Reflexioner i krigstid

Antag att Libyen hade haft kärnvapen. Skulle NATO då ha vågat angripa landet?

Förmodligen skulle Libyen idag inte vara sönderbombat, om Tripoli hade haft denna möjlighet till avskräckning.

Om Iran nu skulle hålla på att utveckla kärnvapen, så blir detta logiskt. I synnerhet som ett gentemot Iran mycket fientligt land i regionen – Israel – har kärnvapen.

Dock förnekar Iran att man utvecklar något annat än fredlig kärnkraft. Jag kan inte bedöma om detta är sant.

USA och dess lierade – ”världssamfundet” – uppger sig dock vara säkra på sin sak: en sådan vapenutveckling pågår i Iran.

Något som man inte anser sig kunna acceptera.  Varför allt hårdare sanktioner nu sätts in – där även EU och Sverige medverkar.

Det här ger mig en del associationer.

•  Från 1990 till 2003 upprätthölls ekonomiska sanktioner mot Irak, i FN-regi. Detta pågick alltså under mer än ett decennium och skördade väldigt många dödsoffer. Susan Lindauer, f.d. CIA-asset, hävdar att det kan handla om två miljoner människor, varav cirka hälften barn. Nu är det alltså dags igen.

•  Som grund för USA:s invasion uppgavs att Saddam Hussein förfogade över ”massförstörelsevapen”. På den saken var man helt säker i Washington. Det visade sig att uppgiften inte stämde. Irak hade inga sådana vapen.

•  Erfarenhetsmässigt har sanktioner fungerat som upptakten till krig. Så lär bli fallet även denna gång. Angreppet på Pearl Harbour föregicks av amerikanska sanktioner mot Japan.

Denna gång är insatserna större, risken är stor att många länder dras in och att det hela kan eskalera till ett världskrig och ett  kärnvapenkrig.

•  Svenska media rapporterar om sanktionerna bara i notisform.

Om USA:s nu pågående landsättning av trupper i Israel rapporteras överhuvudtaget inte. De blir för en svensk publik lika osynliga som den republikanske presidentkandidaten Ron Paul – som kom på en stark tredjeplats i Iowa och som motsätter sig USA:s krigsäventyr.

•  Ett angrepp på Iran ligger helt i linje med vad den nu pensionerade USA-generalen Wesley Clark avslöjat, om att USA alltsedan WTC 2001 har planer på att genomdriva regimskiften i sju muslimska länder. Afghanistan, Irak och Libyen har man nu betat av. På menyn återstår framförallt Syrien och Iran.

•  Någon ”flygförbudszon” i FN-regi blir dock inte aktuellt i fallet Syrien. Det går Ryssland och Kina inte med på, efter erfarenheten i Libyen: NATO kunde bomba landet sönder och samman.

•  Om Iran idag har en obehaglig mulla-regim, så beror det på att det iranska folket till slut fick nog av shah-regimen. Den regim som USA installerat efter att 1953 har störtat den demokratiskt valda Mosaddeq (som var på väg att nationalisera Irans olja).

•  Till sist: vare sig Iran verkligen är på väg att skaffa sig kärnvapen eller ej – är detta det huvudsakliga skälet till de nu pågående angreppen mot landet?

Min bedömning är att man anser att Iran – med eller utan kärnvapen – har blivit alltför mycket av en regional stormakt, och det vill man ändra på.

Dessutom har Iran en sak gemensam med Libyen: där finns olja.

Det kan verka paradoxalt att ett land som USA, med sådana avgrundsdjupa ekonomiska problem, med en så utbredd social misär på hemmaplan, kan ha råd med allt detta krigande.

Ett krigande som nu riktas även mot det amerikanska folket.  Den amerikanska polisen blir alltmer militariserad och våldet mot fredliga demonstranter har redan demonstrerats.

Den militära supermakten USA agerar idag som ett sårat vilddjur,  slående omkring sig alltmer desperat och aggressivt.

Med i bilden finns framförallt israeliska intressen. Det blir ju ingen överdrift att säga, att Benjamin Netanyahu har ett inflytande i Washington.

Lyssna 17 minuter in i denna film, på vad den pensionerade elitsoldaten Alan Sabrosky  har att säga.

Uppenbarligen ett namn bland krigsveteraner i USA:

PS

När Barak Obama tilldelades Nobels fredspris fanns hos prisutdelarna en förhoppning om att detta skulle bidraga till en fredligare USA-politik.

Kan ett en gång utdelat fredspris tas tillbaka?