• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

FN-svensk på Cypern

kartbasker

1964 sändes FN-trupper till Cypern, efter att strider brutit ut mellan grekcyprioter och turkcyprioter. Även Sverige deltog i FN-insatsen. Storleken på den svenska bataljonen var till en början 700 man, men kom att utökas till 955.

För att kunna fungera måste FN-trupperna rimligen vinna båda parters förtroende, vilket förutsätter integritet, att de uppträder opartiskt.

När jag först fick höra talas om de två FN-svenskarna som i sin KP-bil transporterat vapen för att leverera till ena parten, turkcyprioterna, framstod saken genast som glasklar: helt orimligt! Vilken sanslös galenskap!

Iofs hade jag aldrig bilden att vapentransporten skulle ha skett för egen ekonomisk vinning. Det rörde sig om idealism, närmare bestämt omsorg om turkcyprioterna, som var i militärt underläge.

Inte desto mindre uppfattade jag det hela som totalt omdömeslöst: FN kan inte ta ställning för ena parten i en konflikt, då blir FN krigförande part!

wl1

Nu har en av de två svenskar som genomförde (den misslyckade) vapentransporten – Willy Lindh – skrivit en bok om händelserna.

Redan bokens titel, ”FOLKMORD under FN:s beskydd”, gav något att begrunda. Än mer gav innehållet en tankeställare. Willy Lindh är påläst och argumenterar kraftfullt för sin sak!

I korthet driver Lindh tesen att FN på Cypern i själva verket – genom sin passivitet – redan tog ställning för ena parten i konflikten: den aggressivare och militärt starkare.

Särskilt två moment måste vägas in då man bedömer den situation han verkade i på Cypern 1964:

1. De faktiska förutsättningarna för FN-arbetet, ”på fältet” 

2. Enosis och Makarios

 cypern1

1. FN på fältet

En given förutsättning för FN-arbetet var att FN fullt ut skulle respekteras av båda parter. Dvs FN-fordon måste kunna upprätta vägspärrar och kontrollera rörelser från båda parter. Givetvis även kunna röra sig självt helt fritt och eskortera civila.

Av boken framgår en fullständigt absurd situation: det var ena parten – grekcyprioterna – som upprättade vägspärrar, och de försvårade för FN-trupperna att röra sig fritt!

FN var maktlöst, kunde (eller ville) inget göra åt att grekcypriotriska militära enheter trakasserade turkcyprioter. Inte heller satte man något emot en grekcypriotisk militär uppladdning.

Lindh:

”Minst 10 000 soldater från Grekland skeppas in – grekiska NATO-trupper som ska sättas in i inbördeskriget på grekcyprioternas sida… Varför gjorde inte FN något?”

”Det enda de vill ha utifrån är ett skydd mot en hotande turkisk invasion, medan de avslutar sitt hantverk.”

”Vi hade order om att förhindra plundring, men fick inte ingripa!”

”FN:s auktoritet, i det fall det någonsin funnits någon, räckte ju inte ens till att upprätthålla framkomligheten på vägarna mellan våra egna posteringar!”

”Hänvisning till FN:s bestämmelser om oinskränkt inspektionsrätt hade ingen som helst verkan. ”

”Grek-cyprioterna hade inte nöjt sig med att bara låta anfallstruppen rycka fram rakt över posteringen, utan även grupperat både kulsprutor och pansarbil där.

Detta trots att FN-flaggan fortfarande vajade på sin stång och posteringspersonalen var kvar i sina värn…

En mera utstuderad nonchalans mot FN och FN:s roll får man leta efter. Nu, om någonsin, framgick det att det bara fanns två utvägar öppna för FN på Cypern – antingen att ge FN-styrkorna medel att med våld hävda sin ställning eller att omedelbart lämna ön.

Tyvärr blev det varken det ena eller det andra.”

FN hade, inför ankomsten till Cypern, deklarerat ”att alla fientligheter skulle förhindras och att minoritetens liv och egendom skulle garanteras”. Lindh konstaterar: ”men när grek-cyprioterna satte in ett kraftfullt anfall rymde FN fältet och lugnet kunde återställas först efter att Turkiet ingripit med vapenmakt.”

Vid ett tillfälle var det alltså bara ingripande av turkiskt bombflyg som satte stopp för en grekcypriotisk offensiv och – åtminstone temporärt – kunde rädda några utsatta turkcypriotiska byar.

EOKA

2. Enosis

Bland grekcyprioterna – som utgjorde 80% av befolkningen på Cypern hade på 50-talet växt fram en rörelse för ”Enosis”– förening med Grekland.

Wikipedia:

”In 1955,  the resistance movement EOKA was formed in Cyprus in order to end British rule and annex the island to Greece. It was gradually recognized, however, that enosis was unfeasible due to the presence of the Turkish community and its increasing assertiveness. Instead, the creation of an independent state with elaborate power-sharing arrangements among the two communities was agreed upon in 1960, and the fragile Republic of Cyprus was born.

The idea of enosis was not immediately abandoned, though. During the campaign for the 1968 presidential elections, Makarios III said that enosis was ’desirable’ whereas independence was ’possible’.”

Problemet för grekerna var inte bara närvaron av den turkiska minoriteten på ön, utan också Turkiet, och dess militärmakt bara några mil från Cypern.

Bakom talet om ”självständighet” låg dock samma strävan som ”Enosis” – dvs överkörning av den turkcypriotiska minoriteten. Något som idag utan omsvep skulle betecknas som etnisk rensning.

1963 ändrades konstitutionen, så att inga garantier längre fanns för minoriteten av turkcyprioter, som likvärdig folkgrupp.

makarios

President Makarios, i sin biskopsutstyrsel och med sin tvetalan, kom att inkarnera själva begreppet hyckleri och falskspel inom politiken. En ärkebiskop med blod på sina händer!

I den topphemliga Akritasplanen drogs riktlinjerna upp för att tränga undan turkcyprioterna alltmedan man framstod som återhållsamma: ”Every effort must be made to show ourselves as moderates.”

Denna ”återhållsamhet” hindrade dock inte:

• en stor massaker i december 1963, med flera hundra mördade i Nicosias turkcypriotiska kvarter,

• återkommande beskjutning av turkcypriotiska byar och

• konstanta trakasserier av turkcypriotiska varutransporter.

Willy Lindhs beskrivning av en transportkontroll är talande:

”Det började med att de tre männen i lastbilen kommenderas ut på vägen av poliserna där de kroppsvisiteras . De får visa sina papper och tvingas sedan upp på lastbilens flak. Där beordras de att kasta ner den noggrant  stuvade lasten på vägen.

Tiotals korgar fyllda med tomater, fikon och lök töms utan vidare ur för att man ska kunna kontrollera att inget förbjudet material, det vill säga vapen, sjukvårdsmaterial eller liknande har gömts i lasten.

Sedan detta skett kommer turen till de hundratals melonerna där en del skärs mitt itu för ytterligare kontroll.

När sedan bilflaket är tomt gör man en noggrann undersökning av hela bilen innan lastningen kan påbörjas. 

Efter någon timme har man äntligen fått upp de användbara delarna, som minskat betydligt, av frukt och grönsaker, instuvade igen och färden kan fortsätta.

Kvar på vägen ligger det stora högar av krossade och söndertrampade tomater och spräckta meloner. 

Jag tittar på klockan och ser att vi har stått här i nästan fem timmar.

När vi efter tio minuters färd når marknadsplatsen i Lefke är dagen långt framskriden och större delen av uppköparna har redan gett sig i väg.

Grek-cyprioterna har ännu en gång, inför FN:s ögon, genomfört en fas i sitt kalla krig mot turk-cyprioterna. De lyckades med att förstöra en hel del av deras livsviktiga varor, men även med att fördröja transporten så länge att det var svårt att hitta köpare.”

Vid tillfällen då turkcypriotiska byar erövrats var de efter en grekcypriotisk reträtt fullständigt plundrade och ödelagda.

Spontant kan man kanske, ur svensk horisont, vara benägen att vid en konflikt anamma en kålsuparteori: det är två stridande parter och ”inte ens fel att två träter”, osv. Det stämde dock illa med verkligheten på Cypern: där var det grekcyprioterna helt överlägset beväpnade, det var också de som hela tiden tryckte och provocerade, trakasserade och angrep:

”Turkcyprioterna hade 1963 cirka 35% av markytan på hela ön och bara något år senare hade de trängts ihop på mindre än 3% av hela Cypern.”

Primitiva fördomar från svensk och europeisk sida, mot turkar och muslimer, kan också ha spelat roll för att Makariosregimen kom undan med sina övergrepp.

”Många tidningar, särskilt de svenska, var utpräglat pro grekiska och som en följd av det naturligtvis antiturkiska.

Detta bottnade antagligen i en okritisk och naiv syn på en rad historiska händelser i antiken samt på vanliga vulgära ras- och religionsfördomar.”

Vad gäller Willy Lindhs vapentransport fanns en bakgrund i att försöka rädda en turkcypriotisk ort i utsatt läge:

”Staden ligger några kilometer från havet och alla tillfartsvägar var under grek-cypriotisk kontroll.

Att ett starkt försvar dämpar stridslusten hos en eventuell angripare är väl känt…”

boken

Willy Lindhs bok väcker onekligen frågor om FN:s roll.

Vår syn här i Sverige, på Förenta Nationerna, har nog präglats alltför mycket av naivitet och önsketänkande. Jag kan rekommendera denna bok till läsning!

”FOLKMORD under FN:s beskydd”, kostar 188 kr på Bokus.

Se även förlagets webbsida:  http://www.edere.info

Läs mer

FN-trupper

Cypernhistoria

Verklighetens FN

Enosis och taksim

 Norra Cypern-Magasinet

jmkFör övrigt anser jag att Karthago…

 

Annonser

4 svar

  1. […] Särskilt två moment måste vägas in då man bedömer den situation han verkade i på Cypern 1964: Läs mer […]

  2. Jag har köpt boken 1.dagen jag har hört talas om.Fantastisk.Skickar till mina varmasta hälsningar till Willy.

  3. Inte ett liv räddade denne man. Han lever fortfarande efter 50-år i sin egen värld! FN (UNFICYP) på ön räddade tusentals! Både turk- och grekcyprioter under åren 1964 – 1974 och senare. Ett ex. från 1966 bat 34C där jag själv var med som skyttegruppchef:
    ”I norr i det svenska ansvars området låg den turkcypriotiska
    byn Melousha. Efter ömsesidiga provokationer under juli 1966 förberedde ett kompani från NG med pansarbilar den 23 juli ett anfall mot byn. För att förhindra en sammanstötning
    grupperades ett svenskt kompani med KP-bilar förstärkt med kanadensiska och finska förband mellan parterna.
    Chefen för UNFICYP beslöt att alla försök från NG att gå in i Melousha skulle avvisasom nödvändigt med våld.
    Förhandlingar gav inga resultat och den svenske bataljonschefen
    överste Lavén gav order att verkningseld skulle öppnas om
    NG-förbanden överskred en linje 200 meter framför FNförbandens
    ställningar. Tidigt den 24 juli påbörjade NG-förbanden framryckningen mot Melousha, men den avstannade gradvis av sig själv 250 meter
    framför de överlägsna FN-förbanden. Efter ett par dagar drog
    sig NG tillbaka, och konfrontationen kunde avvecklas.”

  4. […] av Jan Milld, en före detta Sverigedemokrat och fortfarande förespråkare av SD. Jag har skrivit ett inlägg i hans blogg som ni kan läsa också. Ligger längst ned på hans sida.Bokförlaget […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: