böcker | Jan Millds blogg

Logik-möte

Posted on oktober 3, 2015 by Jan Milld

Förra lördagen blev för mig speciell, och mycket positiv!

Jag var inbjuden att tala på en konferens för Logik förlag, inför en publik av svenska nationalister. Ämnet fick jag välja själv, och det rådde inget slipstvång. Så jag var klart intresserad av att komma. I synnerhet i dessa dagar, när så mycket händer och det finns så mycket angeläget att säga.

Problemet var min hälsa. Den gjorde att det in i det sista var osäkert om jag skulle kunna ta mig ända till Stockholm. Genom insatser från Logik löstes dock det praktiska galant. Stort tack där!

Det blev ett möte som gav ny energi, välgörande ur hälsosynpunkt!

Det anförande som jag först börjat förbereda hade temat ”Återvändsgränd för Sverige”.

Före mötet den 26 september hade dock mycket hänt – först drevet mot Julia Caesar, sedan asylant- och media-tsunamin. Detta föranledde en omarbetning av manus. Temat fick istället bli ”Aktuell journalistik”, uppdelat på avsnitten Julia Caesar, Blågula frågor, Vänster, Demokrati, Fred och Ansvar.

Det ursprungliga manuset kan möjligen komma att ligga till grund för en kommande text här på bloggen.

Mitt främsta budskap i talet gäller medias drevande kring ”hatsajter” på webben.

Några konstateranden i det sammanhanget:

• Värre än hårda ord är faktiskt våld, vilket ju följt med det mångkulturprojekt som media driver (men där media mörkar).

• I den utsträckning som hårda ord förekommer på webben så avspeglar detta en frustration, pga massmedia som

– osynliggör vanliga svenskar

– desinformerar om problem kring invandringen

– inte ger plats för en vettig saklig debatt

– hetsar mot kritiker, förföljer oliktänkande.

• PK-medias verkliga bekymmer gäller inte ”hat” utan att deras egen monopolställning utmanas genom alternativa media, att medborgarna kan få del av mer sanningsenlig och relevant information.

Övriga talare på Logiks konferens var amerikanen Greg Johnson och engelsmannen Matthew Tait, vilka höll sina tal på engelska.

Talen i sin helhet läggs ut på Logiks Youtube-sida.

Där finns även ett längre morgonsamtal som Björn Björkqvist hade med mig på söndagen.

Mitt tal blev på nästan en timme och tappade nog tempo på slutet. Jag gör det därför här tillgängligt även i fredagsbioformat, i tre olika delar.

Den första delen får samma titel som talet i sin helhet och kommer här:

Logiks förlag distribuerar många intressanta böcker.

En av dem är Greg Johnsons ”Nya högern kontra gamla högern”, där jag ska återkomma med en recension.

PS1

l mitt tal sade jag mig vara ”normalbegåvad”, med budskapet att de som har stor begåvning därmed kan ha ett särskilt ansvar.

Men som erfarenheten visat är ju begåvning och bildning ingen garanti för att lyckas begripa ens det mest elementära om vårt lands situation.

Till detta kan här fogas en liten ”knorr”:

Som exempel på min begränsning angav jag att efter studentexamen ha lyckats ta bara några spridda betyg på universitet. Ett par betyg i historia och ekonomisk historia, men ingen examen.

Det slår mig nu att en annan sådan ”drop-out” – utan färdig examen, med några enskilda historiebetyg – är Henrik Arnstad.

Detta har inte hindrat svenska massmedia att dubba honom till ”historiker” eller statsminister Löfven att betrakta honom som ”expert” och ”sakkunnig” på politiska ideologier.

Med rätt åsikter kan man komma långt…

PS2

Karl-Olov Arnstberg, ur texten ”Såvitt jag vet”:

”Det som skiljer ut vita västerlänningar är inte illdåden utan att de har skapat världens bästa samhälle, världens bästa välstånd, världens bästa tänkande alla kategorier. Det är därför alla jordens folk, hur stolta de än är över sig själva, vill bli delaktiga i den västerländska vita rasens storverk. Alla vill ta del av deras uppfinningar: köra runt i deras bilar, flyga med deras flygplan, anlita deras sjukvård, bo i deras samhällen och bostäder, lyssna på deras radiosändningar, se deras filmer och teveprogram, arbeta med deras datorer, ägna sig åt deras sporter och fritidssysselsättningar. Kort sagt: den vita rasen är inte bara bäst i världen utan den bästa någonsin – och det har alla andra raser fått del i. De vita har motat bort religionen från sitt tänkande, uppfunnit demokratin, åsiktsfriheten, tryckfriheten, mänskliga rättigheter, flyktinghjälp … ja ta vilket område som helst, så befinner de sig främst i ledet. Utom kanske när det gäller tortyr. Vissa säger att kinesisk tortyr är bäst i världen.

Och högst inom den vita rasen står den vite heterosexuelle mannen. Är det någon som alla världens folk borde sätta på en piedestal, också de vita kvinnorna, så är det den vite mannen.

Den som nu läser detta och storknar av ilska: kom med sakargument, visa att påståendet inte är sant. Då menar jag inte ‘kompletteringar’, som att kvinnorna också har bidragit. Självklart är det så, men håller vi oss till perioden från upplysningstiden och fram till i dag, så är männen i förkrossande majoritet när det gäller framåtskridande och utveckling. Det är framför allt de vita männen som skapat det västerländska samhälle som med den levnadsstandard som lockar så många människor att försöka ta sig in i västerlandet, att de till och med riskerar sina liv.

Det är hög tid att vi sträcker på oss.”

Nu går november månad mot sitt slut. 23 dagar är avklarade – återstår bara ytterligare 7, sedan är vi inne i december.

En hjälp att ta sig igenom mörka dagar kan vara att lyssna till musik. För mig fungerar det som balsam för själen att lyssna till låtar på skivan «Tors återkomst» av Mörbyligan. Denna skiva utkom 1995 – samma år som föreningen Blågula frågor bildades. Man sände oss då ett gratisexemplar.

Åke Bylund var den drivande kraften i gruppen Mörbyligan – var både låtskrivare, trummis och vokalist. Han var också mannen bakom «Odalmannen».

Åke Bylund avled år 2005, alldeles för tidigt.

En annan person som jag kan förknippa med denna tid är Anders Carlberg. Hans recension i Stockholms-Tidningen 1994 av min bok «Lagom är bäst!» resulterade ju i diverse mediadrev mot honom.

Grundkonceptet är det som vi lärt oss känna igen:

A. Någon kan kopplas till något som är stämplat som «rasism»

B. Det är media som från början fixat den stämplingen, samma media som sedan drevar.

Media försökte mao använde mig som slagträ mot Anders Carlberg, på samma sätt som man sedan använt SD som slagträ mot varje ansats till sunt förnuft och självbevarelsedrift inom invandringspolitiken.

Också Anders Carlberg är nu borta, avled 2013.

Låt mig här bara tipsa om några låtar, som jag tycker kan passa i dessa höstdagar.

Först från skivan «Tors återkomst»:

Öresund

https://www.youtube.com/watch?v=XwlH2mlUyHk

Barfotabarn

https://www.youtube.com/watch?v=Txny7lKZEQ4

En svunnen tid

https://www.youtube.com/watch?v=DaEGdOk1Ghg

Sedan två låtar av «Odalmannen»:

Särskilt «Linda Marianne» spelade vi mycket i SD-radio kring sekelskiftet.

”…så mycket annat runtomkring som stulit energi och tärt både fysiskt och, inte minst, psykiskt. Våra motståndares ihärdiga försök…, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik …. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn. Man intalar sig själv att inte ta det personligt, att låta det rinna av. …men i själva verket sätter det djupa spår. ”

”Nu när valet är över har jag getts möjlighet att landa och känna efter. Det känns inte riktigt så bra som det borde göra efter en sådan succé. Tvärtom, jag mår dåligt. Människor i min omgivning har noterat det sedan länge, sagt det till mig, ..”

”Med lite distans och bättre insikt förstår jag nu att jag har två val. Antingen kör jag på som vanligt, med stor risk för att gå sönder på riktigt inom en inte alltför avlägsen framtid, eller så försöker jag gå till botten med mig själv, städa upp mitt inre …”

Som Jimmie Åkesson vittnar om i sitt öppna brev kan det offentliga engagemanget som invandringskritiker betinga högt pris på ett personligt plan, det sliter mentalt.

Som ordförande för Sverigedemokraterna har påfrestningarna på Jimmie blivit exceptionella, men vi är nog många som kan känna igen oss, som också tvingats uppleva hur engagemanget har kostat i psykiskt välbefinnande.

För att här börja med min egen erfarenhet så rymde titeln till boken ”DIALOG OM INVANDRINGEN – dokumentation av ett försök” – utgiven år 2002 – en portion bitterhet:

jag ville där visa hur ett ihärdigt och ärligt arbete för att få en saklig diskussion i frågan hade misslyckats genom ett orimligt negativt – konsekvent negativt – bemötande.

Själva bokskrivandet hjälpte mig sannolikt att komma över en del, men visst speglade boken en både besvikelse och förundran – över såväl att motståndet varit så kompakt som att det kunnat rymma så mycket av grova ojustheter.

Slående var likheterna med en annan bok, 12 år tidigare – skriven efter likartade erfarenheter, i ungefär samma sinnesstämning och även den ämnad som ett avslut.

Det var ”BSS – ett försök att väcka debatt”, skriven av Leif Ericsson. Denne hade varit aktiv invandringskritiker redan i slutet av 1970-talet, då under namnet Leif Zeilon. Han medverkade 1979 till bildandet av organisationen BSS – Bevara Sverige Svenskt.

Det BSS-program som antogs 1983 var inte kategoriskt negativt till all invandring. Vad BSS ställde sig kritiskt till var

• massinvandring

• invandring från främmande kulturer och

• invandring av personer inget kunde tillföra svensk arbetsmarknad.

Vid den tidpunkten hade Leif Zeilon hunnit utsättas för ett mediadrev som gjorde att han avskedades som datatekniker på BPA. Detsamma drabbade även två andra ledande BSS-are: Jerker Magnusson avskedades som vårdare på allmänna häktet och Sven Davidsson som ingenjör på Atlas Copco.

Leif fick sedan sparken från ytterligare flera arbeten. 1988 fann han för gott att byta efternamn, till Ericsson.

Leif Ericsson spelade en viktig roll vid grundandet av Sverigedemokraterna 1988. Han var programskrivare och en av partiets två talespersoner direkt efter partibildningen. År 1993 begärde han sitt utträde ur SD. Förföljelserna hade drabbat både privatliv, hälsa och arbetsliv – det blev för tungt att fortsätta.

En annan person som fick känna av mediadrev och repressalier var centerpolitikern Sven-Olle Olsson i Sjöbo, genom folkomröstningen om flyktingmottagning där 1988.

”Den ofrivillige invandringskritikern”, skulle man möjligen kunna benämna Sven Olle-Olsson. Det var nämligen (S) och (FP) i Sjöbo som drev fram en folkomröstning om flyktingmottagning, efter att inte ha accepterat ett nej från kommunfullmäktige två gånger. Sven-Olle och de som tyckte som han drev sedan sin linje i omröstningskampanjen, och segrade med stor majoritet – till etablissemangets stora förtret i Stockholm.

I samband med omröstningen spreds skriften ”Sjöbo – ett demokratiskt föredöme”. Det faktum att Sjöbocentern gillat argumenteringen där och att en av författarna var medlem i Nysvenska rörelsen blev den förevändning som riksledningen i Centern behövde: Sven-Olle Olsson uteslöts ur sitt parti.

Nästa invandringskritiska profil är läkaren och moderaten Eva Bergqvist i Västmanland. Också hon kan kanske klassas som en ”ofrivillig invandringskritiker”.

Genom att en flyktingförläggning etablerades tvärs över gatan till hennes hus fick hon en plötslig och brutal insikt om sakernas tillstånd. Eva Bergqvist sammanfattade år 1990 sina erfarenheter i skriften ”Granne med SIV”. En proffstyckare som Gunnar Fredriksson på Aftonbladet förfasade sig: ”Värst är hjärtlösheten…”

Med sitt partipolitiska bagage blev det naturligt för Eva Bergqvist att agera opinionsbildande också i övrigt. Hon startade 1992 tidskriften FIIN – Fri Information om Invandringen. Denna utgav hon fram till sin död år 2003. Innan dess hade även hon hunnit bli utesluten ur sitt parti, i detta fall alltså (M).

I början av 90-talet gjorde även Ingrid Björkman avtryck i debatten om invandringspolitik. Hon lyckades få in flera debattartiklar i våra stora dagstidningar. Tillsammans med Åke Wedin och Jan Elfverson gav hon också ett par böcker som pläderade utbildnings- och återvandringsprogram med en koppling mellan flyktingpolitik och u-landsbistånd.

Detta uppmärksammades av Expo, varpå våren 1996 följde uthängningar i Expressen med krigsrubriker och förbrytarporträtt.

Till invandringskritiker som uteslutits ur sina partier hör även Kenneth Sandberg, handläggare på Migrationsverket. Han blev 1992 utesluten ur Vänsterpartiet.

1997 fanns han med i den då bildade organisationen Folkviljan och Massinvandringen. Detta resulterade i att hans anställning på Migverket (då SIV, Statens Invandrarverk) blev ifrågasatt. Det slutade med att han måste lämna sin tjänst där.

Sedan har vi Ian Wachtmeister. Efter Ny Demokrati försökte han sig på en ny partibildning – ”Det nya partiet” (d) – som var kritisk till ett mångkulturellt samhälle.

I valrörelsen 1998 hade Wachtmeister tänkt sig deltaga genom att resa runt i hela Sverige för att hålla torgmöten. Denna tänkta kampanj trasades effektivt sönder, genom både talkörer och åverkan på hans utrustning.

Blågula frågors första nummer utkom 1994, som en uppföljning av boken ”Lagom är bäst!” Föreningen Blågula frågor tillkom året därpå, 1995.

Samma år utkom det första numret av tidskriften Expo, med Tobias Hübinette som en drivande kraft. Expo uppmärksammade genast BGF, vilket snart genererade två mediedrev.

• På försommaren 1995 hade Björn Häger på Dagens Eko ett inslag om Anders Sundholm, utifrån att han var både ordförande i BGF, satt som nämndeman i Svea Hovrätt och var medlem i Miljöpartiet. Via ett TT-telegram fortplantades detta till tidningsrubriker över hela Sverige om ”den främlingsfientlige nämndemannen”. (Slutade detta med att Sundholm blev utesluten ur Miljöpartiet? Rätt gissat…)

• Sensommardrevet började med en artikel på Aftonbladets kultursida, sedan toppnyhet i Radio Stockholm, krönt med inslag i regional-TV. Scoopet var att Anders Carlberg i en s-tidning recenserat ”Lagom är bäst!”.

Året därpå iscensattes vad som alltmer framstår som en false-flag-operation: Expo nr 3/96 gick efter påstådda attentat ut som gratisbilaga till en miljon kvällstidningsläsare.

Anders och jag hade just inte lyckats få in några debattartiklar.

När vi fick vara med i media var det som ”troll”, för hjältemodiga journalister att ”dra fram i ljuset”.

Utgångspunkten för BGF hade varit att det bemötande som drabbat invandringskritiker före oss, åtminstone till någon del, kunnat bottna i dessa kritikers egen bakgrund och/eller agerande.

Med vår vänsterbakgrund och exemplariskt demokratiska hållning skulle vi kunna bidraga till en öppning. Det var vår arbetshypotes.

Detta visade sig inte stämma.

Vi möttes på samma sätt som tidigare andra, redan inom ett år. Alla, utan undantag, som förespråkar en restriktiv invandringspolitik drabbas av detta bemötande, möter denna mur av fientlighet.

Problemet är alltså varken ”främlingsrädsla”, ”rasism” eller några andra påstådda tillkortakommanden hos oss kritiker. Så har det aldrig varit.

”Problemet” är att vi reser invändningar, förespråkar en annan handlingslinje.

krossa

Makthavarna vill inte lämna något som helst utrymme för ifrågasättande av den förda politiken.

• S-ordförande Ingvar Carlsson talade 1996 om att ”Sverigedemokraterna måste stoppas till varje pris”,

• s-minister Pierre Schori talade 1997 i riksdagen om att vi kritiker ska ”kriminaliseras och jagas”

• dagens extremismutredare Mona Sahlin skrev hösten 2000 i Expressen om hur kritiker skulle ”krossas”.

Det verkar nu som att både sahlinskan och de andra menar precis vad de har sagt.

PS

Boken ”Dialog om invandringen?” var tänkt som ett avslut för min del, men så blev det ju inte. En orsak till detta låg i internet och möjligheterna där till spridning av filmer.

År 2002 började jag också engagera mig för Sverigedemokraterna. Först genom BGF:s signalkampanj och min riksdagskandidering för SD, sedan genom att jag blev partimedlem, invaldes in i PS och utsågs till partisekreterare.

Efter att jag lämnat SD 2005 utgav jag ihop med Björn Hammarbäck SVIC-tidningarna för utdelning till kollektivtrafikresenärer. Senare följde tabloiderna för hushållsutdelning.

Däremellan kom vitboken.

Film

Filed under: böcker, Blågula frågor, bok, debatt, demokrati, expo, extremism, invandring, kostnader, massmedia, mångkultur, miljö, nationalism, opinion, pk, rättsstaten, sd, Socialdemokraterna, svenskfientlighet, Sverigedemokraterna, val, våld, Yttrandefrihet | Tagged: demokrati, extremism, invandring, motstånd, orättvisor, pk, propaganda, sd, våldet, Yttrandefrihet | 16 Comments »

Mörkläggning II

Posted on juli 5, 2014 by Jan Milld

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin har nu följt upp sin bok ”Invandring och mörkläggning” med en del II – ”Fördjupningar och förklaringar”. Medan de med den första boken ville ge en lägesbeskrivning med mycket faktauppgifter vill de med den andra boken försöka bevara frågan ”Varför blev det så här?”

Ytterligare en i raden av ”icke-böcker” om invandringspolitiken, som inte blir recenserade och som den stora allmänheten i Sverige inte känner till existensen av.

Se här, här, här, här, här och här.

Det var med högt ställda förväntningar som jag tog mig an läsningen av ”Invandring och mörkläggning II”, och blev inte besviken. Även denna bok av Arnstberg/Sandelin är värd att köpa och läsa!

Boken har denna uppdelning:

1. Mångkultur (KOA)

2. Värdegrunden (GS)

3. Övergreppen (GS)

4. Svensk nationalism (KOA)

5. PK-verkstäderna (GS)

6. Elitens två kulturer (KOA)

7. Statistisk epilog

Mycket av innehållet är naturligtvis redan känt för den som följt invandringsdebatten en tid på webben, men det ligger ändå ett värde i att få det hela serverat i ett sammanhang. Arnstberg/Sandelin ger ord åt vad många känner och tänker.

Här kommer jag därför att tillåta mig både många och en del ganska långa citat ur boken.

”Rasism, funkofobi, antisemitism, transfobi, islamofobi, antiziganism och homofobi får livskraft av föreställningar om kulturell renhet och idéer om ett homogent och idealiserat svenskt folk som tänkt, känt och varit lika. Samtalet, platsen och kulturen bör tillhöra alla oavsett livsstil, sexuell läggning, klass, kön, funktionsnedsättning eller ursprung.”

Så lyder programförklaringen till Örebro län museums projekt ‘Att störa homogenitet’, en nationell satsning som ingår i ‘Förnyelseprojekt Norm, nation och kultur’.”

”Att störa homogenitet uppmanar till ‘att bryta ned föreställningar om kulturell renhet och det homogena som samhällsideal’.

”Att störa homogenitet har i februari 2014 till sin hjälp ett 40-tal lokala och nationella samarbetspartner som arbetar rikstäckande med konferenser och utbildningar. Det är inte bara inom kultursfären som homogeniteten ska störas, utan ambitionen är att omfatta en så stor del av den offentliga sektorn som möjligt. Under de 10-12 konferenser som hittills hållits har närmare tvåtusen personer deltagit.

Här finns politiker, generaldirektörer, landshövdingar och anställda på olika nivåer inom socialtjänst, psykiatri och sjukvård. De har lyssnat till allt från professorer till transpersoner, antirasister och diverse normkritiker. Dessutom har Utbildningsradion filmat valda konferenser för sändning.”

Länsstyrelsen konferens, Kalejdoskop samt Att störa Homogenitet.

Kapitlet ”Svensk nationalism” redovisar uppgifter ur ”Journal of Peace Research” från 1999 om samband mellan det som i pk-propagandan kallas för ”mångfald” och konflikt. Kontrasten blir skarp vid jämförelser med etniskt homogena samhällen.

Homogenitet och fred = 38 länder

Homogenitet och konflikt 3 länder

Heterogenitet och fred = 12 länder

Heterogenitet och konflikt = 130 länder.

En sammanfattning om vad mångkulturalisterna vill:

”1.

mer eller mindre etniskt homogena majoritetsbefolkningar inte ska vara ’främlingsfientliga’ utan acceptera och till och med bejaka att människor från andra delar av världen bosätter sig inom de områden som de territoriellt behärskar och dessutom låta deras kulturer existera på samma villkor som urbefolkningens historiskt nedärvda levnadssätt.

2.

samma majoritetsbefolkningar aktivt ska verka för att dessa nya medlemmar av gemenskapen får särskilt förmånliga villkor, så att de finner sig väl tillrätta i sina nya hemländer. Det innebär bland annat att den som fäller negativa omdömen om nykomlingarna kan dras inför domstol och straffas, den lagstadgade yttrandefriheten till trots.

3.

dessa majoritetsbefolkningar ska dela med sig ekonomiskt. De ska tillåta att makthavarna skalar av så mycket som de finner lämpligt av medborgarnas inbetalda skatter till nykomlingarna.

4.

majoritetsbefolkningarna ska inte göra jämförelser mellan de kostnader som nykomlingarna drar med sig och de välfärdsinstitutioner som krymper eller det blir hårdare konkurrens om, dvs pensioner, sjukhusvård, skolkostnader etc.”

”Den mångkulturella ideologin är endast möjlig i vår egen tid, understödd av en kosmopolitiskt orienterad elit, som hellre identifierar sig med varandra och de gemensamma livsvillkoren än med rötterna till hemlandet och dess majoritetsbefolkning. Eller för att säga som det är: som fungerande och varaktig samhällsideologi är den i längden lika omöjlig oavsett vilken tidsålder vi väljer.”

Ett annat särskilt centralt citat fann jag i kapitlet ”Elitens två kulturer” och handlar om ”samhällsbyggare och samariter”. De förra ser att samhället har begränsade resurser och skiljer på närande och tärande. De senare är mer fokuserade på att hjälpa.

Dessa rader finner jag mästerliga i sin träffsäkerhet:

”I synnerhet är det samaritiska förhållningssättet relevant för unga människor, som ser de orättvisor som drabbar verkliga människor av kött och blod men har svårare att få grepp om samhället. De tar det egna välfärdssamhället och dess privilegier för givna.

”Samhällsbyggare och samariter förstår inte varandra. Samariterna inser inte att det samhälle de lever i varken är evigt eller av Gud givet. De förstår inte att om de själva är alltför framgångsrika i sin samaritiska gärning, så bryts detta samhälle ner.

Eftersom de inte har något samhällsperspektiv kan de bara begripa sin motståndare i moraliska termer, de är onda. De som vill begränsa och kontrollera invandringen, därför att ser de samhälleliga konsekvenserna, uppfattas som att de inte tycker om invandrare. De är ju elaka mot dem som vill komma hit och bo här – de är alltså främlingsfientliga och rasister.”

Det blir ingen överdrift att påstå att det är ”samariterna” som sedan länge – och i allt högre grad – satt sin prägel på den svenska invandrings- och flyktingpolitiken.

Samtidigt kan ju konstateras att den översvallande generositeten, toleransen och godheten inte hindrar att en del av ”samariterna” även kan visa upp en sida, som inte karaktäriseras av hjälpsamhet och omsorg.

I slutet av boken redovisas uppdaterad statistik. Där konstateras att år 2012 sökte 44.000 personer asyl i Sverige, år 2013 hade siffran stigit till 54.000 och ”Under 2014 beräknas mellan 52.000 och 67.000 asylsökande komma.”

Boken hann knappt komma ut, innan denna prognos justerats till 80.000 asylsökande! En nära fördubbling på två år.

Till detta kommer att den andel av de asylsökande som beviljas asyl (eller i varje fall uppehållstillstånd) också har ökat år från år.

Här finns naturligtvis ett samband: ju fler som får stanna, ju lättare det visar sig var att få sin ansökan beviljad, desto fler söker sig till just Sverige. PUT genererar även anhöriginvandring, kedjevis.

År 2011 beviljades 30 procent av alla asylansökningar; under de första fyra månaderna år 2014 hade denna andel nära fördubblats, till 59 procent.

Antalet beviljade uppehållstillstånd (där även andra kategorier än flyktingar innefattas, framförallt anhöriginvandrade) hamnade år 2013 på 116.500. Också år 2012 var det över 100.000 och så ser det ut att bli även i år.

(Se även Merit Wager).

En massinvandring som denna låter sig i längden inte kombineras med ett välfärdssamhälle.

”… det är samma mönster över hela Europa. På ena sidan, som har all styrka, finns de politiker som leder vårt samhälle mot ättestupan. Deras viktigaste vapen mot det gamla välfärdssamhället är massinvandringen.”

”Den urbana eliten får det ekonomiskt allt bättre, medan deras motpol, människor som bor på landsbygden och har små inkomster, får det allt sämre… 30 länder där klyftan mellan rika och fattiga ökar mest dramatiskt. USA ligger etta, vilket väl inte förvånar. Sverige ligger på tredje plats. Klyftan mellan de rikaste och övrig befolkning växer genom ekonomiska avregleringar, förmögenheter som förs till skatteparadis, sänkta skatter för höginkomsttagare och nedskärningar av offentliga tjänster. Så ser den stolta devisen ’allas lika värde’ ut i praktiken.”

”För att fortsätta att klara välfärden måste därför skatterna höjas, det anser i åtminstone politikerna i vänsterblocket. Till höger tänker man att det nog är bra att sänka skatten men absolut inte bromsa invandringen. Resultatet för både höger och vänster blir att vi behåller högskattesamhället men förlorar välfärden. Så går det när man låter hjärtat ta hand om tänkandet.”

”Någon samlad bild av vårt samhälle och dess färdriktning finns inte och kanske vill heller inte politikerna ha en sådan, eftersom det skulle leda till frågor om den höga beskattningens legitimitet.”

Arnstberg citerar ett Newsmill-inlägg:

”Dagens verklighet urholkar välfärdsstaten till den grad att vi ändå får ett amerikanskt samhälle där varje person tvingas sörja för sin egen välfärd med privata försäkringar. När den offentligt finansierade välfärden till slut når en tillräckligt låg nivå, kommer den medelklass du beskriver söka sig efter privata alternativ. Till skillnad från USA kommer vi dock ha ett fortsatt högt skattetryck vilket innebär att man måste betala två gånger för sin välfärd. Först genom skatten och sedan för privata försäkringar.”

”… skattebetalarna då. Det är ju dessa som i en allt ökad utsträckning ska finansiera förmåner och levnadsstandard för människor som aldrig själva har betalat en skattekrona i Sverige.

Vad händer i en skattefinansierad välfärdsstat när medborgarna få allt mindre tillbaka för de pålagor som de utsätts för? Hur länge kan ett sådant samhällskontrakt bestå?”

Den förda politiken är inget misstag, inget missförstånd eller olycksfall i arbetet. Politikerna vet mycket väl vad konsekvenserna av deras politik blir, menar Arnstberg/Sandelin:

”Det sammanhang där det tydligast syns att politikerna dömt ut välfärdssamhället är invandringen. Ofta förklaras den, bland dem som insett vad som håller på att hända med Sverige, med att politikerna är välmenande och svagsinta godhetsknarkare. Det är svårt att sätt sin tilltro till den förklaringen. När Reinfeldt utgår från att folket sover är den rimligaste tolkningen att han tycker just så. Vi tror att inte bara han utan hela det borgerliga elitskiktet i svensk politik, dvs partiledarna, deras rådgivare och andra funktionärer, mycket väl vet vad som blir konsekvensen när de accepterar massinvandringen.

De är inte okunniga och har de tappat kontrollen så är det avsiktligt. Det finns ett politiskt uttänkt skäl till att Sverige är världens mest invandringsvänliga och generösa välfärdsstat. Makteliten vill uppnå någonting. Vilken är deras agenda?”

Moderaterna talar om ”välfärdens kärna”. DN-skribenten Lena Anderssons har därvid konstaterat: ”Vad de säger med begreppet är inte att de satsar på välfärden. De säger att det räcker med kärnan.”

”Med vår rubriksättning ’Övergreppen’ vill vi lyfta att det finns ett svenskt folk som har anledning att känna sig illa behandlat och misstolkat, när makt- och kultureliten formulerar sina beskyllningar om rasism. De är medborgare som arbetar, betalar sina skatter och är lojala mot välfärdssamhället, men inte desto mindre drabbas av överhetens förakt.

Dessa människor utgör samhället egentliga humankapital, dess bas. De ska inte bara finna sig i att bli kritiserade och fostrade, utan de måste också acceptera att gemensamma resurser i en allt snabbare takt dels förflyttas uppåt i samhällshierarkin, dels fördelas i form av olika bidrag till ’de nya svenskarna’.”

”En fråga som kan bli direkt explosiv i ett framtida Sverige är att högskattesamhället får allt svårare att leverera den utlovade välfärden…. i vissa sammanhang jagar politikerna kostnader med blåslampa, medan de i andra inte verkar bry sig om att ens ha en rudimentär kontroll. Det gäller naturligtvis invandringen, mammuten, som politikerna gör sitt bästa för att ignorera, men som står där, såväl i Sveriges riksdag som i vår vardag.”

Boken gör flera intressanta reflexioner kring begrepp som ”nationalism” och ”demokrati”, ”folk” och ”befolkning”.

Nationalstaten är en förutsättning för demokrati., menar A/S. Det är bara i nationalstaten som invånarna själva kan välja sina ledare – någon alternativ, fungerande samhällsform till nationalstaten finns inte. Till nationalstaten hör ett antal medborgerliga rättigheter, förpliktelser och tvång.

”Nationalstaten äger alltid ett territorium… Antingen sker den territoriella kampen genom krig och våld, eller sker den genom en mental erövring.”

”… nationalismen är hela folkets angelägenhet, i motsats till beteckningarna patriotism och rojalism; intressen som mer avgränsade grupperingar odlar. I dagens modernitetsdyrkande Sverige placeras nationalismen till höger eller till och med inom extremhögern på den politiska skalan. Det kan därför vara värt att känna till att nationalismen alltsedan slutet av första världskriget och fram till och med andra världskrigets slut varit en viktig vänsterrörelse i Sverige.”

”Per Albin började allt flitigare använda beteckningen ’Sveriges folk’ och begreppet ’arbetarklassen’ fick stå tillbaka. Vid öppningen av socialdemokraternas tionde partikongress 1917 sa han: ’Där klassbegreppet verkar avgränsande och isolerande, där öppnar folkbegreppet i stället vägarna till samförstånd och samverkan’.

Detta har nu ändrats totalt!

”Är det något som den ständigt käbblande svenska kunskaps- och makteliten är överens om, så är det att nationalismen bör hållas på mattan och till och med bekämpas aktivt. Nationalism är högerextremt, populistiskt, reaktionärt, nazistiskt och rasistiskt. … Från att ha varit ett älskat projekt för etablerade krafter blir den en fråga för de svenskar som vår tids etablerade samhällsskikt ser som underklass. Här bör man minnas att underklassens enda säkra tillgång är det egna landet. Till skillnad från eliten har de inga förmögenheter att flytta utomlands. De kan heller inte välja ett segregerat boende, åtminstone inte på vinnarsidan.”

”För liberalerna finns inte ett folk utan en befolkning och det spelar inte så stor roll vilka människorna i denna befolkning är.”

”När överheten i tal och tänkande skiftar från ’folket’ till ’befolkningen’, blir medborgaren något helt annat. Från att ha varit samhällets minsta kugge, ett stort antal subjekt som skapar och vidmakthåller en stat, så har medborgaren blivit statens objekt.

Den svenska makt- och medieeliten bytte någon gång under efterkrigstiden grundperspektiv på folket, från en nationalistisk till en legalistisk. Från ett subjekt till ett objekt. Det är inte längre medborgaren som har ansvar för och genom sina handling bygger och konstituerar samhället.

Befolkningsbegreppet innebär att ansvaret inte längre blir personligt. Det blir svenska politiker och myndigheter som bär det fulla ansvaret för vad som händer medborgarna.”

Det här ger mig associationer!

Jag tänker främst på Göran Rosenbergs intervju med Jimmie Åkessons hösten 2012, där SD-ledaren är osäker på om det finns etniska svenskar. Lyssna 7.40 in i denna film.

Jag tänker också på SD-ledningens syn på Thoralf Alfssons politiska verksamhet. Hans blogg ses som ”privat” och till den får SD-webbsidor inte länka. När Alfsson petades från SD:s riksdagslista hade tydligen även spelat in att han till allmänheten distribuerat valmaterial som han själv framställt.

Är detta en återspegling av den människosyn som Arnstberg/Sandelin skriver om?

Vad SD-ledningen vill ha är en samling objekt, inte subjekt. Inte en partiverksamhet med självgående individer som gör sina erfarenheter, utvecklas och lär sig argumentera? Jag anar ett samband med synen på befolkning kontra folk och synen på medborgarskap. I förlängningen av att betrakta medborgarna som undersåtar och väljarna som bara valboskap kan ligga en motsvarande syn på partimedlemmar.

”Makteliten ser Sveriges befolkning som en anonym (och antagligen rätt korkad) massa. Om Sveriges medborgare består av etniska somalier, syrier eller svenskar spelar inte så stor roll. Befolkningen är valboskap, en ansamling av ointressanta människor som befinner sig ’där nere’. Det enda som är viktigt med dem är hur de röstar.”

”Den nya vänstern bytte fokus efter Berlinmurens fall 1989. Samhällsekonomin och det arbetande folket byttes ut mot sociala och kulturella frågor….

Den nya utopin blev en värld utan nationer, utan etniska grupper. Med kolonialismen och Förintelsen som tunga stenar av skuld i bagaget ville man ha en ny värld, en tillvaro där inte historiens misstag upprepades.”

Det är elitens uppror mot folket vi bevittnar, skriver A/S. Efter att under ett par decennier ha hyllat arbetare och proletärer, gled vänstern över till att solidarisera sig med den nya underklass som växte fram med invandringen:

”Den vänsterorienterade medieeliten har lyckats mejsla ut ett nytt hatobjekt: den vita svenska underklassen.”

”Det är numera inte särskilt intressant för journalisterna att behålla den ’vita’ underklassen som sitt skötebarn. Bara för drygt ett årtionde sedan ville media fortfarande sluta det inhemska proletariatet till sitt bröst. Den ensamstående svenska och sedan länge invandrade förortsmamman, som sliter för att kunna betala hyran och kunna åka bort någonstans på semester med sina barn, är sorgligt marginaliserad i mediernas berättelse om samtiden. Hon dyker möjligen upp någon gång när det kommer en rapport från Rädda Barnen om barnfattigdom eller när media tröttnat på att rapportera om förortsvåldet. Numera tycks denna underklass närmast kunna rymmas inom begreppet ’white trash’.

Medierna målar med bred pensel upp en bild av outbildade män på landsbygden, ’bonnläppar’ med sverigedemokratiska böjelser, eller folk i förorten som inte har den rätta förståelsen för de nysvenskar som de omges av och vars kulturella traditioner de skulle kunna berikas av, om de bara vore litet mer vidsynta och inkluderande.

Det här regisseras av människor som själva lever och verkar segregerat. De bekräftar varandras verklighetsuppfattning och självbild på sina redaktioner och i sina trygga välsituerade bostadsområden.”

”De svenska mediernas ständigt pågående angrepp på majoritetssamhället underblåser konflikter mellan minoritetsgrupper och övrig befolkning och motverkar också integration och samförstånd. Dessutom stimulerar det extremism genom att bidra till ett polariserat klimat, ..”

Sandelin citerar Adam Cwejman, tidigare LUF-ordförande:

”För ett par generationer sedan var sortering av människor på grund av bakgrund vardag. Det självklara var inte att vänta på ord och handlingar. Att döma på förhand var en del av de sociala spelreglerna.

Det riktigt konstiga är att det av vissa anses progressivt att döma människor på detta sätt. Är du vit, man och medelålders då är du inte en individ, du är bara del av en norm som helst ska hålla tyst.”

Arnstberg och Sandelin är inte imponerade av den klass som i Sverige ska gälla för att vara ”intellektuell”, och det har de ju saklig grund för att inte vara.

”Det tråkiga är att i Sverige är ’de intellektuella’ mer förförda än vad vi på rak arm kan säga gäller för något annat land. Utan det finns någon diktatur eller diktator som kräver det, har de själva skapat ett totalitärt klimat… De förstår inte paradoxen att det är de goda som skapt det onda samhälle som växer fram. Den ondska som idag är förklädd till godhet har de inte tillräcklig intellektuell skärpa för att genomskåda eller åtminstone problematisera.”

”…blir alla människor som runt om i världen på ett eller annat sätt är ’utsatta’ ett ansvar för den svenska överheten. Med referens till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har svenska myndigheter skyldighet att ge dem som behöver det en ny plats i tillvaron. Söker sig romska tiggare till svenska städer, så måste de hjälpas ur sin misär. Behandlas människor illa i Afghanistan så måste vi styra det svenska biståndet dit.”

”… var än i världen det finns en orättvisa eller en kränkning, så är det Sveriges sak att rycka ut i första ledet, för att åtgärda detta. Världens lidande är också bakgrunden till den massinvandring som den svenska eliten bestämt inte får kallas massinvandring, därför att ett sådant begrepp bäddar för kritik.

Den fråga som uppstår är om det verkligen är så självklart att ett land bör öppna sina gränser så villkorslöst och till stor del godtyckligt för en invandring som växer explosionsartat. Bör den som tvivlar på en sådan politik anklagas för allt från personlig hjärtlöshet och xenofobi till nazism och allmän enfald?”

Är det klokt att lägga hela bevisbördan för invandringens problematiska konsekvenser på dem som vill se den minskad eller mer kontrollerad, undrar författarna.

”Invandring och mörkläggning II” är på 383 sidor och kostar 259 kr på Bokus.

Mer diagram, om andelen utrikes födda i befolkningen år 2012 respektive deras andel av utbetalt ekonomiskt bistånd:

Här kommer en recension av Jan Tullbergs bok ”LÅSNINGEN – en analys av svensk invandringspolitik”, med hänvisningar till mer utförliga citat, kapitel för kapitel, på BGF-sidan. (Se även filmen ”Landet som gick i BAKLÅS”!)

Boken är snyggt inbunden och på drygt 300 sidor. Den kostar 179 kr på Bokus.

Den finns även att ladda ned som pdf-fil.

Jan Tullberg skriver lättfattligt och är samtidigt intellektuell i ordets bästa bemärkelse. Hans bok rymmer många värdefulla fakta och starka argumenteringar. Han är dessutom rak och ärlig. Vågar ”kalla en spade för en spade”.

”Det är omöjligt att ifrågasätta dagens uppfattningar utan att bryta mot konvenansen.” Vissa fakta och argument måste framföras, även om vissa därvid kan känna sig ”kränkta”, resonerar Tullberg.

”En ambition med denna bok är att den en dag kan bli en del av en kritik som framstår som så stark och legitim att försvararna av den rådande politiken måste ge sig in i diskussionen. Att inte ta matchen blir att förlora på walk over. Förhoppningsvis kommer den dagen, men när detta skrivs känns den avlägsen. Dock, om den kommer, talar mycket för att förändringen blir snabb och radikal. När ett tabu väl bryts så framstår dess föråldrade krav på lydnad som helt orimliga. Varför får inte detta diskuteras? Vem har givit en liten grupp rätt att bestämma vilka argument en motståndare får välja och om denne alls skall släppas fram?”

”Det är viktigt att understryka att denna bok inte bara är ute efter beslut enligt folkviljan. Den förespråkar beslut enligt en folkvilja som skall vara så upplyst som möjligt.”

LÅSNINGEN kan rekommenderas till inköp och läsning – en av de hittills bästa böckerna i ämnet!

År 1990 fanns i Sverige nio ”utanförskapsområden”, med hög arbetslöshet, dåliga skolresultat och lågt valdeltagande. Fjorton år senare – år 2004 – hade antalet ökat till 157. Tullberg: ”Det blir allt mer uppenbart att invandringen leder till ett stort minus och att förneka det blir oseriöst.”

”Den svenska invandringspolitiken är inte en noga genomtänkt plan utan en ansamling ogenomtänkta beslut.”

Sedan tar en ”tillkämpad okunnighet” vid. Med boken ”Låsningen” vill Jan Tullberg ”stimulera fler med olika ståndpunkter och argument att vilja ’ta debatten’ om elefanten som står mitt i det politiska rummet.”

Som bokens titel anger finns idag – och sedan länge – en låsning i den invandringspolitiska debatten i Sverige, en låsning som möjliggör alla galenskaperna, en låsning som ansvarsfulla medborgare måste försöka dyrka upp.

Ja, någon riktig debatt i sakfrågan förekommer överhuvudtaget inte i media så att den når den stora allmänheten, det är mest sidofrågor som diskuteras där.

Den allsidiga debatten är idag strypt:

”Det är inte en diskussion mellan två parter med olika åsikter utan en kampanj av en part mot en åsikt som fördöms i emotionella och moralistiska ordalag, och vars argument inte bemöts. Den etablerade åsiktens advokater som officiellt säger sig vara emot vi-och-dom-tänkandet hänger sig själva åt den mest ofruktbara uppdelningen för en intellektuell debatt: i de goda och de onda. I och med den uppdelningen är den intellektuella argumentationen överspelad. Det behövs väl inga argument för att backa upp ett ställningstagande mot det onda, det hörs ju på ordet.”

Varför ska godheten kompromissa med ondskan?

”I detta mentala klimat blir det viktigt att visa indignation mot varje form av invandringskritisk attityd.”

”Varje uttryck för misstro mot ett ’ensamkommande flyktingbarn’ anses visa på en sämre karaktär.”

”Att bli indignerad över termen skäggbarn blir ett sätt att göra reklam för sin egen karaktär. Godtrogenhet blir en proxy för godhet.”

”Kulturen föreskriver alltmer ett etnomasochistiskt paradigm. Vi skall alla visa en hycklande skam över vårt välstånd, att vi har vit hudfärg, heterosexuella böjelser och en svensk nationalitet. Från tolerans mot andra attribut än våra egna övergår vi till intolerans mot vår egen identitet.”

Vad som nu pågår är i praktiken en form av kolonialism:

”… det anses finnas ett behov av ett nytt folk; för att ta hand om pensionärerna, för att ta jobb som svenskar inte vill ha, för att ta hand om alla invandrare. Svenskar anses inte längre kunna klara uppgifterna själva. Mest av allt för att det plötsligt uppstått en plikt att ta emot den som vill komma hit. I den tidigare värdegrunden var nationellt självbestämmande och suveränitet centrala värden och kolonialism något tvivelaktigt. I den nyanserade värdegrunden är kolonialism, under beteckningen ’flyktingpolitik’, något oundvikligt och positivt.”

En ambition med ”Låsningen” är att lyfta fram mönster och ge övergripande bilder, tydliggöra trender. Den vill bidraga till mer av realism och ”bryta låsningen i invandringspolitiken”.

Slutsatser ska inte bygga på önsketänkande: ”Vi bör se migrationen utifrån dess faktiska effekter och med realistiska prognoser. Många börjar tyvärr med ett partipolitiskt ställningstagande och sedan väljer man en verklighetsbild som passar till partiprogrammet…”

”Låsningen” är indelad i nio kapitel. Här nedan några rader kort om varje kapitel – med länkar till mer utförliga texter på BGF-sidan.

1. En kvävd debatt

Stor vikt läggs vid journalister och massmedia, demokrati och kultur. Det är där boken börjar:

”Invandringsfrågan har tyvärr avintellektualiserats och sentimentaliserats; detta är ett försök att höja nivån.”

Märkligt nog gäller detta behov särskilt journalister, som ju anser sig ha ett intellektuellt yrke. Tullberg gisslar deras propaganda om olika begrepp. Officiellt hyllar media en moral om ”sant, relevant och konsekvensneutralt”, vilket den ju är fjärran från att leva upp till.

”… en öppen diskussion kräver ett rättframt språk. Ett synliggörande av tabun är ett viktigt första steg…”

2. Behöver Sverige invandring?

Demografi. Om invandringens påverkan på arbetslöshet och sysselsättning.

3. Ekonomiska effekter

Är invandringen lönsam för svenska folket?

4. Invandring, kriminalitet och kriminalisering

Rymmer två moment: invandrarkriminalitet och kriminalisering av opposition – ”hets mot folkgrupp” mm

5. Invandringsindustrin

Om ”snällhet” och myndigheter som sviker.

6. Surrogatdebatter

”Integrationen, rasismen och hatet är några av dessa frågor som undviker de viktiga: invandringens omfattning och effekter.”

”Surrogatdebatterna är ofta röriga och styrda av emotioner.”

7. Sverige i ett globalt perspektiv

”Hur kommer Sverige att förändras i framtiden?”

”Nu revideras värdegrunden till att förespråka en multikultur som hävdar att alla kulturer har samma värde och att svenskar inte bör ha ett företräde, varken till eller i Sverige, då den deklamerade moralen är ’alla människors lika värde’.”

8. En statsmakt på glid

Om den begränsade yttrandefriheten och utvecklingen i totalitär riktning.

”Kriminalisering av åsikter, yrkesförbud och en mobbning av dissidenter…”

9. En kulturrevolution och förnuftets återkomst

”Bristen på demokratisk debatt i media och en brist på interndemokrati i de politiska partierna har skapat en stark likriktning som skrämt till tystnad…. Förnekelsen har sin tid, men det finns också möjligheter till positiv förändring. Kan vi få en förnuftets återkomst? En politik som främst vinner terräng genom att dissidenter mobbas och att alltfler tabun etableras kan komma till en brytpunkt där förbuden faller. Förändringen kan bli som ett korthus: de bräckliga argumenten har med möda hållit uppe varandra, och faller ett dras de andra med i fallet.”

Vi som engagerat oss i invandringsfrågan och under ett antal år försökt bidraga till en mer sansad hållning har ju tvingats konstatera hur galenskaperna bara eskalerat: dels en ökad fjärrinvandring med alla dess konsekvenser, dels ett samhällsklimat där rädslan sprider sig.

Ska man inte till slut gå så uppenbart in i väggen, att det måste bli en vändpunkt?

Jan Tullberg menar att vändningen visserligen kan komma att dröja ytterligare, men att den kan bli genomgripande, när den kommer. Ett resonemang som iofs kan ligga i linje med artikeln på sidan 7 i vårtabloiden: ”Är svenska partier som ett FISKSTIM?” Alla kan komma att byta fot samtidigt.

”Låsningen” ger inte bara fakta och argument, den är också ägnad att inge visst hopp.

Jag började läsningen av Jan Tullbergs bok samtidigt som TV-nyheterna visade bilder från östra Ukraina, om hur ukrainska militärkolonner bytte sida. Konfronterade med verkliga människor punkterades de tillmälen om ”terrorister” som fabricerats av kuppregimen i Kiev.

Min association går till svenska journalister och deras politiskt korrekta mediakolonner. Tänk om också de kunde byta flagg och ställa sig på folkets sida!

Naivt? Kanske det, men hur roligt blir det att vara journalist, när man:

a) möts av ett allt öppnare förakt från svenskar i allmänhet, som drabbats av projektet?

b) driver en linje som inte tål saklig granskning, förlorar varje fri debatt?

Boken ”Låsningen” är vad jag brukar kalla en ”rykare”. Den förtjänar många läsare – rekommenderas!

Det slår mig att i nästa tabloid blir det lämpligt att lyfta fram boken ”Låsningen” och flera av dess starka poänger!

Eller hur?

Se där ett skäl att rensa pallarna i Göteborg, Stockholm, Värmland, Dalarna, Östergötland och Skåne från vårtabloider – så att vi snart kan ”ge järnet” även för en andra 2014-tabloid!

Filed under: ansvar, assimilering, avsvenskning, böcker, Blågula frågor, bok, debatt, demografi, demokrati, diskriminering, ekonomi, extremism, godhet, integration, invandring, islam, kostnader, kultur, massmedia, miljö, motstånd, opinion, orättvisor, Sverigedemokraterna, tabloiden, Yttrandefrihet | Tagged: bok, debatt, demografi, demokrati, ekonomi, extremism, invandring, kultur, media, miljö, motstånd, orättvisor, sd, tabloider | 13 Comments »

Nästa sida »