• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Vargböcker

Rovdjursfrågan, närmare bestämt vargfrågan, är ju stor i Dalarna. Som nyinflyttad för tre år sedan var jag ganska nollställd – närmast positiv, på ett passivt sätt.

Jag hade sett en film med Kevin Costner ”Dansar med vargar”, med en gripande filmsekvens, där Costner fick kontakt med dessa vilda djur.

En amerikansk bekant hade också sänt mig en bok, om en man som faktiskt levde i naturen bland vargar. Det kan ha varit samme person – Shaun Ellis – som i denna film.

Vad Costner och Ellis bevisar är att vargar inte nödvändigtvis är farliga för människor, men de bevisar ju heller inte motsatsen. I t ex Kanada har vuxna människor dödats av varg både år 2007 och 2009.


Propagandan för varg kan ta sig rätt grova uttryck. Som när artisterna Lili och Sussie hade gullat med vargar i Kolmårdens djurpark och därefter försäkrade att ”vargarna är inga bestar”.

I mitt ordförråd är ”best” liktydigt med ett stort och ganska farligt djur.  Vargen är bevisligen ett rovdjur, som lever på att döda och äta upp andra djur. Så är den skapt av naturen. Den måste få mat för att kunna överleva, det förutsätter att den dödar andra djur.

Som storstadsbo låg det nära till för mig att ha en positiv hållning till varg. Det fanns ju en frestelse att intala sig stå i något slags hemligt förbund med detta vilddjur, att känna och diffust veta något som andra människor inte gjorde. Kompis med vargen på avstånd, liksom.

Efter att ha flyttat till Dalarna var det snart konstaterat att opinionen där skilde sig markant från den i Stockholm beträffande vargförekomst.

Då inställde sig frågan: visste stockholmare något om vargar, som folket i Dalarna inte visste?

Eller var det tvärtom: visste dalfolket här något som gått stockholmare förbi?

Det krävde ju inte mycket tankeverksamhet för att inse att skillnaden i åsikter inte var genetiskt betingad. Det handlade inte om att ”stockholmare är smartare än lantisar”, lika litet som det omvända.

Förklaringen till åsiktsskillnaderna låg i att dalfolket gjort praktiska erfarenheter av varg, som stockholmare inte hunnit göra.

Även om jag alltså hade en försiktigt positivt hållning till varg kom jag till Dalarna med öppet sinne. Det är en hållning jag tycker man ska ha som nyinflyttad: att vilja lyssna och lära.

Vad som hjälpte mig att snabbt få grepp om rovdjursfrågan var att jag direkt fick ta del av bestämda uppfattningar i saken, både från sverigedemokrater och jägare. Jag kom också över en klargörande bok: ”Vargmannens testamente” av Nils Norlén.


Framförallt underlättades mitt ställningstagande av de många parallellerna till invandringsfrågan:

•  det handlar om ett projekt, som några driver igenom på avstånd, med anspråk på att stå för en högre moral än andra

•  själva behöver de inget betala för sitt projekt, kostnaderna får bäras av andra

•  dessa andra förses med negativa epitet, som ”varghatare” (jfr ”rasist”/”främlingsfientlig”).

I botten på alltihop ligger ett människoförakt.

Den positiva hållningen till varg förekommer alltså främst i större tätorter och områden där inga vargar finns. Det handlar om ett välfärdsfenomen, om åsikter man kan ha råd med när den egna brödfödan och tryggheten är självklar.

Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att upptäcka att vargen varit ett gissel. Den dödade boskap och husdjur, varhelst den kom åt. Ofta dödades eller skadades långt många fler djur än vad vargen kunde äta.

Det blev skottpengar på varg. Med de vapen och den organisation vi svenskar kunde mobilisera försökte vi alltså ta död på vargarna, få bort dem från de områden där människor levde och skulle klara sin försörjning. I början av 1900-talet hade detta i stort sett lyckats, 1980 ingick varg inte längre i faunan i Sverige.

Under 60-talet inträffade dock en förändring. 1965 blev  vargen  fridlyst. Ett decennium senare – 1976 – hade SNF presenterat sitt ”Projekt varg”, om att återinföra varg i Sverige.

Ungefär samtidigt upptäcktes ett vargpar i det norska fylket Trysil, som gränsar till  Värmland. Några år senare hade ett vargrevir upprättats på den svenska sidan om gränsen. Därefter har antalet vargar och revir ökat snabbt, främst i ett bälte Dalsland-Värmland-Dalarna-Hälsingland. Exakt det område som utstakats i ”Projekt Varg”.

Regering och riksdag har även gjort ställningstaganden. En utredning hade föreslagit 200 vargar i en första etapp, ett beslut som togs år 2001.

Innebörden av vargförekomst gäller dock inte bara antalet vargar eller vargrevir. Det handlar också om i vilken utsträckning människor har rätt att försöka freda sig själva och sina djur mot vargen.

Hur situationen var i det avseendet demonstrerades med eftertryck genom domen mot Stig Engdahl i Dalsland. Flera av hans får hade dödats i en vargattack. När vargen kom tillbaka vid ett senare tillfälle sköts den av Stig Engdahl. Han åtalades för ”grovt jaktbrott” och dömdes till 6 månaders fängelse. Engdahl var tidigare ostraffad, men domen blev ändå ovillkorlig, och utan benådning!

I samband med riksdagsvalet 2006 hölls folkomröstningar i fyra dalkommuner i rovdjursfrågan. Frågan löd: ”Ska kommunen verka för att det ska bli möjligt att freda tamdjur och hundar vid ett direkt rovdjursangrepp även utanför hägn?”  En överväldigande majoritet röstade ja.


Samma år var moderatledaren Fredrik Reinfeldt på besök i Mora. Han uttalade sig: ”Vid konflikt mellan människa och rovdjur måste människan ha företräde.”

I regeringsställning har det inte blivit så mycket av detta reinfeldska löfte.  Mot den vargjakt som ändå tillåtits har EU haft skarpa invändningar.  Antalet vargrevir har fortsatt att öka.

EU:s inblandning i svensk rovdjurspolitik har märkts också genom finansieringen av webbsidan ”De 5 stora”. En sida som förtjänar uppmärksamhet!

Till de ”5 stora” räknas här Människan.  Vi är bara är ett djur bland andra – men ändå inte:

”Människan är planetens talrikaste och mest spridda större rovdjursart. Dessutom den i särklass farligaste. 
Inte minst för sina egna artmedlemmar.”

”De senaste tio åren har hela tiden flera krig pågått samtidigt någonstans i världen.  Enbart i USA blir någon skjuten var tredje minut, trots att det är fredstid.”

”I Sverige har med åren till och med små löjliga bråk runt att inte bli insläppt på en nattklubb, barn som bråkar i en sandlåda, eller en felparkering slutat med övervåld och människors död.

Människan får nog klassas som den grymmaste av alla jordens arter eftersom hon inte bara nöjer sig med att döda. Trots svält och sjukdomar ägnar hon häpnadsväckande mycket tid och pengar åt att hitta på tortyrredskap för att förlänga lidandet..”

Vad detta resonemang leder fram till är att människor i Dalarna och andra vargtäta områden ska skuldbeläggas. På grund av sin enorma kollektiva skuld ska dalfolket vara tvunget att acceptera vargförekomst.


Det är ju inte dalfolk som har skjutit mot krogköer i Stockholm, fosforbombat barn i Gaza,  krigat i Irak eller torterat på Guantanamo. Men detta är nivån på argumenteringen hos denna påkostade EU-webbsida!

Avslutningsvis vill jag förmedla några citat ur en ganska nyutkommen bok i ämnet: ”Varg och landsbygdsboende”, skriven av Karl Hedin m.fl.

”Statens nuvarande vargförvaltning har, i balansen mellan EU:s förvaltningskrav och lokalbefolkningens acceptans, hamnat i en återvändsgränd.

Aktörer i förvaltningsarbetet är

• Regelverksskapare – EU, Riksdag och Regering i Sverige.

• Förvaltare av fattade beslut – Departement, Naturvårdsverk, Länsstyrelser.

• Betraktarna – människor, som inte socialt och ekonomiskt drabbas av varg

• Brukarna – människor som delar land med varg och drabbas socialt och ekonomiskt av vargförekomst.

Betraktarna, det vill säga de som inte drabbas av kostnader och förluster, har fått stort utrymme i debatten. De har troligen påverkat beslutsfattarna mer än vad som är brukligt.

Brukarna av marken i reviren tvingas ta kostnader och förluster i många fall utan eller med otillräcklig ersättning.

Skillnaderna i synsätt mellan brukare och betraktare tenderar att öka klyftorna mellan land och stad.”

Vargpopulationen i Sverige har ökat kraftigt i Sverige. Skillnaden blir tydlig i jämförelse med Norge. I Finland har antalet vargrevir tvärtom minskat.

”Resultatet av regeringens vargförvaltning innebär, att landet för närvarande med visshet har betydligt fler vargar än vad riksdagen fastställt som maximum. Naturvårdsverkets försiktighetsprincip synes innebära, att det betraktar riksdagens maximinivå som en eftersträvad miniminivå.

Vidare har hittillsvarande förvaltning varken lett till att vargpopulationen spridits över landet eller att införsel av nytt genetiskt material inletts.

Vargförvaltningen bedrivs således icke … i linje med riksdagens beslut.  Vargpopulationen ökar.”


Boken konstaterar att enligt riksdagsbeslut skulle vargreviren spridas över hela Sverige söder om renbeteslandet (Härjedalen och norrut), men att så inte har skett. Reviren är koncentrerade till 5-6 landskap i mellansverige. (A)

Detta stämmer ju inte alls med riksdagens beslut. Enligt det beslutet skulle det ske en jämn spridning över hela  södra halvan av Sverige. (B)

Det alternativ (C), som boken i första hand föreslår är en förläggning av reviren till norr om renbeteslandet, invid finska gränsen. Den lösningen skulle rymma två poänger:

1. Färre svenskar drabbas av olägenheter till följd av vargförekomst.

2. Risken för inavel minskar, genom lättare kontakt med resten av denna vargstam, som ju finns i Finland och Ryssland.

Ett utmärkt alternativ!

”Alla människors lika värde” mässar de politiskt korrekta hela tiden beträffande invandringen.

I rovdjursfrågan gäller plötsligt något helt annat. Där väger landsbygdsbefolkningars intressen lätt.

Det kan jag inte acceptera.

Det är inte vargar som beslutat om nuvarande rovdjurspolitik.