina familjer för stöd. Sovjetunionen upplevde kronisk bostadsbrist, som ofta resulterade i att tre generationer bodde tillsammans under ett tak. Detta gjorde dem inte lyckliga, men de blev i alla fall vana vid varandra. Den vanliga förväntan var att de skulle hålla ut tillsammans, vad som än hände.

I USA tenderar familjer att vara delade, utspridda över flera stater. De har ibland svårt att ens tolerera varandra när de bara kommer tillsammans för Thanksgiving, eller Julhelg, även under den bästa av tider. De kan få svårt att komma överens i dåliga tider. Det finns redan alltför mycket ensamhet i detta land, och jag tror inte att en ekonomisk kollaps kommer att råda bot på den.

[Bild 13] För att hålla det onda borta för amerikaner krävs det pengar. I en ekonomisk kollaps finns det oftast hyperinflation, som utplånar besparingar. Det är också en skenande arbetslöshet, som utplånar inkomsterna. Resultatet blir en befolkning som till stor del är utfattig.

I Sovjetunionen kunde mycket lite fås för pengar. De behandlades som symboler snarare än som rikedom, och delades mellan vänner. Många saker – boende och resor bland dem – var antingen gratis eller nästan gratis.

[Bild 14] sovjetiska konsumentprodukter var alltid föremål för hån – kylskåp som höll huset varmt – och maten, och så vidare. Man skulle ha tur om man fick ett alls, och det skulle vara upp till en själv att få det att fungera när man fick hem det. Men när man fick det att fungera, skulle det bli en ovärderlig familjeklenod, i arv från generation till generation, robust och nästan outslitligt.

I USA hör man ofta att något ”är inte värt att laga”. Detta är tillräckligt för att få en ryss att se rött. Jag hörde en gång talas om en äldre ryss som blev upprörd när en järnaffär i Boston inte kunde sälja en ersättande sängfjädring: ”Folk kastar bort mycket bra madrasser, hur ska jag laga dem?”



Ekonomisk kollaps tenderar att stänga både lokal produktion och import, och det är oerhört viktigt att allt man äger håller länge, och att man kan laga det själv om det går sönder. Sovjetgjorda saker tålde i allmänhet hårda tag. De kinesisktillverkade grejer som man kan köpa här klarar mycket mindre.

[Bild 15] Den sovjetiska jordbrukssektorn var ökänt ineffektiv. Många människor odlade och förvarade sin egen mat även i relativt välmående tider. Det fanns matlager i varje stad, lagrat i enlighet med statens fördelningssystem. Det fanns mycket få restauranger och de flesta familjer lagade mat och åt hemma. Inköp var ganska arbetsintensiva, och innebar ett tungt bärande. Ibland liknade det jakt – iakttagande av den svårfångade bit kött som lurade bakom disken. Så folk var väl beredda på det som komma skulle.

I USA får de flesta människor sin mat från en stormarknad, som i sin tur får leveranser från avlägsna platser i kylda dieseldrivna fordon. Många bryr sig inte ens om att handla mat – de äter bara snabbmat. När människor dock lagar mat gör de det sällan från grunden. Detta är mycket ohälsosamt, och syns på människors midjor. Många av de människor som på köpmarknaderna vaggar till och från sina bilar, verkar oförberedda på vad som kommer härnäst. Om de plötsligt måste börja leva som ryssarna, skulle de slita ut sina knän.

[Bild 16] Den sovjetiska staten slösade resurser på immuniseringsprogram, på bekämpning av smittsamma sjukdomar, och på basvården. Det var statliga kliniker, sjukhus och sanatorier. Personer med dödliga krämpor eller kroniska sjukdomar hade ofta anledning att klaga, och var tvungna att betala för privat vård – om de hade pengar.

I USA är vården vinstdrivande. Folk verkar inte tro på detta faktum. Men det finns egentligen väldigt få områden där amerikaner inte skulle sträva efter vinst. Problemet är att när vinsten är borta så försvinner även tjänsten.

[Bild 17] Det sovjetiska utbildningssystemet var i allmänhet mycket bra. Det producerades en överväldigande läskunnig befolkning och många bra specialister. Utbildningen var gratis på alla nivåer, men högre utbildning betalades ibland genom stipendier som ofta inkluderade bostad och kosthåll. Utbildningssystemet hölls ihop ganska bra efter att ekonomin kollapsade. Problemet var att akademiker inte hade något jobb att se fram emot efter examen. Många av dem gick vilse.

Den högre utbildningen i USA är bra på många sätt – statlig och industriell forskning, lagsporter, yrkesutbildning … Dock, grundskola och gymnasium misslyckas under tolv år med det som sovjetiska skolor generellt uppnådde under åtta år. Den massiva satsningen för att upprätthålla dessa institutioner kommer sannolikt att bli alltför mycket efter kollapsen. Analfabetismen är redan ett problem i USA, och vi bör förvänta oss att det blir värre.

[Bild 18] Sovjetunionen behövde inte importera energi. Produktions- och distributionssystemen vacklade, men de kollapsade aldrig. Priskontroll höll lamporna lysande även när hyperinflationen härjade.

Termen ”marknadsmisslyckande” verkar passa energisituationen i Förenta staterna. Fria marknader utvecklar några fördärvliga egenskaper när det är brist på viktiga varor. Under andra världskriget förstod USA:s regering detta och framgångsrikt ransonerade många saker, från bensin till cykeldelar. Men det var för länge sedan. Sedan dess har den fria marknadens okränkbarhet blivit en trosartikel.

[Bild 19] Min slutsats är att Sovjetunionen var mycket bättre förberedd för ekonomisk kollaps än vad USA är.

Jag har utelämnat två viktiga supermaktasymmetrier, eftersom de inte har något att göra med kollapsberedskapen.  Vissa länder är helt enkelt lyckligare än andra. Men jag kommer att nämna dem, för fullständighetens skull.

När det gäller ras och etnisk sammansättning, liknar USA Jugoslavien mer än det liknar Ryssland, så vi bör inte förvänta oss att det ska vara lika fredligt som Ryssland var efter kollapsen. Etniskt blandade samhällen är ömtåliga och har en tendens att explodera.



När det gäller religion var Sovjetunionen relativt fritt från apokalyptiska domedagskulter. Mycket få människor önskade se ett planetstort atomärt eldklot som förebådade en andra ankomst av frälsaren. Detta var verkligen en välsignelse.

[Bild 20] Ett område där jag inte kan urskilja något Collapse Gap är den nationella politiken. Ideologierna kan vara olika, men den blinda följsamheten till dem kunde inte vara mer lika.

Det är säkert roligare att titta på två kapitalistiska partier som går på varann än att bara ha ett kommunistparti att rösta på. De saker som de slåss om offentligt är i allmänhet symboliska små polletter av socialpolitiken, som valts ut för att underlätta offentligt poserande. Det kommunistiska partiet erbjöd bara ett beskt piller. De två kapitalistiska partierna erbjuder ett val mellan två placebos. Den senaste innovationen är målfoto av valresultatet, där båda partier köpt 50% av rösterna, med resultatet draget som en kanin ur en hatt.

Det amerikanska sättet att hantera meningsskiljaktigheter och protester är definitivt mer avancerat: varför fängsla dissidenter när man kan låta dem skrika i vinden av hjärtans lust?

Den amerikanska strategin för bokföring är mer subtil och nyanserad än den var i Sovjet.  Varför göra en statshemlighet av statistik när man kan bara förvanska den på obskyra sätt? Här är ett enkelt exempel: inflationen är ”kontrollerad” genom att man ersätter hamburgare med biff, detta för att minimera ökningen av sociala avgifter.



[Bild 21] Många människor spenderar en hel del energi genom att protestera mot sin oansvariga, stela regering. Det verkar som ett fruktansvärt slöseri med tid, med tanke på hur ineffektiva deras protester är. Är det tillräcklig tröst för dem att kunna läsa om sina ansträngningar i den utländska pressen?

Jag tror att de skulle känna sig bättre om de avstod från att lyssna på politikerna, på samma sätt som politikerna avstår från att lyssna på dem. Det är lika enkelt som att stänga av TV-apparaten. Om de gör detta, kan de observera att ingenting i deras liv har förändrats, ingenting alls, utom kanske att deras humör har förbättras. De kan också upptäcka att de har mer tid och energi för att ägna åt viktigare saker.

[Bild 22] Jag kommer nu att skissa på några metoder, realistiska och orealistiska som kan stänga the Collapse Gap. Min lilla lista över metoder kan tyckas lite oseriös, men kom ihåg att detta är ett mycket svårt problem. I själva verket är det viktigt att hålla i minnet att inte alla problem har lösningar. Jag kan lova er att vi inte kommer att lösa detta problem i kväll.  Vad jag försöker göra är att belysa det från flera vinklar.

[Bild 23] Många opponerar mot okontaktbarhet och oansvarighet hos regeringen. De säger ofta saker som ”Vad som behövs är … ” plus namnet på något stort, framgångsrikt regeringsprojektet från det ärorika förflutna – Marshallplanen, Manhattanprojektet, Apolloprogrammet. Men det finns ingenting i historieböckerna om att en regering förbereder sig för en kollaps. Gorbatjovs ”Perestrojka” är ett exempel på en regering som försökte undvika eller fördröja kollapsen. Men den satte nog snarare fart på den.




[Bild 24] Det finns vissa saker som jag skulle vilja att regeringen tog hand om inför kollapsen. Jag är särskilt oroad för alla radioaktiva och giftiga installationer, lager och soptippar. Framtida generationer kommer sannolikt inte att kunna kontrollera dem, särskilt om den globala uppvärmningen sätter dem under vatten. Det finns nog av denna dynga runt om för att döda de flesta av oss.

Jag är också orolig för att soldater blir strandsatta utomlands – att överge sina soldater är bland de mest skamliga saker ett land kan göra. Egna militärbaser i andra länder bör avvecklas, och trupperna tas hem.

Jag skulle vilja se de stora fängelserna avvecklas på ett kontrollerat sätt, i god tid, i stället för i en kaotisk allmän amnesti. Slutligen, jag tror att denna fars med skulder som aldrig kommer att återbetalas, har pågått tillräckligt länge nu.  Att sudda tavlan ren kommer att ge samhället tid att justera in sig. Så ni ser, jag begär inte något mirakel. Dock, i händelse någon av dessa saker skulle bli gjorda, skulle jag anse det ett mirakel.

[Bild 25] En lösning inom den privata sektorn är inte omöjlig, bara väldigt mycket osannolik.  Vissa av de sovjetiska statliga företagen var i grunden stater inom staten. De kontrollerade vad som var ett helt ekonomiskt system, och kunde fortsätta även utan den större ekonomin.

De höll sig till detta arrangemang även efter att de privatiserades. De drev västvärldens managementkonsulter galna med sina ändlösa daghem, äldreboenden, tvätterier, och fria kliniker. Dessa var inte en del av deras kärnkompetens. De behövde avyttra och effektivisera i sin verksamhet.  Västs managementgurus förbisåg det viktigaste: kärnkompetensen i dessa företag låg i deras förmåga att överleva en ekonomisk kollaps. Kanske kan de unga genierna på Google förstå detta, men jag tvivlar på att deras aktieägare gör det.

[Bild 26] Det är viktigt förstå att Sovjetunionen uppnådde sin kollapsberedskap oavsiktligt, och inte på grund av framgång för något kraschprogram. Ekonomisk kollaps har en förmåga att göra ekonomiskt negativ till positiv. Det sista vi vill är en perfekt fungerande, växande, välmående ekonomi som plötsligt kollapsar en dag, och lämnar alla i sticket. Det är inte nödvändigt för oss att anamma lärorna om planekonomi och central planering för att matcha den svaga sovjetiska kapaciteten på detta område. Vi har våra egna metoder, som fungerar nästan lika bra. Jag kallar dem ”Boondoggles”. De är lösningar på problem som orsakar mer problem än de löser.

Titta er bara omkring, och ni kommer se boondoggles skjuta upp överallt, inom alla områden där folk anstränger sig: vi har militära boondoggles som Irak, finansiella boondoggles som det utdömda pensionssystemet, medicinska boondoggles som den privata sjukförsäkringen, juridiska boondoggles som det immateriella systemet. Den sammanlagda verkan av alla dessa boondoggles är att de sakta men säkert driver ner oss alla. Pressar det ner oss tillräckligt långt, kommer den ekonomiska kollapsen, när den anländer, att bli som ett fall ut från ett fönster i bottenvåningen.

Vi måste bara underlätta denna process, eller åtminstone inte störa den. Så om någon kommer till er och säger ”jag vill göra en boondoggle som drivs med vätgas” – för allt i världen uppmuntra honom. Det är inte lika bra som en boondoggle som bränner pengar direkt, men det är ett steg i rätt riktning.

[Bild 27] Vissa typer av allmänna ekonomiska beteenden är inte kloka på ett personligt plan, och är också kontraproduktiva för att överbrygga the Collapse Gap.  Varje beteende som kan resultera i fortsatt ekonomisk tillväxt och välstånd är kontraproduktiv: ju högre man hoppar, desto hårdare landar man. Det är traumatiskt att gå från att ha en stor pensionsfond till att inte ha någon pensionsfond, till följd av en marknadskrasch. Det är också traumatiskt att gå från en hög inkomst till en liten eller ingen inkomst. Om man, ovanpå detta, har hållit sig själv otroligt upptagen, och plötsligt inte har någonting att göra, då kommer man verkligen att vara i oländig terräng.

Ekonomisk kollaps handlar om den sämsta möjliga tidpunkt för någon att drabbas av ett nervöst sammanbrott, men detta är vad som ofta händer. Människor som är mest psykologiskt utsatta är framgångsrika medelålders män. När deras karriär plötsligt är över, deras besparingar är borta, och deras egendom värdelös, är mycket av deras känsla av egenvärde borta. De tenderar att dricka ihjäl sig eller begå självmord i oproportionerligt antal. Eftersom de tenderar att vara de mest erfarna och duktiga människorna, är detta en svindlande förlust för samhället.



Om ekonomin, och er plats i den, är verkligt viktig för dig, kommer det att göra dig riktigt ont när den försvinner. Man kan odla en attityd av utstuderad likgiltighet, men det måste vara mer än bara en tankelek. Man måste utveckla en livsstil med vanor och fysisk uthållighet för att backa upp det. Det tar en hel del kreativitet och försök för att sätta ihop en meningsfull tillvaro i utkanten av samhället. Efter kollapsen kan dessa utkanter visa sig vara några av de bästa platserna att bo på.

[Bild 28] Jag hoppas att jag inte fick det att låta som om det sovjetiska sammanbrottet var som en promenad i parken, eftersom det egentligen var ganska hemskt på många sätt. Poängen som jag vill betona är att när denna ekonomi kollapsar så kommer det att vara mycket värre. En annan sak som jag vill betona är att kollapsen här sannolikt kommer att vara bestående. De faktorer som gjorde att Ryssland och övriga forna sovjetrepubliker kunde återhämta sig finns inte här.

Trots allt detta tror jag att i varje tidsålder och omständighet kan människor ibland hitta inte bara ett medel och ett sätt att överleva, men också självförverkligande och frihet. Om vi kan hitta dem även efter att ekonomin kollapsar, så varför inte börja leta efter dem nu?

Inte bara rasist…

… utan dessutom alarmist!

Som slem rasist är jag väl vid det här laget stabilt etablerad, genom en ihållande kritik av den förda invandringspolitiken och all den falskhet som omger denna.

Härmed må jag bekänna, att jag även är alarmist.

Dvs jag ser diverse allvarliga faror för fortsatt mänsklig civilisation på vår planet:

•  den exponentiellt ökande befolkningen

•  den exponentiellt ökande ekonomiska tillväxten, med motsvarande uttag av ändliga naturresurser

•  Peak Oil

•  miljöförstöringen

•  den exponentiellt ökande skuldsättningen, finanskrisen

•  den tilltagande risken för ett tredje världskrig, ett kärnvapenkrig.

Denna ”alarmism” kommer fortsättningsvis att sätta sin prägel på min blogg.

”Rasismen” får komma i andra hand.

Tvåstatslösning

Det blev återigen rekordmånga läsarkommentarer när jag skrev om Palestina. Mitt ställningstagande för en tvåstatslösning var tydligen kontroversiellt!

Ändå fick jag inget direkt svar på min fråga om hur kritikerna själva ser på en tvåstatslösning.

Uppenbarligen förkastar de en tvåstatslösning, men kan inte riktigt stå för denna hållning, inte helt öppet.

Dessvärre är det inte bara enskilda debattörer som intar denna extrema hållning.  Också Sverigedemokraterna säger i praktiken nej till en tvåstatslösning genom att lägga ett erkännande av en palestinsk stat i händerna på israeliska likudister.

Hur geografin förändrats i området sedan 1947 framgår här.

Summeringen av bloggens första Palestinadebatt finns här,

summeringen av debatten kring agendajudarna här.