• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Enat Norden?

John Järvenpää för ju fram en sympatisk tanke i sin senaste bok, om ett enat Norden. Ett närmare ekonomiskt samarbete, kanske rentav ett politisk samgående, till en federation eller union.

Den är en vision som jag kan dela, och gärna arbetar för. Vi i Norden har gemensamma rötter historiskt, vi har geografisk närhet och vi är folk med liknande kynne – arbetsamma, hederliga och lågmälda.

Svårigheterna är dock uppenbara!

Vad skulle Sverige kunna ha att tillföra en sådan union eller federation?

• Norge har olja, sjöfart och icke-medlemskap i EU.
• Finland har skola, försvar och icke-medlemskap i NATO.
• Danmark har demokrati, kultur och politiskt sunt förnuft.
• Island har självständighet och civilkurage, kickade just ut giriga banker.

Sverige har sin politiska korrekthet och sin massinvandring. Reinfeldt som statsminister, Juholt som oppositionsledare och ett dårhus till riksdag.

– Danmark, Norges och Islands medlemskap i NATO skulle därvid naturligtvis utgöra ett hinder.

– Likaså Danmarks och Finlands medlemskap i EU.

Bortsett från detta kan jag tänka mig att dessa fyra nordiska länder gärna skulle ingå ett närmare samarbete.

Köpenhamn skulle bli den naturliga centralpunkten. Sjövägen går det lätt att därifrån upprätthålla kommunikationer med övriga nordiska huvudstäder. I en framtid av oljebrist får just sjötransporter en allt större betydelse.

MEN varför skulle dessa fyra länder vilja ha med Sverige i en nära samverkan? Sverige – en ekonomisk, social och politisk krutdurk. En sådan medlem skulle kunna förorsaka dem stora problem, för oöverskådlig tid.

Men omvänt – om Sverige trots allt fick vara med – då skulle vinsterna vara uppenbara för oss svenskar! Inte bara skulle vi vinna ekonomiskt och säkerhetsmässigt, det skulle också kunna ge en politisk och kulturell injektion.  Vi skulle komma under ett välgörande inflytande av sunda krafter – genom en sådan nordisk samverkan skulle vårt land kunna växa intellektuellt och moraliskt.

Jag arbetar som sagt gärna för en sådan utveckling. Det är jag övertygad om att många andra svenskar också gärna vill göra. Men vad skulle det kunna betyda konkret?

Vi vet hur kandidatländer i Östeuropa inför ett eventuellt inträde i EU tillhållits att ”kvalificera sig”, dvs leva upp till vissa kriterier, kanske göra bestämda utfästelser.

Något motsvarande måste rimligen gälla för att Sverige ska kunna släppas in i ett förenat Norden.

Det är med andra ord vad vi konkret har att arbeta för: göra Sverige anslutningsbart. Dvs försöka förvandla Sverige till – om inte en uttryckligen attraktiv – åtminstone en uthärdlig partner.

Kanske får man för Sveriges del räkna med en infasningsperiod, då området i praktiken styrs från Köpenhamn, som under Kalmarunionen.

I detta perspektiv kan det kännas förargerligt hur vi försatte chansen för 500 år sedan!  Med Kalmarunionen hade vi ju ”fågeln i handen”.

Hur gick det till, när den unionen upplöstes?

Det skedde inte minst genom svensk separatism, finansierad med tyska pengar.

Utan Gustav Vasa och Lübeck skulle allting idag kanske ha kunnat te sig annorlunda…