• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Rapport från ett dårhus


En allmän bild av situationen i riksdagen har envar kunnat ana genom hur man röstat igenom grundlagsändringar och hur åsiktsmässigt samstämda de 7 pk-partierna är. Med SD:s riksdagsinträde har dessutom debatter provocerats fram. En på en gång skrämmande och komisk interiör har visats upp.

Om en vanlig medborgare, med intelligens och kunskaper, integritet och ambitioner, hamnar i denna miljö – hur blir reaktionen?

Det framgår av boken ”Knapptryckarkompaniet”, skriven av Anne-Marie Pålsson,  moderat riksdagsledamot under två valperioder, 2002-2010. Hon har nu lämnat partiet.


Boken (179 kr på AdLibris) kan alltså rapportera om en kulturkrock. Om en miljö som likriktar och fördummar, som likt en kvarn maler ned egna tankar och initiativ.

Anne-Marie Pålssons rapport begränsar sig av naturliga skäl till Moderaterna, men situationen är nog likartad inom samtliga partier – inte minst Socialdemokraterna.

Möjligen får situationen en extra krydda inom just (M), med den koleriske och obalanserade Fredrik Reinfeldt som partiledare.

Hans personlighet återspeglas genom en rad anmärkningsvärda uttalanden. Efter en misshandel av en ung SD-kandidat i dennes hem i Malmö inför valet 2010 blev ju statsminister Reinfeldts kommentar:

”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”

Med den typen av resonemang kan ju både våldtäkter och politiska mord försvaras.


Beträffande Reinfeldts uttalande om svenskar och ”barbariet” kan f.ö. noteras att ”barbarerna” aldrig var så ”barbariska” som romersk historieskrivning gjort gällande.

Senaste nytt på Reinfeldt-fronten är en intervju i DN. Under rubriken ”Vi har valt rätt väg i asylpolitiken” förkunnar statsministern:

”…valde vi att gå till MP och nå en överenskommelse. Det har lett till att Sverige har både en liberal asyllagstiftning och Europas mest liberala lag för medborgare från länder utanför EU som nu kan komma hit och arbeta. Vi valde att gå i motsatt riktning än vad andra länder i Europa har gjort. Det kommer att bli otroligt intressant att se hur det svenska vägvalet faller ut.”

DN-fråga:

– 39 procent av alla icke EU-medborgare som i år fått uppehållstillstånd för arbete ska utföra jobb som inte kräver någon särskild utbildning. Varför får 539 icke EU-medborgare uppehållstillstånd för att komma hit och städa när arbetslösheten redan är så hög?

”Det finns andra länder som har poängsystem för vem som får arbetskraftinvandra och som kräver höga utbildningar. Jag tycker att det finns en poäng med att vi gör det möjligt för människor från väsentligt fattigare förhållanden att få ett jobb i ett högutvecklat land.

Här kan konstateras att Fredrik Reinfeldt flyttar fram positionerna i argumenteringen.

Tidigare har invandringen omfattat i huvudsak tre kategorier:

1. Skyddsbehövande
2. Anhöriga
3. Arbetskraft.

De första två kategorierna har tagits emot för dessa individers skull, de senare för Sveriges skull. I huvudsak.

Här tillkommer nu en fjärde kategori:

4. Poänginvandrade.

Också denna invandring för de invandrade individernas skull. Och för vissa ministrars skull.

ELLER så ligger i botten en annan bevekelsegrund: att sätta Sverigedemokraterna ”på plats”. Visa deras 339.610 väljare att de inget hade för att trotsa Reinfeldt, så att han tagit illa upp.

Möjligen finns även statsministerns tidigare omtalade anfader med svart hudfärg med i bilden.


Över till Anne-Marie Pålssons mycket läsvärda bok.

De första 60 sidorna i ”Knapptryckarkompaniet” utgör en vittnesbörd om hur verkligheten blev för henne som moderat riksdagsledamot. Trots att jag själv varken varit medlem i Moderaterna eller suttit i riksdagen kändes det mesta väldigt bekant och inget särskilt överraskande.

Inte desto mindre vittnar Anne-Marie Pålsson om en direkt brutal partikultur, där ledaren Fredrik Reinfeldt svingar piskan över sina ledamöter. Redan att ställa nyfikna frågor, även helt internt, uppfattades som ett tecken på olydnad. Främst används dock morötter, där finns en hel hierarki och stora och små belöningar för dem som ”sköter sig”. Pålsson själv blev snart en ”backbencher”.

En alternativ typ av ledarskap vore naturligtvis att leda genom sitt eget exempel, genom styrkan i sina egna argument och den ställning som detta kan ge. Iofs med risk för att någon gång inte få som man vill. Till den typen av ledarskap räcker dock Reinfeldt inte till. I hans verktygslåda finns bara morötterna och piskan.

Det har visat sig fungera.

Reinfeldt har fått fram en lydig riksdagsgrupp, där varje ledamot vet sin plats. Som moderat i riksdagen har man alltså sitt mandat uppifrån, från Ledaren – inte från folket, inte från sina väljare.


Det slår mig att Fredrik Reinfeldt som MUF:are framställde skriften ”Det sovande folket”. En sådan titel skulle ju kunna tolkas som att detta utgjorde en kritik av svenskarna och att han hellre hade sett ett mer vaket, självständigt och tänkande folk.

Den tolkningen framstår nu som långsökt. Då som nu är välfärden en ”omöjlig konstruktion”. Konsekvensen och ”den blå tråden” hos Reinfeldt är folkföraktet.  Han är skolad i samma kultur av ohederlighet som Carl Bildt.

Anna-Marie Pålsson representerar en mer traditionell konservatism, en linje som hon argumenterar för på ett övertygande sätt.  Trots att jag själv formats politiskt i ett socialdemokratiskt tänkande har jag inte svårigheter att hänga med.

Pålsson lät ju tala om sig i samband med ett förslag om skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Som invandringskritiker har jag lärt mig hur makten låter, när den ska såga oönskade åsikter. I brist på argument drar man till med negativt laddade begrepp. I detta fall blev Pålssons förslag till ”pigavdrag”.

Min egen mamma arbetade i 20-talets Stockholm som hembiträde. (Bl.a. hos Karl Kilbom, partiledaren på vänsterkanten). Jag hörde henne aldrig klaga över den tiden, arbetet gav en försörjning, öppnade möjligheter som annars skulle ha saknats.

Fördelarna med Pålssons förslag är uppenbara.  Arbetslösa kan få arbete och personer i yrkeskarriärer kan avlastas, så de får mer tid och ork för sin specialitet. En win-win-situation.

Överhuvudtaget kan jag ansluta mig till Anne-Marie Pålssons tankar kring skattepolitik: mindre skatt på låga inkomster, sträva efter att fler ska klara sig på eget arbete, minska bidrageriet.

Hennes bok avslutas med en serie konkreta och konstruktiva förslag, ägnade att flytta makt från partitopparna till enskilda riksdagsledamöter.

Till detta hoppas jag kunna återkomma senare.


Se även:

Julia Caesars ”Reinfeldtlabyrinten”

Vitboken om Moderaterna.