FN-trupper

En och annan nationalist har ju Karl XII och andra krigarkungar som idoler. För mig ligger det närmare tillhands att se Jonas Waern – svensk FN-officer i Kongo och på Cypern på 1960-talet – som en förebild.

Jonas Waerns bok ”CYPERN – svenskarnas inledande FN-aktion 1964” åskådliggör de uppgifter som de svenska FN-trupperna ställdes inför, och hur man löste dem.

Utan att behöva vara militärexpert är det lätt att inse vissa grundprinciper för ett fredsbevarande arbete av den typ det här handlade om. Det gällde att

•  å ena sidan att vara opartisk, vinna båda sidors förtroende och undvika allt onödigt våld

•  å andra sidan besitta militära resurser, kunnande och beredskap att tveklöst använda dessa i skarpt läge.

Den svenska FN-bataljonen på västra Cypern ger intryck av att ha just den grundläggande hållning och den kompetens som situationen krävde. Lågmälda och utan åthävor, men målmedvetna, modiga och effektiva. (Raka motsatsen till de teaterfigurer vi nyligen sett på TV-bilder från Libyen!)

Om jag som svensk har rätt att känna stolthet över andra svenskars prestationer, då känner jag det för dessa FN-svenskar.

Bataljonen tilldelades det allra besvärligaste området, på västra Cypern. Där var mycket bergigt, vilket gjorde det svårt att hålla isär parterna och skapa en fungerande bevakning.  Svårt att upprätthålla kommunikationen mellan de olika posteringarna.

Kusten i norr var särskilt svår – ”the dirty end of the stick”, som en engelsman uttryckte saken. Den vapensmuggling som förekom till turkcyprioterna kom den vägen, men de turkcypriotiska byarna var omgivna av grekcypriotiska.

 

Waern:

…kontakten med befolkningen i bergen blev den stora upplevelsen. Båda parters vanliga, fattiga människor och deras rädsla och genuina hjälpbehov kramade nästan hjärtat ur kroppen på mig. .. De rörde sig som grå skuggvarelser i sina byar, och de såg FN-baskern på mitt huvud som ett hopp om hjälp. De drog mig i uniformen till de platser där de om nätterna låg i grunda gropar utanför sina hus, därför att ‘de andra’ brukade skjuta mot husen uppifrån bergen…..

De berättade också hur de förr kunde sitta och dricka kaffe utanför bykaféet på kvällarna och skratta och sjunga. Nu rörde de sig rädda intill husväggarna utan att ens våga prata.”

Utmaningarna för FN-svenskarna bestod inte bara i faror och svårigheter på fältet, utan också i bristande ledning, stöd och uppbackning från högre instanser inom FN.

En ”strid” tvingades man ta redan före ankomsten till Cypern, om att bli utrustade med samma typ av KP-bilar (KP = Karosseri-Pansar), som man tidigare använt i Kongo, med framgång.

När den indiske FN-generalen Guyani  fällde uttalanden om att FN-trupperna ”hatar att skjuta”  var det att underminera deras ställning. Just för att undgå att bli beskjutna och behöva skjuta tillbaka var det viktigt att alla sidor tilltrodde FN-soldaterna både förmåga och vilja att försvara sig med kraft om de blev angripna.

 

Waern:

”…den milt vänlige FN-idealisten Guyani…nämnde att han ‘hates shooting’. Alla hatade vi ju skjutning i FN-sammanhang. Men eftersom han inte underströk att vi skulle försvara oss kraftfullt om vi besköts eller om vi eller de som sökt vårt beskydd anfölls, föreföll det av hans yttrande som om vi alltid skulle vara passiva. Detta skapade missförstånd och brist på respekt för FN-förbandens befogenheter, vilket visade sig när FN-britterna tillfångatogs i Kato Pyrkos.”

Efter att aktionen kommit igång och den svenska FN-bataljonen ville få mer klarhet om sina befogenheter gav denne Guyani till sist klartecken för de förslag som Waern presenterat, men detta avsåg då bara de svenska FN-trupperna. Det var inte fråga om att FN-trupper på olika delar Cypern skulle ha ett samordnat agerande.

Waern:

”Detta innebar att de olika nationskontingenterna kunde ha olika riktlinjer och moral, så att insatserna kunde skeva dememellan. Därav kunde följa osäkerhet i agerandet,..”

En genomgående utmaning var att hålla vägarna öppna, så att trupperna hade rörelsefrihet. KP-bilarna kom väl till pass de gånger det var nödvändigt att sätta hårt mot hårt och forcera vägspärrar.

 Gång på gång träffades lokala överenskommelser med båda parter, som uppriktigt verkade önska hålla fast vid dessa. Men som sedan fick ”bakläxa” från ”högre ort”.

Waern:

”Jag hade en känsla av att 99 förhandlingar av 100 gick i stöpet. Detta berodde främst på den hårda politiska dirigering som skedde från Nicosia till de båda parternas städer och byar ute på fältet.”

Andra gånger var utmaningen mer av mental karaktär. Jonas Waern om ett möte i en grekisk FN-förenings regi:

”I mitt tal tackade jag naturligtvis föreningen för deras vänlighet att bjuda in oss på ett så angenämt kalas.  Vi på vår sida skulle göra allt för att försöka bidra till fred på Cypern mellan de två så olyckligt stridande parterna.  Vi i FN måste beakta båda sidors säkerhet och skydd, och den bästa hjälp vi kunde få vore om FN-föreningen här ville hjälpa oss med detta. Bäst vore om vi kunde försöka glömma gamla oförrätter och sträcka ut handen till motparten. En isande tystnad blev följden. Jag kände hur blomsterkransen vissnade runt min hals.”

Till den verklighet som FN-trupperna verkade i hörde också mycket av lögner och falskhet.  Vid ett tillfälle hade man gripit en grekcypriot som skjutit några äldre turkcyprioter arbetande på sin åker.  Waern hade en träff med Makarios och visade honom en bild på de gripne, men denne förnekade att han kände mannen.  Vid ett senare tillfälle fanns både denne mördare och Makarios närvarande, och det framgick att de var väl bekanta med varandra.

En ”historia för sig” var ankomsten av svenska civilpoliser till Cypern.  Waern är inte nådig i sin beskrivning.  Genomgående uppträdde de som bortskämda tonåringar, eller turister.  Vid ankomsten klängde de runt Makarios för att på nära håll kunna fotografera honom och hamna på samma bild. De skulle absolut bo på hotell, inte i tält (vilket Waern och hans soldater gjorde). Efter klockan 17.00 varje dag var deras arbetstid slut, oavsett hur det såg ut på fältet.

Dessa svenskar väckte närmast förundran och löje, omtalades som ”hotellpoliser”.

Det kan mao vara skillnad på svenskar och svenskar.

x

Den svenska FN-insatsen på Cypern höll uppenbarligen en hög klass, något som på intet sätt varit någon självklarhet beträffande senare FN-insatser. I vare sig Srebrenica eller Rwanda utgjorde ju FN-närvaron något hinder för massmorden där.

Svenska soldater i Afghanistan idag gör förmodligen goda insatser som soldater – men vad har Sverige överhuvudtaget där att göra? I praktiken deltar vi  i vad som i grunden är ett angreppskrig från USA:s sida.

PS

Sång av Anita Lindblom om de blå baskrarna, ett tidsdokument:

Annonser

10 svar

  1. Den Turkiska ockupationen och militariseringen av den norra delen är olaglig enligt FN, alltså anser de flesta länder att den är olaglig och därmed att turkarna skall lämna området. Inget land förutom Turkiet har idag erkänt området Turkish Republic of Northern Cyprus, hela världen har fördömt den olagliga ockupationen, se FN:s resolution 367-1975. Trepartssamtal pågår idag mellan EU:s England och Grekland med Turkiet om öns framtid. Så vem vann denna segslitna konflikt? Var det grekcyprioterna som ville ha Greklands beskydd mot turkarna och de imperialistiska militärerna i Ankara genom att återförenas med Grekland? Svaret är ett entydigt nej, någon återförening skedde ju aldrig så deras mål uppnåddes inte. Var det turkcyprioterna som stred för en delning av ön? Svaret är självklart att det var de muslimska turkcyprioterna som vann kampen om att få ön delad och att få grekcyprioterna bortdrivna från det norra området. En sak som man glömmer är att konflikten hade aldrig behövt uppstå om turkcyprioterna hade antagit Turkiets erbjudande 1923 (Lausanne fördraget) om att återflytta till Turkiet och få ett fullvärdigt turkiskt medborgarskap.
    Det måste också sägas att European Commission of Human Rights har funnit Turkiet skyldig till brott mot de mänskliga rättigheterna och brott mot Genèvekonventionen för deras krigsbrott på Cypern.

  2. Läste The Sunday Times Article on the European Commission of Human Rights Report on the Turkish Invasion of Cyprus of 1974 och dess grymheter med rubriken ”The terrible secrets of the Turkish invasion of Cyprus”
    http://cyprus-conflict.org/materials/sundaytimes.html
    Så nog sitter massmordstaktern i bland turkarna sedan de tidigare folkmorden på Armenierna.

  3. Men kan inte FN-soldater ses lite som Legoknektar i utlandet ?
    http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/

  4. Vi saknar dina filmer. Hoppas du snart kommer igång med dem igen.

  5. Kanske något som kan vara av intresse…

    ”Folkmord under FN:s beskydd” av Willy Lindh.
    Willy (Lars) Lindh är född 1937 och utbildade sig till yrkesmilitär. På sensommaren 1964 åkte han till Cypern för att tjänstgöra som FN-officer – en resa som för evigt skulle förändra hans liv…

    I december 2013 debuterar han som författare med sin bok ”Folkmord under FN:s beskydd?” där han på ett sakligt och engagerande sätt berättar om sina upplevelser på Cypern 1964. Boken beskriver också hur FN, som verkade vara helt styrda av Makarios III och hans grek-cypriotiska regering, agerade i sin roll som ”fredsbevarande” styrka…

    Läs mer på http://www.edere.info

  6. […] Det här är en bok om ett tandlöst FN, om hur ett världssamfund står och ser på när en folkgrupp tar på sig herremansstövlar och sätter klacken på medskaparna av landet de bebor. Det här är en bok om Cypern och dess ”problem” om rädsla, maktlöshet, umbäranden, hat, kärlek, dramatik och önskan om fred och trygghet, men det här är också en bok om Lars (Willy) Lindh.  Köps här. Jan Milld Även Jan Milld, som är kvar i Sverige och som trots det öppnar munnen, har varit här och utrett, och skrivit om saken. […]

  7. […] svensken och FN-veteranen Willy Lind och även bloggaren Jan Milld har varit här och utrett, och skrivit om saken. Det är en redovisning men jag kräver aldrig, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra, att […]

  8. Jag skulle vilja få fram vilka svenskar som tjänstegjorde för fn under 1980-83 har en kollega som är från Grekland som skulle vilja träffa dessa män dem hade väldigt trevliga stunder tillsammans och precis som Wearn beskriver dansade och sjöng. Vänlig att nå mig på min mailadress Rajmond.marku@telenor.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: