Okratur

Demokrati eller meritokrati?
Demokrati eller diktatur?
Upplyst despoti?

Jag kan förstå dem som känner en desperation och förtvivlan över sakernas tillstånd. Detta ostyre från våra företrädare inom politik och förvaltning, i kombination med så många väljares framhärdande i att rösta på 7-klövern. Man sätter sig inte in i de politiska frågorna, engagera sig inte, har inte en egen mening.

Eller så har man just detta, en bestämd åsikt – utan att vara insatt i frågan. Jag tänker på alla svenskar som godtog bombandet av Libyen och nu vill se ”hårdare sanktioner” mot Iran.

ÄR DEMOKRATI MÖJLIG?

Jag hade förmånen att växa upp i ett Sverige, där så föreföll vara fallet. Som aktiv inom arbetarrörelsen kunde jag iofs irritera mig över toppstyrning och löftessvek, men där fanns ändå många medborgare engagerade och ledningen kunde inte helt strunta i att ”lyssna på rörelsen”.

Idag går vi omkring i ruinerna av ett havererat demokratiprojekt.  Hur resa sig ur dessa ruiner?

Var det fel tänkt från början, att vanliga medborgare ska kunna bli så intresserade och politiskt insatta, att de kan utöva ett inflytande, i en vettig riktning?

Vad jag och andra demokratiförespråkare hela tiden fallit tillbaka på, är ju att alternativen är värre. Demokrati är bara det näst bästa systemet – det bästa existerar inte.

Låter vi någon enskild individ eller mindre grupp av individer styra, så kan vi naturligtvis ha tur, åtminstone för en period. Men börjar det gå åt fel håll, då sitter vi s.a.s. där, med skägget i brevlådan. Och kan inget göra åt saken. En upplyst despoti kan man önska sig, men den historiska erfarenheten säger att makt ofta korrumperar.

Kunskap och intelligens är förvisso önskvärd hos dem som ska styra oss, men det räcker inte. Snart nog riskerar egenintressen och girighet att slå igenom, på bekostnad av folkets intressen.

Oavsett vem/vilka som får besätta maktpositioner måste systemet ha kontrollmekanismer och motvikter.  Så att det finns spärrar mot maktmissbruk, så att makthavare kan hållas ansvariga för sin politik. Medborgarna måste ha en möjlighet att utkräva ansvar för vanstyre.

Med andra ord: må vara att vanliga väljare inte kan vara experter, de som väljs till uppdrag måste utgöra en elit.  Även detta förutsätter dock ett minimum av engagemang från väljarnas sida. Dels så att man från början röstar fram vettiga företrädare, dels så att man märker när det gått fel – och då reagerar!

Just där är vi idag.
Det har gått väldigt fel med Sverige.
Ändå är det få svenskar som reagerar politiskt.

Vi har – var och en på sin kant – ett antal ”nollvisionärer”.

• Det nystartade enfrågepartiet ”Naturdemokraterna” vill se en nollvision beträffande varg i Sverige.

• Invandringskritiker vill se en nollvision beträffande invandringen till Sverige, i varje fall från MENA-länder.

• Många brandmän vill antagligen se en nollvision  beträffande kvinnor som brandmän, många poliser en nollvision beträffande kvinnor som polischefer.

• Och många kvinnor vill säkert se en nollvision beträffande tokfeminister.

• Själv skulle jag framförallt vilja se en nollvision för onödiga skatteutgifter och höga skatter på arbete.

O.s.v.

Var och en på sin kant.
Splittrade, utan att komma framåt.

Låt mig avslutningsvis citera en del vad Lena Andersson idag skrev i DN på temat demokrati och diktatur. Helt lysande formulerat!

”…diktaturen byter skepnad varje gång. Poeten Walt Whitman lär ha sagt att den dag vi får diktatur i Amerika kommer vi att kalla den demokrati.  Vi tror gärna att vi är skyddade om vi bejakar de grupper och annorlundaheter som förföljts av diktaturen. Vi är på vår vakt i just det avseendet eftersom vi lärt oss hur diktaturen har behandlat dessa kategorier. Det vakthållandet är bra, men försåtligt om vi slår oss till ro med att det gör oss till demokrater.”

Vilka är det som rymmer de mentala hållningar, som hör diktaturen till?  Vilka är det som har nära till fördömande och moraliserande, utestängning och utrensande?

”Bemöter jag en annan världsbild med argument eller underförståddheter? Hyser jag demokratiska värderingar av övertygelse eller av konformism? Står jag fast vid dem den dag de börjar kosta?”

”Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller.  Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra…

Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet.”

Diktaturen kommer inte trampande på det sätt som många föreställer sig:

”I efterhand är diktaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.”

Vilka är ”paria” i dagens Sverige, för dem som har makten över massmedia? Svaret vet ju envar som försökt kritisera den förda invandringspolitiken och dess konsekvenser utifrån fel utgångspunkter!

”Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång.  Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga. I anpassligheten är det rättrådighet att vägra stå bredvid Jimmie Åkesson i tv eller att bjuda alla partiledare utom honom till Nobelfesten, trots att den är ett ymnighetshorn av nationalism, traditioner och konservativa värderingar.”

”Diktatur är det högsta stadiet av konformism”, fortsätter Lena Andersson:

”I den mentala diktaturen bedömer man inte utsagor efter vad som sägs utan efter vem som säger. …

Den som står i opinionsmaktens gunst behöver inte argumentera, och den som intar fel hållning bemöts inte med argument utan med misstänkliggörande av avsikterna. Demokratin är en mentalitet.”

Så.

Fråga 1:

Den dag Sverige är en diktatur, vilka personer kommer då att inta ledande positioner inom politik och media?

Fråga 2:

Har den dagen redan inträffat?