Jämställdhet och rättvisa

Det finns inget parti i Sveriges riksdag som inte är anhängare av både  ”jämställdhet” och ”rättvisa”.

Men vad lägger man då in i dessa begrepp?  Susanna Popova blir i sin bok ”Elitfeministerna” mycket klargörande!

EN SAK är ju frånvaro av diskriminering och särbehandling, lika rättigheter för varje individ, oavsett kön. Likabehandling av män och kvinnor. Objektiva krav som opartiskt tillämpas på alla.

EN HELT ANNAN SAK är en fokusering på att det i varje sammanhang ska vara en viss andel kvinnor, kanske 50%. Och att för uppnående av detta ”jämställdhetsmål” diskriminering av individer kan eller måste ske.

Och varför skulle det vara så viktigt med en viss andel kvinnor på olika poster eller inom vissa yrken?  Vad skulle vara problemet med att det i vissa sammanhang finns en större andel män eller tvärtom?

Hävdar man att män och kvinnor är olika så kan ju ett argument vara att kvinnor kan tillföra perspektiv och egenskaper som män inte gör, att könen kompletterar varandra.  Men feministernas tes är ju att inga skillnader finns mellan män och kvinnor, kön är bara en ”social konstruktion”.

I botten ligger istället en diffus föreställning om ”rättvisa”, på gruppnivå. Där ligger också en föreställning om att de sysslor som nu sköts företrädesvis av kvinnor har ett sämre status och lägre värde än de som mest sköts av män.

En brytpunkt inträffade tydligen under den borgerliga regeringen Bildt, 1991-94.

Popova:

”…när 1992 års jämställdhetslag kom hade det skett en förändring. Lagen slår fast att den siktar till att ‘förbättra främst kvinnors villkor’. I lagen talas om könsspecifika intressen’.Ändringarna speglar en bredare förskjutning i synen på jämställdhet. Från att vara en kamp mot att kvinnor behandlas som representanter för en grupp, inte som enskilda individer, öppnas för att kvinnor ska ses just som en grupp.”

”Ur ett sådant synsätt följer en önskan att skapa en jämn balans mellan grupperna män och kvinnor, snarare än att avskaffa diskriminering. Det viktiga blir inte att individer behandlas lika, oavsett kön, utan att män och kvinnor inte är ‘underrepresenterade’ eller ‘överrepresenterade’. Och diskriminering kan plötsligt bli en attraktiv metod för att nå balansmålet, snarare än att diskriminering är det problem som ska bekämpas.”

”Rättvisa ska uppnås genom att de inblandade individerna behandlas orättvist. För det är inte individernas rättigheter, utan balansen mellan grupperna, som är det viktiga.”

”När kollektiva rättigheter på så sätt hamnar i konflikt med, och till och med upphäver, de individuella rättigheterna, uppstår en rad problem.  

Just sådana stereotyper som jämställdhetspolitiken borde bekämpa, uppmuntras istället. Jämställdhetslagens tal om ‘könsspecifika intressen’, eller när någon politiker eller opinionsbildare påstår sig tala för ‘kvinnorna’, är exempel på detta.”

”I en rättsstat har medborgarna individuella rättigheter. Och i rättsstaten är jämställdhet en fråga om rättvisa mellan individer: ingen medborgare ska diskrimineras på grund av kön. Att staten sanktionerar diskriminering gör den inte acceptabel.”

Susanna Popova ger ett tankeväckande exempel från Tyskland på 30-talet, hur nazisterna där såg ett problem i att judar i vissa sammanhang var överrepresenterade. Ett problem som åtgärdades:

”År 1934 fråntogs Hans Kelsen, professor i rättsfilosofi, sin tjänst vid universitetet i Köln. Motiveringen var att hans ‘ras’ var ‘överrepresenterad’. Det var rätt, i statistisk mening.  Hans Kelsen var jude och tyska judar var, som grupp, mer akademiskt framgångsrika än genomsnittet.

Var det därmed ett rättvist beslut?

I Tyskland 1934 skulle många ha svarat ja. Nazisterna lanserade tidigt krav på rättvisa mellan raserna. De menade att det var orättvist att representanter för den judiska rasen hade oproportionerlig makt inom universitet, näringsliv och handel.

Varför skulle få av oss hålla med?”

”… vi inser att Hans Kelsen inte var professor i egenskap av jude. Han var professor i egenskap av att vara ‘en för arbetet kvalificerad medborgare’. Att han råkade vara jude hade inte med saken att göra.”

”Kollektiva rättigheter och kollektivistisk rättvisa,… delar upp medborgarna i grupper som ställs mot varandra. Medborgarna befinner sig i grupper som ofta bara kan få ‘rättvisa’ på bekostnad av en annan grupp. En grupps rättvisa blir därmed en annans orättvisa. Och resultatet blir ofta mer diskriminering och större orättvisor. Jämställdhetsfrågan är inget undantag.”

”Det har blivit vanligare att kvinnliga politiker påstår sig representera andra kvinnor, till och med alla kvinnor, i kraft av sitt kön. Men vad innebär det? Hur skulle de ‘kvinnliga’ åsikterna och värderingarna se ut?

En kvinna representerar naturligtvis bara de åsikter och värderingar hon själv omfattar. Hon delar dessa med vissa kvinnor och vissa män. Men inte med ett helt kön.”

”Kvinnor är inte individer i mindre utsträckning än män. Inte ens feminister gör samma grundantaganden bara för att de kallar sig feminister. Kvinnor reduceras från individer till symboler.”

”Representativ demokrati innebär att vi alla kan representeras av en person med annat kön, ålder, utseende och ras än vi själva har – men med samma åsikter. Idén att grupper har gemensamma och specifika intressen, beroende på till exempel kön, raserar det antagandet.

Samstämmighet i åsikter blir sekundärt…. Bör inte all etnisk bakgrund finnas representerad? Bör inte alla religioner, eventuella handikapp, livsstilar och sexuella läggningar också finnas med i rätt proportion bland de styrande? Och om detta är så viktigt att kvotering, det vill säga laglig diskriminering, kan övervägas, finns det till slut något utrymme att välja representanter?”

Till detta kommer att samtliga riksdagspartier – utom SD – bekänner sig som ”feministiska”. Medan – som Popova påvisar  i sin bok – bara en minoritet av svenska folket vill veta av någon grumlig ”feminism”.

Socialdemokratin och arbetarrörelsen hade under en period idel kvinnor i ledningen:
Partiordförande: Mona Sahlin 2007-11
Partisekreterare: Marita Ulvskog 2004-09
S-kvinnornas ordförande: Nalin Pekgul 2003-11
SSU-ordförande: Jytte Guteland 2007-11
LO-ordförande: Wanja Lundby-Wedin 2000-

Läs även:

Statsfeminism (mer Popova):

https://janmilld.wordpress.com/2012/01/09/statsfeminism/

Recension av bok av Thomas Gür, om etniska särbehandling.
http://www.bgf.nu/do/gyr.html

Recension av boken ”Folkhemmets balkanisering”:
http://www.bgf.nu/folkhem/balkanisering.html