3 x ouppklarat

Det finns journalister.

Och sedan finns det journalister.

I ena änden finns undersökande och grävande journalister. Personer som tar sig an viktiga ämnen och där lägger ned arbete för att få fram relevanta fakta. Som gör detta även då det kan vara politiskt obekvämt. Som vågar gå mot strömmen.

I andra änden har vi PK-journalister av TV-soffe-modell.

Nyligen möttes två journalister av sådant diametralt motsatt slag i SVT:s morgonsoffa. På ena kanten storögda Marianne Rundström, på den andra Lars Borgnäs. Som Julia Caesar så träffande betecknade tillställningen: det blev en ”kulturkrock”!

Kolla själv:

Julia Caesars text finns här.

Bakgrunden är att Lars Borgnäs skrivit en bok om tre nationella trauman:

• Ubåtshistorierna på 1980-talet

• Palmemordet 1986

• Estoniakatastrofen 1994.

Boken heter ”Nationens intresse” och kostar 179 kr på AdLibris.

Julia Caesar:

”I boken knyter Lars Borgnäs ihop trådarna och beskriver gemensamma mönster – som är slående. Samtliga tre händelser har lämnat mängder av frågor obesvarade. Alla uppvisar stora likheter i scenariot: istället för att utreda förutsättningslöst har utredare och politiker på ett tidigt stadium kedjat fast sig vid en teori och låtit bli att granska alternativen. Och i samtliga fall leder trådarna rakt in i statsapparaten, den politiska maktens slutna centrum.”

”När det gäller u-båtskränkningarna under 1980-talet fastslogs som den allenarådande officiella meningen att de var sovjetiska. Den svenska journalistkåren agerade som den brukar, som megafoner för makten, i det här fallet försvarsledningen och marinen. Detta trots att mängder av omständigheter talade för att det var Nato som låg bakom kränkningarna, och att det inte ens var kränkningar utan besök som var sanktionerade från högsta ort inom det svenska försvaret.

År 2000 bekräftade USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger (1917-2006) och den brittiske före detta marinministern Sir Keith Speed i intervjuer i SVT att brittiska och amerikanska u-båtar regelbundet hade gått in i svenska vatten under 1980-talet, och att det hade skett med höga svenska officerares vetskap och välsignelse. Inspelat ljud hade av brittiska experter på u-båtsljud identifierats som en av britternas egna dieseldrivna Oberonubåtar.”

”För mordet på Olof Palme, av allt att döma ett precisionsjobb utfört av en extremt skicklig och vältränad skytt, dömdes Christer Pettersson (1947-2004), en nedgången missbrukare och småtjyv i samhällets yttersta utkanter. Det var honom Lisbeth Palme pekade ut som mördare. Christer Pettersson var våldsam men hade aldrig setts hålla i ett skjutvapen. Domen i Stockholms tingsrätt upphävdes senare i Svea hovrätt och Pettersson försattes på fri fot.

Men tänkbara alternativa gärningsmän uteslöts, trots att det var väl känt att det fanns ett starkt hat mot Olof Palme inom vissa kretsar av polisen och försvaret. Mönstret går igen: en tidig låsning vid ett enda scenario kombinerad med total ovilja att utreda andra möjligheter.”

Direkt efter Estonias förlisning uttalade sig både avgående statsminister Carl Bildt och tillträdande statsminister Ingvar Carlssonför en bärgning av fartyget:

CB: ”Jag anser att vi ska göra mycket stora ansträngningar för att bärga de omkomna, vilket av hänsyn till inte minst de anhöriga är någonting som jag ser som mycket viktigt.”

IC: ”Jag anser att alla ansträngningar måste göras för att få upp fartyget, av hänsyn till människor som redan drabbats hårt. Det är en oerhört svår upplevelse för hela vårt land, och allt vi kan göra för att minska påfrestningarna bör vi göra..”

Därav blev dock intet. Båda ändrade sig. I sin bok ”Så tänkte jag” hänvisade Ingvar Carlsson till att han fått tillgång till ”expertis”.

Fartyget skulle istället täckas med betong, som gravplats. Efter 200 miljoner kronor avbröts detta. Dock drevs det igenom ett internationellt dykförbud i området. Därmed skulle ingen kunna undersöka vraket.

Julia Caesar:

”Den 15 december 1994 tog den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlssons ledning ett beslut: Estonia ska inte bärgas. Inga åtgärder ska heller vidtas för att få upp de omkomnas kroppar. Alla partier i riksdagen ställde sig eniga som en man bakom beslutet. Havsbotten där fartygsvraket ligger skulle betraktas som gravplats, oavsett vad alla efterlämnade anhöriga ansåg, och för att skydda den skulle vraket täckas över med grus och betong. Kostnaden beräknades till en halv miljard kronor.

Regeringen drev också fram en internationell konvention som förbjöd alla dykningar ner till vraket. Överträdelser skulle leda till fängelsestraff.”

”Avslöjandet att sovjetisk krigsmateriel hade smugglats ombord på Estonia under resorna närmast före olycksresan var en enorm skandal i sig. Men om det visade sig att den smugglade materielen inte var avsedd för det svenska försvaret utan för en tredje part, som Nato eller USA?

Det skulle innebära att Sverige i hemlighet inte bara hade brutit mot alliansfriheten utan också agerat mellanhand i militärt teknikspionage mellan de båda supermakterna. Sverige hade under hela efterkrigstiden, trots sin alliansfrihet, varit ett transitland för underrättelser från öst till väst. Men det intensiva samarbetet med västmakterna i underrättelsefrågor är något som man talar tyst om.”

I sin bok konstaterar Lars Borgnäs att vad som går igen i alla tre fallen är hur ”parter med egenintressen får utreda sig själva. Polis utreder polis, militär utreder militär. Allt sker under största sekretess. Kvaliteten blir därefter.”

Beträffande Palmemordet lyfter Borgnäs fram det som även Anders Jallai gör, nämligen ”landsförrädarspåret”.  Det skulle mao inte vara en ensam galning som gärningsman, utan en konspiration:

”Landsförrädarspåret har… mycket som talar för sig. Motivbilden är mycket stark. Tidpunkten för mordet stämmer väl in på motivet att stoppa Olof Palmes resa till Moskva. Här finns kretsar med stor tillgång och vana vid skjutvapen, med förmåga att planera och organisera sig, tränade att vara disciplinerade och lojala. Man hade de kontakter som krävdes för att veta att Olof Palme denna kväll var utan livvakter. Man hade resurser för att själv bevaka honom.”

Ordet ”konspirationsteori”har ju blivit laddat, används som ett ajabaja-begrepp och tanke-stopp-ord. I sak framstår det ändå för mig som mer sannolikt att bakom mordet fanns en grupp med både resurser och politiskt motiv, än den där Pettersson.

Det var alltså en nojjig tid, då många kunde misstänka landets statsminister för att vara landsförrädare. Till skapandet av detta klimat hade bidragit det kalla kriget och ubåtshistorierna.

Jag fann det då och finner det fortfarande helt uteslutet att ubåt 137, som med bullrande motorer gick upp på grund i i Karlskrona skärgård 1981, var ute på spioneriuppdrag. Sedan kom Hårsfjärdsdramatiken året därpå, med dagliga svarta rubriker och utpekandet av Sovjetunionen som ansvarigt för ubåtskränkningar.

När Borgnäs i sin bok systematiskt manglat igenom detta framgår att inte ett enda av de ”bevis” som då togs fram håller. Det finns inget som styrker några sådana kränkningar från öst – däremot från NATO.

Vilket leder över till Carl Bildt.
Till honom ska jag komma i nästa text.

Se även:
Murar kan falla!