Oslo

Tidigare har jag skrivit om Anders Breivik som en galning. Det var kanske ett förhastat omdöme. Inte som uttryck för min avsky, men som analys. Bakom dådet kan mycket väl ha legat ett politiskt syfte, ett syfte som kanske också har uppnåtts. Cui bono?

Osloavtalet var – som framgick när det slöts 1993 – en milstolpe i konflikten mellan israeler och palestinier. Först hade förhandlingar pågått i Spanien, men utan resultat. Efter att extremisten Yitzhak Shamir ersatts av  socialdemokraten Yitzhak Rabin som israelisk premiärminister förändrades dock förutsättningarna.  I den norska huvudstaden kunde ett avtal förhandlas fram. Under Bill Clintons värdskap möttes sedan  Yitzhak Rabin och Yassir Arafat i Washington för att underteckna avtalet.

Innebörden av Osloavtalet var att PLO erkände Israel och förband sig att avstå från våldsaktioner. I utbyte skulle palestinierna få upprätta en egen administration på Västbanken och Gaza. I förlängningen låg förhoppningen om en palestinsk stat, erkänd av omvärlden, inklusive Israel.

Så gick det inte.

Två år efter Osloavtalet – 1995 – mördades Yitzhak Rabin. Och 1996 vann högerpartiet Likud en valseger. Benjamnin Nethanyahu blev israelisk premiärminister, en post som han nu åter innehar.

I maj 2011 höll Benjamin Nethanyahu ett uppmärksammat tal inför kongressens båda kamrar i Washington, där han gång på gång fick stående ovationer.

Till det budskap som så unisont applåderades av kongressledamöterna var att ”Judéen och Samarien” måste betraktas som en del av Israel.

Se inledningen på denna film:

Den israeliska premiärministern hänvisade alltså till Abraham och heliga skrifter. Formellt sett anslöt han sig till tanken på en palestinsk stat, men vilket område skulle den staten då få att förfoga över?!

Det som Nethanyahu kallar ”Judéen och Samarien” är ju Västbanken.

Den israeliske premiärministerns framträdande gav mig vid det tillfället dåliga vibrationer och onda aningar, genom kombinationen av å ena sidan hans demagogi, falskhet och extremism, å andra sidan det oreserverade stöd han fick från denna mäktiga församling.

Om Nethanyahus självförtroende inte redan före talet var på ett absolut maximum, så måste detta ha stärkt honom ytterligare. Fanns det några metoder som han inte skulle kunna våga ta till, mot ”the enemies of Israel”?

I takt med att Osloavtalet har underminerats av den israeliska politiken har, vad jag kan utläsa, opinionen i Norge radikaliserats i Mellanösternfrågan. Egentligen inte i sak, men beträffande metoder. På dagordningen har alltmer hamnat en bojkott av Israel. I spetsen har därvid  Arbeiderpartiet gått – och framförallt dess ungdomsförbund, AUF.

I ett uttalande våren 2009 krävdes:

”AUF krever:

– At  Israel opphever blokaden av Gazastripen og at regjeringen jobber aktivt for å få til dette.

– At regjeringen jobber aktivt for å stille de ansvarlige for krigshandlingen på Gazastripen overfor en internasjonal domstol for brudd på internasjonal lov og humanitær rett.

– At Norge, på vegne av giverlandsgruppen, sender regningen for gjenoppbyggingen av sivile mål på Gaza til israelske myndigheter.”

Ur Dagbladet den 20/7 2011:

”Denne uken er rundt tusen medlemmer av Arbeidernes Ungdomsfylking (AUF) samlet på Utøya for å diskutere politikk. På torsdag kommer Jonas Gahr Støre til Utøya for å debattere Midtøsten.

Utenriksministeren tror på dialog i konflikten mellom Israel og Palestina, men leder for AUF Eskil Pedersen har et klart budskap til Støre.

– Vi kan gjerne snakke, men som vi har sett så har ikke Israel vært interessert, og har ikke lyttet til noen av fremstøtene som er blitt gjort. Fredsprosessen går feil vei, og selv om hele verden skriker etter at Israel skal rette seg, bryr de seg ikke. Vi i AUF vil ha en ensidig økonomisk boikott av Israel fra norsk side, sier Pedersen.”  

Detta kan även illustreras av en artikel i Verdens Gang den 21 juli 2011:

”Utenriksminister Jonas Gahr Støre (Ap) er ikke i tvil om at palestinerne vil kunne styre sin egen stat.”

”Midtøstenkonflikten var et av temaene da Jonas Gahr Støre besøkte AUFs sommerleir – der rundt 1.000 medlemmer er samlet – på Utøya. Han ville ikke si om Norge støtter en anerkjennelse av en palestinsk stat i FN, men var tydelig på hva han mente om palestinernes styringsevner.”



”Mandag møtte Støre president Mahmoud Abbas, som lenge har jobbet for å kunne gå til FN til høsten og be om internasjonal anerkjennelse.

- Vi kommer til å gå inn i noen veldig kritiske uker. Israel mobiliserer mot den avstemningen i FN.”

Dagen därpå small det, så att säga.

Först bomben eller bomberna inne i centrala Oslo, sedan det systematiska dödandet av unga socialdemokrater på Utöya. Det totala antalet dödsoffer blev närmare 80.

Den enda person som hittills knutits till de båda dåden är Anders Behring Breivik, en person som uppenbarligen representerade ett smörgåsbord av olika politiska åsikter, däribland en stark sionism. I hans manifest förekom orden ”judar” och ”israeler” väldigt frekvent.

Var Breivik ensam gärningsman – till både sprängattentatet och skjutandet på ön? Jag tror inte det. Frågetecknen kring de båda dåden är hursomhelst många:

• det talas om att det var en bilbomb som sprängde byggnaden i Oslo, men det finns ju bilder på en explosion även uppe i byggnaden.

• det finns uppgifter om ytterligare en skytt ute på ön

• egentligen skulle både den tidigare statsministern Gro Harlem Bruntland och nuvarande statsministern Jens Stoltenberg ha befunnit sig på ön.  Stoltenberg blev av explosionen i Oslo förhindrad att åka till Utöya. Det kan tala för att det fanns flera aktörer.

På nätet förekommer nu många uppgifter eller teorier om att bakom dåden låg den israeliska säkerhetstjänsten, Mossad.  Till exempel här, här, här och här.

Inget lär kunna komma att bevisas, det bli nog inte mer än indicier. Men jag ser tre moment av intresse:

1.

Vem tjänade på det som skedde? Israel kunde helt uppenbart ha motiv. Morden kan fungera som en kraftfull markering mot ”Israels fiender”, samtidigt som ett antal kritiker elimineras.

2.

Israeliska reaktioner efter dådet.

Gotiska klubben refererar ur den danska tidningen Information den 27/7 2001:

”Anders Behring Breiviks terrorhandlingar i Oslo har skapat en inflammerad debatt i israeliska medier. På grund av Oslo-avtalet från 1993 om ömsesidigt erkännande mellan Israel och Palestina, har den norska huvudstaden länge utgjort ett Waterloo för den israeliska högern:

‘Oslo är också namnet på en av de mest ambitiösa och missriktade israeliska ansträngningarna, med norrmännen som en medlande part, att ingå ett fredsavtal med våra palestinska grannar’, säger i en ledare i Jerusalem Post som också nämner Vidkun Quislings nazistiska regering under WWII.

‘Det fruktansvärda tragedi i Oslo får inte manipuleras av dem som skulle dölja att mångkultur är en eländig misslyckande’, avslutar Jerusalem Post. Enligt Jonathan Jeremy Goldberg, som bloggar med att övervaka i israelisk media är tonen ännu hårdare när israelerna diskuterar på hebreiska.”

”Tidningen Ynets hemsida har en kritisk essä av konstnären Ziv Lenchner, som hävdar att Israels reaktion på tragedin i Oslo präglas av ondska, medförde en rikedom av hatiska kommentarer: ‘Nu får det vara nog med demagogi! Norrmän och Europa är i allmänhet mycket antisemitiska. 100 människor dödades, så vad? Det finns 7 miljarder flera i världen. Jag har inget medlidande med dem, de är mina fiender, de hatar Israel, så de har bett om det’, skriver en av Ynet läsare.”

3.

Israeliska toppolitiker har erfarenhetsmässigt visat sig sakna spärrar beträffande våld.

Det var Menachin Begin, sedermera israelisk premiärminister, som 1946 stod för sprängningen av ett hotel i Jerusalem, med 91 dödsoffer som följd.

Det var Yitzhak Shamir, också sedermera israelisk premiärminister, som låg bakom mordet på Folke Bernadotte 1948.

Vid invasionen av Gaza 2008 använde man bomber av vit fosfor mot civilbefolkningen där.

Det var också Mossad som 1973 låg bakom ett politiskt mord i staden Lillehammer i Norge.

Ur Wikipedia:

”Lillehammerfallet är en benämning på ihjälskjutningen av en norsk kypare med marockanskt ursprung, Ahmed Bouchiki …  Bouchiki sköts ihjäl när han var på väg hem från bio. Med honom promenerade hans gravida norska hustru. Hon undkom utan fysiska skador.”

Men som sagt: inget av ovanstående bevisar att Israel verkligen låg bakom även 2011 års terrordåd i Norge. För min del är jag ändå intresserad av alla uppgifter som fortsättningsvis framkommer, relaterade till denna problematik.