Vilken tur för världen att det alltid är rätt sida – De Goda – som segrar i krig!
Vilken tur att våra massmedia står pålitligt på denna rätta sida, och förser oss med all relevant information för att kunna förstå vad som sker i världen.
Det är uppenbart, att NATO inte behöver några objektiva grunder, principiellt och moraliskt godtagbara, för att angripa och fullständigt bomba sönder utvalda länder.
Till sitt förfogande har ju NATO allt som krävs: a) militära resurser b) massmedia c) rymliga samveten.
De förevändningar som anförs för våldet behöver inte ha någon verklighetsförankring. Förutom soldater och stridspiloter har man till sitt förfogande en armé av lejda verklighetspresentatörer: journalistkåren inom stora västmedia. Yrkespropagandisterna, med rätt att avgöra vad vi ska se, tro och tycka.
År 1999 avverkade NATO Serbien, och upprättade skurkstaten Kosovo. Innan övningarna i Afghanistan hunnit avslutas gav man sig på även Libyen, med en beslutsamhet som var total.
Så vad blir svaret på den inledande frågan: vilket land står nu på tur, som nästa NATO-offer?
En sak framstår som ganska säker: man ger sig inte på sina egna medlemmar.
Sverige kan alltså känna sig fredat, Stockholm kommer inte att bombas.
För övrigt har vi ingen olja, och vårt banksystem sticker inte ut. Våra politiker har inte ifrågasatt det ekonomiska skuldsystemet, med privatbanker som skapare av pengar.
Norge har iofs olja, men också norrmännen är ju medlemmar i Nato.
Nej, sannolikt ligger NATO:s nästa offer inte vid norra Atlanten.
Jag föreställer mig att Iran ligger riktigt risigt till.
Igår kväll blev nyheterna i SVT mer än vanligt korkade – och det vill inte säga litet. Korkade, och på en gång ohederliga.
När utrikesminister Carl Bildt intervjuades i Rapport saknades varje spår av journalistisk professionalism, varje ansats till kritisk distans, varje försök att ställa intelligenta frågor.
Skulle Khadaffi kunna tänkas gå med på förhandlingar?
Undrades naivt och underdånigt bakom TV-mikrofonen.
Bildt lade sin panna i djupa veck och frambringade med sin allra seriösaste röst, att det trodde han inte.
Och jämförde med slutstriden i Berlin 1945.
I själva verket finns där en parallell, men på ett helt annat sätt än Carl Bildt ville påskina. Det var aldrig tal om att förhandla med Hitler i det skedet. Han skulle bara bort.
I Tripoli handlar det om huruvida Khadaffi ska kunna få sitta kvar. Khadaffi är självfallet beredd att förhandla om detta – däremot inte NATO. Uppenbart för envar som följt utvecklingen framför TV-skärmen och haft några hjärnceller påkopplade!
Men inte för en journalist på SVT.
RT ger exempel på en helt annan nyhetsförmedling. Jag satte just ihop en filmsnutt kring detta:
Vad ligger bakom NATO-angreppet på Libyen?
En sak är säker: det handlar inte om mänskliga rättigheter, värn av människoliv eller humanitet. Då hade man inte bombat på det sätt som skett, månad efter månad.
Den USA-generalen Wesley Clark har avslöjat att USA tidigt haft planer på att driva igenom regimskiften i sju länder, däribland Libyen.
Mot bakgrund av en sådan viljeinriktning blev det konsekvent att flera västländer snabbt erkände ”rebellerna” som Libyens legitima företrädare. Tidigare har ju den principen varit självklar, att avvakta tills en grupp faktiskt kontrollerar ett lands territorium. Diplomatiska erkännanden har givits efter objektiva kriterier, det har inte handlat om att belöna eller bestraffa. Nu är alltså andra tider.
”Libyens diktator Muammar Gaddafi har drivit frågan om att arabstaternas olja inte längre ska handlas i dollar utan i gulddinar (äkta guld) … en konkurrerande valuta till US-dollarn och Euron. Dessa planer hotar den amerikanska dollarn som världsledande valuta som givit USA och dess politiska och finansiella elit en enorm makt. Då Saddam Hussein bestämde att irakisk olja skulle handlas i Euro och inte längre i dollar invaderade USA Irak år 2003.En andra anledning för USA:s inblandning i attackerna mot Libyens ledare Gaddafi med bl.a. bombning av huvudstaden Tripoli kan vara att Libyen är ett av få länder i världen som har en egen centralbank som inte står under kontrollen av centralbankernas centralbank, Bank for International Settlements (BIS), vilket gör att landet står utanför de internationella bankirernas kontroll genom bl.a. skuldsättning och ränta.”
I min film från i våras var jag inne på att olja kunde vara huvudorsaken, men än mer kan det alltså vara fråga om banksystem och valuta.
För detta argumenterar även Ellen Brown, i en artikel som nu publicerats i Nationell idag.
Brown ger också en bild av ett välskött land, vilket skulle kunna förklara det beslutsamma och uthålliga motståndet mot NATO:s krigsmaskin:
”…kan man inte förneka åtminstone en mycket populär sak som den libyska regeringen har uppnått: den förde vatten till öknen genom att bygga det största och mest kostsamma bevattningsprojektet någonsin, Great Man-Made River som kostat motsvarande 33 miljarder dollar. Vatten är i ännu högre grad livsviktigt i Libyen.”
Ellen Brown, för övrigt författare till boken ”Bankerna och skuldnätet”, skriver:
”Antagandet som står som grund för dagens regel om att man inte ska låna från regeringens egen centralbank är att det skapar inflation, medan att låna befintliga pengar från utländska banker eller IMF inte gör det. Men i själva verket skapar alla banker de pengar de lånar ut, vare sig de är offentligt eller privat ägda. Idag skapas de flesta nya pengar genom banklån. Att låna dem från regeringens egen centralbank har den fördelen att lånet är räntefritt. Att eliminera räntan har visat sig reducera kostnaden för offentliga projekt med i genomsnitt 50 procent.Och det är så det libyska systemet verkar fungera.Så handlar detta nya krig om olja eller banksystemet? Kanske båda – och om vatten också. Med energi, vatten och lättillgängliga lån för utvecklande av en infrastruktur för att nyttja dessa, så kan en nation bli fri från utländska långivares grepp. Och det kan vara det verkliga hotet som Libyen innebär, det kan visa världen att det är möjligt.
Om Khadaffis regering störtas kan det bli intressant att se huruvida den nya centralbanken går med i BIS, om den nationaliserade oljeindustrin säljs ut till utländska investerare, och om utbildning och sjukvård även i framtiden kommer att vara gratis.”
Jan Millds blogg 