• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Dalupproret 1743

Känner du till det svenska angreppskriget mot Ryssland 1741-43, initierat under ”frihetstiden” av Hattpartiet?

Det var ett krig som inte gick något vidare. Bara fyra decennier tillbaka i tiden låg den svenska segern i slaget vid Narva.

Karl XII tillträdde som svensk kung år 1697, samma år som slottet ”Tre Kronor” brann ned. När ”Stora Nordiska Kriget” (ett svenskt försvarskrig) började tre år senare hade han till sitt förfogande en in i minsta detalj topptrimmad militärapparat. Det var vad hans far, Karl XI, lämnat i arv efter de bittra krigen mot danskarna.

Först hade den svenska flottan lidit fruktansvärda nederlag 1676, där bl.a.  fartygen Kronan och Svärdet sänktes (främst pga inkompetens hos befäl ombord). Samma år stod sedan det unikt blodiga slaget vid Lund. Den svenska armén segrade, men till stora förluster. Detta skulle inte behöva inträffa igen, resonerade tydligen Karl XI.

Sverige förlorade till sist kriget mot Ryssland i slaget vid Poltava 1709, men hade fram tills dess vunnit seger efter seger på slagfältet.


Kanske levde Hattpartiets ledning 1741 kvar i föreställningen att Sverige var en militär stormakt, kanske ville man få en slags revansch för Poltava. Så man lät den svenska krigsmakten gå till angrepp mot Ryssland.

Av någon revansch blev intet, inte minst pga en inkompetent svensk militärledning. Fler svenska soldater dog av köld och sjukdomar än av fiendens kulor. Inte minst led Dalregementet – av hävd ett elitregemente – svåra förluster.

Detta väckte missnöje runtom i Dalarna och resulterade i en protestmarsch ned till Stockholm 1743. Protesten slogs till slut ned med våld, men tänk tanken att dalmännen där i stället haft framgång.  Tänk om de skulle ha fått igenom sina krav.  Tanken svindlar!

Ett av kraven gällde nämligen att den danske tronföljaren, prins Fredrik, skulle utses till  tronföljare även i Sverige.

Fredrik tillträdde som kung i Danmark år 1746 – och blev den populäre Fredrik V.  Som svensk kung skulle han som svensk tronföljare ha tillträtt 1751, då den sittande svenske kungen – Fredrik I – avled.

Eftersom vid den tiden ”Danmark” omfattade både Danmark, Norge och Island medan ”Sverige” omfattade både nuvarande Sverige och Finland, skulle detta ha betytt ett enat Norden.

Från och med år 1751.

Dvs ett drygt halvsekel före 1809, då Ryssland erövrade Finland. Den erövringen skulle knappast ha blivit möjlig med ett enat Norden.

Det handlar här inte bara om makt genom geografisk utbredning, naturresurser och ekonomi.

Vi skulle dessutom ha fått mindre av storsvenskt godhetssyndrom och mer av klokskap inom politik och administration, genom det danska och framförallt det finska inflytandet.