Tom stol eller tom tallrik?

En tom stol eller tomma butikshyllor och tomma mattallrikar? Det är frågan.

I sin argumentering för svensk anslutning till EU:s finanspakt återkommer regeringsföreträdare till att om vi inte går med, så kommer en stol att stå tom. Därmed tappar Sverige inflytande. Finansminister Anders Borg har uttryckligen talat om att här värna ”svenska intressen”.

Det mest givna och självklara av svenska intressen är väl att inte dränera vårt lands ekonomi, att inte sticka in huvudet i snaran så att vi för obestämd tid blir skyldiga att överföra miljarder och åter miljarder av svenska skattemedel för att rädda euron och diverse banker.

Förvisso är det det skrämmande perspektiv som ligger framför oss.  Vårt lands ekonomi är sammanflätat med ekonomierna i andra EU-länder. Om euron rasar så får det katastrofala ekonomiska konsekvenser även för Sverige.

Problemet är att euron i längden förmodligen inte kan räddas, även om Sverige bidrar med 100-tals och 1.000-tals miljarder kronor i stöd. Effekten av dessa överföringar blir då bara att Sverige hamnar i ett än svårare utgångsläge än om inga överföringar gjorts.

Talet om Sveriges ”välskötta ekonomi” ska nog också tas med ett kilo salt.

• Under ett antal år har vi ju s.a.s. sålt bordssilvret, gjort oss av med ett stort antal statliga företag. Det är intäkter som kan fås bara en gång.

• Dessutom ligger en bostadsbubbla framför oss, som kan få brutala konsekvenser.

Så här skriver Björn Forsberg i boken ”Omställningens tid” (en bok jag senare ska återkomma till!):

”Vårt land har haft en internationellt sett mycket hög prisuppgång på fastigheter sedan slutet av 1990-talet… De svenska hushållen tillhör de högst belånade i världen och risken är stor för att Sverige snart befinner sig i en lika allvarlig skuldkris som andra europeiska länder.”

Anders Borg och hans regeringskollegor har tagit på sig stora skygglappar, om de föreställer sig att den nuvarande finanskrisen är något tillfälligt och övergående, att det är bara en tidsfråga, innan allt kommer att ha återgått till vad vi lärt oss betrakta som normalt.

Sanningen är tyvärr mycket obehaglig, vilket kan förklara att så många – även höga politiker – blundar för den.

Men det som vår generation och alla vi nu levande i västländer vant oss vid att betrakta som normalt är i historiskt perspektiv fullständigt onormalt och bara en kort parentes. Det bortre parentestecknet är nu passerat. Det är därför vi har denna kris.

För vad är egentligen pengar? Det är skuldsedlar.  Tillgång till pengar kan översättas till ett innestående krav på varor och tjänster.

Återbetalning av skulder förutsätter fortsatt ekonomisk tillväxt.

Men tillväxtens tid är nu förbi, oåterkalleligen. Varför?

Tillväxt kräver tillgång till stora mängder billig energi. Men oljeutvinningen har nu passerat sin kulmen. Även vid stigande oljepriser kan inte mer olja utvinnas varje år än vad som nu sker.

Björn Forsberg:

”I en tid när brist på naturresurser sätter stopp för ekonomisk tillväxt är en tillväxtstimulerande expansiv politik dömd att misslyckas. Följden blir istället att länder försätter sig i en ännu värre skuldkris.”

Det ”väntar ingen tebjudning”, konstaterar Forsberg när han citerar vad tyska försvarsmakten år 2010 skrev om oljetoppens följder:

”Investeringarna minskar liksom förmågan att betala lån. Detta leder till finansiell krasch, förlorat förtroende för valutor och ett sammanbrott för varuleveranser då handel inte längre är möjlig.  Vi får ekonomisk kollaps, massarbetslöshet, statskonkurser och sammanbrott i infrastrukturen. Slutresultatet blir svält och total systemkollaps.”

Så – med detta perspektiv – vad blir en ansvarsfull politik?
Hur tas svenska intressen här bäst tillvara?