Medietystnad

I den skola jag en gång gick förmedlades inte bara kunskap, utan också viss moral.

Historieundervisningen tydliggjorde vilket vansinne i megaformat som de båda världskrigen hade utgjort. Första världskriget med skyttegravarna,  Andra världskriget med atombomberna och alla övergrepp mot civila.

Budskapet var klart, och har sedan förstärkts genom kampanjanden kring Förintelsen: något liknande får inte hända igen! Ingen får blunda, envar har en plikt att reagera!  Vi har inte rätt att gömma oss bakom att  ha lytt order eller att ha varit bara lika passiva som alla andra. Envar har ett ansvar.

På 60- och 70-talen levde denna moral i Sverige.  Det blev starka reaktioner mot USA:s terrorkrig i  Vietnam, med återkommande massdemonstrationer.

Var finns denna typ av engagemang idag, inför de massakrer som pågår i östra Ukraina?

Hur förklara tystnaden och passiviteten?

Mycket beror på våra massmedia, som med sådan intensitet och ihärdighet desinformerar och mörkar.

Hur många svenskar har den geopolitiska bilden klar för sig?

• Hur många ser konsekvensen i USA:s krigande, som den framgår i denna film med den pensionerade USA-generalen Wesley Clark?

• Hur många har ens tänkt tanken att NATO borde ha upplösts efter att Warszawapakten upplösts, år 1991?

• Hur många vet att NATO sedan 1991 expanderat österut, med 12 nya medlemmar?

• Hur många har förstått att innebörden av kuppen i Kiev den 22-23 februari 2014 –

att  det var just en kupp – odemokratisk och våldsam?

att  den initierades och understöddes av västländer?

att  den har genererat instabilitet och det nya våld som nu pågår?

x

President Janukovytj ”har blod på sin händer”, deklarerade Sveriges utrikesminister Carl Bildt i mitten av februari 2014. Han syftade då på kravallpolisens våld mot ”demonstranter”, fastän dessa i själva verket varit mer våldsamma än polisen.

Två månader senare påbörjade befolkningen i regionerna Donetsk och Lugansk uppror på samma sätt som i Kiev, om än inte med samma våldsamhet. Denna gång blev Bildts reaktion den rakt motsatta: upproren skulle slås ned med våld – och då tydligen inte bara av polis med batonger, utan av militär med skjutvapen.

Som det visat sig har den nya Kievregimen satt in både stridsvagnar, och kanoner, helikoptrar och stridsflyg. Man har inte nöjt sig med att beskjuta motståndsmän och stridande enheter – bomber och granater har riktats även mot bostadsområden, eller inte riktats alls – explosionerna kan komma varsomhelst och närsomhelst. De civila offren blir många, osäkerheten stor och flyktingströmmarna omfattande (c:a 80.000 flyktingar under en tvåveckorsperiod).

•  Hur lät det om Kosovo 1999?

Jo, det talades mycket om att Belgrad bedrev en ”etnisk rensning”. Är inte det vad som nu inletts i östra Ukraina? Bombandet har redan genererat stora mängder flyktingar till Ryssland.

•  Hur lät det om Libyen år 2011?

Jo, befolkningen i Benghazi ansågs hotade av Al-Gathafis styrkor, därför genomdrevs en ”flygförbudszon”, som hindrade regimens flyg att bomba.

Något motsvarande borde rimligen ske nu i Ukraina, men USA gör det rakt motsatta! Efter att den ukrainska militärens offensiv pågått en tid, med många civila offer som följd, beslutade USA att öka sitt militära stöd till Kiev.

Ryssland kan inte på egen hand proklamera en flygförbudszon, eftersom USA tagit ett militärt strupgrepp på landet. Invid den ryska gränsen finns nu starka NATO-stridskrafter. Stealthbombare, som kan undgå radar, har placerats i Baltikum. I Svarta Havet finns hangarfartyg och jagare med kryssningsmissiler.

Regimen i Kiev efter presidentvalet den 25 maj har samma våldsamma, oförsonliga och extrema karaktär som den efter kuppen den 23 februari. Någon demokratisk valrörelse gavs ju aldrig plats för.

Östra Ukraina ser nu ut att alltmer få fungera som ett gigantiskt militärt övningsområde, för utprovning av vapen och militär taktik. Människor får då fungera som försökskaniner och några gränser för grymheter tycks just inte finnas.  Fosforbomber har fällts över Slavjansk i Donetsk, precis som israelerna gjorde över Gaza år 2009.

Det som hände i Odessa den 2 maj (förtiget  i svenska massmedia) får nu sin upprepning, men i mycket större skala. Samma våldsextrema krafter – ”Högra sektorn” – som låg bakom massakern där har engagerats av Kievregimen i sin östoffensiv.

Kievpolitikern Julia Tymoshenko gav i ett av ryssarna inspelat telefonsamtal uttryck för en önskan att i princip elda upp ryssarna i östra Ukraina.

Är det en viljeinriktning också hos den nu valde presidenten i Kiev, Petro Poroshenko? Hans handlande pekar i den riktningen!

Inför andra länders inträde i EU har det låtit som att kandidatländer först måste kvalificera sig – att det finns vissa kriterier att leva upp till, för att bli insläppt som EU-medlem.  Lever Ukraina upp till de kriterier som ställs?

Får ett EU-land bedriva etnisk rensning?

Tidigare var vårt land både alliansfritt och neutralt. I världen spelade Sverige en aktiv roll för nedrustning och fred.

Med s-regeringen Göran Persson/Anna Lindh inleddes en utrikespolitisk omorientering, bort från neutraliteten.

Lyssna 2 minuter in på denna film.

Genom Carl Bildts försorg finns Sverige nu bland de tre länder (de andra två är Litauen och Luxemburg) som mest aktivt driver på för västlig intervention i Ukraina och för militära ”lösningar” på motsättningarna där.

Carl Bildt är uppenbart principlös, håller sig med dubbla måttstockar. Det gäller både hållningen till våld och synen på demokrati. I botten finns dock en bildtsk princip som är genomgående, och det är lojaliteten med makthavarna i USA.

Vad är då målet för USA i Ukraina?

Ett besked om den saken ges kanske i skriften ”The Grand Chessboard”, författad av Zbigniew Brzezinski, utgiven våren 1997.

Där skriver Brzezinski bl.a:

”…states that are in a position to begin and are invited to undertake accession talks with the EU should automatically also be viewed henceforth as subject in effect to NATO’s presumptive protection.

Accordingly, the process of widening Europe and enlarging the transatlantic security system is likely to move forward by deliberate stages. Assuming sustained American and Western European commitment, a speculative but cautiously realistic timetable for these stages might be the following:

1. By 1999, the first new Central European members will have been admitted into NATO, though their entry into the EU will probably not happen before 2002 or 2003.

2. In the meantime, the EU will initiate accessiontalks with the Baltic republics, and NATO will likewise begin to move forward on the issue of their membership as well as Romania’s, with their accession likely to be completed by 2005. At some point in this stage, the other Balkan states may likewise become eligible.

3. Accession by the Baltic states might prompt Sweden and Finland also to consider NATO membership.

4. Somewhere between 2005 and 2010, Ukraine, especially if in the meantime the country has made significant progress in its domestic reforms and has succeeded in becoming more evidently identified as a Central European country, should become ready for serious negotiations with both the EU and NATO.

In the meantime, it is likely that Franco-German-Polish collaboration within the EU and NATO will have deepened considerably, especially in the area of defense. That collaboration could become the Western core of any wider European security arrangements that might eventually embrace both Russia and Ukraine. Given the special geopolitical interest of Germany and Poland in Ukraine’s independence, it is also quite possible that Ukraine will gradually be drawn into the special Franco-German-Polish relationship. By the year 2010, Franco-German-Polish-Ukrainian political collaboration, engaging some 230 million people, could evolve into a partnership enhancing Europe’s geostrategic depth (see map above).

Whether the above scenario emerges in a benign fashion or in the context of intensifying tensions with Russia is of great importance. Russia should be continuously reassured that the doors to Europe are open, as are the doors to its eventual participation in an expanded transatlantic system of security and, perhaps at some future point, in a new trans-Eurasian system of security. To give credence to these assurances, various cooperative links between Russia and Europe – in all fields – should be very deliberately promoted. (Russia’s relationship to Europe, and the role of Ukraine in that regard, are discussed more fully in the next chapter.)

If Europe succeeds both in unifying and in expanding and if Russia in the meantime undertakes successful democratic consolidation and social modernization, at some point Russia can also become eligible for a more organic relationship with Europe. That, in turn, would make possible the eventual merger of the transatlantic security system with a transcontinental Eurasian one. However, as a practical reality, the question of Russia’s formal membership will not arise for quite some time to come – and that, if anything, is yet another reason for not pointlessly shutting the doors to it.

To conclude: with the Europe of Yalta gone, it is essential that there be no reversion to the Europe of  Versailles. The end of the division of Europe should not precipitate a step back to a Europe of quarrelsome nationstates but should be the point of departure for shaping a larger and increasingly integrated Europe, reinforced by a widened NATO and rendered even more secure by a constructive security relationship with Russia. Hence, America’s central geostrategic goal in Europe can be summed up quite simply: it is to consolidate through a more genuine transatlantic partnership the U.S. bridgehead on the Eurasian continent so that an enlarging Europe can become a more viable springboard for projecting into Eurasia the international democratic and cooperative order.”

Läs mer

Ondskans imperium

Hur farlig är ryssen?

Flygförbudszon?

Är EU ett fredsprojekt?

VITBOK om Kievkuppen

CARL BILDT

UKRAINA

NATO

Farfars blogg om Putin