Först hade jag planerat en filmserie i tre delar, med ”Jämställdhet och genusforskning” som tema för del 2. Nu visar det sig bli fyra delar, där del 3 kan få rubrik ”Forskning och dressyr”.
Temat för del 2 blev enbart ”Jämställdhet” – det räckte till en film på drygt 13 minuter:
Begreppet ”jämställdhet” har efterhand givits en helt ny innebörd – rakt motsatt sin ursprungliga:
• Från början handlade det om att motverka diskriminering pga kön.
• Nu gäller det att åstadkomma diskriminering pga kön – i en fundamentalistisk nit att uppnå ”balans” mellan män och kvinnor i alla (?) sammanhang.
Detta har nu drivits så långt att även inom brandmannayrket ska denna perverterade form av jämställdhet drivas igenom. Verksamhetens ursprungliga funktion att släcka bränder och rädda människoliv görs därmed sekundär.
Redan utan sådana extremfall är det hela fel tänkt, som påvisas genom det exempel från 30-talets Tyskland, som bl.a. Susanna Popova i sin bok ”Elitfeministerna” har refererat. Hur den judiska professorn Kelsen förlorade sin befattning därför att nazisterna ville uppnå mer av raslig ”rättvisa” och ”balans”.
Filmen börjar och slutar med Stefan Löfven, med hans deklaration att han nu är en ”övertygad feminist – punkt slut”.
Ett uttalande som på sitt sätt är fascinerande. För mig ger det en tydlig illustration till vad jag vill kalla ”bekännelsepolitiker” eller ”deklarationspolitiker”. Egentligen har de kanske inga egna uppfattningar om någonting, men de uppfattar vad som för stunden förväntas av dem att säga sig tycka , och då säger de det.
Stefan Löfvéns bekännelse till ”feminismen” belönades med applåder av ett församlat toppskickt inom s-partiet. Även SVT:s reporter rapporterade positivt: Löfven hade med sitt uttalande ”lyft” frågan, dvs fått upp den högre på den politiska dagordningen.
Men vad, mer exakt, är det som Löfven har lyft och nu befrämjar? Vad betyder i praktiken ”feminism”?!
Är det en viss andel kvinnor inom brandmannayrket?
Ska det ses som ett framsteg att vi fått kvinnorna Cecilia Malmström och Birgitta Ohlsson som EU-kommissarie respektive EU-minister?
PS
Denna film lades ut i en första version under måndagen, men den visade sig på några punkter behöva justeras. Så den första versionen togs bort under tisdagen och ersattes med versionen ovan. Om någon besökare saknar sina inlagda kommentarer, så har ni därmed förklaringen – ber om överseende. Lägg gärna in dem på nytt!
– Orsaker ligger i splittrade familjer, i en kaotisk skola och i ökad våldsbrottslighet.
– Till detta kommer inskolningen i politisk korrekthet, där man drillas att vakta sin tunga och försöka känna på kommando.
– Samt diskriminering och orättvisor.
3. EKONOMI
Ekonomi handlar om dels produktion, dels fördelning.
Utvecklingen går mot att alltfler ska försörjas av allt färre. Skaran av försörjda omfattar inte bara unga och gamla, sjuka och ofrivilligt arbetslösa. Där ingår även tre kategorier av parasiter, dvs arbetsföra som lever på:
– bidrag
– brottslighet
– lön (ofta hög sådan) för improduktiva arbetsuppgifter.
Konsekvenserna av denna utveckling blir flera:
• en enorm skattebörda, på såväl löntagare som egna företagare, vilket gör att många får svårt att klara sin försörjning.
• orättvisor, då bidragstagare kan få högre inkomster än arbetande.
• sjuka incitament, där det inte lönar sig att anstränga sig hederligt.
Sverige är inte längre ett samhälle som kan konkurrera internationellt genom specialistkompetens och högt utvecklade produkter. Denna utveckling har nu brutits genom två trender: samtidigt som den internationella konkurrensen har hårdnat har Sverige fallit tillbaka.
Man kan här tala om svek mot våra unga och ett gigantiskt slöseri med mänskliga resurser. Först en uppväxt och en skola som inte förmedlar nödvändiga attityder, kunskaper och färdigheter för att kunna bidraga på arbetsmarknaden. Sedan en arbetsmarknad med i ena änden LAS, i andra änden prioritering av invandrare, som gör det svårt eller omöjligt för unga svenskar att få in en fot på arbetsmarknaden, som kan ge dem självförtroende, erfarenhet och kontakter för att komma vidare. Samt en bostadsmarknad som också sätter stopp.
Har du tänkt på hur i grunden opolitiskt som massmedia ofta kommenterar partier och partiledare?
Politiken framställs som sett spel, där sakfrågorna kommer i skymundan. I fokus för medias intresse står mer form än innehåll. Det blir viktigare med interiörer ur VU-sammanträden kring Håkan Juholt än de viktiga åsiktsskillnader som fanns mellan Juholt hans kritiker.
Således vill journalisterna gärna sätta etiketter och kategorisera politiker, placera dem till ”höger” respektive ”vänster”, ”förnyare” respektive ”traditionalister”.
Detta ger ju ingen upplysning i sak. Sådant kan inte göra någon klokare med mindre än att de använda begreppen har en klar innebörd, som alla är överens om.
Så är det ju inte, och kan inte vara, eftersom vissa begrepp samtidigt används som okvädningsord. Själv är jag som bekant ”extremhöger”…
För mig blir det ointressant vilken etikett man sätter på vare sig mig eller andra. I fokus för mitt intresse står främst två moment:
A. Vad är problemet/problemen? B. Vad kan vara lämpliga åtgärder/lösningar?
Stefan Löfven tar i en bemärkelse Sverige med storm. I varje fall placerar han en bloggare som mig i korsdrag: hur välja mellan så många bra rubriker?
På ett s-möte direkt efter att ha blivit vald till ny socialdemokratisk partiledare deklarerade Stefan Löfven inför en applåderande publik att tidigare s-ledare och andra s-koryféer:
”Det är så oerhört provocerande att se hur kvinnor diskrimineras i vårt samhälle och arbetsliv… hur kvinnor ofta får lägre lön. Hur mer dolda strukturer håller tillbaka kvinnors möjligheter och utveckling. Partivänner – jag är en övertygad feminist. Punkt slut!”
Starka ord! Den nye s-ledaren blir ”provocerad” av alltför låga löner för kvinnor.
• En näraliggande tolkning av denna utsaga blir att Stefan Löfven vill se till att kvinnors löner höjs.
• Eller så handlar det mindre om en absolut nivå än om en nivå i relation till mäns löner.
Var hamnar Stefan Löfvén själv lönemässigt? Den frågan har fått en ny aktualitet genom hans skifte från fackboss till partiboss. Uppenbarligen har han lyckats bra i de löneförhandlingar som skett i sammanhanget.
”Stefan Löfvens månadslön: Får samma lön som statsminister Fredrik Reinfeldt men eftersom han saknar riksdagslön får Socialdemokraterna stå för hela kostnaden på 144 000 kronor i månaden plus sociala avgifter. Årskostnaden för Löfven landar därmed på 2,4 miljoner kronor och måste tas direkt ur partikassan.
Mona Sahlin… har en statsrådspension på drygt 50 000 kronor i månaden men fram till mars betalar Socialdemokraterna också ett avgångsvederlag till Sahlin så att hon får samma lön som statsministern – 144 000 kronor i månaden. Kostnaden för mellanskillnaden blir därmed 132 000 kronor i månaden inklusive sociala avgifter.
Håkan Juholt… har ett avgångsvederlag på 144 000 kronor i månaden under ett år, men om han sitter kvar i riksdagen blir kostnaden bara 88 000 kronor i månaden för S. Efter sociala avgifter slutar årsnotan på 1,5 miljoner kronor för Socialdemokraterna.
Övriga oppositionsledares löner: Åsa Romson & Gustav Fridolin, MP. Nöjer sig med en månadslön på 57 000 kronor från riksdagen. Jonas Sjöstedt, V. Betalar tillbaka tio procent av månadslönen från riksdagen till partikassan. Jimmie Åkesson, SD. Har en månadslön på 94 000 kronor. Partiet fyller upp utöver riksdagslönen.”
”Om Stefan Löfven skulle tvingas lämna sitt uppdrag i förtid kommer Socialdemokraterna också tvingas betala hela hans lön plus sociala avgifter i ett år. Det kostar 2,4 miljoner kronor och är en förmån som finns i det avtal som han förhandlade fram på Advokatbyrån Cederquist.”
Jag vet inte om det här gör Stefan Löfven till Sverige mest välbetalde feminist.
En annan framstående feminist är ju Gudrun Schyman. Hon har haft så gott om pengar, att hon kunnat elda upp en del av dem. Därav skulle man kunna ana, att hon har en högre inkomst än Löfven, men det visar sig att hon har mindre – bara ynka 47.000 kr i månaden (390.000 kr deklarerad inkomst år 2009).
Oavsett lönenivå för den nye s-ledaren har jag svårt att se honom offentligt elda upp pengar. Det skulle nog kunna upplevas just provocerande av en del låglönegrupper inom LO.
Beträffande sin egen lön har Stefan Löfven alltså lyckats ganska bra. 144.000 kr i månaden, det ger en årslön på nära 2 miljoner kronor.
Vad som här väcker min nyfikenhet är om han som medarbetare på sitt kansli kommer att få ett antal kvinnor. På vilka nivåer hamnar i så fall deras löner?
Bilden börjar nu klarna kring var den nye s-ledaren står åsiktsmässigt:
1. Sverige ska gå med i Europakten.
2. Kvinnor ska inte ha lägre lön än män.
Till detta kan fogas en tredje hållning, nämligen synen på SD – och på svenskar.
I sitt Förstamaj-tal 2011 sade Stefan Löfven:
”– Att dela in människor efter hudfärg, religion eller något annat är så lågt man kan sjunka. Vi måste prata klartext: Sverigedemokraterna härstammar i rakt nedstigande led från nazistiska och rasistiska organisationer och partier.”
”Sverigedemokraterna är inte vilket parti som helst, utan ett parti som står för något vi aldrig kan acceptera,..”
Lutande sig mot Olof Palme slog Löfvén fast: ”Det finns inte vi och dom – det finns bara vi!”
Svenskar finns alltså inte. Det väcker ju frågor: anser Stefan Löfven att det finns norrmän och finländare, tyskar och ryssar, japaner och kineser?
Och med denna syn på SD – kommer Stefan Löfven som s-ledare att fullfölja sin företrädares linje beträffande TV-debatter? Eller står han redo att debattera, oavsett placering i studion?
Jag ser fram emot fortsatt klartext från den nye s-ledaren.
PS
Partikassan för SAP håller alltså på att fullständigt dräneras – genom först en serie valnederlag, sedan täta partiledarbyten och ovanpå detta en ny partiledare som inte har något riksdagsarvode.
• Ska räddningen ligga i att samhällssituationen får fler arbetare att gå med i LO, och att partibidragen från LO kan ökas?
I denna tid av centralisering och avdemokratisering inom EU – hur ska EU ställa sig till en medlemsstat som försöker gå i en annan riktning, som vill skapa en nationell kontroll över utvecklingen i Ungern och utgör en gammal kulturnation i Centraleuropa. Fram till slutet av Första Världskriget ingick Ungern i det Habsburgska väldet, som omfattade vad som sedan blev Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien. Stora områden avträddes till den nya staten Jugoslavien och till Rumänien.
Efter Andra världskriget 1945 kom Ungern under kommunistiskt Moskva-styre. En antikommunistisk revolt 1956 krossades blodigt. Så ungrare vet vad förtryck innebär.
1989 befriades Ungern från det sovjetiska väldet. Tio år senare gick landet med i NATO och femton år senare, – 2004 – gick Ungern med i EU.
Nu hotas Ungern kanske av uteslutning ur EU, eller i varje fall berövande av sin rösträtt där..
”När alla de vanliga misstänkta – EU,FN, IMF, det vänsterorienterade kommentariatet, Hillary Clinton m.fl. påtalar trots mot den Nya världsordningen, då är det en ganska säker indikation på att någon, någonstans gör något ovanligt konstruktivt.
Så är det med kören av fördömanden av Ungerns för dess nya grundlag, som trädde i kraft den 1 januari. Som klagomålen från de rätt-tänkande antyder, är det länge sedan någon västerländsk nation lade fram ett dokument av en sådan intellektuell och kulturell integritet, moraliskt värde och helt beundransvärd kvalité. I den moraliska öknen i 21: a århundradets Europa är det häpnadsväckande att hitta denna pärla av traditionella värden, patriotiska påstående och respekt för verklig frihet. Naturligtvis är Bryssel och Obama-ockuperade Washington angelägna om att framtvinga en omsvängning. Men de borde läsa ungersk historia innan de ger sig in på en så meningslös konfrontation.
Den första fråga som väckt bestörtning bland kritiker är att Ungern inte längre är en republik. Orden ”Republiken” har lyfts ut ur landets officiella titel. Enligt vänsterns kommentatorer tyder detta på att demokratin är i fara. Med tanke på att Ungern förklarades republik redan den 1 februari, 1946, med en kommunistkontrollerad regering som hade fått makten med 17 procent av rösterna, doftar termen knappast av medborgerliga friheter. Genom sin urminnes konstitutionella tradition, styrs Ungern av St Stephens heliga krona, den yttersta symbolen för auktoritet. Det kungliga sigillet för ungerska kungar bar inte monarkens namn utan inskriptionen: ”Sigillet av Ungerns heliga krona.”
Avlägsnandet av republikansk nomenklatur var kulmen på en process som påbörjades under en ny lag, Lex Millenáris, när regalierna fördes i procession till det ungerska parlamentet den 1 januari 2000, som symboler för myndighet. Trots att monarkin inte har återbesatts i form av en individ, men ifall man ändå så småningom politiskt skulle tänka sig en Habsburgsrestaurering, så bor ärkehertigen Georg, son till den sena kronprins Otto, redan i Budapest. Ungerns historia efter Habsburg har varit tragisk. Vid Trianonfördraget 1920, berövade Woodrow Wilson Ungern på 71 procent av dess territorium, 66 procent av dess befolkning och dess enda hamn. Det var ett tidigt exempel på amerikansk utrikespolitik.
Den nya konstitutionen utgör en klassisk utsaga enligt Burkeansk filosofi: ”Vår grundlag är basen för vårt rättssystem, den är ett kontrakt mellan ungrare i dåtid, nutid och framtid.” Detta erkännande av en oavbruten historisk kontinuitet av generationer står högt över EU-fördragens mångordiga svada. Inte bara erkänna den ”kristendomens roll i att bevara nationaliteten”, den ”erkänner att familjen och nationen utgör den huvudsakliga ramen för vår samexistens”. Inte undra på att det är en styggelse för Frankfurtmarxisterna i EU.
Det skyddar mänskligt liv från befruktningen och definierar äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna. Den listar kommunismens brott och lyfter preskriptionsbestämmelserna som skyddade brottslingar från sovjettiden vilka skickade 600.000 ungrare till koncentrationsläger. Ungerns övergång till demokrati kallas ofta smärtfri, eftersom den röda nomenklaturan såg att spelet var över, avvecklade statens tillgångar och blev de nya rika. Det ungerska socialistiska arbetarpartiet tog bort ett ord från sitt namn och hade snart återfått makten: Ferenc Gyurcsány, premiärminister från 2006 till 2009, var tidigare ordförande i kommunistiska ungdomsförbundet. I en värld där 90-åriga nazister, som borde ha hängts redan 1945, bärs till domstol i syretält, ska det vara en skandal för Ungern att nu rikta sig mot kommunisttidens mördare? Tja, öh, eftersom högern begår illdåd, vänstern begår misstag.
Rättslig aktivism håller också på att bromsas genom att sänka pensionsåldern för domare från 70 till 62. För att bli ordföranden i Högsta domstolen krävs minst fem års ungersk rättslig erfarenhet, vilket utesluter den sittande ordföranden som i stället under 17 år känt sig hemma i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Men den största bluffen är att det skulle vara ”odemokratiskt” för staten att få inflytande inom den ungerska centralbanken. Varför? Eftersom förtroendevalda kan upphäva vänskapskorruption inom bonusberättigade klasser – exakt vad varje europeisk väljargrupp förgäves längtar efter.
Den ungerska konstitutionen speglar ett uppvaknande för kulturella och moraliska värden, en revolt mot Bryssels PK-påbud om integration. Det är resultatet av en mycket civiliserad nation som återkräver sitt arv och sin autonomi. Det bör vara en inspiration för övriga Europa, marinerat i moralisk relativism och politisk passivitet. Som detta ädla dokument framhäver så ”har vi ett skriande behov av andlig och intellektuell förnyelse”.
Ja, varför skulle det vara ”odemokratiskt” för en folkvald regering att försöka få inflytande över landets centralbank?
Om Ungern nu på nytt revolterar, så är det inte helt förvånande. Parallellerna mellan det sovjetiska byråkratväldet och EU-kolossen är påtagliga.
Håkan Juholt ville att folkomröstingsresultatet från år 2003 skulle respekteras, dvs nej till att Sverige skulle anslutas till EMU och Eurosamarbetet. I konsekvens med detta var han också motståndare till att Sverige nio år senare skulle anslutas bakvägen, eller förbinda sig att slussa över miljarder av svenska skattemedel in i ett stort svart hål.
Som socialdemokratisk partiledare sade Juholt nej till Europakten. Han blev den s-ledare som suttit kortast tid på sin post.
Vem skulle komma att efterträda Juholt? Det gick som väntat – precis som jag och många med mig befarat blev det en anhängare till Europakten.
Stefan Löfven var ett i sammanhanget ”säkert kort”.
Inför folkomröstningen om EMU 2003 tillhörde han den förlorande ja-sidan. På en intervjufråga blev Löfvens svar att Sverige redan ”väntat” länge med att ansluta sig:
Fråga: Varför är det så bråttom att rösta och ta ställning för EMU nu? Är loppet verkligen kört för att vi inte går med?
Svar: Vi har väntat i flera år nu och vet att euron fungerar samtidigt som vår ekonomi och lönebildning fungerar. Det är rätt tid, vi förlorar på att stå utanför och kommer att få vänta upp till tio år om vi säger nej nu.
Jag satte ihop en kortfilm:
Det sägs om Stefan Löfven, att han inte är någon retoriker. Frågan är hur mycket han är av tänkare.
För nio år sedan såg han det alltså som att Euron fungerade bra. Ser han det fortfarande som att Euron fungerar bra?
• Om han gör det, varför behövs då denna Euro-pakt?
• Om han inte gör det – finns då några lärdomar att dra, av Löfvens tidigare missbedömning?
Är Löfven överhuvudtaget den typ av person, som vill lära av misstag? Anser han rentav fortfarande att Sverige ska helt ansluta sig till Euron?
Det där med retorik och tänkande har kanske inte så stor betydelse. Viktigare är lojalitet gentemot uppdragsgivarna.
Något säger mig att Stefan Löfven kommer att slippa besvärande drev i svenska massmedia.
Stefan Löfven hävdar att Sverige nu behöver en ”socialdemokratisk” politik, men vad skiljer en sådan från moderat politik?
I allt väsentligt har ju de två partierna samma agenda: ekonomisk ”tillväxt” och resursslöseri, massinvandring och orättvisor, svällande byråkrati och skenande skatter.
Med ”change”-kandidaten Barak Obamas tillträde som USA-president tydliggjordes som aldrig förr att det i USA inte spelar någon roll vilket parti som vinner val eller vilken person som besätter presidentposten. Bakom alltihop finns hela tiden en skuggregering med den egentliga makten.
En motsvarande situation är nu på väg i Sverige, med expressfart. Ett ersättande av en Reinfeldt med en Löfven på statsministerposten i Sverige skulle sakna praktisk betydelse. Politiken blir i allt väsentligt densamma.
Jan Millds blogg 