• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Väldresserat


I samband med att jag för många år sedan försökte lära mig ryska språket prenumererade jag på sovjetiska tidskrifter. När man där lade ut texter till viktiga tal som hållits på partikongresser av höga kommunistpotentater lade man in ”burnie aplodismenti” inom parentes efter många stycken. Det betydde ”dånande applåder”.

Applåderna var inte bara många och ”dånande”, de var också ihållande. Det har skämtats (?) om att på Stalin-tiden gällde det att inte bli först med att sluta applådera, då kunde man kanske påräkna efterräkningar som inte var bra för en vidare politisk karriär.

EU har liknats vid Sovjetunionen, och mycket ligger förvisso i detta.  Dock har jag inte uppfattat någon motsvarighet till detta applåderingstvång inom EU. I EU-parlamentet finns faktiskt olika både partier och åsikter företrädda. Den som sett Nigel Farage vet att där finns enskilda ledamöter som vågar säga ifrån om galenskaper.

Däremot kan vi nu konstatera en tydlig parallell mellan sovjetiska partikongresser och sammanträden i USA-kongressen. Jag syftar då i första hand på det tal som där hölls den 24 maj 2011 av Israels premiärminister, Benjamin Nethanyahu.

Kunde ens en sovjetisk partikongress mäta sig med antalet applåder i Washington? Och reste sig verkligen de sovjetiska kongressdelegaterna varje gång de applåderade, fick de inte åtminstone göra detta sittande?


För övrigt noterade jag från gårdagens filmsnutt hur en person inte applåderade, när alla andra gjorde det. Min första association var att det rörde sig om en ”inpiskare”, som skulle kontrollera att ingen avstod från att aktivt deltaga i hyllningarna. Men det var naturligtvis bara en säkerhetsman.

Koll på om någon kongressledamot avstått från att applådera går att skaffa sig ändå, genom filmmaterialet. Vederbörande kan i så fall få svårigheter att finansiera sin återvalskampanj.