Motgift-medverkan

motgift2

I söndags medverkade jag i webbradioprogrammet ”Motgift”, nr 176.

Iofs känner jag väl inte att det var ett programformat som passade mig, men vänner som lyssnat ger mig ändå godkänt. Klart är att, trots att programmet är på två timmar, det var mer som jag hade önskat få sagt.

Låt mig därför här komplettera något kring det som gäller BGF-försöket. Där finns några poänger att hämta hem, mot bakgrund av hur det idag kan låta i media från pk-håll.

tummenupp
Återkommande klagas ju över ett ”webbhat”. Invandringskritiker påstås skriva hotfullt, några anklagas t.o.m. för att vara ”våldsbejakande”Julia Caesar kritiserades för att skriva under pseudonym, dvs för att ha försökt vara anonym.

Konceptet bakom Blågula frågor var att inte ge etablissemanget någonting att hänga upp sig på av ordningsfrågekaraktär.  Därigenom önskade vi tvinga fram en saklig diskussion kring invandringspolitiken.

Bakgrunden till startandet av tidskriften och bildandet av föreningen 1995 var ju en situation av

dels ökad  utomnordisk invandring och växande problem till följd av denna

dels att de som protesterade mot den förda politiken – Sverigedemokraterna – var så demoniserade och isolerade.

Anders Sundholm och jag ville bidraga till att dyrka upp de låsta positionerna.

Förutom vår vänsterbakgrund med arbete inom tre röd-gröna partier –  Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – gällde:

1. öppenhet, med namn, bild och kontaktuppgifter

2. inriktning på att gräva fram fakta och argument, strikt saklighet och undvikande att epitet

3. grundläggande respekt för meningsmotståndare, uttalat avståndstagande från hot och våld

4. undvikande av kopplingar till andra individer eller grupperingar, för vars agerande vi inte kunde ansvara – däribland Sverigedemokraterna.

Det där sista kan väl ur en synpunkt sägas innebära en ”beröringsskräck”, men det behövde ju inte betyda att vi själva hade någon bestämd åsikt om t ex SD.  Vi ville bara hålla en distans för att ge vårt försök en chans.

Som det sedan visade sig tog det bara ett år innan olika mediedrev mot oss gick igång, baserade på artiklar i det 1995 startade stencilbladet ”Expo”. En ”antifascistisk tidskrift” med Tobias Hübinette som redaktör.

Med allt större eftertryck stod det snart klart, att från etablissemangets sida ville man inte höra av några invändningar, såg inget behov av någon saklig diskussion i invandringsfrågan.

En slutsats av detta blir, som jag ser det, att dagens pk-invändningar mot olika dissidenter bär en prägel av falskhet och hyckleri. Etablissemangets problem är inte de olika etikettsinvändningar som anförs, problemet är att de vill slippa få sin politik ifrågasatt.

En annan slutsats, eller i varje fall rimlig misstanke, är att det beträffande demoniseringen av tidigare invandringskritiker inom BSS och SD kan ha förhållit sig på samma sätt.

Rutinmässigt kan politiker och journalister häva ur sig anklagelser om hakkors på SD-möten och heilandet vid demonstrationer. Finns bakom detta någon substans? Jag tvivlar, och det kommer jag fortsätta att göra tills man presenterat bevis för sina anklagelser.

Vi kan nog förutsätta att ledande invandringskritiker redan i början av 1980-talet var hedervärda människor, värda vår stora aktning och respekt!

Kolla 12.40 in i denna film.


PS

Till frågan om NATO och Ryssland, svenska media och rusofobin har jag också mer att säga – ska återkomma i bl.a. en fredagsbio om Ukraina.


expo

På en punkt gav mig Motgiftsprogrammet information som jag tidigare inte haft, och som nu föranleder mig att revidera min tidigare uppfattning.

Det gäller kvällstidningarnas massdistribution av Expo nr 3/96.

Bakgrunden till detta var påstådda attentat våren 1996 mot tryckeri och försäljningsställen för Expo.

Misstankarna riktades genast mot ”högerextremister”, men några skyldiga greps aldrig. Jag noterade att det var Expo som vann på det inträffade, hade även konstaterat att Tobias Hübinette var en dömd återfallsförbrytare med nära till våld. Jag misstänkte därför att det istället kunde ha varit han som låg bakom attentaten.

I programmet fick jag nu veta att det bakom dessa attentat i själva verket nog kanske fanns en del unga män av det slag som brukar kallas högerextremister.

Nyhet för mig!

ruta


 

Mer

Mikael Styrman: Klipp banden till ockupationsmakten!

Peter Harold: Så används USA:s övertag