• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Bok: Hitman

”Economic hit men (EHMs) are highly paid professionals who cheat countries around the globe out of trillions of dollar. They funnel money from the World Bank, the U.S.Agency for International Development (USAID), and other foreign ‘aid’ organisations into the coffers of huge corportions and the pockets of a few wealthy families who control the planets natural resources. Their tools include fraudulent financial reports, rigged elections, payoffs, extortion, sex and murders. They play a game as old as empire, but one that has taken on new and terrifying dimensions during this time of globalization.”

”Confessions of an economic hitman”.

Så lyder titeln på en bok av John Perkins.

Den är på 200 sidor och kostar 97 kr på AdLibris.

I korthet är det en beskrivning – inifrån – av hur USA-imperialismen fungerar. Hur man under täckmantal av att hjälpa suger ut andra länder.

En hård beskrivning? USA, med 5% av världens befolkning, utnyttjar 25% av jordens resurser. Hur går man i land med det?

John Perkins levererar vittnesmål som varje människa borde ta del av!

Grundbultar i systemet är:

1. En föreställning om ekonomisk tillväxt som välgörande för u-länderna ifråga.

2. Amerikaner som levererar överoptimistiska prognoser om möjligheter i det land som ska bli offer.

3. Stora byggprojekt, med åtföljande skuldsättning.

4. Projektet visar sig inte ge vad man påstått sig tro, och landet hamnar i skuldberoende.

5. Detta beroende kan utnyttjas av USA för att få tillgång till olja och mineraler, få etablera militärbaser, få landet att rösta ”rätt” i FN, osv.

6. Vinnare blir i slutänden USA och en klick välbärgade inom landet, förlorare blir befolkningen i stort.

Perkins betonar att det inte  handlar om någon ”konspiration”:

”Jag önskar det var så enkelt. Deltagare i en konspiration kan ringas in och föras till åtal. Detta system drivs dock genom något långt farligare än konspiration. Det drivs inte av en liten skara män utan av en föreställning som blivit accepterad som evangelium: idén att all ekonomisk tillväxt gynnar mänskligheten och att ju mer tillväxt, desto mer utbredda fördelar. Denna tro har också en krona: att de människor som mest eldar på för ekonomisk tillväxt ska upphöjas och belönas, medan de som fötts vid marginalerna är tillgängliga för exploatering.”

Sin roll som ”ekonomisk hit-man” (EHM) beskriver Perkins så här:

”Människor som jag betalas våldsamt höga löner för att utföra systemets anbudsförfarande. Om vi misslyckas, träder en mer illvillig form av hitman in på arenan, schakalen. Och om schakalen misslyckas, då faller uppgiften på militären.”

”Det är det koloniala merkantila systemet på nytt, riggat för att göra det lätt för de med makt och begränsade naturresurser att utnyttja dem med resurser men ingen makt.”

Ett centralt begrepp i boken är ”corporatocracy”, vars innebörd jag uppfattar som sammansmältningen mellan makt i stora företag och statsapparaten, för att exploatera omvärlden. En maktgruppering som även kontrollerar massmedia och opinionsbildning.

Perkins åskådliggör hur det i USA s.a.s. är svängdörrar mellan politik och näringsliv, på toppnivåerna.

”Jag ser nu att Robert McNamaras största och mest lömska bidrag till historien var att förvandla Världsbanken till ett redskap åt ett globalt imperium i en skala som aldrig tidigare bevittnats. … George Schultz var finansminister och ordförande Rådet för ekonomisk politik under Nixon, tjänstgjorde som ordförande i Bechtel, och blev sedan utrikesminister under Reagan. Caspar Weinberger var vice ordförande i Bechtel och senare försvarsminister under Reagan. Richard Helms var Johnsons CIA-chef och blev sedan Iran-ambassadör under Nixon, Richard Cheney tjänstgjorde som försvarsminister under George H.W.Bush, var ordförande i Haliburton och sedan vice president till George W.Bush. Till och med en USA-president, George H.W. Bush, började som grundare till Zapta Petroleum Corp, tjänstgjorde som USA-ambassadör i FN under presidenterna Nixon och Ford, och var Ford CIA-chef.”

Som EHM fick Perkins lära upp andra i professionen att

”… gripa varje tillfälle att övertyga dem om vikten av optimistiska prognoser, av enorma lån, av tillsats av kapital som skulle driva på BNP-tillväxten och göra världen en bättre plats. Det hade tagit mindre än ett decennium att komma fram till denna punkt där förförelsen, tvånget, hade tagit en mycket mer raffinerad form, en vänlig form av hjärntvätt.”

Perkins hade särskilt mycket erfarenheter från Ecuador där en omfattande oljeutvinning börjat på 1960-talet. Under de påföljande tre decennierna

”ökade den officiella fattigdomsnivån från 50 till 70 procent, undersysselsättning eller arbetslöshet ökade från 15 till 70 procent, statsskulden ökade från 240 miljoner dollar till 16 miljarder och andelen av nationella resurser som gick till de fattigaste minskade från 20 till 6 procent. Idag måste Ecuador ägna nära 50 procent av sin statsbudget till att betala skulder – istället för att hjälp de miljoner av dess medborgare som officiellt klassats som farligt utblottade.”

Till bilden hör att Ecuador hade en politisk ledare, som arbetade för sitt folks bästa, dvs kämpade mot de stora oljebolagens förgiftning av miljön i Amazonas. Han blev president i augusti 1979 –  Jaime Roldos.  Han omkom i en explosiv flygkrasch den 24 maj 1981.


En annan folkliga ledare av detta slag var Omar Torrijos i Panama, som i förhandlingar med USA (Jimmie Carter då president) utverkade att kanalzonen kom under landets egen kontroll 1977.

Också han omkom i en flygkrasch, den 31 juli 1981.

Jag använder här inte begreppet ”olycka”, eftersom det i båda fallen med all sannolikhet rörde sig om mord, förövade av CIA.

USA återtog i praktiken kanalzonen genom en invasion av Panama i december 1989, med George H.W.Bush som president:

”…med vad som rapporterades vara den största luftlandsatta attacken sedan Andra världskriget. Det var ett oprovocerat angrepp på en civilbefolkning. Panama utgjorde absolut inget hot mot USA eller något annat land.”

”US Army förbjöd pressen, Röda Korset och andra utomstående observatörer från att beträda de hårt bombade områdena i tre dagar, medan soldaterna eldade upp och begravde de dödade… Vi kommer aldrig att få veta många  omständigheter kring invasionen, inte heller får vi veta den verkliga omfattningen av massakern. Försvarsminister Richard Cheney hävdade att dödssiffran låg på mellan 500 och 600, men oberoende människorättsgrupper uppskattade den till mellan 3.000 och 5.000, med ytterligare 25.000 som gjorts hemlösa. Norigea arresterades och flögs till Miami…”

År 2002-2003 försökte USA att störta Venezuelas president Hugo Chavez – och var på väg att lyckas, men då Chavez hade sin militärs stöd lyckades han hålla sig kvar. USA hade vi denna tid dessutom händerna fulla med sina krig i Asien.

Vilket inte utesluter att  det oljerika Venezuela åter kan hamna på menyn.

”We have covinced ourselves that all economic growth benefits humankind, and that the greater the growth, the more widespread the benefits…

The real story is that we are living in a lie.”