En text har jag redan skrivit, som recension av boken ”Den judiska rasismen”.
Här kommer ytterligare en – denna gång med fokus på bokens titel.
Därmed väcks frågor om begreppet ”rasism”:
– vad innebär det?
– var förekommer det?
– är det något att i varje sammanhang fördöma?
Jag tänker på den judiska diasporan.
Under mer än 2000 år har det judiska folket levt i förskingringen, utspridda i ett stort antal olika länder, över hela världen. Ändå har de överlevt, har lyckats undvika att bli assimilerade. Som folk har judarna kunna bevara sin identitet, har fortsatt att existera.
Är inte detta helt mirakulöst?!
Hur har de då burit sig åt??
20-30 sekler – det är en lång tid!
Skulle inte andra folk, hänvisade till att leva bland andra folk under en så lång period, ha assimilerats i sin respektive miljö? Hur lyckades judarna med att fortsätta existera som folk?
Svaret ligger – föreställer jag mig – i en gemensam historia och religion, i en stark identitet och medvetenhet om sina rötter, i gruppsammanhållning och avgränsning utåt.
Konkret kan detta översättas i att man undviker ingiften. Judar bildar familj tillsammans med andra judar. En form av självvald segregering: man odlar sin egen kultur, har egna sammankomster, upprätthåller judiska traditioner, umgås i första hand med andra judar, osv
Även om ”rashygien” inte är ett begrepp som används kan jag undra om detta ändå inte är vad som under lång tid praktiserats bland judar. Duke citerar en religiös auktoritet i Jerusalem, rabbin Simcha Cohen: ”Giftermål med en ickejude kan aldrig välsignas eller tillåtas.”
Israelisk lag erkänner inte, skriver David Duke, giftermål mellan palestinier och judar som lagliga.
Ett faktum är hursomhelst att judar i genomsnitt är påfallande intelligenta, något som återspeglas både i den höga andelen judar bland nobelpristagare och frekvensen av judar i maktpositioner inom ekonomi, media och politik. Detta senare kan föralldel återspegla inte bara hög intelligens, utan också sammanhållning, grupplojalitet och lagarbete.
Så här långt – är det fråga om ”rasism” från judisk sida?
Det kan man kanske hävda, beroende vilken betydelse som läggs in i begreppet.
När David Dukes bok på svenska fick titeln ”Den judiska rasismen” syftas dock på något mer. Där handlar det även om ett judiskt herrefolkstänkande.
En föreställning om överlägsenhet i förhållande till andra folk, men också om en praktik där denna mentalitet får uttryck i handlingar.
Samtidigt blir det fråga om ett berg av dubbelmoral från judisk sida.
Duke:
”Judar praktiserade ett moralsystem för sig själva och predikade ett helt annat för den ickejudiska världen.”
Sedan 1948 finns ju staten Israel, som ett hemland åt just judar. Uttryckligen en judisk stat. I sig inte fel, om man bortser från palestiniernas öde. Själva principen att varje folk så långt möjligt ska ha sitt eget land, bör – anser jag – gälla för alla folk.
Problemet är att ledande judar och mäktiga judiska organisationer tillämpar så dubbla måttstockar. För västländer i övrigt predikar de något helt annat än för sig själva – nämligen massinvandring och mångkulturalism.
Duke:
”Trots att judar hängivet stödjer sin egen exklusivt judiskstyrda stat Israel, arbetar de frenetiskt för att undergräva de vitas kontroll och tongivande roll i Amerika genom massiv icke-europeisk invandring. De arbetar genomgående för ’mångfald’ och pluralism överallt i världen utom i… Israel.”
I blixtbelysning ställdes detta i vad Karl-Olov Arnstberg uppmärksammade om hur afrikanska migranter till Israel sänts vidare till Sverige, genom förmedling av FN-organ:
”…fundera lite över de politiker som tog beslutet att dessa eritreaner skulle få komma till Sverige. Fanns detta som ett politiskt uppdrag, något som de gjorde för att bejaka sina väljares önskemål? Fanns det med i något av de borgerliga och regerande partiernas program? … ingen har på ett godtagbart sätt förklarat varför det är Sveriges uppgift att ta ansvar för människor som flytt till Israel från Eritrea, ett land som inte ens ligger i samma världsdel som Sverige.”
Duke:
”Judar som söker kontrollera andras nationer blir aldrig utsatta för fördömanden, men vi ickejudar som bara vill att våra egna stater skall avspegla våra traditioner, värderingar och intressen, brännmärks som hatiska, rasistiska antisemiter.”
David Duke vill motsätta sig såväl underkastelse som förtryck av andra folk:
”Skall sanningen fram så föredrar de allra flesta människor att umgås inom sin egen ras och etniska grupp, och i ärlighetens namn tycker nog de flesta att den egna gruppen är den bästa. Herrefolkstänkande blir det först när en grupp vill kontrollera eller vinna överhöghet över en annan.”
Men finns det alls några raser? Den aktuella tesen från kulturmarxisterna lyder att så inte är fallet.
Nyligen läste jag i boken ”Sapiens”, skriven av Yuval Noah Harari, stationerad i Jerusalem. Boken börjar bra, men halvvägs (sid.227) kommer så ett ifrågasättande av att mänskligheten kan indelas i olika raser.
Inte desto mindre blir budskapet från judiska ledare, vad gäller judar, ett annat.
Duke:
”… har judiska ledare i århundraden rutinmässigt kallat de egna för en ras…. många uttalanden som visar hur judiska ledare utan omsvep betraktar det egna folket inte bara som en religion utan som en identifierbar ras, som kan genetiskt urskiljas från andra folkslag.”
Ett särskilt grovt exempel som Duke här anför är antropologen Jared Diamond. Först hade denne uttalat sig mot ”indelande av mänskliga befolkningar i raser”. Därefter skrev han om genetiska studier som skulle visa på skillnader mellan judar och ickejudar.
Duke kommenterar:
”Diamond menar alltså att det inte finns några reella skillnader mellan mänsklighetens huvudraser, men att det minsann är både möjligt och önskvärt att urskilja de betydligt mindre tydliga skillnaderna mellan judar och ickejudar.”
En förklaring till judars arbete för mångkultur ligger i en ambition att söndra inom sina värdnationer:
”…judiskt inflytande… inriktas på att försvaga all etnisk solidaritet och lojalitet hos värdfolket, medan man målmedvetet uppmuntrar etnisk stolthet och solidaritet judar emellan.”
Stephen Steinlight, ledande företrädare för American Jewish Committee:
”I kanske ytterligare en generation, enligt en optimistisk prognos, befinner sig judenheten således i en position där den kan söndra och härska och gå in i selektiva koalitioner som stöder vår agenda.”
Duke:
”I ett splittrat land utövar den mest sammanhållna gruppen den största makten. Att söndra och härska har alltid varit herrefolkstankens recept för maktutövning.”
Steinlight var inne på hur judar på 60-talet drev igenom inte bara öppnandet av USA:s gränser för invandring, utan också låg bakom medborgarrättsrörelsen i USA.
NAACP (National Association for the Advancement of Colored People) leddes i huvudsak av judar, där fanns inte många svarta i ledningen. David Duke: ”Det började gå upp för mig att det inte i första hand var afroamerikanerna som arbetade för rasblandning.”
NAACP och Martin Luther King arbetade mot rassegregering. Organisationen Nation of Islam, däremot, Black Muslims, arbetade för raka motsatsen. Den verkade för att svarta skulle odla en egen stolhet och identitet, kunna s.a.s. stå på egna ben. Således motarbetades de av judar.
Duke:
”Dessa svartas organisationer har velat bevara sitt eget arv istället för att låta sig assimileras i ett mångkulturellt samhälle. Judiska rasister vill hycklande nog inte att några andra än de själva skall vara medvetna om sitt arv och sina gemensamma intressen. De arbetar för att skuldbelägga andra grupper för att ens vara stolta över sin egen kultur. De utmålar etnisk stolthet och sammanhållning hos andra grupper som rasistiskt och hatiskt.”
Judars attityder bottnar i en föreställning om utvaldhet som går tillbaka till Tora:
”I motsats till Nya Testamentets universalism är Gamla Testamentet extremt etnocentriskt. Israeliterna betecknas genomgående som ett ’särskilt folk’ eller ett ’utvalt folk’…”
”…dess dominerande tema är den rasliga och etniska herrefolkstanken. Det finns flera oblyga uttryck för den etniska herrefolkstanken:
• Israeliterna är ett ’utvalt folk’ som Gud valt ut framför alla andra folk på Jorden
• Israeliterna har rätt att härska över alla andra folk och blir lovade att de en dag skall äga och härska över hela världen
• Israeliterna skryter om folkmord på hela folk och kungariken
• Israeliterna beordras att mörda alla människor i länder där de skall slå sig ner och att döda samtliga människor från andra nationaliteter som inte underkastar sig slaveri
• Israeliterna förbjuds att ta slavar från sitt eget folk, men uppmanas att förslava icke-israeliten, vilka de för evigt kan låta gå i arv till sina ättlingar
• Israeliterna förbjuds att gifta sig eller ’blanda sin säd’ med andra folk.”
För kristna finns ju Nya Testamentet som en motvikt, med maningar om att ”vända andra kinden till” – judarna har istället sin efterbibliska skriftsamling Talmud:
”Medan Jesus Kristus står för en utveckling mot större kärlek och tolerans, förstärker Talmud rasismen i Tora… Talmuds ohöljda och upprepade hänvisningar till ickejudar som djur och ’himmelskt avskräde’, liksom dess beskrivningar av hur judarnas fiender kokas i sädesvätska och avföring, skulle förmodligen ha fått Hitler att rodna.”
Duke konstaterar:
”I Mein Kampf ifrågasätter Hitler om judarna skall betraktas som tyskar, medan Talmud hävdar att ickejudar inte ens är människor…”
Vad han därvid syftar på är femton Talmudcitat på sidan 66 i sin bok, t ex detta: ”Alla /icke-judiska/ barn är djur.”
Duke citerar även vad Moses Hess, en tongivande jude, skrev 1862:
”Vi judar skall alltid förbli främlingar bland gojim /ickejudfarna/… Det är ett faktum att den judiska religionen framförallt är judisk nationalism… Varenda jude, vare sig han vill eller inte, är automatiskt, genom sin blotta födelse, bunden av solidaritet till hela sin nation… Man måste vara jude i första hand och människa i andra hand.”
Duke kommenterar:
”Om Adolf Hitler någonsin hade yttrat ’Man måste vara tysk i första hand och människa i andra hand’, skulle då inte dessa ord ofta upprepas som bevis för hans ondska?”
”Den judiska rasismen” tar naturligtvis också upp begreppet ”antisemitism”.
Ett begrepp som ofta missbrukas, och det på två olika sätt:
• det talas om ”antisemitism”, när det inte är fråga om någon allmän motvilja mot judar, utan bara om kritik av hur judisk makt används
• det kan röra sig om en verklig antisemitism, men då som en reaktion mot judars attityder och agerande.
”Historien igenom har judar varit oskyldiga offer för ondskefulla ickejudar. I de hundratals folkliga, nationella och religiösa reaktioner mot judarna som dessa böcker tar upp, finns det aldrig … att judar skulle kunna ha gjort sig skyldiga till något vanhedrande.”
”De gör aldrig minsta antydan om att det judiska folket till någon som helst del självt kan ha burit ansvar för de återkommande negativa reaktionerna mot dem.”
Duke ser det som ett rimligt antagande att ”den judiska rasismen och antisemitismen underblåst varandra”, och citerar Israel Shahak:
”Antisemitism och den judiska chauvinismen kan endast bekämpas tillsammans.”
Ur bokens slutkapitel, om Judisk evolutionär strategi:
”De som talar klarspråk om den judisk-chauvinistiska maktens verklighet sägs tro på ’den judiska konspirationen’ -… Men det är inte några fantasifulla ’Sions Vise’ som vi behöver frukta, utan verkliga människor som utövar judisk makt i dag och blir allt öppnare med det.
Det finns ingen konspiration, åtminstone inte i ordets vanliga bemärkelse. Det hela omges inte av något större hemlighetsmakeri. Den judiska makten är ständigt närvarande. Varenda politiker är såpass medveten om denna makt att han vet att han inte kan tala om den!
Judiska organisationer, judiska media och judiska politiska agenter trycker på för sin dagordning utan hänsyn, samvetskval eller självrannsakan. Precis som judiska chauvinister en gång i tiden målmedvetet iscensatte ryska revolutionen, samordnar de nu sin världsomfattande makt. Ingen judisk ledare behöver styra sina underhuggare till att eftersträva politisk kontroll över ickejudiska nationer, de gör det ofta lika naturligt som en blåskrika tar över en annan fågels bo. Judiska mediamoguler och myndighetsbyråkrater behöver inte bli tillsagda att motarbeta ickejudars stolthet, kulturarv, ära, lojalitet och traditioner medan de samtidigt bevarar sina egna.
Det finns inget behov av någon komplott för att välta ickejudarnas sexualmoral, familjestruktur och religiösa tro över ända. Freud och hans intellektuella ättlingar har sannerligen inte behövt någon plan, de har bara gjort vad som fallit sig naturligt för dem. Inga Sions Vise måste säga åt de judiska byråkraterna att öppna Amerikas och Europas gränser för tredje världens ’jämmerliga slödder’: det vet nästan instinktivt att i en mångkulturell stat kan de dominera. Det vet också att om de kan upplösa vår genetiska integritet och etniska lojalitet, så finns det ingen kvar som har kapacitet att utmana dem om makten.
Det är ingen konspiration. Det är helt enkelt två nationer – den judiska och den ickejudiska – som befinner sig i ett slags etniskt krig. Men medan vi ickejudar utan egen vetskap får lära oss att begå kulturellt och politiskt självmord, får judar lära sig samhörighet med sin egen sort och hat och misstro gentemot oss. Bara en liten andel judar befinner sig i den kulturella och politiska frontlinjen, men genom att de många judiska organisationerna stöder hemmafronten sina stormtrupper.”
”Om de verkligen representerade allt det som är ädelt hos mänskligheten, vore det kanske bara i linje med naturens ordning att vårt folk ersattes av den judiska prototypen. Historien talar emellertid om för oss att under historiens framskridande har de judiska chauvinisternas frammarsch ofta förebådat mörker snarare än ljus. Detta har visat sig särdeles tydligt genom det tragiska implementerandet av de doktriner som skapats av 1800- och 1900-talets tre mest inflytelserika judar: Marx, Freud och Boas. Dessa tre har åstadkommit mänsklighetens försämring och förnedring, inte hennes upphöjande.
Judar besitter enorm makt – en makt som har uppkommit genom begåvning i kombination med samarbete och skrupelfrihet. Ofta stärks de av det som försvagar oss. Vår makt kan endast återupprättas genom hängivenhet till sanning och rättvisa, genom uttryck för mod och ädelhet. När vi gör våld på vår egen moral blir vi försvagade och möjliga att exploatera, som vår situation idag visar.”
Om jag avslutningsvis ska försöka hitta något i David Dukes bok att vara kritisk mot, så kan det vara att han ganska ofta upprepar sig, vilket märks när man läser igenom hela boken rakt av. Å andra sidan kan ju bokens kapitel läsas fristående från varandra.
Något som fick mig att studsa var en formulering om Vietnamkriget:
”Under Vietnamkriget ledde den judiskt dominerande ’nya vänstern’ demonstrationer för FNL:s seger samtidigt som amerikanska män blev dödade av FNL:s kulor och bomber.”
Vad blir logiken i detta? ”My country, right or wrong”?
Vietnameserna var i sin fulla rätt att försvara sitt land mot de utländska inkräktarna! Amerikanerna hade aldrig i Vietnam att göra!
2015 års utgåva av ”Den judiska rasismen” kan beställas från Logik förlag. Pris: 269 kr.
PS
Angående massmedia konstaterar David Duke: ”En nation som står under inflytande av en främmande och destruktiv massmedia är lika förtryckt som en som står under en främmande ockupationsmakt.”
Han citer Solsjenitsyn: ”Som det nu är, har pressen blivit den starkaste makten i västvärlden, mäktigare än den lagstiftande, den utövande och den dömande makten. Man skulle vilja fråga: av vem har den blivit vald och inför vem är den ansvarig?”
Det ligger det i sakens natur att vad Duke här redogör för är mediasituationen i USA. Den iofs viktig, men för svenska läsare är ju läget i Sverige mer intressant.
Det berörs dock i ett efterord av Lennart Berg. Där återges upplagesiffror från 2002 beträffande våra största dagstidningar. Utöver Bonnier och Hjärne finns Schibsted. Aftonbladet och Svenska Dagbladet är inte judiskt ägda, men politiskt korrekta är du ju ändå – precis som SVT och TV4.
Som framgår av vitboken spelade DagensNyheter en nyckelroll i att på 1960-talet ge plats för den debatt som tryckte på för mångkultur.
I sitt förord skrev Jonas De Geer också om situationen i Sverige – det finns välbudgeterade judiska frontorganisationer med uppgift:
”1) att förtala och trakassera alla ickejudar som motsätter sig utplånandet av sitt folk eller sin religion genom att kalla dem för rasister, bigotta, extremister o.d.
2) att förtala och trakassera alla som på något sätt kritiserar Israel, världens i särklass mest rasistiska stat, genom att kalla dem för antisemiter, hatiska, extremister o.d.
I det svenska fallet har Expo huvudansvaret för uppgift 1).
Huvudansvar för uppgift 2) har Svenska kommittén mot antisemitism.”
Mer
Filed under: bok, demokrati, extremism, historia, invandring, israel, judar, kultur, massmedia, mångkultur, motstånd, nationalism, palestina, pk, propaganda, svenskfientlighet, usa | Tagged: bok, extremism, historia, invandring, israel, judar, kultur, mångkultur, media, motstånd, pk, propaganda | 31 Comments »
´´
Jan Millds blogg 