Värdelös TV. VTV. Vi blir nog alltfler som uppfattar SVT så.
Ett färskt exempel är en officiell deklaration från redaktionen för Aktuellt om hur verkligheten ska anses vara beskaffad. Det skedde samma vecka som den nya SVT-chefen Jan Helin instämt i Peter Wolodarskis kritik mot att låta Vavra Suk från Nya Tider komma till tals i en sändning.
Vad som omedelbart triggade deklarationen var en formulering från SD:s Mattias Karlsson, om att många unga män från MENA-länder som nu kommer till Sverige är ”potentiella sexualförbrytare”.
Så här förklarade sedan redaktionen, genom Nike Nylander:
”uttalandet utgör en generalisering…”
”det strider mot principen om alla människors lika värde.”
”vill Aktuellt understryka att redaktionen till fullo tar avstånd…”
Karlsson-uttalandet löd mer exakt: ”ni släppte in tiotusentals potentiella sexualförbrytare och terrorister”.
I någon objektiv och odiskutabel bemärkelse utgjorde detta ingen generalisering. Men man kan välja att tolka det så, och det är vad Aktuelltredaktionen här gjorde.
Uttalandet säger därmed mer om denna redaktion, än om verkligheten.
Nyckelordet i MK-uttalandet var ”potentiell”. Det behöver inte betyda mer än att många inom denna grupp riskerar att visa sig vara sexualförbrytare – inte nödvändigtvis alla, eller ens de flesta.
Ska uttalandet ha någon innebörd överhuvudtaget måste det rimligen å andra sidan avse att här finns en överrepresentation.
Kan inte detta kontrolleras mot verkligheten?
Låter sig inte det verifieras eller falsifieras?
– Redan det faktum att en så stor andel av de asylanter som kommer till Sverige utgörs av unga män kan ge grund för farhågor.
– Det faktum att de kommer från främmande kulturer och så många börjar sin tillvaro i Sverige med att ljuga sig fram kan ge grund för stärkta farhågor.
– Går man dessutom till redan gjorda erfarenheter blir bilden än tydligare. Rikspolischefens tafsa-armband visade sig helt verkningslöst…
Vad kan då Aktuelltredaktionens uttalande säga om denna redaktion?
Jag kan tänka mig några moment, där det ena inte utesluter det andra, utan att det snarare går in i vartannat.
• tittare kan missuppfatta innebörden av MK-uttalandet, till att vara helt kategoriskt
• uttalandet låter obehagligt, då det andas en kritisk hållning till aktuella asylanter
• en sådan hållning kan leda till ökat motstånd mot den stora probleminvandringen.
Aktuelltredaktionens Pravda-uttalande väcker åter frågan om SVT:s uppdrag och syfte. Jag ser två variabler att förhålla sig till:
Sant – osant respektive svenskars intressen – utlänningars intressen.
Det skulle kunna ge denna fyrfältstabell:
I vilken ruta hamnar då SVT?
Det borde vara konsekvent i den vita rutan, tycker jag.
I praktiken hamnar man till stor del i den svarta rutan.
Är det sant att alla människor är lika mycket värda?
Är de – i så fall – också likadana?
Sanningen är ju att vi är olika inte bara i utseende, utan också i tänkande, värderingar och kultur. Därmed även i lojaliteter och beteenden.
Något som kunnat avläsas i Brå-undersökningar som jämför brottslighet bland olika etniska grupper – skillnaderna är påtagliga. Generellt har kunnat konstateras att problemen – bidragsberoende, brottslighet, trafikolyckor, sjukdomar – är störst bland utlänningar från Afrika och västra Asien.
Detta tillhör vad SVT och andra massmedia Sverige länge försökt mörka kring. Varför? Jag menar att det vittnar om lojaliteter mot andra än oss svenskar!
Vad en sådan desinformation medverkat till är en politik med nu känt resultat. Kolla bara denna film från USA:
Aktuellt-uttalandet kommer samma vecka som SVT-chefen Jan Helin surrat om att ett villkor för att få deltaga i en SVT-debatt är att man ansluter sig till det felöversatta mantrat ”alla människors lika värde”.
På det engelska originalet användes ordet ”dignity”, vilket betyder värdighet.
Felöversättnigen inbjuder till en mer långtgående tolkning av ”mänskliga rättigheter” – från frihet från förtryck till en rätt att bli försörjd (dvs krav som förutsätter skyldigheter för andra människor).
Framförallt kan här konstateras ett hyckleri.
Om vi svenska verkligen anses lika mycket värda som utlänningar, skulle man då inte tillmäta det större betydelse hur den förda politiken resulterat i eskalerande övergrepp mot svenska kvinnor? Det behöver då inte begränsa sig till sexuella ofredanden eller fullbordade våldtäkter – senaste nytt är oprovocerade misshandlar, för nöjes skull.
En situation som utöver verkställda övergrepp leder till otrygghet, med en växande rädsla för kvinnor att röra sig på offentliga platser. Om detta nöjesmisshandlande har tidningen Nya Tider nyligen skrivit.
Vilket leder över till pk-reaktionen mot att Nya Tider fått medverka på Bokmässan och att dess redaktör fått framträda i SVT. I det sammanhanget har invektiven haglat, med de vanliga istofobitiska anklagelserna (”högerextremism”, ”nazism”, osv).
Här finns menar jag, nutidshistoriska erfarenheter som bör stämma till eftertanke. När Pinochet och militärjuntan i Chile torterade människor var det efter att först ha stämplat offren som ”extremister”. När USA efter nineeleven 2001 invaderat olika länder är det bara ”terrorister” man har slaktat.
Förtryckare har alltid haft stämplingar som en vapen i sin arsenal. Ska människor förföljas underlättar det att först ha avhumaniserat dem.
Kulturmarxismens aktuella stridsrop lyder ”normkritik”. Detta rymmer ju kritik av ett antal tillhörigheter:
– vit ras
– svenskhet
– manligt kön
– hetereosexualitet.
Ett viktigt moment i den politiska korrektheten är också arbetarföraktet.
Ett uttryck för detta nu trendiga förakt utgör Jan Guillous artikel i Aftonbladet 21 augusti.
Under rubriken ”I brist på fakta formar rasisten sin falska värld” går han till angrepp mot vad han kallar ”sverigedemokrater”:
”Det är inte min åsikt att det inom Sverigedemokraternas valmanskår finns en stark överrepresentation av män, LO-anslutna, socialbidragstagare, pensionärer, sjukpensionärer, lågutbildade, arbetslösa och skåningar. Det är nämligen alls ingen åsikt. Det är ett vetenskapligt faktum.”
Antag att det faktiskt skulle vara just så. Än sen då?
Effekterna av mångkulturen drabbar inte alla svenskar lika hårt samtidigt. Värst utsatta är de fattigaste, som inte kunnat bosätta sig i skyddade reservat. Värst drabbade blir vi som har små egna ekonomiska marginaler eller är mer beroende av vård och omsorg. Det blir inte ett dugg konstigt om vi reagerar först och mest. Underligt vore snarare motsatsen.
Sant är också att män i högre grad än kvinnor stöder sverigedemokraterna och invandringskritik överhuvudtaget. Det är inget att lägga män till last – tvärtom!
”… de som röstar på SD skiljer sig från de andra partiernas väljare genom att de har lägst politiskt intresse, lägst kunskap om politik, lägst utbildning och lägst förtroende för politiker och samhälleliga institutioner.”
Det faktum att man tar steget att stödja ett så stigmatiserat parti som Sverigedemokraterna utgör i sig snarare en indikation på integritet och aktivt intresse.
”SD:arna föreställer sig att muslimska gäng drar runt från den ena rockfestivalen till den andra och gruppvåldtar, och att polisen låter det ske.”
Är det inte ungefär så det förhåller sig? De problem med sexuella trakasserier på festivaler som nu finns har ju inte funnits tidigare. De står helt klart att förövarna är så gott som bara unga män med utländsk bakgrund, mest från MENA-länder.
”Det vi faktiskt vet om utlänningars överrepresentation är inte mycket.”
En del vet vi, men mer skulle vi veta, om det inte funnits ett motstånd från etablissemanget att göra fakta tillgängliga. Beträffande BRÅ-undersökningen från 2005 om invandrares brottslighet så hemlighålls delar av resultatet.
Skulle mer offentliggöras skulle vi nog få en tydligare bild av att det finns stora skillnader mellan olika grupper av invandrare. Det stora problemet ligger i invandring från Afrika och västra Asien.
”Att fattiga människor begår fler brott än rika människor är förvisso en mycket gammal mänsklig erfarenhet.”
Vilken logik rymmer detta? Jo, att
• inte importera fler fattiga människor till Sverige!
• inte bedriva en politik som trycker ned fler svenskar i fattigdom!
För inte länge sedan hade svenska arbetare stort anseende.
Nu råder andra tider, nu är det minoriteter som det ska vurmas för. Över arbetarklassen i Sverige – eller ”småfolket”, som det kunde heta på en valaffisch 1911 från Socialdemokraterna – är nu fritt fram att ösa sitt förakt.
Och Jan Guillou flyter med.
PS
Ungefär som i denna AB-artikel lät det i början av 90-talet från etablissemanget: kritik mot invandringen bottnade i okunskap och fördomar. När vi sedan grävde fram fakta och Mona Sahlin år 2007 förlorade en TV-debatt mot Jimmie Åkesson började man istället klaga över att vi kritiker kom med för mycket fakta, siffror och statistik.
Nu är Jan Guillou tydligen tillbaka i ruta 1 igen.
Fredagsbio 63 handlar inte minst om Centerpartiet.
Ett återkommande honnörsord för Annie Lööf är ju ”tydlighet”. Hon och hennes parti säger sig ha ambitionen att vara tydliga inom politiken.
På ett sätt kan sägas att hon där har lyckats, om än inte på det sätt som hon själv nog vill hävda.
I sitt sätt att pladdra är hon typisk för de flesta svenska politiker i ledande ställning. Med sin oavlåtliga ström av tomma floskler tydliggör hon funktionen av dessa politiker och deras partier.
Det är inte att identifiera problem i samhället för att sedan med beslutsamhet och ärlighet, pragmatism och ändamålsenlighet, försöka enas om nödvändiga åtgärder.
Åtgärder som:
• effektiv gränskontroll
• återsändande av illegala utlänningar
• uppsägning av FN:s flyktingkonvention.
Resultatet av pladdermajornas framfart för vårt land blir alltmer uppenbart.
De förtjänar därför ingen respekt, bara vårt kompakta förakt.
Många har nu påpekat att det från Annie Lööfs sida inte främst handlar om dumhet – hon vet nog vad hon gör.
På den punkten kan jag inte annat än instämma.
Från såväl henne som alla andra zoombiefigurer i partiledningarna är det primära att få sitta kvar vid köttgrytorna. Då gäller det att få tillräckligt många röster i nästkommande val, för riksdagsmandat.
Deras strategi för uppnå detta är att inte säga något som kan förarga makthavare i massmedia eller dra på dem kritik från kulturmarxister inom andra partier. Tillsammans lever de i en bubbla av bekvämlighet och perverterad ”värdegrund”. Där blir konsensus naturlig och deras floskler självklara.
Lyssna bara på avtackningen av Mona Sahlin i riksdagen för några år sedan:
Likväl finns också ett element är dumhet, eller ett dubbelt sådant:
1. Pladdret vänder sig främst till de dummaste, de mest känslostyrda och intellektuellt försvarslösa åhörarna.
2. Pladdret verkar ytterligare fördummande (utom på dem som genomskådat lögnmaskineriet och istället provoceras)
Fredagsbio 63 må ses som en hyllning till Sven-Olle Olsson i Sjöbo, till landsbygden och det sunda förnuftet!
Ett PS till tidigare text om SVT-journalisten Anders Holmberg:
I Almedalsintervjun med Jimmie Åkesson återkom Holmberg mer än en gång till frågan ”Hur vet du att det är så?”, med anledning av påståendet om en koppling mellan invandring och viss brottslighet.
Formellt sett en fråga och just så är det väl som vi vill att journalister ska vara: nyfikna och sanningssökande.
Men i detta fall var det i praktiken inte en fråga, utan en anklagelse och en förebråelse. I Holmbergs ”fråga” låg ett bestämt påstående: ”så är det inte”.
Och även om ett samband faktiskt skulle vara fallet kan vi aldrig vara 100% säkra på att det gäller alltid och alla. Vi får inte generalisera och måste därför tiga om saken. I fokus ska stå brottslingars intressen.
Denna SVT-hållning av militant okunnighet går, som det visat sig, hand-i-hand med en strävan efter att kunskap inte ska finnas att tillgå. Det bedrivs en politik av mörkande:
• När SD i riksdagen efterlyst redovisning av invandringens kostnader har det blivit avslag.
• När BRÅ 2005 undersökte sambandet mellan invandring och brottslighet gjordes delar av resultatet otillgängligt för allmänheten (en motsvarande BRÅ-undersökning nio år tidigare visade ändå på tydliga mönster).
• Uppgifter om andelen intagna med utländsk bakgrund på våra fängelser saknas (eller finns, men är ej offentliga).
SVT-Holmbergs hållning till sitt uppdrag, denna ovilja att erkänna verkligheten, är ingenting nytt. Jag stötte på den för över 20 år sedan.
Det var i samband med ett drev från Radio Stockholm år 1995, riktat mot Anders Carlberg. Där försökte man använda mig som slagträ, då Carlberg skrivit en positiv recension av min bok ”Lagom är bäst!”.
En bok som var ”rasistpropaganda”– det kunde Jan Björklund (fp) på den tiden intyga. Redan utan att ha läst boken.
Jag hade invändningar och begärde att få komma till tals i lokalradion med mina synpunkter. Den då unge radiojournalisten Oisin Kentwellskulle intervjua mig. En av de frågor som han kom med kände jag igen från en annan radiojournalist, Björn Häger:
”Så ni ser problem med invandringen?” Mitt svar blev: ”Javisst! Det måste man väl vara journalist för att inte begripa, att invandringen medför problem!”
Detta kom inte med i vad som sedan sändes i radion. Överhuvudtaget var det inte mycket av intervjun som togs med.
Journalistiken i Sverige är alltså under isen, och har så varit under lång tid. Ett av de lysande undantagen är Julia Caesar. Även hon blev därigenom föremål för ett mediedrev – se fredagsbio 36.
Julia Caesar var för övrigt dagens sommarpratare hos Ingrid & Conrad – det ojämförligt bästa programmet där hittills, tycker jag.
1.12 in i filmen ovan ställer Anders Holmberg frågan till Jimmie Åkesson, angående sexuella trakasserier vid musikfestivaler för unga i Sverige:
”Vet du att människor med utländsk bakgrund ligger bakom, att den stora invandringen är förklaringen?”
Svaret skulle där ha kunnat vara helt kort: ”Ja!”.
Fakta finns sedan länge att tillgå, för den som vill veta.
För den som inte vill veta kommer inga fakta någonsin att vara tillräckliga.
Men vill man inte veta, då är man inte angelägen om att få stopp på denna typ av brottslighet. Då bryr man sig inte om offren, då bryr man sig inte om vårt land. En sådan person ska inte arbeta som journalist vid ”Sveriges Television”.
Jan Millds blogg 