• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Regimkritiker


I både Kairo, Moskva och New York har hållits regimkritiska demonstrationer (även om våra västmedia inte kallar demonstrationerna i USA så). Finns inget motsvarande behov i Sverige?

Vi kan kalla vårt samhällsskick demokrati eller inte – avgörande vid en bedömning måste vara hur det ”levererar”, dvs hur det klarar att lösa uppkomna samhällsproblem.

Där har vi nu ett dystert facit – listan blir lång på grupper som sviks:
– våra barn
– våra ungdomar
– våra äldre
– våra sjuka
– våra kvinnor

Det är fråga om ett helt gigantiskt misslyckande.  Vårt nuvarande system måste därför få underkänt.

Detta gör att den rörelse som måste växa fram med nödvändighet blir mycket mer än bara invandringskritisk. Den måste bli regimkritisk !

Det är något helt grundläggande som inte stämmer:  under år, decennier och sekler har vi genomgått tekniska revolutioner och byggt upp infrastrukturer för kommunikationer och el-försörjning.  Vi har dessutom skaffat oss tillgång till rikliga mängder av billig energi.

Chris Martenson skriver i ”The Crash Course” om hur dagens tillgång till olja i praktiken är som att envar av oss hade en stab av slavar till förfogande:

”…hur mycket ‘arbete’ ligger inkapslat i en gallon bensin… om du hällde i en enda gallon i en bil, körde iväg hemifrån tills bensinen tog slut och sedan gick ut och knuffade bilen hem, då skulle du finna ut exakt hur mycket arbete som en gallon bensin kan uträtta. Det visar sig att en gallon bensin rymmer energi motsvarande mellan 350 och 500 timmar av mänskligt arbete…. Antag att du beslöt att inte själv knuffa din bil hem utan betalde någon 15 dollar i timmen för att göra det åt dig, så skulle du finna att en gallon bensin är ‘värt’ 5.250 till 7.500 dollar av mänskligt arbete.”

Omräknat till liter och kronor i detta exempel kunde det bli fråga om upp till 12.000 kronor för en liter bensin.

Denna utveckling har alltså avlastat oss arbetsuppgifter. Tekniken och energin utför arbetsinsatser som tidigare måste klaras manuellt och tog mycket mänsklig tid i anspråk.

Ändå hade Sverige för ett sekel sedan råd med ”hemmafruar”. Nu är vi dubbelarbetande, nu finns även kvinnorna ute på arbetsmarknaden. Det gör att många kvinnor får svårt att orka och hinna med alla uppgifter. Barn växer nu upp under sämre förhållanden än förr, med mindre av vuxenkontakt.  Ett misslyckande som får både mänskliga och ekonomiska konsekvenser.

Vart tog alla effektiviseringar vägen?

Någonstans finns ett GIGANTISKT LÄCKAGE!

Här måste ligga ett allvarligt systemfel!

Vad vi kan märka är hur

– infrastrukturen av järnvägar och el-försörjning blivit opålitlig

– skolan försämrats

– många unga går utan arbete

– okvalificerad arbetskraft tillåts invandra

– våldsbrottsligheten och otryggheten ökar

– drogmissbruket är utbrett

– polisen klarar upp få brott

byråkratin växer

– övervakningen av medborgarna ökar

– skatteintäkterna inte räcker till vård och omsorg

– individer gör miljonvinster på barn, gamla och sjuka

– nativiteten sjunker

– unga svenskar saknar egen bostad

– en lånebubbla byggs upp för många hushåll

– det kan löna sig mer att leva på bidrag än på arbete

– pensionerna sänks

– standardklyftorna ökar

– etniska svenskar särbehandlas negativt

– den allmänna värnplikten har avskaffats

– Sverige smyganslutits till NATO och deltar i krig utomlands

– massmedia ägnar sig mer åt folkfördumning än folkbildning.

– möjligheterna för medborgerlig påverkan har minskat.

Demokratin i Sverige är numera bara en kuliss, genom:

•  politiker som blivit en särskild klass

•  partier som blivit toppstyrda

•  medborgare som invaggats i sömn.

Hur riksdagen blivit till ett dårhus  framgår inte minst av boken ”Knapptryckarkompaniet”.

Illustrativt är hur Sveriges nationella självbestämmanderätt steg för steg har undergrävts – en verksamhet som bedrivits konsekvent och med målmedvetenhet.

• Först trumfades en svensk EU-anslutning igenom 1994, med falska hotbilder och orealistiska förespeglingar.

• År 2007 undertecknade Fredrik Reinfeldt och Cecilia Malmström Lissabonfördraget för svensk räkning – utan att svenska folket tillfrågats. Med detta fördrag gjordes EU överstatligt.

• Sedan kuppades grundlagsändringar igenom i riksdagen, utan att detta varit en valfråga. Med dessa ändringar är både EU-anslutning och mångkultur inskrivna i vår grundlag.

Det svenska samhället behöver nu genomgå en storstädning.

Också i Stockholm och andra svenska städer måste initieras regimkritiska manifestationer.

”Obehagligt”, sa Borgström

”Den så kallade feminismen riskerar att allvarligt skada medborgare i Sverige med sin teoribildning och sina hypoteser, vars grundläggande dogm är att alla skillnader mellan kvinnors och män personligheter, intressen och förmågor enbart beror på social påverkan. Genom att med millimeterrättvisa tvinga människor att anpassa sig till konsekvenserna av denna dogm, lägger man en tvångströja på stora befolkningsgrupper.”

”Män är män och skall inte påverkas att bli kvinnliga (om de inte är det från början). Kvinnor är kvinnor och skall inte behöva uppträda som män (om de inte känner för det).”

”Begreppet ‘jämställdhet’ innebär inte att alla är likadana, utan att vi är lika mycket värda, och har samma rättigheter och skyldigheter. Detta har varit så självklart för mig att jag inte hade trott att det skulle behöva betonas. Det var först när jag stötte på patrull beträffande tolkningen som jag insåg att många missuppfattade ‘jämställdhet’ till att alla verkligen är likadana – och om inte så måste vi bli likadana.”


Annica Dahlström är hjärnforskare och har skrivit boken ”Könet sitter i hjärnan”. 260 kr på AdLibris.

Flera avsnitt i boken gäller hennes fackområde och kräver en del för att helt förstå, men det övertygar ändå mig om att hon kan sitt ämne och vet vad hon talar om.

Något hos Annica Dahlström ger mig associationer till Pippi Långstrump, och då menar jag detta som en komplimang. Hon kombinerar de egenskaper som vi behöver så mycket mer av i det svenska samhället: å ena sidan intelligens och kunnande, å andra sidan civilkurage, integritet och sunda värderingar.

Hon bangar inte vid mötet med politisk korrekthet. Tvärtom, Annica Dahlström utmanar pk-iterna. Hennes bok känns befriande att ta del av!

DAHLSTRÖMS GRUNDLÄGGANDE TES är att män och kvinnor skiljer sig åt redan från födseln i sina psyken. Inte så att där går en knivskarp gräns, utan så att män övervägande har vissa hållningar, kvinnor övervägande andra. Det kan dock lappa över, som på denna skiss.

Hennes teser väckte skarpa reaktioner, många såg henne som ”en förrädare mot alla kvinnor”:

”Det mest egendomliga telefonsamtalet fick jag från en kvinnlig kollega på en annan fakultet. Hon sade:  ‘Annica, det finns inga skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor!’

Jag blev lite förvånad (vad visste hon om det?) och svarade: ‘Vad intressant, NN, jag skulle vilja ha litteraturreferenserna, eller har du kanske forskat själv?’ – ‘Nej, det har jag inte, men även om det skulle finnas skillnader får du aldrig säga det!’

– ‘Men NN, det är ju ett mycket egendomligt uttalande från en professor vid ett universitet, som skall värna om sanningen i forskningen!’ – ‘Ja, ja, det kan tyckas, men så är det i alla fall, du kan förstöra mycket om du fortsätter!’

Det var just vad Annica Dahlström gjorde. Hon fortsatte. Och ”förstörde” kanske en del, för inkrökta pk-iter.

Så småningom fick Dahlström möta  Claes Borgström  i TV.   Jämställdhetsombudsman, dvs han arbetade i ”sanningsbranschen”. Betald att försvara regimens  propaganda. Borgström har utmärkt sig bl.a. som försvarsadvokat för den morddömde Thomas Quick.

Vad hade Claes Borgström då att säga? Höll han med Annica Dahlström? Nej.

Anförde han några faktauppgifter, som talade emot hennes teser? Nej, inte det heller. Några sådana fanns tydligen inte. Hade så varit fallet, skulle han rimligen ha fört fram dessa.

Nej, vad jämställdhetsombudsmannen kunde anföra var ungefär detsamma som en gång tidigare Maud Olofsson , när hon skulle debattera med Jimmie Åkesson. Det blev bara känslor av upprördhet:

”Jag tycker det är en oerhört obehaglig tes som du för fram,…struntprat, ..jag godtar inte tesen att män saknar den empati och omvårdnadsförmåga som kvinnor har, vilket är en förutsättning för att ta hand om små barn.”

Just användningen av begreppet ”obehaglig” känns väldigt bekant för mig – se vidare här, här, här, här, här och här.

Borgström ”slog fast”, att i Sverige finns en ”könsmaktsordning”, som måste ändras på.

Det finns alltså två vägar att etablera fakta:

• Den ena är att med myndig min och upprörda tonfall dra till med värdeladdade ord och intetsägande abstraktioner. Den som här representeras av Borgström.

• Den andra är att forska och nalkas frågeställningarna empiriskt och intellektuellt,  med vetenskapliga experiment och metoder. Den som representeras av Dahlström.

Jag tilltalas mer av den dahlströmska metoden.

Vad är då Annica Dalströms budskap?

Många andra varelser föds i ett mer färdigt tillstånd vid kläckningen, så att säga. Människohjärnan är vid födelsen relativt outvecklad, ett mänskligt spädbarn kräver således mycket att omvårdnad,  särskilt under de första månaderna och åren av vidare tillväxt.

Närheten mellan mamman och barnet får stor betydelse i formandet av barnets psyke.  Tidiga erfarenheter kan sätta spår i hjärnan för resten av livet.

”Vid förlossningen utsöndras i modern enorma mängder av nämnda hormon, liksom under amningen. Det underbygger och stärker moderskärleken, vilket ökar ungens möjligheter att överleva.”

”En ensam, nyfödd hjärna utan individer i omgivningen som tar hand om den och ger rätt kärleksfull fysisk stimulans, kommer inte att bli rätt byggd. Många områden i hjärnan kommer då inte att utvecklas korrekt utan bli ofullständiga.”

”I vårt genetiska arv finns nedlagt en förmåga till ett viktigt känslomässigt samspel, först mellan mor (primärvårdaren) och barn, som senare utvidgas till andra personer i omgivningen. Barnets mamma är den enda som fullt ut kan fylla behovet.”

”Ett samhälle som inte inser och tar hänsyn till sina nyfödda framtida försörjares omedelbara behov av omsorg, kärlek och trygghet, kan inte förvänta sig en god framtid.”

”Denna ‘disciplinering’ av de unga individerna är i naturen ett klokt system och har ett överlevnadsvärde. Till skillnad från vissa arter vilkas betingelser för överlevnaden är mer exakta och oförädlade, behöver varje nyfödd människa lära sig att uppföra sig ordentligt för att kunna ta sin plats i samhället.”

Det finns skillnader mellan män och kvinnor, som gör att kvinnor – i normalfallet – blir mer lämpade än män att fylla denna livsavgörande uppgift.

Detta konstaterande får betydelse för synen på mäns och kvinnors uppgifter och roller i samhället.

Det talar för att framförallt mamman ska finnas hos barnen under de första åren. Det kan också tala för ett system med dagmammor och barnflickor, för att avlasta kvinnor i yrkeskarriär.

”Det viktigaste som behövs är valfrihet i barntillsynen och möjlighet att köpa hjälp i hemmet till rimlig kostnad.”

”Nu försöker företrädare för den så kallade feministiska politiken att skjuta nyblivna mammors och spädbarns rättigheter i sank. Den millimeterrättvisa som feministerna kräver av pappor är vare sig konstruktiv eller praktisk. Framför allt är den inte realistisk. Män kan inte amma och vi vet att amningen är oerhört viktig för barnet, inte bara ur näringsperspektiv, utan även ur emotionell synvinkel, och den är viktig för både barnet och mamman!”

”Så mycket har ändrats på de senaste 40-50 åren, och man kan fundera på om hela denna negativa spiral beträffande människors relationer till varandra har sin orsak i att vi inte kunnat ta hand om den uppväxande generationen. I stället för att fostra harmoniska, generösa individer med god självkänsla, har vi skapat ett par generationer av osäkra, rädda, självhävdande och därför aggressiva, egoistiska ungdomar och vuxna.

Sparbeting på kort sikt ger enormt ökade kostnader i det långa loppet! Hur stora kostnader har inte samhället i dag för alla dessa störda ungdomar, med vandalism och personskador som följd?”

”Många av vårt samhälles tonårspojkar skulle behöva en liknande lärande förberedelserit. Förr hade vi i Sverige allmän värnplikt, som i någon mån kunde ge ynglingarna ett visst mått av självkontroll och regler för hur man skulle uppträda.”


Annica Dahlström stannar dock inte här. Hon vill göra upp även med andra pk-föreställningar – vilket jag  ska återkomma till i en senare bloggtext.

”Utan saklighet blir debatten om feminism mer som en religion! Inga uppgifter som kan störa de troendes dogm får ens diskuteras. Dogmen, som innebär att män och kvinnor är likadana och att vi föds som ett oskrivet blad (tabula rasa), som samhället sedan skall skriva på. ”

”… mellan 60 och 80% av våra personlighetsdrag är medfödda och ligger i generna.”

Annica Dahlströms jämställdhetsvision handlar om lika värde, om samma rättigheter och skyldigheter, för män och kvinnor:

”Men om denna vision skall kunna ha genomslagskraft måste vi inse och acceptera att män och kvinnor, i princip, INTE är lika varandra, utan har egenskaper, tänkande och prioriteringar som istället KOMPLETTERAR varandra!”

Här finns ju en logik.  Varför är det viktigt med kvinnlig representation i olika sammanhang? Jo, rimligen därför att det verkligen finns skillnader mellan män och kvinnor!

”Insikten om att kvinnor och män till vissa delar är olika innebär att kvinnor har något annat att bidra med i styrelser och andra beslutande organ än att vara en upprepning av manligt beteende och tänkande?!”

”Ett samhällsklimat som uppmuntrar människor att inte vara konforma (‘vara som Svensson’), utan att våga vara och uttrycka sig själva oavsett kön, könsidentitet och sexuella preferenser, kan berika samhället så att det blir mänskligare, både kulturellt och ekonomiskt.”

Heja,  Annica Dahlström!

Utrikes-Rapporter


SVT-reportern Bert Sundström blev ju svårt misshandlad i Kairo, men är ändå beredd att nu åka tillbaka dit.

På frågan varför det är så viktigt att han som journalist gör detta, blir hans svar:

”Därför att de här frågorna som vi bevakar är oerhört viktiga för utvecklingen både i hela världen och i Sverige.  Vi i Sverige behöver veta vad som pågår. Det enda sättet vi verkligen får veta det, det är att människor som vi själva kan lita på åker iväg och berättar om det som händer i världen.”

Detta säger Sundström nu i Rapports årskrönika 2011.

I SAMMA ÅRSKRÖNIKA ges exempel på vad SVT:s utrikesrapportering konkret innebär.

Jag har gjort en ny kortfilm:

Exempelvis:

1. Al-Gathafi mötte världspressen ”trotsig”.

Vad gällde hans ”trots”? Var det att sitta kvar vid makten, trots att västs regimer och massmedia önskade att han skulle avgå?

2. FN beslöt om en flygförbudszon, som upprätthölls.

Den upprätthölls knappast för NATO, som varje dag bombade mål i Libyen.

3. Rebellerna intog ”snart”  Tripoli, sägs det.

Så snabbt gick det ju inte, det krävdes ett halvt år av NATO-bombningar. På egen hand förmådde rebellerna inte mycket på slagfältet.  Tripoli kunde intas först efter särskilt massiva bombningar, med många civila dödsoffer.

4. Rebellerna slogs för ”frihet”, sägs det.

Libyen var efter både afrikanska och arabiska förhållanden ett välståndsland. Infrastrukturen för detta smulades sönder genom de oupphörliga bombningarna.  Al-Gathafi var en diktator, men vad säger att det som kommer efter honom blir bättre för folket i Libyen?

5.  ”Oklart” vad som hände Al-Gathafi, påstår en reporter.

Om journalister inte vet detta, så kan det bara bero på att de inte vill veta. Skeendet finns att ta del av på Youtube, för envar som visar intresse för saken. Al-Gathafi var vid liv när han tillfångatogs, men mördades, genom en utdragen tortyr, inför massor av kameror.

Det var ett beställningsmord, USA:s utrikesminister har gjort klara uttalanden om att hon önskade se Al-Gathafi dödad. Hennes glädjeutbrott vid beskedet om hans död gick heller inte att ta miste på.

6. ”Förändringen vindar” blåser nu även i Syrien, men ”hålls ännu tillbaka av Assadregimen”.

Det är alltså samma ”vind” som i Libyen? Samma pådrivare? För detta talar general  Wesley Clarks vittnesmål: USA har en agenda om att inom fem år ändra regimer i 7 länder, däribland Libyen, Syrien och Iran.

Och svenska journalister står redo att medverka i det viktiga mediala frontavsnittet, av propaganda.

Även om de själva inte förefaller medvetna om i sin verkliga roll.

Läs även:

”Husbondens röst”

Fler filmer:

”Libyen, NATO och Sverige”

”Recept för framgång”


”TV-nyheter”

”Muppar”

Vargböcker

Rovdjursfrågan, närmare bestämt vargfrågan, är ju stor i Dalarna. Som nyinflyttad för tre år sedan var jag ganska nollställd – närmast positiv, på ett passivt sätt.

Jag hade sett en film med Kevin Costner ”Dansar med vargar”, med en gripande filmsekvens, där Costner fick kontakt med dessa vilda djur.

En amerikansk bekant hade också sänt mig en bok, om en man som faktiskt levde i naturen bland vargar. Det kan ha varit samme person – Shaun Ellis – som i denna film.

Vad Costner och Ellis bevisar är att vargar inte nödvändigtvis är farliga för människor, men de bevisar ju heller inte motsatsen. I t ex Kanada har vuxna människor dödats av varg både år 2007 och 2009.


Propagandan för varg kan ta sig rätt grova uttryck. Som när artisterna Lili och Sussie hade gullat med vargar i Kolmårdens djurpark och därefter försäkrade att ”vargarna är inga bestar”.

I mitt ordförråd är ”best” liktydigt med ett stort och ganska farligt djur.  Vargen är bevisligen ett rovdjur, som lever på att döda och äta upp andra djur. Så är den skapt av naturen. Den måste få mat för att kunna överleva, det förutsätter att den dödar andra djur.

Som storstadsbo låg det nära till för mig att ha en positiv hållning till varg. Det fanns ju en frestelse att intala sig stå i något slags hemligt förbund med detta vilddjur, att känna och diffust veta något som andra människor inte gjorde. Kompis med vargen på avstånd, liksom.

Efter att ha flyttat till Dalarna var det snart konstaterat att opinionen där skilde sig markant från den i Stockholm beträffande vargförekomst.

Då inställde sig frågan: visste stockholmare något om vargar, som folket i Dalarna inte visste?

Eller var det tvärtom: visste dalfolket här något som gått stockholmare förbi?

Det krävde ju inte mycket tankeverksamhet för att inse att skillnaden i åsikter inte var genetiskt betingad. Det handlade inte om att ”stockholmare är smartare än lantisar”, lika litet som det omvända.

Förklaringen till åsiktsskillnaderna låg i att dalfolket gjort praktiska erfarenheter av varg, som stockholmare inte hunnit göra.

Även om jag alltså hade en försiktigt positivt hållning till varg kom jag till Dalarna med öppet sinne. Det är en hållning jag tycker man ska ha som nyinflyttad: att vilja lyssna och lära.

Vad som hjälpte mig att snabbt få grepp om rovdjursfrågan var att jag direkt fick ta del av bestämda uppfattningar i saken, både från sverigedemokrater och jägare. Jag kom också över en klargörande bok: ”Vargmannens testamente” av Nils Norlén.


Framförallt underlättades mitt ställningstagande av de många parallellerna till invandringsfrågan:

•  det handlar om ett projekt, som några driver igenom på avstånd, med anspråk på att stå för en högre moral än andra

•  själva behöver de inget betala för sitt projekt, kostnaderna får bäras av andra

•  dessa andra förses med negativa epitet, som ”varghatare” (jfr ”rasist”/”främlingsfientlig”).

I botten på alltihop ligger ett människoförakt.

Den positiva hållningen till varg förekommer alltså främst i större tätorter och områden där inga vargar finns. Det handlar om ett välfärdsfenomen, om åsikter man kan ha råd med när den egna brödfödan och tryggheten är självklar.

Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att upptäcka att vargen varit ett gissel. Den dödade boskap och husdjur, varhelst den kom åt. Ofta dödades eller skadades långt många fler djur än vad vargen kunde äta.

Det blev skottpengar på varg. Med de vapen och den organisation vi svenskar kunde mobilisera försökte vi alltså ta död på vargarna, få bort dem från de områden där människor levde och skulle klara sin försörjning. I början av 1900-talet hade detta i stort sett lyckats, 1980 ingick varg inte längre i faunan i Sverige.

Under 60-talet inträffade dock en förändring. 1965 blev  vargen  fridlyst. Ett decennium senare – 1976 – hade SNF presenterat sitt ”Projekt varg”, om att återinföra varg i Sverige.

Ungefär samtidigt upptäcktes ett vargpar i det norska fylket Trysil, som gränsar till  Värmland. Några år senare hade ett vargrevir upprättats på den svenska sidan om gränsen. Därefter har antalet vargar och revir ökat snabbt, främst i ett bälte Dalsland-Värmland-Dalarna-Hälsingland. Exakt det område som utstakats i ”Projekt Varg”.

Regering och riksdag har även gjort ställningstaganden. En utredning hade föreslagit 200 vargar i en första etapp, ett beslut som togs år 2001.

Innebörden av vargförekomst gäller dock inte bara antalet vargar eller vargrevir. Det handlar också om i vilken utsträckning människor har rätt att försöka freda sig själva och sina djur mot vargen.

Hur situationen var i det avseendet demonstrerades med eftertryck genom domen mot Stig Engdahl i Dalsland. Flera av hans får hade dödats i en vargattack. När vargen kom tillbaka vid ett senare tillfälle sköts den av Stig Engdahl. Han åtalades för ”grovt jaktbrott” och dömdes till 6 månaders fängelse. Engdahl var tidigare ostraffad, men domen blev ändå ovillkorlig, och utan benådning!

I samband med riksdagsvalet 2006 hölls folkomröstningar i fyra dalkommuner i rovdjursfrågan. Frågan löd: ”Ska kommunen verka för att det ska bli möjligt att freda tamdjur och hundar vid ett direkt rovdjursangrepp även utanför hägn?”  En överväldigande majoritet röstade ja.


Samma år var moderatledaren Fredrik Reinfeldt på besök i Mora. Han uttalade sig: ”Vid konflikt mellan människa och rovdjur måste människan ha företräde.”

I regeringsställning har det inte blivit så mycket av detta reinfeldska löfte.  Mot den vargjakt som ändå tillåtits har EU haft skarpa invändningar.  Antalet vargrevir har fortsatt att öka.

EU:s inblandning i svensk rovdjurspolitik har märkts också genom finansieringen av webbsidan ”De 5 stora”. En sida som förtjänar uppmärksamhet!

Till de ”5 stora” räknas här Människan.  Vi är bara är ett djur bland andra – men ändå inte:

”Människan är planetens talrikaste och mest spridda större rovdjursart. Dessutom den i särklass farligaste. 
Inte minst för sina egna artmedlemmar.”

”De senaste tio åren har hela tiden flera krig pågått samtidigt någonstans i världen.  Enbart i USA blir någon skjuten var tredje minut, trots att det är fredstid.”

”I Sverige har med åren till och med små löjliga bråk runt att inte bli insläppt på en nattklubb, barn som bråkar i en sandlåda, eller en felparkering slutat med övervåld och människors död.

Människan får nog klassas som den grymmaste av alla jordens arter eftersom hon inte bara nöjer sig med att döda. Trots svält och sjukdomar ägnar hon häpnadsväckande mycket tid och pengar åt att hitta på tortyrredskap för att förlänga lidandet..”

Vad detta resonemang leder fram till är att människor i Dalarna och andra vargtäta områden ska skuldbeläggas. På grund av sin enorma kollektiva skuld ska dalfolket vara tvunget att acceptera vargförekomst.


Det är ju inte dalfolk som har skjutit mot krogköer i Stockholm, fosforbombat barn i Gaza,  krigat i Irak eller torterat på Guantanamo. Men detta är nivån på argumenteringen hos denna påkostade EU-webbsida!

Avslutningsvis vill jag förmedla några citat ur en ganska nyutkommen bok i ämnet: ”Varg och landsbygdsboende”, skriven av Karl Hedin m.fl.

”Statens nuvarande vargförvaltning har, i balansen mellan EU:s förvaltningskrav och lokalbefolkningens acceptans, hamnat i en återvändsgränd.

Aktörer i förvaltningsarbetet är

• Regelverksskapare – EU, Riksdag och Regering i Sverige.

• Förvaltare av fattade beslut – Departement, Naturvårdsverk, Länsstyrelser.

• Betraktarna – människor, som inte socialt och ekonomiskt drabbas av varg

• Brukarna – människor som delar land med varg och drabbas socialt och ekonomiskt av vargförekomst.

Betraktarna, det vill säga de som inte drabbas av kostnader och förluster, har fått stort utrymme i debatten. De har troligen påverkat beslutsfattarna mer än vad som är brukligt.

Brukarna av marken i reviren tvingas ta kostnader och förluster i många fall utan eller med otillräcklig ersättning.

Skillnaderna i synsätt mellan brukare och betraktare tenderar att öka klyftorna mellan land och stad.”

Vargpopulationen i Sverige har ökat kraftigt i Sverige. Skillnaden blir tydlig i jämförelse med Norge. I Finland har antalet vargrevir tvärtom minskat.

”Resultatet av regeringens vargförvaltning innebär, att landet för närvarande med visshet har betydligt fler vargar än vad riksdagen fastställt som maximum. Naturvårdsverkets försiktighetsprincip synes innebära, att det betraktar riksdagens maximinivå som en eftersträvad miniminivå.

Vidare har hittillsvarande förvaltning varken lett till att vargpopulationen spridits över landet eller att införsel av nytt genetiskt material inletts.

Vargförvaltningen bedrivs således icke … i linje med riksdagens beslut.  Vargpopulationen ökar.”


Boken konstaterar att enligt riksdagsbeslut skulle vargreviren spridas över hela Sverige söder om renbeteslandet (Härjedalen och norrut), men att så inte har skett. Reviren är koncentrerade till 5-6 landskap i mellansverige. (A)

Detta stämmer ju inte alls med riksdagens beslut. Enligt det beslutet skulle det ske en jämn spridning över hela  södra halvan av Sverige. (B)

Det alternativ (C), som boken i första hand föreslår är en förläggning av reviren till norr om renbeteslandet, invid finska gränsen. Den lösningen skulle rymma två poänger:

1. Färre svenskar drabbas av olägenheter till följd av vargförekomst.

2. Risken för inavel minskar, genom lättare kontakt med resten av denna vargstam, som ju finns i Finland och Ryssland.

Ett utmärkt alternativ!

”Alla människors lika värde” mässar de politiskt korrekta hela tiden beträffande invandringen.

I rovdjursfrågan gäller plötsligt något helt annat. Där väger landsbygdsbefolkningars intressen lätt.

Det kan jag inte acceptera.

Det är inte vargar som beslutat om nuvarande rovdjurspolitik.

Farlig ”rättvisa”

Varför har vi brandkårer?

Det var mot bakgrunden av många bittra erfarenheter här i Sverige, som vi utvecklade ett brandförsvar. Så sent som i slutet av 1800-talet härjades flera svenska städer av förödande bränder.

En orsak låg i träbebyggelsen och användningen av öppen eld för uppvärmning och levande ljus för belysning. Det gav ökade risker för att bränder skulle utbryta.

När en brand väl brutit ut var människorna ofta ganska försvarslösa. Det fanns just ingen effektiv organisation för brandbekämpning, med moderna hjälpmedel och tillgång till vatten för släckning.

Under 1900-talet förändrades detta.  Varje stad och stadsdel har nu sina brandkårer. Brandmän har blivit ett särskilt yrke – av män i sin bästa ålder som håller sig fysiskt i trim för att klara de krävande och farliga uppgifter som väntar när det är allvar.

På SR-webben den 20/12 2011 läser jag nu att brandväsendet håller på att genomgå en drastisk förändring ”Mångfald går före brandmansutbildning” löd rubriken till en artikel om kravprofilen vid rekrytering av nya brandmän:

”Kravlistan är kort, godkända gymnasiebetyg och 200 meters simkunnighet är allt som krävs vid den första utgallringen. Meritlistan är längre, men ingenting nämns om den tvååriga brandmannautbildningen i regi av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

En bakgrund som personlig tränare eller säljchef är däremot ett plus.

– Jag har svårt att se vad man har för nytta av försäljardelen när man ska släcka en brand, säger Peter Bergh.”

”Men Jens Ärlebrant, chef vid Brandkåren Attunda, ser inga problem med rekryteringen som han understryker är en del av ett jämställds- och mångfaldsprojekt.”

”- Det här är inte en normal rekrytering utan det är en speciell satsning för att attrahera kvinnor och personer med en utomnordisk bakgrund …”

Peter Bergh vid Brandmännens riksförbund är av en annan mening. Minimikravet vid en anställning måste vara en erfarenhet eller utbildning i yrket.

Mångfald eller inte, brandmannen ska först och främst klara av det operativa arbetet att rädda liv vid olyckor.”

Även kvinnor som brandmän?
VARFÖR DET?

Det talas här omväxlande om ”jämställdhet” och ”jämlikhet”.
Vad betyder det?

Är målet att hälften inom varje yrke, även brandmannayrket, ska utgöras av kvinnor?
Vem eller vilka har bestämt så?
När skedde det?

Har partierna i riksdagen gjort ställningstagande i denna fråga? Finns där några partier med en avvikande uppfattning? Det vore intressant att veta!

Partiledarkandidaten inom Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, har ju deklarerar att han är ”feminist”. Innefattar det en målsättning om 50-50 inom varje yrke?

I idrottstävlingar skiljer man konsekvent på män och kvinnor. Anledningen är uppenbar: män är fysiskt starkare.

Uppdraget som brandman innefattar att klara tunga lyft och kroppsligt krävande prestationer.

En sak är att alla yrken står öppna för såväl män som kvinnor, så länge man inte gör avkall på centrala  kvalitetskrav.

Nu låter man det grundläggande uppdraget för brandkårerna – att släcka bränder och rädda liv –  stå tillbaka för tokfeministiska dogmer om att en viss andel av brandmännen måste utgöras av kvinnor.

Den dogmatismen blir bokstavligen livsfarlig.