• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Gilla läget!


Egentligen finns det tre nivåer:
1. Makthavarna
2. Tjänstehjonen
3. Medborgare i allmänhet – de många duperade och fördummade, skrämda och passiviserade.

Ibland kan jag känna att vissa människor är som slavar, vilka slår vakt om sin egna mentala bojor.  Jag tänker på en del mottagare av eftervalstabloiden, som gjort sig besvär att kontakta mig – i protest. Att de i sin brevlåda fått en samhällsinformation av annat slag än vad de dagligen matats med i stora pk-media blev för mycket – de upplevde sig utsatta för ett övergrepp.

Nåja, dessa är bara ett fåtal, men det aktiva stödet har i stort sett uteblivit. Det hade ju räckt med att var hundrade mottagare, dvs 1.000 personer,  satt in en hundralapp vardera, så skulle nästa tabloid vara i hamn ekonomiskt. Eller om 200 personer satt in varsin femhundring.

Så har det inte blivit.  Vi har i dagsläget bara hälften av vad som behövs, och de flesta bidragsgivare tillhör samma krets som möjliggjort tidigare tabloider.

(Till vårtabloiden 2012 – för en sådan ska det bli! – ska jag återkomma senare)

Sedan början av 90-talet har försökt det mesta:
– bokutgivning
– tidskriften Blågula frågor
– torgmöten
– webbsidor
– filmer
– webbradio
– partiarbete
– gratistidningar (först SVIC, nu tabloiderna).

Ibland kan jag känna en besvikelse över att detta inte givit mer påtagliga resultat. Det påminner mig om att vi måste vara medvetna om våra egen drivkrafter i det politiska arbetet! I grunden måste det ändå handla om att vilja människor väl.

• Det är naturligt att känna en vrede över makthavarnas hyckleri och övergrepp, omoral och alla fula tricks.

• Lika naturligt kan vara att känna en frustration över de många människornas ointresse och tröghet.

För den skull får vi aldrig låta vare sig ett hämndbegär gentemot de politiskt ansvariga eller något allmänt folkförakt prägla vårt politiska opinionsarbete!

En sak är att vi inte är mer än människor, och ibland måste få släppa ut litet ånga medan vi laddar om, men…

…vad som från pk-håll än påstås om ”hatgrupper”, så är det främst människokärlek som måste vara vår drivkraft!

I botten måste ligga en form av kärleksbudskap – med eller utan kristna förtecken.


Därmed inte sagt annat än att vi utan skygglappar ska se verkligheten, och även reagera mot människors flykt från sitt medborgaransvar.

Många inom media och politik bär ett särskilt tungt ansvar, och någon form av ansvarsutkrävande kan i framtiden iofs  vara rimligt.  Det väsentliga är dock att vi lyckas genomdriva en politisk kursomläggning, att få  många fler människor med på tåget.

Flera av oss som nu är aktiva invandringskritiker har ju en gång själva varit ganska politiskt korrekta.  Vi får aldrig förlora hoppet om att många fler människor ska kunna vakna upp, så att en politisk vindkantring sker.

FAKTUM ÄR ATT en sådan kan stå för dörren.  Vare sig vi vill det eller inte så kommer mycket snart – förmodligen inom ett år eller två – förutsättningarna för politiskt arbete i Sverige att radikalt ha förändrats. På gott och ont.

När ytterligare ekonomisk tillväxt nu inte längre blir möjlig står vårt samhälle inför ett genomgripande paradigmskifte.  ”Problemet” blir då inte längre att Sverige är ett så ”rikt land” eller att vi svenskar har en massa att skämmas över.

Istället handlar det om att rädda vad som räddas kan, och se till vad som är ändamålsenligt för att lyckas överleva.  Vi måste bygga livbåtar. Ingen tid att förlora!


Detta är ämnet för den nya bok som jag nu påbörjat arbetet med: ”Gilla läget!”