Arbetet med veckans bgfpod blev mer än vanligt dramatiskt.
Planen var först att ha svensk (o)säkerhetspolitik som tema.
Efter att ha lyssnat till intervjun med Gustav Kasselstrand hos Ingrid&Conrad stod dock klart att företräde denna gång skulle ges åt temat ”Nytt parti?”.
Med detta tema gav det sig naturligt att även presentera ett angränsande projekt som vi kring bgfpod skissat på sedan en tid – ”Projekt ALTERNATIV”.
Innehållet på den webbsidan lär ge stoff för många kommande podsändningar. Kanske kan det efterhand utvecklas till något mer.
I sammanhanget framträder Henrik Arnstad och Jonathan Leman, experter på högerextremism och annat läbbigt.
Några trådar från förra veckan fullföljs i bgfpod 8 – istofobin, nattväktarstaten och public service.
Ur avsnittet kring istofobi:
”Själva begreppet härleds ur å ena sidan rasist, fascist och nazist, å andra sidan islamofob och homofob. Men ytterligare ett frekvent tillmäle är ju antisemit.
Mer exakt har vi då att göra med inte bara istofober, utan istofobiter.
Vad är då en ISTOFOBIT?
1. En istofobit gillar tillmälen – använder hellre negativa epitet än anför argument.
2. En istofobit blandar samman bisak med huvudsak – slänger gärna in bråte i en diskussion för att komma bort från sakfrågan.
3. En istofobit är mer fixerad vid yta, kopplingar och ords valörer, – mindre vid faktiska konsekvenser av ett agerande.
4. En istofobit blandar lätt samman det önskvärda med det möjliga eller det verkliga.
5. En istofobit är känslostyrd och kortsynt – har kopplat bort sin hjärna.
6. En istofobit är mer angelägen om flockens gillande än att hålla sig till sanningen.
7. En istofobit gör anspråk på av vara godare och ha högre moral än andra människor – föraktar vanligt folk.
8. En istofobit är samtidigt extremt tolerant och extremt intolerant – vill se brottslingar gå fria, men meningsmotståndare bestraffade.”
Socialdemokratin i Sverige hade en gång ambitioner att bygga ett folkhem och en välfärdsstat. Nu arbetar samma (?) socialdemokrati på att nedmontera detta.
Nu brinner bilarna, Dan Eliasson har gjorts till rikspolischef och staten kan inte garantera medborgarna en grundläggande fysisk trygghet. Vi har inte ens en nattväktarstat.
Inget riksdagsparti är längre vad det en gång bildades för att vara och inget av dem förmår ta politiskt ansvar. Sverige har varken en regering eller en opposition. Vårt land är ledarlöst.
Partierna är toppstyrda samtidigt som de har smält samman åsiktsmässigt – runt en ”värdegrund” på tvärs mot medborgerliga intressen. Det rör sig om ett grundläggande systemfel.
Hur kan vi nu uppnå ett nationellt tillfrisknande för Sverige? Klart är att det finns ett samband mellan attityder och egenskaper hos oss svenskar i allmänhet idag och de företrädare som vi har fått.
Det aktuella problemet, till följd av migrantinvasionen och offensiven för denna, är ju dubbelt:
• dels vår värnlöshet och invasionens socialt-ekonomiska konsekvenser
• dels splittringen och motsättningarna, mellan offren för mediapropagandan och de som använder sina hjärnceller. Kanske inte främst mellan invandrare och etniska svenskar, utan inom gruppen etniska svenskar.
Här hade det kunna vara värdefullt om ansvariga politiker trädde fram och erkände sin skuld och bad svenska folket om förlåtelse. Samt förklarade hur man tänkt gå vidare.
• Det skulle kunna inbjuda till en ärlig diskussion kring invandringen till Europa och hjälpa oss att framöver hamna rätt om nödvändiga politiska åtgärder.
• Det skulle hjälpa oss att bearbeta det nationella trauma, som gör att så många svenskar nu mår dåligt.
Realistiskt sett kommer detta tyvärr inte att ske. De som varit kapabla till dessa övergrepp mot svenska folket kommer inte plötsligt att kunna visa helt andra attityder och beteenden. Väntar vi på någon form av ursäkt, då kommer vi nog att få vänta förgäves.
1.
PK-etablissemanget vill gärna stämpla oss regimkritiker och dissidenter som allmänt fientliga mot främlingar, men en kritisk hållning är befogad.
De utlänningar som kommer hit för att snylta på svensk ekonomi har ett eget ansvar för vad de gör. Rimligen inser de flesta av dem att det är några som tvingas betala, närmare bestämt arbetande människor i Sverige.
(Många migranter tror dock att Sverige får pengar från FN för detta – svårt för dem att ta in att skattebetalande svenskar finner sig i att stå för kostnaderna…)
2.
Ändå vill jag lägga det främsta ansvaret för utvecklingen på svenska makthavare:
• de som desinformerar och kampanjar, drevar och åsiktskorridorar i media
• de som likriktar inom partier och driver igenom alla de politiska vansinnesbesluten.
”Ansvar” må vara ett av deras mest hyllade honnörsord, men ansvar lär inte vara vad många av dem kommer att ta. Inte desto mindre vore det önskvärt – ur både politisk och mentalhygienisk synpunkt – att de nu åtminstone symboliskt ställs till svars för vad de gjort mot sitt folk.
I princip talar jag alltså om inrättandet av en form av sanningskommission och tribunal, för att ge oss svenskar ett tillfälle att gemensamt bearbeta vad som inträffat och vad vi gått igenom. Samt vad som väntar framöver, som en följd av invasionen. Upplåningen är nu enorm och vi går kanske mot en grekisk situation, där IMF sätter villkoren.
(Grekerna levde ändå en tid gott på lånen, fick t ex låg pensionsålder – vi lånar istället och ger bort pengarna, och framstår som ett folk med låg förståndsfaktor…)
Även om det verkliga antalet ansvariga är mycket stort skulle det här kunna räcka med att välja ut några förgrundsfigurer, som spelat nyckelroller och varit särskilt pådrivande.
Symbolvärdet skulle ändå kunna finnas där, fastän vi begränsar oss till ett fåtal företrädare för den till godhet förklädda ondskepolitiken.
De områden som det handlar om blir massmedia, politik och förvaltning.
Inom politiken ser jag främst fyra personer: Bengt Westerberg, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.
Bengt Westerberg (fp)
Bengt Westerberg var partiledare för Folkpartiet 1983-95 och drev igenom att Fp blev det på den tiden kanske mest invandringsextrema partiet. I regeringsställning 1991-94 bidrog detta till en rekordinvandring och till att PUT blev regel, inte TUT. BW bidrog till att Luciabeslutet upphävdes och en bra s-proposition stoppades.
Alltsedan den tiden har Westerberg fortsatt att arbeta för mer invandring.
Mona Sahlin (s)
Mona Sahlin var 1992-94 partisekreterare och 2007-11 partiordförande för Socialdemokraterna. MS har haft olika ministerposter, är aktiv inom Expo och har ansvar för bekämpande av ”våldsbejakande extremism”.
Fredrik Reinfeldt var partiledare för Moderaterna 2003-15 och statsminister 2006-14. Hans regeringsperiod dominerades av ett blint SD-hat och att han formade migrationspolitiken i samverkan med Miljöpartiet. FR arbetade för att Sverige skulle vara en ”humanitär stormakt” och att svenska folket skulle ”öppna sina hjärtan”.
Reinfeldt har därigenom öppnat för ett förverkligande av sin vision i ”Det sovande folket”, om omöjliggörande av välfärdsstaten.
Stefan Löfven (s)
Stefan Löfven blev partiledare för Socialdemokraterna 2012 och statsminister 2014. SL har fortsatt i Reinfeldt fotspår, både vad gäller SD-hat, Mp-samverkan och en allt större invandring.
Finns ett enda exempel på att Löfven lyckats öppna munnen, utan att det kommit något dumt ur den?
Detta ”de fyras gäng” borde s.a.s. ställas inför skranket och dömas till åtminstone symboliska frihetsberövanden. En sådan process skulle ge tillfälle till en offentlig och samlad genomgång av hur det svenska samhällshaveriet gick till.
På de anklagades bänk sitter inte drabbade svenskar, folk som reagerar mot galenskaperna, utan de som skapat detta kaos!
3.
Samtidigt. Redan tanken på en sådan process inbjuder till eftertanke: var dra gränsen?
Hur många svenskar har varit medansvariga till att vi hamnat i detta kaos?
Skulle vi använda icke-SD-röstande som kriterium så rörde det sig år 2002 om cirka 99% av de röstberättigade. Ännu år 2014 rörde det sig om 87%.
Hur många kan ännu se sig själva i spegeln?
Det går att mäta också på annat sätt.
Björn Hammarbäck, jag och andra gjorde faktiskt ett allvarligt försök 2005-06 med SVIC, gratistidningar vid kollektivtrafiken i Stockholmsregionen. Tidiga morgnar var vi på plats för att dela ut, men de flesta trafikanter gick då bara förbi, utan att ta emot.
Några år senare satsade vi på nya tabloider, för hushållsutdelning över hela Sverige. Tanken var att varje nummer skulle generera ekonomiskt stöd för att klara nästa tryckning och att nya utdelare skulle anmäla sig. Så blev det ju inte. Alltför få nappade, intresset räckte inte.
Detsamma gäller olika böcker om invandringen. De fanns där att köpa, men få gjorde det.
Nej, snarare handlar det om att skänka bort Sverige.
Eller rentav: man ger betalt åt utlänningar för att de ska ta vårt land ifrån oss. Vi får finansiera vår egen kolonisering.
För det är vad som pågår: en kolonisering och ockupation av vårt land. Från fjärran länder och andra kulturer invandrar nu människor i en omfattning som aldrig tidigare, och de kommer inte för att anpassa sig efter svenska förhållanden. De kommer med anspråk på att få omforma Sverige, det är vi svenskar som ska anpassa oss.
Sverige har aldrig haft kolonier i nämnvärd omfattning, men de europeiska länder som hade kolonier byggde där upp infrastrukturer och skapade ett välstånd genom sina insatser.
De utlänningar som nu kommer till Sverige gör det i stor utsträckning för att bli försörjda och många av dem – eller deras barn eller barnbarn – ägnar sig bokstavligen åt att rasera vårt land. Skolbränderna har kostat 100-tals miljoner kronor, antalet uppeldade bilar blir allt fler, skadegörelse och vandalism ökar i omfattning.
Det stannar inte vid materiell förstörelse. Antalet offer för misshandel och våldtäkter har ökat varje år och nått nivåer som hör krigstider till. Det blir tyvärr ingen överdrift att säga,att det nu pågår ett lågintensivt krig i Sverige – riktat mot vårt samhälle och vårt folk.
Om detta mörkar svenska massmedia. Precis som politiska makthavare inbjudit dessa utlänningar och förtrycker opposition, spelar media en viktig roll för att möjliggöra den destruktiva politiken.
Centralt i propagandan är förnekandet av det svenska. Vi svenskar tillerkänns ingen kultur eller identitet att vara stolta över, vi ska skämmas över vår historia, vi ska helst förneka att vi överhuvudtaget existerar som folk.
Länge har de politiskt korrekta tagit parti för brottslingar, mot brottsoffer. På motsvarande sätt skuldbeläggs vi svenskar för att ’integrationen’ av utlänningar misslyckas.
På så vis slipper man dra de egentligen självklara slutsatserna utifrån hittillsvarande erfarenheter av massinvandring: att fortsatt inflöde måste stoppas.
Felet ligger hos oss svenskar, som inte är tillräckligt öppna, varma och välkomnande. Vi håller inte måttet. Om DDR-diktaturen i det forna Östtyskland raljerades om att ledarna måste ’välja sig ett nytt folk’. I dagens Sverige stannar det inte vid ord och tankar:
Just detta är vad som pågår – vi svenskar håller verkligen på att bytas ut, genom det enorma inflödet och genom den höga nativiteten bland muslimer.
Det rör sig alltså om två parallellt pågående processer:
1. Nedmonteringen av välfärdssamhället, med dess demokrati, fysiska trygghet och ekonomiska standard.
2. Utbytet av det svenska folket.”
Detta blev för mycket för AdLibris och andra – ingen ville ha denna bok till försäljning.
Inte heller var det möjligt att någonstans få in en betald annons för boken.
Efter utlänningars övergrepp med unga kvinnor i Tyskland har nu framkommit att motsvarande skett även i Sverige, t ex vid en musikfestival i Stockholm. Många har känt till det – arrangörer, polis och massmedia – men alla har ”låtsat som det regnar”. Inga varningar har gått ut, och unga kvinnor har i praktiken lurats i en fälla. De har s.a.s. offrats på altaret för politisk korrekthet.
Den nye rikspolischefen, Dan Eliasson, har nu lovat att ”gå till botten med problemet”. Polisens ansvar i sammanhanget ska klarläggas.
Den här texten vill jag ägna åt denne Eliasson – ett stycke svensk nutidshistoria!
”Vem är partiledaren?” frågade jag här på bloggen för sex år sedan. Bakgrunden var att Dan Eliasson – då GD för Migrationsverket – i massmedia hade uttalat sig på ett sätt som indikerade att han såg sig själv som överordnad politikerna. Han var mao den verklige ledaren för Sjupartiet.
I SvD deklarerade Eliasson att han inte ville se ord, han ville se handling. Fler kvotflyktingar till Sverige från Afrikas Horn!
• Som förlaga kunde han där ha haft Andreas Carlgren med sitt ”Integrationsverket”. En uttalad opinionsmyndighet.
• Som en uppföljare kan ses beslutet hösten 2013 från GD Anders Danielsson och andra tjänstemän på Migrationsverket om att utlova permanenta uppehållstillstånd åt alla syrier som tagit sig till Sverige.
Det var under perioden 2007 – 2011 som Dan Eliasson basade på Migverket. Antalet beviljade PUT till Sverige fortsatte då att öka. År 2009 var det uppe i nära 100.000. Det var kanske under den perioden som de ironiska uttrycket ”blunda-och-bevilja” myntades bland verkets personal.
En människa som dock ansågs s.a.s. illegal, och som därför inte kunde beviljas uppehållstillstånd i Sverige under Dan Eliassons tid på Migrationsverket var svensken Åke Gunnar Sundman.
Se även denna filmsekvens:
Efter sin tid på Migverket hamnade Dan Eliasson som generaldirektör för Försäkringskassan, där han stannade till hösten 2014. Och blev Sveriges mest välbetalde byråkrat – med 144.000 kr i månadslön toppade han löneligan bland generaldirektörer.
Under tiden på den posten gjorde han sig bemärkt genom en kommentar om Jimmie Åkesson. Åsikter från Sverigedemokraternas partiledare kunde få Dan Eliasson att känna att han ville kräkas, deklarerade han på Twitter.
Sedan har Dan Eliasson alltså blivit chef för Rikspolisen i Sverige, varvid han lyckats studsa upp ytterligare ett snäpp i lön, till 153.000 kr i månaden.
Som sådan har han nu lovat ”gå till botten” med de oegentligheter som avslöjats inom polisen, såtillvida att man tar politiska hänsyn i sin verksamhet. För att inte riskera gynna Sverigedemokraterna har man mörkat om invandrares brottslighet.
Har inte just detta legat helt i linje med Dan Eliassons egen politiska agenda?
• På vilka meriter har denne Eliasson kunna få det ena toppjobbet efter det andra?
• Vem och vilka har hela tiden beslutat att ge honom nya förtroenden?
• Varför?
Dan Eliasson har blivit till en symbol för det administrativa, demokratiska och politiska förfallet i Sverige!
Ytterligare en fråga kring Eliasson:
Vad gjorde han före år 2007 och innan han hade utsetts till chef på Migrationsverket?
Efter regeringsskiftet 2006 blev Eliasson tillförordnad biträdande chef för Säkerhetspolisen. Innan dess och ända sedan början av 90-talet hade han på olika sätt arbetat i anknytning till Justitiedepartementet.
Av särskilt intresse för mig är att han under perioden 2001-2006 var statssekreterare till Thomas Bodström, s-märkt justitieminister. Det kan vara en förklaring till polisens underliga uppträdande när Blågula frågor skulle ha möten i Stockholm sommaren 2002. Polisens närvaro hindrade då inte politiska huliganer från att kunna trasa sönder våra arrangemang.
Avslutningsvis. Som framgår 1.12 in i senaste fredagsbion, ”HÅRT ARBETE”, såg Socialdemokraterna på sin kongress våren 2015 till att inte diskutera invandringspolitiken:
När migrant-tsunamin sedan kom på hösten utbrast lövenminister Morgan Johansson att ”ingen skulle kunnat förutsett” vad som skulle hända.
Men inte ens efter att tsunamin gått igång för fullt förmådde regeringen samla sig till ett beslut om gränskontroll. Nej, vad man gjorde var att gömma sig bakom Dan Eliasson: det var ”en polisiär fråga” att bedöma vad Sverige kan tåla säkerhetsmässigt.
Och Eliassons bedömning var länge att Sverige kunde fortsätta tåla fortsatt tsunami. Som framgår 2.05 in i fredagsbio 43 är det Eliassons ideologiska hållning att gränskontroller ska anses tillhöra historien, världen ska anses ha gått in i en ny era, utan gränser:
Sverige har drabbats av en godhetspsykos. Där ligger en central del av förklaringen till det migrationspolitiska haveriet.
Det är som en epidemi, särskilt utbredd bland kvinnor, unga och invandrare.
Frågan är om denna godhetspsykos nu nått sin kulmen i Sverige, och är på väg att tryckas tillbaka. Och vad vi alla kan göra för att bidraga till att så sker.
Här kommer fredagsbio 44, som tangerar dessa problem:
Ipsos väljarbarometer i december visar på en skarp kontrast mellan män och kvinnor i partisympatier:
”SD är i december Sveriges största parti bland män 27 procent, M placeras på andra plats med 24 procent och S på 23 procent.
Bland kvinnliga väljare ser sympatierna annorlunda ut: S är störst med 27 procent före M på 24 procent och SD på 11 procent.”
PS
Jag tar mig friheten att citera ur en kommentar till filmen på Exponerat, från ”Grävskopan”:
”…det finns en konkret förklaring till det som vi upplever som sjukt. Människorna gör alltid det som leder till godkännande och uppskattning från andra i flocken och helst av allt beröm och belöning från den/dem som sitter i flockens ledning. Det som varierar är VAD som anses vara berömvärt och en god gärning. Om det som anses vara gott, förvanskas så att det leder till en destruktivitet som förstör den egna flockens levnadsförutsättningar, kan ett sjukdomsliknande tillstånd uppstå.
Det är inte särskilt länge sedan det viktigaste för en medborgare i Sverige (eller annat valfritt västeuropeiskt land) var att värna om sin familj, sitt land och sitt folk. Främlingar från fjärran länder betraktades som konkurrenter, kanske inkräktare, eller om de kom i stora grupper, som regelrätta fiender. Det var medborgarnas normala reaktion att vilja försöka mota bort horder av främmande folk som trängde sig på, och det var också männens plikt att göra det med våld om inget annat hjälpte. Det var alltså allmänt betraktat som en GOD gärning att försvara sitt land mot främlingsmassor med alla till buds stående medel.
Sedan hände något.
En liten ‘elit’, som egentligen borde kallas för en internationell maffia, ville skrota nationalstaterna och på det sättet ta kontrollen över stora delar av världen. För att kunna göra det var de tvungna att använda mental manipulering. De hade helt enkelt inte resurser att kriga mot flera länder med militär, utan tog till psykologiska vapen. Via en intensiv propaganda såg de till att ändra människornas uppfattning om vad som är gott och vad som är ont. Efter att under århundraden ha försvarat sitt land med vapen i hand började männen i de västerländska demokratierna (speciellt i Sverige, men även i övrigt) agera som antirasister med det uttalade syftet att underlätta främmande folkgruppers inflyttning och etablering i det egna landet. Hemvärnet ersattes med rörelsen ‘Rör inte min kompis’, med syfte att bekämpa de svenska män som fortfarande ville försvara sitt land mot invasionen.
När det gäller samhällsutveckling och krig eller fred, så följer många kvinnor bara med strömmen. Under de tidigare decenniernas och århundradenas krig var kvinnorna en starkt engagerad kraft bakom de stridande trupperna. De hade ju blivit uppfostrade till att stå för det egna fosterlandet. När männen låg på fronten eller var inkallade under beredskapstiden så satt kvinnorna i symöten och tillverkade vantar och halsdukar för att värma soldaterna, de tog hand om gårdens skötsel när männen var ute och stred o.s.v. De ville HJÄLPA männen som försökte försvara landet mot fienden och dra sitt strå till stacken för folkets överlevnad. De var lojala och entusiastiska och känslofyllda.
Idag har de genom en systematisk propagandaverksamhet hjärntvättats till att tycka synd om invasionsstyrkan, och de är lika övertygade om det rätta i sin gärning som tidigare generationers kvinnor var om att det motsatta var det enda rätta.
Det som skiljer dagens situation från forna tider är att de mest enögda, verklighetsfrånvända och känslostyrda kvinnorna släpps fram på höga poster i samhället, och att de fegaste och mest odugliga männen väljs till att styra landet, samt att de alla har blivit indoktrinerade till att hjälpa främlingar på bekostnad av den egna gruppen. DETTA fenomen är den stora trojanska hästen, som sedan möjliggör allt annat…”
Jan Millds blogg 