Blågula frågor försökte på 90-talet förgäves få in ett inlägg på DN kultur, ”Till försvararna av Det Fria Ordet”. Trots ett löfte från Maciej Zaremba om publicering visade det sig i slutänden omöjligt.
Lättare gick det sedan för Peter Wolodarski. Han blev redaktör för hela Dagens Nyheters ledarredaktion år 2009, vid bara 31 års ålder.
En sådan position ger inte bara en stor dagstidning till förfogande, för att få ut sina åsikter. Den ger samtidigt en bonuseffekt, i form av TV-soffor och andra mediakanaler. En DN-redaktör förutsätts ha kloka saker att säga.
En av Peter Wolodarskis TV-framträdanden fick jag med i min film ”Lögnarna” från 2008. Kolla 3.30 in på den:
Jämför sedan med vad statsminister Fredrik Reinfeldt hade att säga på Pressklubbens eftervalsdebatt 2010, 6.00 in på denna film:
Är inte budskapen påfallande lika? ”Sverigedemokrater vill bli överfallna och misshandlade, eftersom detta ger dem en martyrroll, som de eftertraktar.”
Något belägg för detta kan naturligtvis varken Wolodarski eller Reinfeldt prestera, och där SD:are får chans att lägga synpunkter på saken är deras besked klart.
Annars kan det väl räcka med ett uns av empati, för att vemsomhelst ska kunna begripa att ett hakkors inristat i pannan eller en kniv i ryggen inte är vällustframkallande.
Som DN-redaktör har Peter Wolodarski också spänt musklerna i de återkommande dreven mot Carl XVI Gustaf, kungahuset och monarkin i Sverige.
Smaka bara på följande uttalande: ”Men det finns en gräns för vad man kan tolerera, och den linjen har Sveriges statschef passerat.”
Nu senast ger sig Peter Wolodarski in i debatten om befolkningsfrågan och jordens långsiktiga bärkraft.
”Genom århundraden har olika profeter hävdat att jorden inte tål en växande befolkning. Ständigt har man underskattat hur en stark ekonomisk utveckling stöper om samhällen till det bättre.
I tidskriften National Geographic läser jag att jordens nuvarande befolkning skulle kunna få plats i Texas om delstaten var lika tätt befolkad som staden New York. Det motsvarar något mindre än Sveriges och Norges sammantagna yta.
7 miljarder, ja även 9 miljarder, ska nog kunna leva tillsammans utan att det blir alltför trångt.”
”En realistisk politik måste erkänna det obehagliga.
Ett evolutionärt scenario visar att brist på mat och (rent) vatten kommer att skapa enorma migrationsströmmar som oundvikligen kommer att förstöra även mottagarländernas redan hårt sargade ekosystem. Svält, hungersnöd och konflikter kommer att uppstå även där…
För detta måste man förbereda sig. På samma sätt som varje individ har att ta ansvar för sitt liv, på samma sätt måste varje land ha ansvar för sitt område. Globalt krävs en högre grad av autarki där varje land tar ansvar for sina egna befolkningar, minskar sina populationer och lagstiftar om att leva i enlighet med naturens lagar.
För många länder är detta troligen redan försent. För Nordens del finns dock möjlighet att utveckla ett ekologiskt, hållbart leverne utan gifter. Detta går inte att förena med mer (miljöförstörande) immigration, utan alla som nu är här måste anpassa sig efter naturens krav, vilket kan ses som ett gemensamt projekt.”
Min egen reflexion blir denna. Wolodarski talar om att hela jordens befolkning skulle kunna få plats på Texas yta, med New Yorks befolkningstäthet. Jag skulle där vilja gå steget längre.
Antag att varje människa tilldelades en kvadratmeter. En kvadratkilometer är 1 miljon kvadratmeter. Där skulle då rymmas 1 miljon människor, och 7.000 miljoner skulle rymmas på 7.000 kvadratkilometer. Det motsvarar Medelpads yta.
Är det något i mitt resonemang som inte håller?
Jo, nog är det så. Det handlar ju inte bara om yta för våra kroppshyddor, det handlar om tillgång till jord som kan frambringa föda åt oss.
Produktiviteten inom lantbruket har ökat genom mekanisering och tillgång till handelsgödsel. Men även detta givet så räcker varken Medelpads eller Texas yta.
Till detta kommer en annan viktig faktor, som varje redaktör borde känna till. Efter att Peak Oil nu är passerat kommer förutsättningarna därvidlag att ändras, kanske inom en ganska nära framtid.
Kring detta finns fakta att tillgå, t ex i många böcker.
Vem bär ansvaret för de extrema våldsdåden i Norge. Är det Anders Breivik eller är det Jimmie Åkesson?
Ska man tro svenska massmedia så är det i första hand Sverigedemokraterna och dess ordförande som borde häktas, åtalas och dömas.
Bara för att ta ett exempel ur mängden: Ann Heberlein, expert på godhet.
Hon finns med i en av mina filmer från 2010, 4.40 in i filmen:
Den 28/7 2011 hade Ann Heberlein en artikel i Sydsvenskan. Rubriken var ”Ryslig retorik” och ingressen löd:
”Uppdelningen av människor i ‘vi och dom’ breder ut sig i Europas politiska retorik och sprids av såväl etablerade partier som mer ljusskygga element. Ann Heberlein varnar för en värld som inte ger plats åt alla.”
I Norge intog man ju från början en annan hållning. Statsminister Jens Stoltenberg förklarade uttryckligen att även invandringspolitiken måste kunna diskuteras och det måste vara tillåtet att där föra fram olika uppfattningar.
Men om man vänder på frågan kring retorik. Vad vore i den pågående mediakampanjen rätt retorik från SD:s sida?
Jag skulle kunna föreslå ungefär detta:
”Vi sverigedemokrater hävdar att individer måste hållas fullt ut ansvariga för sina egna handlingar – samtidigt som man ska vara försiktig med generaliseringar.
När exempelvis en självmordsbombaren Taimour Abdulwahab slog till i centrala Stockholm i december 2010 ska inte muslimer i allmänhet hållas ansvariga för detta, på grundval av att han var muslim.
När enskilda invandrare begår grova våldsbrott i Sverige, då får inte invandrare i allmänhet skuldbeläggas för detta.
Å ANDRA SIDAN är det vår skyldighet som politiker och ansvarstagande samhällsmedborgare att se mönster och orsakssamband, där sådana föreligger.
Beträffande Abdulwahab kan enskilda grupper av muslimer hållas medansvariga för dådet, nämligen de som bejakar sådana våldsdåd. Inte muslimer som tar avstånd från dådet!
Beträffande våldsbrottsligheten i Sverige är det ett faktum att det finns en kraftig överrepresentation av män från afrikanska och arabiska länder. Det gör en politik av minskad invandring från dessa områden ändamålsenlig, om man vill motverka våldsbrott i vårt land.
Vad gäller politiskt våld är Sverigedemokraternas linje glasklar. Partiet tar kategoriskt avstånd från våld som politisk arbetsmetod.
Medan olika sverigedemokrater i flera sammanhang blivit föremål för våld har partiets egna företrädare själva konsekvent avstått från sådant agerande. I en demokrati ska staten ha våldsmonopol.
Vad gäller de fruktansvärda våldsdåden i Norge sommaren 2011 ligger det fulla ansvaret på den eller dem som utförde dåden – Anders Breivik med eventuella medhjälpare.
En form av medansvar kan möjligen läggas på dem som applåderar detta dåd, eller som i ett tidigare skede kan ha uppmuntrat gärningsmannen/gärningsmännen till det.
Däremot kan inget medansvar läggas på dem som på ett saklig sätt diskuterat invandringspolitiken, genom att föra fram fakta och argument. I en demokrati måste det finns plats för olika åsikter och för öppna meningsbrytningar.
Som medborgare har vi en skyldighet att inte bara sätta oss in i samhällsfrågor – vi måste också klara av att höra andras uppfattningar, kunna ta del av kritik.
Om någon hävdar att jorden är platt eller att vi svenskar inte existerar – då finner vi sverigedemokrater visserligen dessa uppfattningar felaktiga, men vi kräver inga rättsliga åtgärder mot dem som för fram dem.
På motsvarande sätt måste det finnas utrymme för att hävda att jorden är rund eller att vi svenskar existerar.”
Kontentan av den IMF-ordinerade ”medicinen” för Argentina hade alltså blivit:
A. ”Besparingar” som medförde arbetslöshet och dåligt utnyttjande av samhällets resurser.
B. Enorma förmögenhetsöverföringar, med ökade klyftor mellan en rik elit och folket.
På den venezuelska TV-kanalen Telesur kunde jag förra året följa reaktionerna på Nestor Kirchners död – Kirchner som var Argentinas president 2003-2007.
Det gjorde intryck, det var ingen vanlig begravning. Helt uppenbart var det en politiker, djupt avhållen av de flesta argentinare. Inte utan anledning – han hade verkligen fått landet tillbaka på rätt spår efter en oerhört svår tid!
Efter störtandet av Fransisco de la Rua 2001 följde fyra tillfälliga presidenter, som i snabb takt avlöste varandra – vänsterperonisten Nestor Kirchner valdes år 2003.
Under hans tid halverades arbetslösheten och Argentina befriades från det tunga skuldberoendet till utländska banker (jfr Sverige). Devalvering av den argentinska valutan och ökad export medverkade till att möjliggöra detta.
Till Kirschners åtgärder hörde även ett upphävande av amnestin för de brottsliga generalerna från juntatiden.
I förhållande till USA styrdes Argentina in på en mer neutral och oberoende kurs. En process som nu sker i hela Sydamerika: Uruguay, Brasilien, Paraguay, Chile, Bolivia, Peru, Ecuador och Venezuela.
Vid sin död 2010 var Nestor Kirchner ordförande i den sydamerikanska samarbetsorganisationen UNASUL.
När i Ecuador 2010 president Rafael Correa utsattes för en form av kuppförsök blev reaktionen skarp i Argentina – i Buenos Aires hölls omedelbart demonstrationer.
Över hela kontinenten vill man nu lämna den tiden bakom sig, då militären kunde ingripa i politiken och få länderna styrda från Washington.
Nestor Kirschner avstod från att kandidera till omval, förmodligen av hälsoskäl. Istället kandiderade hans fru Cristina Kirschner. Hon är nu Argentinas president.
Oliver Stone har gjort en film om den nya politiska situationen i Latinamerika, ”South of the Border”. 4.00 in på denna trailer finns en sekvens med Nestor Kirchner:
Den förste demokratiskt valde presidenten efter juntatiden blev Raúl Alfonsin (1983-89). Han följdes av Carlos Menem (1989-99) och Fernando de la Rúa(1999-2001).
Vad som förutom nederlaget i Falklandskriget bidrog till militärjuntans fall var ”de galna mödrarna”.
Det hade börjat redan våren 1977, då 14 mödrar till försvunna ungdomar samlades utanför presidentpalatset på Plaza de Mayo i centrala Buenos Aires. Det blev till en varje torsdagseftermiddag återkommande manifestation, med alltfler deltagare.
Alls inte ofarligt – gruppens första ledare, Azucena de Villaflor, blev själv ett offer för regeringens terror och försvann. Nu har det blivit en fast organisation, som ger ut en månadstidning och har en egen webbsida.
Dessa kvinnors så uppenbara mod blev en inspiration i motståndet. Kring 1982 var de flera tusen på Plaza de Mayo. Kampen har fortsatt efter juntans fall, med krav på dels besked om var deras söner och döttrar finns, dels åtal mot ansvariga militärer.
I sak rönte de också framgång, i en första vända. Under president Alfonsin hölls 1984-85 en rättegång mot juntatidens brottslingar, och det blev fällande domar mot generalerna Videla, Massera och Galtieri. Åklagaren Julio Strassera använde i sin slutplädering uttrycket ”Nunca mas!” (”Aldrig mer!”)
Under Carlos Menem fem år senare, 1990, beslöts dock om amnesti för dessa juntageneraler.
Gemensamt för denna trepresidentersperiod 1983-2001 var ekonomiska problem som fördjupades. Skuldberget bara växte, man satt fast i klorna på stora banker. Till detta bidrog en utbredd korruption och en havererad politik, präglad av demagogi och löftessvek.
IMF – Internationella Valutafonden – spelade en central roll, genom att föreskriva ”austerity measures”, alltså diverse åtstramningar i ekonomin. Vilket förvärrade problemen.
Den konkreta innebörden av detta blev omfattande utförsäljningar av statliga företag och nationell egendom, till vrakpriser. Det blev också företagsnedläggelser, massavskedanden och lönesänkningar. Enskilda individer hade inget att sätta emot – hellre låg lön än att vara hänvisad till gatan och tiggeri.
Samtidigt frös pensioner inne och banker stängde, så att massor av argentinare förorade sina besparingar. Följden blev direkt svält. Om det under militärdiktaturen hade dödats i genomsnitt 5.000 personer per år blev antalet dödsoffer för den utbredda ohälsan bland argentinarna på 1990-talet ca 35.000 varje år.
Efterhand gav rädslan med sig och ett allt beslutsammare motstånd växte fram. Argentinarna var så rasande, kände att de inte längre hade något att förlora. Särskilt efter Fernando de la Rúas tillträde 1999 blev det alltmer omfattande manifestationer, med allt grövre polisvåld. Alltfler fick därvid sätta livet till, men det hela slutade med att presidenten den 20 december 2001 fick fly i helikopter från presidentpalatset. (3.30 in i filmen nedan)
Ett första viktigt steg var därmed taget i kampen för ett liv i mer av mänsklig värdighet.
Argentina är stort land med utmärkt jordbruksmark och mängder av andra naturrikedomar. Under Perontiden byggdes också upp ett socialt trygghetsnät för arbetarklassen. Argentinare i allmänhet fick det materiellt bra.
På 1990-talet var allt detta raserat. Vad hade hänt?
Det får bli tema för tre bloggkommentarer, den första kommer här:
För att ta det från början.
USA:s president James Monroe lanserade 1823 en doktrin, beskriven så här i Wikipedia:
”Monroedoktrinen fastslog att europeisk inblandning i Nya världen var oacceptabel, och att USA inte skulle ingripa i konflikter mellan europeiska stater… Av allt att döma var dokumentet tänkt som ett ställningstagande mot europeisk kolonialism. Doktrinen har dock senare omtolkats…”
”I ett tillägg av Theodore Roosevelt 1904…, fastslogs att USA har rätt att ingripa som ‘internationell polis’ (international police power) om stater i Karibien och Centralamerika uppträder ‘ociviliserat’…”
Som det visat sig tog USA i praktiken över rollen som kolonialmakt och har agerat även söder om Karibien. Vid socialdemokraten Salvador Allendes valseger i Chile 1970 hade USA utbildat militären i flera Latinamerikanska länder. Chiles konstitutionslojale överbefälhavare mördades genom USA:s försorg. Den 11 september 1973 genomförde general Pinochet sin militärkupp.
Samma år tog militären makten i Uruguay. Tre år senare var det Argentinas tur. I Brasilien hade diktaturen införts redan 1964, efter att folket röstat fel i ett presidentval (man hade valt vänsterkandidaten Goulart).
Militärjuntan Chile började man omedelbart tillämpa nyliberalen Milton Friedmans idéer, vilket människor fick märka helt påtagligt – genom prishöjningar, ökad arbetslöshet och slopad anställningstrygghet.
Detsamma skedde i Argentina från 1976 och framåt. Juntageneralen Jorge Videlaförklarade att staten inte skulle blanda sig i ekonomin, marknadskrafterna skulle få spela fritt.
Som vi vet fick Milton Friedman snart gehör även i Sverige, utan att något militärt maktövertagande krävdes.
Perioderna av öppen diktatur skulle i de fyra sydamerikanska länderna vara in på 80-talet:
Argentina: 1976-1982
Brasilien: 1964-1985
Chile 1973-89
Uruguay: 1973-85
Först föll alltså militärdiktaturen i Argentina och det hade samband med nederlaget i Falklandskriget 1982.
Under denna sexårsperiod bedrevs ”la guerra sucia” – det smutsiga kriget – mot vänsteroppositionen. 30.000 unga människor kidnappades och mördades, ofta efter svår tortyr. Deras anhöriga fick aldrig veta vad som hände dem eller var kropparna finns. En av dessa många offer var den svenska medborgaren Dagmar Hagelin.
Övergången till civilt styre och en form av demokrati skulle dock inte innebära någon ändring i den ekonomiska politiken. USA och stora företag hade möjligheter att styra politiken och de möjligheterna utnyttjade man.
Det finns många intressanta filmer på nätet om utvecklingen i Argentina, t ex denna:
Intressant är även vad argentinaren Adrian Salbuchi har att säga.
Jan Millds blogg 