Statsfeminism

Susanna Popovas bok ”Elitfeministerna” utkom 2004 och är nu tyvärr slut i handeln, den finns dock att låna på vissa bibliotek.

Boken utgör en bredsida mot statsfeminismen – skattefinansierad och baserad på tvivelaktiga forskningsmetoder, kvoteringspropagerande utifrån ett sjukt rättvisetänkande.

”Elitfeministerna” var således kontroversiell, och väckte en hel del mediadebatt. På DN Debatt den 12/5 2004 gick 39 genusforskare till samlad motattack.  Den artikeln har jag inte kunnat finns på webben, däremot detta svar från Popova.

Som framgår av denna film har Susanna Popova har för övrigt visat civilkurage att ifrågasätta och gå mot strömmen även beträffande medias likriktning kring invandringspolitiken.

Nu hör vi – tyvärr – inte mycket av  Susanna Popova i samhällsdebatten. Det är ju sådana fria själar vi behöver där!

Det får bli tre bloggtexter utifrån boken ”Elitfeministerna”. Denna första ska handla om genusforskningen.

Popovas granskning fokuserar ganska mycket på Anna Wahl – uppenbarligen av två skäl:
1. Hennes metoder och meriter som forskare är tveksamma.
2. Hon har anlitats mycket och kunnat göra karriär utifrån detta.

Wahl har nu en professorstitel med åtföljande lön och kan ägna sig på heltid åt att propagera för sina teser.

Hennes metoder lutar sig mot ”postmodernism” – en hållning som uttryckligen hyllar antiintellektualism och irrationalitet, så långt jag kan utläsa av Popovas beskrivning:

”Det centrala i Wahls studie är att göra kvinnor till subjekt, både som undersökt grupp och i deras roll som forskare. Och postmodernismen, med sitt förkastande av traditionella begrepp som sanning och verifierbarhet, är verktyget.

‘Postmodernister har ifrågasatt idén om kunskapsteori, om en mening utanför tid och rum. Allt detta finns i feministisk teoribildning. Kritiken mot objektiv och värderingsfri kunskap är ett huvudresultat av feministernas dekonstruktion av kunskapen om människor och kunskapen om män, lyder Wahls beskrivning.

Ser man som forskare inget värde i att försöka sträva efter objektiv och värderingsfri kunskap, utan menar att denna …är uttryck för en förtryckande ideologi, ger det stort svängrum i den egna forskningen.”

”Traditionella vetenskapliga metoder har då inget värde i sig, utan bara om de är effektiva verktyg i den egna ideologiproduktionen. Cirkelresonemang och cirkelbevis accepteras också, förutsatt att de fyller samma funktion. Avsaknad av hypoteser som kan prövas, förklaringsmodeller som redan i sin konstruktion innehåller svaret, oavsett vad empirin säger, och tendensiös tolkning av intervjusvar, likaså.”

Betecknande för den här typen av ”forskning” är att

• dels luta sig mot ett antal återkommande begrepp –  könsmaktsordning, socialt konstruerat, patriarkala strukturer, genusperspektiv, könsblind, diskurs, osv.

•  dels ägna sig åt cirkelresonemang, där man utgår ifrån vad som skulle bevisas.

”Den moderna genusforskningen bygger i stor utsträckning på mer eller mindre väldefinierade termer och axiom – det vill säga obevisade och icke ifrågasatta antaganden om världen.”

”Forskningsläget är alltså att en högst kontroversiell tes inte undersöks, att den har blivit ett grundantagande och den som inte omfattar tesen är blind. Könsblind.”

Det hela kan fylla en maktfunktion, såväl i diskussioner mellan enskilda individer som vad gäller utverkande av anslag och positioner.

”Den ovilja att diskutera faktiskt mätbara förhållanden som präglar delar av den feministiska rörelsen, kan mycket väl grunda sig i just detta behov av spridande av osäkerhet. Få vill gå rakt in en diskussion där man är osäker på förutsättningarna.

Så gör otydligheten och motsägelsefullheten att de som redan skaffat sig feministiska positioner behåller exklusiviteten och kontrollen över arenan. Och att nya deltagare inte ens vågar sig in i debatten.”

Danne Nordling kommenterar på sin blogg:

”Det karaktäristiska för denna forskning är att vissa signalord (t ex könsmaktsordning) är styrande för framställningen. Dessa får varken definieras eller problematiseras. Mottagaren skall förstå och acceptera dessas innebörd på ett emotionellt plan utan att fordra någon förklaring….”

”Den utgår axiomatiskt och begreppsligt från tesen om alla kvinnors strukturella underordning. Fastslåendet av detta är själva grunden för forskningen – inte som många tror ett resultat av den.”

Det hela har uppenbarligen varit framgångsrikt.

”I boken frågar  Wahl vad som uträttats sedan1992. Och svarar – en explosion. Det feministiska forskningsområdet har exploderat  och explosionen har lett till kritik av ‘det könsblinda förhållningssättet’. Kön kan inte betraktas som något ‘naturligt och självklart’, det är socialt och kulturellt konstruerat. Det säger i stort sett all könsforskning, enligt Wahl…”

Det är alltså inte vad de flesta vill förknippa med forskning, dvs att visserligen kunna ställa upp antaganden om verkligheten men att sedan låta dessa utsättas för undersökning och prövning, så att de kan antingen verifieras eller falsifieras, bekräftas eller avfärdas. Grunden är inte empiri, dvs att pröva sig fram och vara beredd att revidera antaganden utifrån de erfarenheter man gör. Istället har man dogm som både utgångspunkt och givet slutresultat.

Det handlar mer om politik och propaganda än om vetenskap och sanningssökande.

Den ideologi man missionerar ställer krav på åtgärder och förändringar, kanske kostsamma sådana, för samhällsinstitutioner. Med nya arbetstillfällen för de invigda och politiskt pålitliga:

”Och när genusperspektivet ska genomsyra både politik och förvaltning ökar antalet sakkunniga på området. Statistik och jämställdhetsplaner, utbildningar och seminarier med fokus på kön har blivit prioriterat verksamhetsområde. Och med det följer ett ständigt ökat antal jämställdhetsexperter i staten.”

Den där ”explosionen” av feministisk forskning under 90-talet, som Anna Wahl talade om, hade till stor del genererats av ett antal kvinnor med tillgång till massmedia och politik, samlade i gruppen ”Stödstrumporna”:  Agneta Stark, Maria-Pia Boethius, Ebba-Witt-Brattström, m.fl.

”Stödstrumporna åstadkom att kvinnor inom universitets- och högstadievärlden, ofta de själva, fick ökade resurser och fler befattningar inom regeringskansliet och statlig förvaltning. Med detta som bas har det vuxit fram en offentligt finansierad statsfeminism med politiker som lyckats liera sig med mediefeminister.”

Inom den politiska sfären hade gruppen stöd från s-politiker, framförallt Mona Sahlin (jämställdhetsminister 1994-95 och 2003-04) och Margareta Winberg (jämställdhetsminister 1998-2004).

Mona Sahlin på DN Debatt den 7/2 2004:

”Mitt parti, socialdemokraterna, har blivit feministiskt och erkänner därmed existensen av det genussystem som innebär att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Det är en nödvändig samhällsanalys … För att kunna bekämpa könsorättvisor måste man först erkänna de strukturer som gör att könsorättvisorna uppstår.”

Elise Claeson:

”Eftersom den politiska makten gör samma analys som genusforskarna, känner hela den radikalfeministiska eliten att de har makten på sin sida, de har en politisk/ideologisk välsignelse från det statsbärande partiet. Därför vågar de försvara ett forskningsområde fullt av vetenskapliga frågetecken.

Forskare och politiker bildar en sorts maktsymbios där makten alltid har rätt. Genusforskningen blir ett orwellskt Sanningsministerium, som formar verkligheten så att Partiet inte kan ha fel. Partiet ger genusforskningen ideologiskt och ekonomiskt stöd så att den kan utveckla och föra fram Den Rätta Läran.

Alla partier har lydigt anpassat sig till dennna feministiska dagordning.”

Stödstrumporna hade bildats inför riksdagsvalet 1994, som påtryckargrupp, för att förmå partierna att sätta upp fler kvinnor som kandidater och att satsa mer på ”kvinnofrågor”. Man hotade därvid med startandet av ett nytt parti – ett särskilt kvinnoparti.

Ett sådant parti bildades senare – 2005 – på initiativ av Gudrun Schyman: Feministiskt Initiativ. Det gick inget vidare, stöd från landets kvinnor uteblev. I riksdagsvalet 2006 fick FI 0,68% av rösterna, i riksdagsvalet 2010 backade man till 0,40%.

Då hade FI ändå fått stor uppmärksamhet i massmedia – i skarp kontrast till hur Sverigedemokraterna samtidigt förtegs.  Om detta talade Susanna Popova med journalistkollegor i Axess 2007. Det svar som hon fick av Niklas Ekdahl på DN: FI var mer ”journalistiskt intressant” än SD.

En effekt av detta permanenta genuskampanjande, med sanktionsmöjligheter mot åsiktsavvikare – verkliga eller bara inbillade avvikare – har blivit också kulturell, eller snarare anti-kulturell. Man har spridit ett klimat av rädsla och ängslighet.

En bloggare som väl beskrivit detta är Tanja Bergkvist, med sin text ”ett skräckexempel på genusväldet”. Ett exempel så grovt, att det ger ett direkt overkligt intryck – trots det som Susanna Popova tagit upp i ”Elitfeministerna”.

Tanja Bergkvist anser att vi ska göra som man helt nyligen gjorde i Norge, dvs lägga ned mycket av dessa genustokerier som går under den falska beteckningen ”forskning”.

Jag kan inte annat än instämma!