Våldsamma kvinnor

Kan kvinnor vara våldsamma?

Det blir temat för denna tredje och sista text utifrån Susanna Popovas bok ”Elitfeministerna”.

Klart är att kvinnor kan både hata och bejaka våld. Det finns också exempel på att kvinnor har misshandlat och dödat män – och då syftar jag inte på konflikter inom hemmet och i parförhållanden.

Som invandringskritiker och talare på offentliga möten för BGF och SD har jag kommit i kontakt med AFA-demonstranter. Jag har också följt deras verksamhet via webben och media. De kan ju bli bara alltför våldsamma. Påfallande är hur stor andel av dem som utgörs av unga kvinnor.

Jag minns fortfarande en episod från Bokmässan 2002, då jag tillsammans med Lars Jansson och John Järvenpää fanns där för att lyfta fram våra respektive böcker. Särskilt vid ett tillfälle hängde smockan i luften – det var en ung kvinna som fått syn på ett diagram på baksidan av min bok ”Dialog om invandringen”, där ett diagram visade har dramatiskt snabbt invandringen av afrikaner till Sverige ökade sedan 1960. Rasism! Hon hade påtagliga svårigheter att behärska sig, gick upp i varv mentalt på ett okontrollerat sätt. Kompisarna fick hålla henne tillbaka.

Mot den bakgrunden kunde jag inte bli så helt överraskad över den misshandel vid Gullmarsplans T-banestation som 2009 drabbade SD-företrädaren Martin Kinnunen. De var tre unga kvinnor som stod för överfallet.

Jag tänker också på biskopen i Stockholm, Eva Brunne. Först hade hon, efter valet 2010, deltagit i en anti-SD-demonstration på Sergels Torg, tillsammans med våldsromantiska krafter. Sedan skulle hon hålla tal i Storkyrkan inför samtliga nyvalda riksdagsledamöter, varvid hon gjorde utfall mot Sverigedemokraterna och använde en formulering om att ”stenarna ropa”. Associationen låg då nära till hur AFA-aktivister gärna kastar gatsten omkring sig.

Som avstamp för deras manshat ligger föreställningar om verkligheten, om ”mäns våld mot kvinnor”. Närmare bestämt att ”män” bär ett ansvar för detta våld, vi sitter alla på de anklagades bänk, har en skuld att sona.

Våld mot män blir med den världsbilden att ”slå tillbaka”. Begångna oförrätter kan kvittas med nya, så blir det balans.

Men som Susanna Popova påpekar är det inte vilka män  som helst, som gör sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor. Det flesta män varken misshandlar eller våldtar. Fattas bara!

”…en kampanj kallad Operation Kvinnofrid…kampanjens grundtema är att minska ‘mäns våld mot kvinnor’.  Analysen är tydlig och i linje med den extremfeministiska ideologin: Alla män är potentiella våldsverkare. Alla kvinnor är potentiella offer. På kampanjens affischer poserar olika män och gör klart att det är ‘vi män’ som har ansvar för att stoppa våldet mot kvinnor.

Kampanjen stödjer sig på statistik som, helt korrekt, visar att det är vanligare att män slår kvinnor än tvärtom. Men statistiken visar samtidigt att de flesta män aldrig slår, våldtar eller på annat sätt förgriper sig mot kvinnor. ”

”Statistiken visar också att alkoholmissbruk och andra sociala problem ofta är förknippade med våld mot kvinnor. Vad gäller grövre våldsbrott mot kvinnor är förövarna mycket ofta mentalt störda.  Att trots detta påstå att ett helt kön äger en kollektiv skuld är en ideologisk snarare än en vetenskaplig slutsats.”

Det här leder över till en artikel i Aftonbladet den 2/11 2005:

”Det är nog nu.
Vi säger stopp.
Och vi tänker visa det.

I dag sätter vi och alla andra män på Aftonbladet på sig det Vita bandet.
Tio grova våldtäkter och överfall på kvinnor på två veckor. En ökning av överfallsvåldtäkterna med nästan 40 procent på fem år – 769 anmälningar bara i fjol…

Med en enkel symbol kan du tydligt visa att du är en man som tänker gripa in när en kvinna riskerar att bli utsatt för en våldtäkt.”

Det har nu gått sju år sedan AB-redaktörerna Anders Gerdin och Kalle Jungkvist satte på sig sina respektive vita band. Hur många gånger har de sedan dess ingripit mot kvinnoövergrepp?

Vitt band eller gul halvmåne? hade Axel Odelberg i Finanstidningen tidigare kommenterat denna kampanj.

I Sverige finns ingen statistik tillgänglig kring vilka som är förövare av överfallsvåldtäkter, men i Norge mörkar man inte. Det visar sig då att samtliga förövare haft utomeuropeisk bakgrund (Afrika/Västasien). Det blir inget djärvt antagande att ett liknande mönster finns i Sverige.

Ändå riktar sig svenska feministers vrede snarare mot svenska män än mot män ur de grupper det i verkligheten är fråga om.

Som det ser ut i Sverige idag finns ett problem med i att direkt ingripa i aktuella våldssituationer – en normal svensk man är inte:
• beväpnad
• tränad i gatustrid
• omgiven av ett antal kompisar.

Detta kan däremot gälla för de våldsverkare som det handlar om.

Ville AB-redaktörerna verkligen nedbringa antalet överfallsvåldtäkter kunde de verka för en stramare invandringspolitik. Men det gör de inte, för det är inte politiskt korrekt.

Popova:

”I den psykologiska hämndkultur som växer ur övertygelsen om att ett helt kollektiv är förtryckande och skyldigt, legitimeras övergrepp.”

”I en hämndkultur är den som upplever sig som förtryckt och kränkt i sin självklara rätt att slå tillbaka med samma mynt. Där finns fritt spelrum för de psykologiska mekanismer som förvandlar offer till förövare.

Men den som inte anser att två felaktigheter tar ut varandra, eller som anser att man ska handla mot andra som man vill att de ska handla mot en själv, kan inte ta så lätt på saken. ”

Har du hört talas om  Valerie Solanas? Hon är känd i främst två sammanhang. Det ena var att hon sköt Andy Warhol 1968.

Så här skriver Wikipedia om mordförsöket:

”…sköt hon Andy Warhol med tre skott. De två första skotten missade, men det tredje penetrerade hans högra och vänstra lunga, mjälte, lever, magsäck och matstrupe. Hon sköt sedan konstkritikern Mario Amaya och försökte även skjuta Warhols manager Fred Hughes, men hennes pistol hakade upp sig…Warhol skadades mycket svårt, och dödförklarades vid ett tillfälle, men överlevde. Han hämtade sig aldrig helt från skadorna.”

En sådan handling framstår, måste man väl säga, som obalanserad. Den tydde inte på att Solanas psykiskt mådde riktigt bra. Inte desto mindre försvarades hon av amerikanska feminister.

Wikipedia:

”Feministen Robin Morgan anordnade en demonstration som krävde att Valerie Solanas skulle släppas, och Ti-Grace Atkinson, ordförande för New Yorksektionen av National Organization for Women, kallade henne ‘den mest framstående förkämpen för kvinnors rättigheter’. En annan medlem av National Organization for Women, Florynce Kennedy, som var hennes juridiska ombud i rättegången mot henne, kallade henne ‘en av de viktigaste taleskvinnorna för den feministiska rörelsen’.

Efter att hon släppts från fängelset 1971 betraktades hon av vissa som en martyr, men hon började telefontrakassera Andy Warhol m fl., vilket ledde till att hon åter arresterades.”

Vilket leder över till det andra som Valerie Solanas gjort sig känd för: SCUM-manifestet, där SCUM står för att ”skära upp män”.
Jag låter ordet gå till Susanna Popova:

”Vad står då i SCUM-manifestet? Solanas sammanfattar sin utgångspunkt:‘Att behålla mannen har inte ens ett mycket tvivelaktigt biologiskt syfte. Mannen är en biologisk olycka: Y-genen är en ofullständig X-gen, det vill säga en gen med en bristfällig uppsättning kromosomer. Med andra ord, mannen är en ofullständig kvinna, ett vandrande misslyckande, strandad redan på genstadiet. Att vara man är att vara bristfällig, känslomässigt begränsad. Manlighet är en bristsjukdom och män är känslomässiga krymplingar.’

Mannen är alltså, av naturen och genetiken, underlägsen kvinnan. En undermänniska… finns heller ingen anledning att ta moraliska hänsyn i förhållande till män:

‘På samma sätt som att människor, på grund av att de är mer utvecklade och har ett högre medvetande, har större rätt att leva än hundar så har kvinnor större rätt att existera än män. Utplånandet av mannen är därför en rättfärdig och god handling, en för kvinnor mycket välgörande handling och också en ren barmhärtighetsgärning.’

Problemet med mannens undermänniskostatus innehåller med andra ord sin egen lösning. Precis som ‘judeproblemet’ innehöll sin egen lösning för nazisterna.  Att avliva, eller till och med utrota, undermänniskor innebär inget moraliskt problem. Möjligen praktiska problem. SCUM:s uppgift är att visa män till ‘närmaste trevliga självmordscenter där de snabbt, diskret och smärtfritt kan bli ihjälgasade’. För fortsättningen av historien litar Solanas på artificiell insemination.”

I Sverige ströddes rosor över SCUM-manifestet i flera feministiska sammanhang. Exempelvis i en publikation från ROKS. Lyssna på denna filmsnutt:

Ur Genus-Nytt:

”Det var några år sedan det hände, men det hade lika gärna kunnat hända nu – sådant är samhällsklimatet. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) i Kronoberg hade en så kallad tjejkurs. Under kvällen gjorde kursdeltagarna en stor banderoll med texten ‘Mansslakt – kvinnomakt’ . En bild på banderollen lades ut på internet, på SSU Kronobergs officiella sajt.Så långt är det illa nog. På ett möte för ett politiskt ungdomsförbund förespråkas slakt på det ena könet. Häpnadsväckande, fullständigt häpnadsväckande. De värderingar som ligger bakom kan knappast kallas demokratiska. Retoriken påminner snarare rätt mycket om argumentationen för den slutgiltiga lösningen ‘Die Endlösung’). En viss grupp anses vara så ond att den måste utrotas.”

”Ännu mer märkligt blir det när man tar del av reaktionerna på detta förslag till en modern variant av Endlösung. Tjejerna tas nämligen i försvar.

”Budskapet är ett uttryck för den frustration som finns bland unga tjejer”, säger Amanda Tannerfalk, jämställdhetsansvarig på SSU Kronoberg.”

Låt oss slutligen lyssna på en sång som fick framföras och sedan drog ned applåder på ett FI-möte 2005:

Susanna Popova har även – tillsammans med sin man Johan Hackelius – skrivit boken ”Viljan att flyta medströms”. Denna är nedtankningsbar från webben som pdf-fil:
http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/9175665921.pdf