Lars Emanuelsson

sdlogo1

Eldsjäl och idealist.

Detta blogginlägg, med film, ska handla om Lars Emanuelsson – en gång partiorganisatör inom Sverigedemokraterna. Utan LE:s envishet, självuppoffring och viljestyrka skulle SD kanske inte ha överlevt en svår period i slutet av 90-talet.

le1

LE var kontroversiell och allt har han inte gjort rätt (men vem har gjort allt rätt?). Låt oss börja med att ta del av vad Joakim Larsson skrivit om LE på sin blogg:

”Lars Emanuelsson var … en före detta varvsarbetare från Torslanda i Göteborg som likt mig själv hade gjort en kort sejour i Centern innan han kom att aktivera sig i Sverigedemokraterna.

Lasse var på många sätt en eldsjälarnas eldsjäl. Det var nästan ingen hejd på hur hårt han var beredd att arbeta för att främja partiet eller hur mycket resurser han var beredd att lägga ner. För att konkretisera: när Anders Klarström försvann från partiet efter valet 1994 och all aktivism självdog så var det i realiteten Lasse som var den som höll partiet centralt flytande. Det var Lasse som svarade i telefon, Lasse som skickade ut informationspaket till sympatisörer, Lasse som gjorde medlemskorten – och Lasse som betalade för allt detta ur egen ficka när partikassan inte räckte till, vilket var oftast. Sedan tog Lasse sin bil och körde för egen bensin till Linköping eller Surahammar eller Falun för att själv hjälpa till att dela ut flygblad som han personligen hade sett till blivit tryckta.”

”Men Lasse hade också svaga sidor. Under valrörelsen 1994 hade Lasse blivit överfallen av vänsteraktivister utanför det dåvarande kansliet och grovt misshandlad med basebollträn. Efter det gissar jag att hans säkerhetstänkande accelererade kraftigt. Så kraftigt att det väl idag skulle betraktas som snudd på paranoia. De försiktighetsåtgärder som vidtogs…”

”Lasses fall kom till slut tack vare ett misslyckat väljarbrev. Under första halvan av 2000-talet lämnade Lasse Stockholm och blev aktiv i SD Väst och Göteborg. 2004 planerade man ett utskick till väljarna i Bergsjön om Sverigedemokraternas politik – och det var ett brev det, ska jag säga. I brevet står det något i stil med att den som inte röstar på SD är en quisling, ..”

Filmen visar en ”debatt” i TV4:s ”Svart eller vitt” från 1990-talet. Förutom programledaren hade Lars Emanuelsson att bemöta fyra motdebattörer. Därtill en studiopublik som agerade hejarklack till dessa, genom återkommande hånskratt mot LE.

För egen del har jag aldrig gillat detta hyllande av av Karl XII, det var ju en envåldshärskare som fattade för Sverige ödesdigert felaktiga beslut.

I denna TV-debatt uppskattar jag ändå den grundläggande hållning som Lars Emanuelsson ger prov på. Han är rakryggad! Och i grunden har han helt rätt.

Ordvalet ”landsförrädare” håller kanske inte som juridiskt begrepp, men i sak stämmer det ju att hela 7-klövern bedrivit och bedriver en för oss svenskar djupt skadlig politik. Detta har redovisats i t ex  Vitbok.se. Se även Merit Wagers blogg.

Vad sedan gäller våld så är bilden entydig: sverigedemokrater har inte misshandlat meningsmotståndare, däremot har många sd:are blivit utsatta för politiskt våld. Lars Emanuelsson är själv exempel på detta, både 1994 och 1997.

Listan kan göras mycket lång på sd-våld (i begreppet ”sd-våld” ligger då att sd:are är offer, inte förövare).

ds

Ytterligare ett exempel är hur SvP:aren Daniel Spansk nyligen överfölls och misshandlades, med sparkar mot huvudet – något som ju är direkt livsfarligt!

Vad LE påpekar 7.30 minuter in i filmen är också träffande tycker jag, om väljarnas korta minne. Ibland kan man få intrycket att det som hände för två decennier sedan av många upplevs som forntid.

Olika fotbollsspelare och andra leverantörer av idrottsprestationer utnämns gärna till ”hjältar”. För mig ligger personer som Lars Emanuelsson och Kenneth Sandberg närmare till för en sådan hedersbenämning!

le2

PS

”Folkviljan och Massinvandringen” argumenterade för att kanalisera protesten mot invandringspolitiken fredligt. Detta har övriga invandringskritiker, från 90-talet och framåt, hållit sig till.

Sämre har det varit på den andra kanten, bland de politiskt korrekta. Lars Emanuelsson utsattes alltså för grova överfall både 1994 och 1997. Nu senast – oktober 2013 – gav sig åtta maskerade figurer på Daniel Spansk med slag och sparkar.

Ska vi få en fredlig utveckling i fortsättningen måste alla parter avstå från våld.

Och polisen måste kunna ingripa mot dem som ändå begår våldsdåd.

Ord kan avhumanisera.  Stämplandet, lögnerna och den aggressiva bilden av sverigedemokrater har fungerat som en plog, jämnat vägen för det våld som sedan drabbat sverigedemokrater.

Motsvarande gäller idag Svenskarnas Parti.

 

Läs mer

Expo förtalar

Svenska hjältar

Annonser

6 svar

  1. Mycket intressant film! Lars E. var tillräckligt tuff för att stå emot dessa ”Besserwissrar”. Finns han kvar eller? Det var väl inte han, som gick bort eller? De övriga var så provocerande att man nästan ville kasta ut datorn! Mera sån´t Janne!

  2. Du skriver om Lars E. som om han vore död men så är väl inte fallet hoppas jag.

    • Nej, jag utgick från att han fortfarande lever. Jocke Larsson skrev så här helt nyligen:
      ”Med detta lämnade Lasse politiken. Vad jag vet är han en anonym privatperson idag. Jag har inte pratat med honom på flera år, men Lasse: om du läser det här vill jag bara säga att jag väljer att minnas alla de insatser som du gjorde för partiet och hur många nyttiga lärdomar du trots allt gav mig om aktivism, offervilja och hårt arbete. Utan dina arbetsinsatser hade partiet nog inte existerat idag.”

  3. […] Våldet mot sverigedemokrater – detta helt ensidiga våld – har blivit en sorglig följetång, år efter […]

  4. Som en av enhandfull personer med insyn i SD:s centrala verksamhet i mitten av 90-talet känner jag mig manad att kommentera det som skrivs om Lars Emanuelsson. Jag kan bara bekräfta det som Jocke Larsson så bra redogör för när det gäller LE:s insatser. Jag vill dock hävda att den stora krisen inföll under perioden från hösten 1994 till våren 1996 med 1995 som det verkliga bottenåret. Pga av en mycket tvivelaktig dom så hade partiet dömts att betala en skuld till en privatperson. Det hade vid årskiftet 94/95 resulterat i att partiet stod vid ruinens brant. Under 1995 lyckades SD endast genomföra ett fåtal yttre aktiviteter samtidigt som vi stod med näsan precis över vattenlinjen. Det rådde stor osäkerhet under hela året om vi skulle lyckas hålla partiet vid liv eller inte. Först framåt vårkanten -96 stod det klart att det skulle lyckas. Detta i första hand tack vare LE:s heroiska insatser med hjälp från en handfull andra personer som dock arbetade heltid och/eller var bosatta i andra delar av landet. Från 1997 vill jag hävda att SD:s utveckling gick åt rätt håll. Men det var en riktig rysare som vi aktivister fick genomlida i mitten av 90-talet!
    Tomas J

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: