Etniska rensningar

Historien är ju full av exempel på etniska rensningar.  Särskilt frekvent blev begreppet  använt i samband med krigen i f.d. Jugoslavien på 90-talet. Det fick samtidigt en starkt negativ laddning, varpå man inte kunde motstå frestelsen att använda begreppet också mot invandringskritiker i Sverige.

Exempel på etniska rensningar före 1990-talet och Balkan:

• Karthago 146 f.Kr, efter det tredje puniska kriget.

• Ett senare datum av större tvångsvisa folkomflyttningar, i kombination med massiva övergrepp, inträffade vid delningen av Indien efter det brittiska uttåget 1947.

• Motsvarande gäller fördrivningen av den tyska befolkningen från områden öster om Oder-Neisse-linjen 1944-45.

• Ytterligare ett exempel är Cypern på 1960-talet.

Så här definieras begreppet i Metapedia: 

”Etnisk rensning är att med tvingande metoder förflytta en etnisk grupp eller delar av en etnisk grupp från ett geografiskt område till förmån för en annan. 

Försök till definition på engelska lyder: ’The planned deliberate removal from a specific territory, persons of a particular ethnic group, by force or intimidation, in order to render that area ethnically homogenous’ samt ’The systematic elimination of an ethnic group or groups from a region or society, as by deportation, forced emigration, or genocide.’ 

En etnisk rensning kan innebära tvångsförflyttning av en eller flera etniska grupper ifrån ett område eller försök till folkmord på en etnisk grupp i ett område. Etnisk rensning är ett krigsbrott och brott Folkmordskonventionens andra artikel.”

Just i dessa dagar pågår två påtagliga etniska rensningar.

1. Gazaremsan

Sedan upptäckten av stora fyndigheter naturgas och olja i regionen, inte minst utanför kusten, blir det än angelägnare för Israel att få ett fast grepp över Gaza.

Den palestinska befolkningen i Gaza kan då utgöra ett hinder. En metod kan således bli fördrivning, en annan kuvande av varje ansats till egen palestinsk organisering.  Vad som nu pågår är nog en kombination av dessa två metoder.

2. Östra Ukraina

Regionerna Donetsk och Lugansk i Östra Ukraina  bebos mest av ryssar, och de har i folkomröstningar klart uttalat sin önskan om oberoende från Kiev.

Mot bakgrund av först kuppen i Kiev i februari, sedan ett presidentval med möjligheter för bara en sida att kampanja och dessutom lågt valdeltagande, så har separatisterna i Donetsk en bättre demokratisk förankring än den nye presidenten i Kiev, Petro Poroshenko.

Däremot är denne väsentligt bättre beväpnad, uppbackad med allt vad USA och NATO kan mobilisera på hans sida!

• Som bekant talade vår utrikesminister Carl Bildt i riksdagen om att den tidigare presidenten, Viktor Janukovitj, haft ”blod på sina händer”, då hans kravallpolis slogs mot våldsamma och beväpnade kuppmakare.

• Grunden för NATO:s halvårslånga bombande av Libyen 2011 var också en föregivet humanitär omsorg:  Al-Gathafi ”dödade sitt eget folk”.

Vad ska man då kalla det som pågår och nu pågått i två månader i östra Ukraina?

Bomber och granater regnar över bostadsområden, med många civila dödsoffer varje dag! All infrastruktur slås sönder, områdena blir obeboeliga.

Resultatet har blivit en omfattande flyktingvåg in över ryska gränsen.  Är inte det just syftet med det massiva våldet, att tömma östra Ukraina på ryssar?

Etnisk rensning, med andra ord.

Vad som här slår mig är en parallell. Cypern och inbördeskriget där mellan grekcyprioter och turkcyprioter. Precis som Turkiet då var ”skurken” tilldelas idag Ryssland den rollen av våra massmedia.

Skillnaden är samtidigt uppenbar. Turkiet invaderade till slut 1974, och fick slut på trakasserierna och massakrerna på turkcyprioter.

Ryssland har hittills inte gjort något motsvarande i östra Ukraina.

 

3. Sverige

I viss mån kan anföras ett tredje exempel på idag pågående etnisk rensning, utöver Gaza och östra Ukraina. Det är Sverige.

Metoderna är inte detsamma, här används inte bomber och granater, stridsflyg och tanks. Inte heller går det lika snabbt.

Likväl är det en process av samma karaktär: vi svenskar utsätts för dålig behandling och trängs undan.

Resultat:

• alltfler svenskar emigrerar

• många flyr storstaden för landsbygden

• andra byter bara bostadsområde inom en region, men ändå bort från ”mångfalden”.

Drivkraften bakom detta är till stor del push-faktorer, precis som för verkliga flyktingar från andra länder:

– vantrivsel av att inte längre kunna känna sig hemma på sin egen hemort

– fysisk otrygghet och sämre miljö

– svårigheter kring arbete och bostad,  skola och sjukvård.

 

PS

Som en extra knorr kan konstateras att ”de toleranta” själva med större eftertryck än andra svenskar väljer bort ”mångfalden”.

Läs mer

Aldrig glömma?

Förintelser

Kåkstad Södermalm

Medietystnad

FN-svensk på Cypern

1964 sändes FN-trupper till Cypern, efter att strider brutit ut mellan grekcyprioter och turkcyprioter. Även Sverige deltog i FN-insatsen. Storleken på den svenska bataljonen var till en början 700 man, men kom att utökas till 955.

För att kunna fungera måste FN-trupperna rimligen vinna båda parters förtroende, vilket förutsätter integritet, att de uppträder opartiskt.

När jag först fick höra talas om de två FN-svenskarna som i sin KP-bil transporterat vapen för att leverera till ena parten, turkcyprioterna, framstod saken genast som glasklar: helt orimligt! Vilken sanslös galenskap!

Iofs hade jag aldrig bilden att vapentransporten skulle ha skett för egen ekonomisk vinning. Det rörde sig om idealism, närmare bestämt omsorg om turkcyprioterna, som var i militärt underläge.

Inte desto mindre uppfattade jag det hela som totalt omdömeslöst: FN kan inte ta ställning för ena parten i en konflikt, då blir FN krigförande part!

Nu har en av de två svenskar som genomförde (den misslyckade) vapentransporten – Willy Lindh – skrivit en bok om händelserna.

Redan bokens titel, ”FOLKMORD under FN:s beskydd”, gav något att begrunda. Än mer gav innehållet en tankeställare. Willy Lindh är påläst och argumenterar kraftfullt för sin sak!

I korthet driver Lindh tesen att FN på Cypern i själva verket – genom sin passivitet – redan tog ställning för ena parten i konflikten: den aggressivare och militärt starkare.

Särskilt två moment måste vägas in då man bedömer den situation han verkade i på Cypern 1964:

1. De faktiska förutsättningarna för FN-arbetet, ”på fältet” 

2. Enosis och Makarios

 

1. FN på fältet

En given förutsättning för FN-arbetet var att FN fullt ut skulle respekteras av båda parter. Dvs FN-fordon måste kunna upprätta vägspärrar och kontrollera rörelser från båda parter. Givetvis även kunna röra sig självt helt fritt och eskortera civila.

Av boken framgår en fullständigt absurd situation: det var ena parten – grekcyprioterna – som upprättade vägspärrar, och de försvårade för FN-trupperna att röra sig fritt!

FN var maktlöst, kunde (eller ville) inget göra åt att grekcypriotriska militära enheter trakasserade turkcyprioter. Inte heller satte man något emot en grekcypriotisk militär uppladdning.

Lindh:

”Minst 10 000 soldater från Grekland skeppas in – grekiska NATO-trupper som ska sättas in i inbördeskriget på grekcyprioternas sida… Varför gjorde inte FN något?”

”Det enda de vill ha utifrån är ett skydd mot en hotande turkisk invasion, medan de avslutar sitt hantverk.”

”Vi hade order om att förhindra plundring, men fick inte ingripa!”

”FN:s auktoritet, i det fall det någonsin funnits någon, räckte ju inte ens till att upprätthålla framkomligheten på vägarna mellan våra egna posteringar!”

”Hänvisning till FN:s bestämmelser om oinskränkt inspektionsrätt hade ingen som helst verkan. ”

”Grek-cyprioterna hade inte nöjt sig med att bara låta anfallstruppen rycka fram rakt över posteringen, utan även grupperat både kulsprutor och pansarbil där.

Detta trots att FN-flaggan fortfarande vajade på sin stång och posteringspersonalen var kvar i sina värn…

En mera utstuderad nonchalans mot FN och FN:s roll får man leta efter. Nu, om någonsin, framgick det att det bara fanns två utvägar öppna för FN på Cypern – antingen att ge FN-styrkorna medel att med våld hävda sin ställning eller att omedelbart lämna ön.

Tyvärr blev det varken det ena eller det andra.”

FN hade, inför ankomsten till Cypern, deklarerat ”att alla fientligheter skulle förhindras och att minoritetens liv och egendom skulle garanteras”. Lindh konstaterar: ”men när grek-cyprioterna satte in ett kraftfullt anfall rymde FN fältet och lugnet kunde återställas först efter att Turkiet ingripit med vapenmakt.”

Vid ett tillfälle var det alltså bara ingripande av turkiskt bombflyg som satte stopp för en grekcypriotisk offensiv och – åtminstone temporärt – kunde rädda några utsatta turkcypriotiska byar.

2. Enosis

Bland grekcyprioterna – som utgjorde 80% av befolkningen på Cypern hade på 50-talet växt fram en rörelse för ”Enosis”– förening med Grekland.

Wikipedia:

”In 1955,  the resistance movement EOKA was formed in Cyprus in order to end British rule and annex the island to Greece. It was gradually recognized, however, that enosis was unfeasible due to the presence of the Turkish community and its increasing assertiveness. Instead, the creation of an independent state with elaborate power-sharing arrangements among the two communities was agreed upon in 1960, and the fragile Republic of Cyprus was born.

The idea of enosis was not immediately abandoned, though. During the campaign for the 1968 presidential elections, Makarios III said that enosis was ’desirable’ whereas independence was ’possible’.”

Problemet för grekerna var inte bara närvaron av den turkiska minoriteten på ön, utan också Turkiet, och dess militärmakt bara några mil från Cypern.

Bakom talet om ”självständighet” låg dock samma strävan som ”Enosis” – dvs överkörning av den turkcypriotiska minoriteten. Något som idag utan omsvep skulle betecknas som etnisk rensning.

1963 ändrades konstitutionen, så att inga garantier längre fanns för minoriteten av turkcyprioter, som likvärdig folkgrupp.

President Makarios, i sin biskopsutstyrsel och med sin tvetalan, kom att inkarnera själva begreppet hyckleri och falskspel inom politiken. En ärkebiskop med blod på sina händer!

I den topphemliga Akritasplanen drogs riktlinjerna upp för att tränga undan turkcyprioterna alltmedan man framstod som återhållsamma: ”Every effort must be made to show ourselves as moderates.”

Denna ”återhållsamhet” hindrade dock inte:

• en stor massaker i december 1963, med flera hundra mördade i Nicosias turkcypriotiska kvarter,

• återkommande beskjutning av turkcypriotiska byar och

• konstanta trakasserier av turkcypriotiska varutransporter.

Willy Lindhs beskrivning av en transportkontroll är talande:

”Det började med att de tre männen i lastbilen kommenderas ut på vägen av poliserna där de kroppsvisiteras . De får visa sina papper och tvingas sedan upp på lastbilens flak. Där beordras de att kasta ner den noggrant  stuvade lasten på vägen.

Tiotals korgar fyllda med tomater, fikon och lök töms utan vidare ur för att man ska kunna kontrollera att inget förbjudet material, det vill säga vapen, sjukvårdsmaterial eller liknande har gömts i lasten.

Sedan detta skett kommer turen till de hundratals melonerna där en del skärs mitt itu för ytterligare kontroll.

När sedan bilflaket är tomt gör man en noggrann undersökning av hela bilen innan lastningen kan påbörjas. 

Efter någon timme har man äntligen fått upp de användbara delarna, som minskat betydligt, av frukt och grönsaker, instuvade igen och färden kan fortsätta.

Kvar på vägen ligger det stora högar av krossade och söndertrampade tomater och spräckta meloner. 

Jag tittar på klockan och ser att vi har stått här i nästan fem timmar.

När vi efter tio minuters färd når marknadsplatsen i Lefke är dagen långt framskriden och större delen av uppköparna har redan gett sig i väg.

Grek-cyprioterna har ännu en gång, inför FN:s ögon, genomfört en fas i sitt kalla krig mot turk-cyprioterna. De lyckades med att förstöra en hel del av deras livsviktiga varor, men även med att fördröja transporten så länge att det var svårt att hitta köpare.”

Vid tillfällen då turkcypriotiska byar erövrats var de efter en grekcypriotisk reträtt fullständigt plundrade och ödelagda.

Spontant kan man kanske, ur svensk horisont, vara benägen att vid en konflikt anamma en kålsuparteori: det är två stridande parter och ”inte ens fel att två träter”, osv. Det stämde dock illa med verkligheten på Cypern: där var det grekcyprioterna helt överlägset beväpnade, det var också de som hela tiden tryckte och provocerade, trakasserade och angrep:

”Turkcyprioterna hade 1963 cirka 35% av markytan på hela ön och bara något år senare hade de trängts ihop på mindre än 3% av hela Cypern.”

Primitiva fördomar från svensk och europeisk sida, mot turkar och muslimer, kan också ha spelat roll för att Makariosregimen kom undan med sina övergrepp.

”Många tidningar, särskilt de svenska, var utpräglat pro grekiska och som en följd av det naturligtvis antiturkiska.

Detta bottnade antagligen i en okritisk och naiv syn på en rad historiska händelser i antiken samt på vanliga vulgära ras- och religionsfördomar.”

Vad gäller Willy Lindhs vapentransport fanns en bakgrund i att försöka rädda en turkcypriotisk ort i utsatt läge:

”Staden ligger några kilometer från havet och alla tillfartsvägar var under grek-cypriotisk kontroll.

Att ett starkt försvar dämpar stridslusten hos en eventuell angripare är väl känt…”

Willy Lindhs bok väcker onekligen frågor om FN:s roll.

Vår syn här i Sverige, på Förenta Nationerna, har nog präglats alltför mycket av naivitet och önsketänkande. Jag kan rekommendera denna bok till läsning!

”FOLKMORD under FN:s beskydd”, kostar 188 kr på Bokus.

Se även förlagets webbsida:  http://www.edere.info

Läs mer

FN-trupper

Cypernhistoria

Verklighetens FN

Enosis och taksim

 Norra Cypern-Magasinet

För övrigt anser jag att Karthago…

 

FN-trupper

En och annan nationalist har ju Karl XII och andra krigarkungar som idoler. För mig ligger det närmare tillhands att se Jonas Waern – svensk FN-officer i Kongo och på Cypern på 1960-talet – som en förebild.

Jonas Waerns bok ”CYPERN – svenskarnas inledande FN-aktion 1964” åskådliggör de uppgifter som de svenska FN-trupperna ställdes inför, och hur man löste dem.

Utan att behöva vara militärexpert är det lätt att inse vissa grundprinciper för ett fredsbevarande arbete av den typ det här handlade om. Det gällde att

•  å ena sidan att vara opartisk, vinna båda sidors förtroende och undvika allt onödigt våld

•  å andra sidan besitta militära resurser, kunnande och beredskap att tveklöst använda dessa i skarpt läge.

Den svenska FN-bataljonen på västra Cypern ger intryck av att ha just den grundläggande hållning och den kompetens som situationen krävde. Lågmälda och utan åthävor, men målmedvetna, modiga och effektiva. (Raka motsatsen till de teaterfigurer vi nyligen sett på TV-bilder från Libyen!)

Om jag som svensk har rätt att känna stolthet över andra svenskars prestationer, då känner jag det för dessa FN-svenskar.

Bataljonen tilldelades det allra besvärligaste området, på västra Cypern. Där var mycket bergigt, vilket gjorde det svårt att hålla isär parterna och skapa en fungerande bevakning.  Svårt att upprätthålla kommunikationen mellan de olika posteringarna.

Kusten i norr var särskilt svår – ”the dirty end of the stick”, som en engelsman uttryckte saken. Den vapensmuggling som förekom till turkcyprioterna kom den vägen, men de turkcypriotiska byarna var omgivna av grekcypriotiska.

 

Waern:

”…kontakten med befolkningen i bergen blev den stora upplevelsen. Båda parters vanliga, fattiga människor och deras rädsla och genuina hjälpbehov kramade nästan hjärtat ur kroppen på mig. .. De rörde sig som grå skuggvarelser i sina byar, och de såg FN-baskern på mitt huvud som ett hopp om hjälp. De drog mig i uniformen till de platser där de om nätterna låg i grunda gropar utanför sina hus, därför att ‘de andra’ brukade skjuta mot husen uppifrån bergen…..

De berättade också hur de förr kunde sitta och dricka kaffe utanför bykaféet på kvällarna och skratta och sjunga. Nu rörde de sig rädda intill husväggarna utan att ens våga prata.”

Utmaningarna för FN-svenskarna bestod inte bara i faror och svårigheter på fältet, utan också i bristande ledning, stöd och uppbackning från högre instanser inom FN.

En ”strid” tvingades man ta redan före ankomsten till Cypern, om att bli utrustade med samma typ av KP-bilar (KP = Karosseri-Pansar), som man tidigare använt i Kongo, med framgång.

När den indiske FN-generalen Guyani  fällde uttalanden om att FN-trupperna ”hatar att skjuta”  var det att underminera deras ställning. Just för att undgå att bli beskjutna och behöva skjuta tillbaka var det viktigt att alla sidor tilltrodde FN-soldaterna både förmåga och vilja att försvara sig med kraft om de blev angripna.

 

Waern:

”…den milt vänlige FN-idealisten Guyani…nämnde att han ‘hates shooting’. Alla hatade vi ju skjutning i FN-sammanhang. Men eftersom han inte underströk att vi skulle försvara oss kraftfullt om vi besköts eller om vi eller de som sökt vårt beskydd anfölls, föreföll det av hans yttrande som om vi alltid skulle vara passiva. Detta skapade missförstånd och brist på respekt för FN-förbandens befogenheter, vilket visade sig när FN-britterna tillfångatogs i Kato Pyrkos.”

Efter att aktionen kommit igång och den svenska FN-bataljonen ville få mer klarhet om sina befogenheter gav denne Guyani till sist klartecken för de förslag som Waern presenterat, men detta avsåg då bara de svenska FN-trupperna. Det var inte fråga om att FN-trupper på olika delar Cypern skulle ha ett samordnat agerande.

Waern:

”Detta innebar att de olika nationskontingenterna kunde ha olika riktlinjer och moral, så att insatserna kunde skeva dememellan. Därav kunde följa osäkerhet i agerandet,..”

En genomgående utmaning var att hålla vägarna öppna, så att trupperna hade rörelsefrihet. KP-bilarna kom väl till pass de gånger det var nödvändigt att sätta hårt mot hårt och forcera vägspärrar.

 Gång på gång träffades lokala överenskommelser med båda parter, som uppriktigt verkade önska hålla fast vid dessa. Men som sedan fick ”bakläxa” från ”högre ort”.

Waern:

”Jag hade en känsla av att 99 förhandlingar av 100 gick i stöpet. Detta berodde främst på den hårda politiska dirigering som skedde från Nicosia till de båda parternas städer och byar ute på fältet.”

Andra gånger var utmaningen mer av mental karaktär. Jonas Waern om ett möte i en grekisk FN-förenings regi:

”I mitt tal tackade jag naturligtvis föreningen för deras vänlighet att bjuda in oss på ett så angenämt kalas.  Vi på vår sida skulle göra allt för att försöka bidra till fred på Cypern mellan de två så olyckligt stridande parterna.  Vi i FN måste beakta båda sidors säkerhet och skydd, och den bästa hjälp vi kunde få vore om FN-föreningen här ville hjälpa oss med detta. Bäst vore om vi kunde försöka glömma gamla oförrätter och sträcka ut handen till motparten. En isande tystnad blev följden. Jag kände hur blomsterkransen vissnade runt min hals.”

Till den verklighet som FN-trupperna verkade i hörde också mycket av lögner och falskhet.  Vid ett tillfälle hade man gripit en grekcypriot som skjutit några äldre turkcyprioter arbetande på sin åker.  Waern hade en träff med Makarios och visade honom en bild på de gripne, men denne förnekade att han kände mannen.  Vid ett senare tillfälle fanns både denne mördare och Makarios närvarande, och det framgick att de var väl bekanta med varandra.

En ”historia för sig” var ankomsten av svenska civilpoliser till Cypern.  Waern är inte nådig i sin beskrivning.  Genomgående uppträdde de som bortskämda tonåringar, eller turister.  Vid ankomsten klängde de runt Makarios för att på nära håll kunna fotografera honom och hamna på samma bild. De skulle absolut bo på hotell, inte i tält (vilket Waern och hans soldater gjorde). Efter klockan 17.00 varje dag var deras arbetstid slut, oavsett hur det såg ut på fältet.

Dessa svenskar väckte närmast förundran och löje, omtalades som ”hotellpoliser”.

Det kan mao vara skillnad på svenskar och svenskar.

x

Den svenska FN-insatsen på Cypern höll uppenbarligen en hög klass, något som på intet sätt varit någon självklarhet beträffande senare FN-insatser. I vare sig Srebrenica eller Rwanda utgjorde ju FN-närvaron något hinder för massmorden där.

Svenska soldater i Afghanistan idag gör förmodligen goda insatser som soldater – men vad har Sverige överhuvudtaget där att göra? I praktiken deltar vi  i vad som i grunden är ett angreppskrig från USA:s sida.

PS

Sång av Anita Lindblom om de blå baskrarna, ett tidsdokument:

Summering om Cypern

För att avsluta rapporterandet och kommenterandet utifrån Cypernresan. I fokus för mitt intresse har alltså stått:

 • jämförelser med Sverige, utifrån att TRNC är muslimskt

• konflikten mellan turkcyprioter och grekcyprioter, dess orsaker och konsekvenser

• den turkiska invasionen 1974 och dess konsekvenser, skillnaden mellan turkar och turkcyprioter.

• effektiviteten i brottsbekämpningen.

Min bild har jag fått genom vad jag kunnat:

– konstatera vid besöket

– höra Lena Holfve berätta

– läsa i Jonas Waerns bok

– senare ta del av på internet.

Man ska ju akta sig för att generalisera, så det är med tvekan jag berättar om denna enskilda händelse. Den ligger dock så väl i linje med vad jag i övrigt tagit del av, att jag tror den kan säga något ganska allmängiltigt av betydelse för förståelse av konflikten.

Per och jag hade parkerat oss vid vad han och Lena kallade ”gubbdagis” – en enkel uteservering i Girne. Snart kom en turkcypriot som Per kände sedan tidigare och satte sig vid vårt bord. Låt mig här kalla honom Kemal.

Kemal gav ett lågmält och vänligt intryck. Först verkade han litet avvaktande beträffande mig – även då jag ställt frågor var det Per han tittade på, när han svarade. Efterhand hand tinade han dock upp, när han märkte att mitt intresse för öns historia var äkta. Han bjöd mig snart på en turkisk öl (som smakade mycket bra).

Kemal berättade hur vänner och anhöriga till honom bara försvunnit. Man hade gått ut för att kanske hämta vatten, men kom aldrig tillbaka. Bittra minnen som han och många andra hade att förlika sig med.

Plötsligt dök det upp ett sällskap på två damer och två herrar, och vårt samtal avbröts. Direkt fick jag klart för mig att de var grekcyprioter, eftersom Kemal började tala med dem – på grekiska. De kom från öns södra del och var som jag uppfattade saken på besök över helgen, de hade kanske ett fritidshus i området.

Det första intressanta momentet var Kemals vänlighet mot dem, en påminnelse om hur han måste övervinna en bitterhet som han rimligen kunnat känna.

Det andra momentet var det intryck som framförallt männen i det nyanlända sällskapet förmedlade, genom klädsel, röstvolym och kroppsspråk. Flott uppklädda, en av dem med en tjock cigarr i handen. Skrikande och tjoande, forcerat. De lämnade ingen i tvivelsmål om att de s.a.s. kände sig ”äga” platsen.

Min reflexion efter detta möte, om dessa personer var representativa för grekcyprioter, blir ju: hur ska dessa så olika folkslag kunna leva tillsammans?

Är inte den geografiska uppdelning som genomdrivits genom invasionen 1974 något att slå vakt om, för att undgå förnyande konflikter?

Parallellen till Palestinakonflikten är tydlig: samma herrefolksmentalitet och försök till fördrivning har gått igen i båda fallen. Ibland stödjande sig på en situation som ligger hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden.

Turkiet räddade turkcyprioterna ur en mycket svår belägenhet 1974 och jag föreställer mig att tacksamheten mot den turkiska armén fortfarande är stor.

Däremot vill nog de flesta turkcyprioter att en hel del av de många turkar som invandrat till norra Cypern efter invasionen åker tillbaka. De har ju fört med sig en brottslighet som man utan dessa turkar skulle varit förskonade från.

Att vara muslim kan alltså betyda mycket olika saker. TRNC har inte de problem med konstiga muslimer som vi har i Sverige.

Hur kommer det sig? Jag tror mig där veta svaret: de har inte svenska batikhäxor och pk-myndigheter vid rodret.

En sammanhållen och mer komplett redogörelse kring Cypern och resan dit finns på min hemsida:

Muslimskt land?

TRNC är visserligen muslimskt, men sekulariserat. Precis som Turkiet, efter Kemal Ataturks insatser. På norra Cypern finns ingen religiös fundamentalism.

 

Jag skrev tidigare om den där tältdamen i Sverige, Alia Khalifa, som vägrade visa sitt ansikte och därigenom hamnade i mediafokus.

(Senaste nytt på tältfronten: det kan bli så att burka inte räcker, om kvinnans ögon är alltför sexiga)

Andra exempel är muslimer som vägrat hälsa på normalt sätt. Alen Malik Crnalic vägrade år 2006 skaka hand med en kvinnlig VD och blev därfigenom utan en praktikplats. Han DO-anmälde detta och DO Katri Linna gav honom rätt.  Varpå följde en inkomst på 60.000 kronor i form av skadestånd.

Ytterligare ett exempel är SVT:s ”Halal-TV” från 2008, med tre unga sköjdamer. När de skulle intervjua författaren Carl Hamilton vägrade de att ta honom i hand, vilket gjorde honom förnärmad.

Vilket resulterade i en grov kölhalning av Hamilton i SVT:s ”Debatt”:

Som framgår är ljudet från programmet ersatt med text. Detta framtvingades efter att SVT ingrep och förmådde Youtube att ta bort filmerna i sin ursprungliga version – med hänvisning till ”upphovsrätt”. I svepet följde ytterligare ett 20-tal av mina SVT-granskande filmer med.

Läs mer om den saken här och här.

Nu har dock någon lagt ut filmen i sin ursprungliga version, med rösterna, på Daily Motion (där de två delarna ovan slagits samman till en):

http://www.dailymotion.com/video/xb5df0_omskolning_news

(Nog påminner detta ”Debatt”-program om hur ”Kalla Fakta” tog sig an Egon Frid!)

Inga sådana galenskaper skulle kunna förekomma på norra Cypern.

Där hälsar människor på varandra på ett normalt sätt. Män har inga problem med att ta kvinnor i hand, som bevisas av denna bild.

 Det är ägaren till restaurangen ”Silver Rocks”,  Ana Sayfa, som hälsar på Karin Svensson, aktiv i Sverigedemokraternas Orsaförening.

Frågan blir bara: kommer nu sionistiska fundamentalister inom SD att börja grymta om ”muslim-kramerska”? Ska det bli ett nytt uteslutningsärende för partistyrelsen?

Det tror jag inte, men helt säker kan man inte vara. Karin Svensson har tidigare varit ett uteslutningsärende i SD:s partistyrelse, även om hon klarade sig den gången.

Problemet då bestod i att hon köpt/läst en olämplig bok, av en olämplig författare.

Den olämplige författaren var Henrik Johansson och den olämpliga boken var ”Sista steget”. Den kan nu köpas i Sverigebutiken för bara 83 kr.

HJ har också skrivit ”Vattnet under broarna”, som kan köpas även hos AdLibris (233 kr).

Dessutom höll Henrik Johansson år 2007 ett tal, som alltjämt är värt att lyssna på:

http://www.youtube.com/watch?v=8bfElV-RCps

Åter till Cypern.

Jag vet inte hur det ser ut på södra Cypern, eftersom tiden inte medgav ett besök där. Jag skulle gärna vilja veta om där fanns några moskéer före 1963/74 och om några av dessa ännu står kvar.

Säkert är att på norra Cypern står det kristna kyrkor kvar, sida vid sida med moskéerna. Åtminstone en av dem – ute på Karpashalvön – var tillräckligt underhållen för att där skulle brinna ljus vid vårt besök.

På norra Cypern finns en sund tolerans.

Parallellt med en sund intolerans, mot brottslighet.

PK-galenskaper finns inte ens på kartan.

Se även i reserapporten på min hemsida.